Vad sysslar de med på Uppsala universitet?

I en artikel på SvD opinion så argumenterar en forskare på Uppsala universitet mot en artikel som Sabuni skrivit på Brännpunkt 3 september. Forskaren heter Kjell Magnusson och jobbar på en institution vid universitetet som heter något så obskyrt som ” Centrum för multietnisk forskning”. Jag gissar att denna typ av ”forskningsinstitutioner” bara finns i Sverige likt genus”forskningen”.

Sabuni skrev i sin artikel det självklara att invandrare förväntas ha vissa kunskaper om det svenska samhället. Hon skrev det nästan lika självklara att de som väljer att bosätta sig i vårt land skall vara medvetna om vissa grundläggande värderingar om demokrati, jämställdhet och ungdomars rätt att fritt välja sin väg genom livet. Det Magnusson ser som riktigt problematiskt var att Sabuni även påstod att all mångfald inte är av godo. Så här skriver Magnusson som svar på detta.

Sabunis budskap är både anmärkningsvärt och problematiskt. Hon utgår från att invand rare är okunniga om demokratins principer och alla människors lika värde. Hon slås inte av tanken att de universella värden hon hänvisar till existerar i en variant som av utomstående ofta uppfattas som kulturspecifik.

För henne är det självklart att ”vi” inte bara har rätt att kräva av invandrare att de följer landets lagar. På fullt allvar menar hon att ”de” även måste ändra sina värderingar, vilket i realiteten innebär att Sabuni inte accepterar mångfald som grundläggande demokratisk princip.

Att en forskare kan dra så fullständigt ologiska slutsatser som Magnusson gör här är riktigt anmärkningsvärt, det får en t.o.m. att börja tvivla på om detta med ”forskning” fullständigt utarmats i vårt land. Sabuni utgår inte från att invandrare är okunniga om någonting bara för att hon säger att mångfalden har sina gränser. Det är två vitt skilda kategorier som ”forskaren” Magnusson helt ologiskt likställer. Sedan påstår Magnusson att de värden Sabuni tar upp kan existera hos grupper men vara ”kulturspecifika”. Kanske det, men är dessa värderingar så kulturspecifika så att vi inte känner igen värderingarna så blir det i praktiken samma sak som om vissa grupper inte äger dessa värderingar överhuvudtaget.

Det är faktiskt så att vissa människor helt enkelt måste ”ändra sina värderingar” för att passa in i vårt samhälle. Det kan faktiskt vara så ”illa” att svenska folket helt enkelt inte accepterar vissa värderingar heller. Om man som Fadimes pappa hellre mördar sin egen dotter än låter hon sällskapa med en etnisk svensk pojke så är det fullständigt oacceptabelt att ha sådana värderingar när man frivilligt flyttat till vårt land.

Sedan påstår Magnusson att Sabuni inte accepterar ”mångfald som grundläggande demokratisk princip”. Här kan man göra en lång rad med invändningar mot Magnussons sätt att resonera, för lång dessutom, man orkar knappt dra alla motargument. Man kan för det första inte dra den slutsatsen som Magnusson gör med härledning av det Sabuni skrev. Att man ser mångfaldens gränser har inget att göra med om man accepterar mångfald eller inte i sin helhet.  Den viktigaste invändningen är dock att mångfald inte har något med demokrati att göra. Demokrati utgår från att folk skall vara med och påverka beslut, vanligtvis brukar man sammanfatta det med yttrandefrihet, åsiktsfrihet och fria val. Detta har inget med mångfald att göra. Däremot får man i en demokrati vara för mångfald, liksom man får vara emot samma mångfald. Till sist skriver Magnusson så här i sin artikel.

Sabunis resonemang vilar för övrigt på felaktiga premisser. Det förhåller sig inte så att det moderna samhället hålls samman av vissa värderingar. Varken teoretiskt eller empiriskt finns stöd för tanken att ett samhälle av vår typ måste bygga på kulturell likhet i djupare mening.

Bland infödda svenskar finns en påtaglig mångfald i fråga om livsstil, värderingar, religiös hållning och politiska attityder, vilka dessutom har en direkt koppling till social struktur. Ingen väntar sig att direktören och arbetaren umgås eller har samma åsikter. Varför denna oro över att invandrare söker sig till sina landsmän och bevarar vissa kulturdrag? 

Det finns massvis med samhällsdebattörer och forskare som anser att samhällen hålls samman med vissa grundläggande värderingar och en gemensam strävan. Vad gäller empirin kan Magnusson studera vad som hände i det forna Jugoslavien, detta med tanke på de kulturella likheter som Magnusson nämner.

När jag växte upp i ett annat samhälle än det vi har i dag så fanns verkligen en annan gemenskap och en känsla av att vi alla strävar mot samma mål. Det fanns givna ramar och uppfattningar som både direktören och arbetaren hade gemensamt. Som exempel kan nämnas att alla samhällslager respekterade poliser och brandmän som i samhällets tjänst gjorde oerhört viktiga insatser. Alla samhällslager respekterade kvinnors rätt att gå sin egen väg i livet samt vara fredad på gator och torg. Alla samhällslager fattade att de samhälliga institutionerna var betalda av samtliga skattebetalare och att de tjänade samhället i sin helhet.

Just när bilar och skolor brinner i Göteborg, Uppsala och Södertälje så kommer Magnusson med sitt fullständigt verklighetsfrämmande resonemang, att gemensamma värderingar inte spelar någon roll. Läser forskare inte ens dagstidningar? Sällan eller aldrig har jag sett en människa som kallar sig forskare varit så fullständigt fel ute.

Länk SvD Magnusson

Länk SvD Sabuni