Utanförskapets karta blev bortglömd

Folkpartiet gjorde innan de själva hamnade i regeringsställning politik av att antalet utanförskapsområden ökade i Sverige [länk DN 2006]. Folkpartiet hade förvisso rätt. År 1990 hade Sverige 3 (tre) utanförskapsområden med de kriterier Folkpartiet tillsammans med SCB satte upp som kriterier på ett sådant område. Kriterierna var och är att färre än 60 procent av de i arbetsför ålder hade ett arbete, samt att andelen av grundskolans elever som lämnade skolan med fullständiga betyg låg under 70 och/eller att färre än 70 procent inte röstade i det senaste kommunalvalet.

 

Från 1990 till 2006 ökade antalet sådana områden från 3 till 156 stycken. Detta är ju en högst oroande utveckling och Folkpartiet med de övriga Allianspartierna gjorde stor sak av att den socialdemokratiska politiken hade misslyckats med utvecklingen i dessa områden [länk DN 2005]. Folkpartiet menade att med en liberal politik skulle man komma tillrätta med problemet.

 

Tyvärr så slutade Folkpartiet av outgrundliga orsaker att uppdatera utanförskapets karta när de själva blev ansvariga för den förda politiken. Kartan har alltså inte uppdaterats sedan 2006, inte av Folkpartiet i alla fall. Däremot har Tino Sanandaji fått i uppdrag att uppdatera kartan av stiftelsen Den Nya Välfärden, samt att då använda exakt samma kriterier som Folkpartiet och SCB en gång gjorde. Uppdraget innebar att Sanandaji uppdaterade utanförskapets karta från 2006 till 2012, också med hjälp av SCB.

 

Vad visar då resultaten av Sanandajis undersökning, lyckades Folkpartiet vända trenden med sin liberala politik? Det här visar den nya rapporten:

 

Slutsatsen är att utanförskapet, enligt Folkpartiets definition, fortsatte att expandera mellan 2006 och 2012. År 2006 klassades alltså 156 av Sveriges omkring 4 800 bostadsområden som utanförskapsområden. År 2012 hade antalet utanförskapsområden ökat till 186 stycken.

 

Av Sveriges befolkning levde 5,4 procent i utanförskapsområden år 2006. Andelen hade ökat till 5,9 procent år 2012. I absoluta tal handlade det om omkring 488 000 personer år 2006 och omkring 566 000 personer år 2012.

 

Förvärvsfrekvensen i utanförskapsområdena för personer i arbetsför ålder var 50,7 procent år 2006. Motsvarande siffra för andra bostadsområden i Sverige var 78,3 procent. Mellan år 2006 och 2012 ökade förvärvsfrekvensen för boende utanför utanförskapsområdena med 0,5 procentenheter. I utanförskapsområdena, däremot, sjönk förvärvsfrekvensen under samma period med 0,6 procentenheter.

 

Tyvärr lyckades inte folkpartiet med övriga Allianspartier vända trenden de heller. Antalet utanförskapsområden har ökat. Förvärvsfrekvensen har minskat i utanförskapsområden, medan den ökat utanför dessa. Samma sak med skolresultaten som visar på en liknande utveckling. I utanförskapsområdena ökade andelen elever utan kompletta slutbetyg från årskurs 9, medan den minskade utanför dessa områden. Inte heller Alliansens liberala politik har alltså inte rått på den trista utvecklingen i vårt land gällande utanförskapsområden.

 

Ordförande för Den Nya Välfärden, Patrik Engellau drar i introduktionen till undersökningen denna slutsats.

Partiet [FP, min anm.] var uppenbarligen övermodigt när det ”garanterade” att vända trenden. Det finns ingen anledning att tro att Folkpartiet inte haft goda ambitioner. Det borde mana inte bara Folkpartiet, utan även andra partier, till eftertanke. Dagens invandringspolitik verkar inte fungera hur kompetenta och välvilliga de politiker än må vara som hanterar den.

Vi anar att Engellau är något på spåren i sina avslutande ord. Om nu befintliga och kommande makthavare inte vill lyssna på ett visst riksdagsparti, kanske de kan lyssna på Engellau och Den Nya Välfärden. Dagens politik har i alla fall bevisligen misslyckats.

Bottennapp lägre än vanligt när myter om invandring skall punkteras

I dagens DN skriver en lång rad undertecknare om hur lönsamt det är med invandringen till Sverige och hur många falska myter som är i omlopp. Undertecknarna är människor som redan tagit ställning i frågan, med eller utan myter. Påfallande många är också direktörer av olika rang för olika företag. Frågan var nu en gång för alla om Sverige som nation tjänar på nuvarande invandringspolitik, inte enskilda företag. Det mest frapperande är undertecknarnas konstanta hänvisning till ” forskningen visar”, ” det bekräftas både av svensk forskning och av en analys gjord av OECD”, ” en ny svensk studie visar ”, ” En aktuell svensk studie visar ” samt ” Forskningen visar”.  Det strider självklart mot alla regler att bara hänvisa till någon forskningsrapport, som man inte nämner namnet på eller vidare utvecklar, bara ”forskningen visar, så nu kan ni hålla tyst”.

Tittar vi lite närmar på några av frågeställningar kan stora frågetecken ställas till slutsatserna, oavsett de hemliga forskningsrapporterna som det hänvisas till. Vi börjar med kostnaderna för invandringen. Så här skriver undertecknarna.

1 ”Invandring leder till ekonomiska förluster för mottagarländerna”. Fel. Flera aktuella internationella studier visar på positiva tillväxteffekter av invandring. Dessa uppstår bland annat av att invandring bidrar till ökad export, ökad specialisering på arbetsmarknaden samt motverkar kompetensbrist och arbetskraftsbrist.

Utan att gå in på sifferexercisen som kommer under ovanstående så har vi inte sett de ”internationella studier” som det hänvisas till i artikeln. Den rapport som publicerats (2013) har ju slaktats jäms med fotknölarna av Tino Sanandaji t.ex. Visst kan man vänta sig en liten exportökning av invandring. Hur invandringen skulle bidra till ökad specialisering inom näringslivet förstår jag inte. Viss invandring av högkompetenta specialister motverkar självklart kompetensbrist, men det är ju inte den invandringen som ifrågasatts.

Ett stort antal ekonomer, alltifrån Lars Ekberg till Sanandaji och Tullberg har konstaterat att vi förlorar på den typ av immigration vi har i dag. Arbetslösheten är stor och det finns varken arbete eller bostäder till de immigrantströmmar som anländer i dag. Kostnaderna skenar i väg och då även kostnader som är svåra att mäta som vissa välfärdskostnader. Vad kostar t.ex. bostadsbristen i Stockholm samhället? Om nuvarande immigration var en vinstaffär, skulle det märkas på kommunal nivå framförallt. Det är där kommunalskatten betalas in. Varför är inte Botkyrka och Södertälje de rikaste kommunerna? Varför kämpar inte Danderyd och Täby om denna outsinliga källa till kommunal rikedom? På nationell nivå så verkar inte EU:s länder precis slåss om immigrantströmmarna. De verkar inte riktigt tro på allt tal om ”vinstaffär”.

Med detta sagt gäller detta på systemnivå, inte på individnivå. Trots vad som sägs i vissa kommentarsfält så vill de allra flesta av våra nya medborgare arbeta och göra rätt för sig. Det är på makronivå felet ligger, inte på mikronivå. Vi går över till punkt tre, där står följande.

3 ”Alla utrikes födda som kommer till Sverige lever på bidrag”. Fel. En stor del av dem som invandrar till Sverige kommer för att arbeta eller studera.

Här har undertecknarna rätt, en stor del av dem som kommer hit gör det för att arbeta eller studera. Nu har dock ingen påstått något annat heller, så själva utgångspunkten (vad folk påstår) är likväl fel. Vi går över till punkt 4.

4 ”Invandringen leder till lönedumpning och invandrarna tar jobben från svenskar”. Fel. Invandringen tycks ha liten eller obetydlig effekt på inföddas löner och arbetslöshet, enligt internationell forskning.

Jo, arbetskraftsinvandring leder till lönedumpning. Rapporterna om underbetalda arbetskraftsinvandrare har ju duggat tätt, vad är det om inte just lönedumpning? Varför finns det knappt några svenska sjömän kvar? Jo för att utländska sjömän jobbar för en så mycket billigare peng. Varför tar utländska åkerier över transporter från svenska åkerier? Är det för att de utländska åkerierna håller en så mycket högre kvalitet? Byggjobben som försvinner i Sverige, försvinner det för att svenska byggjobbare är så dåligt utbildade? Och till sist, vilken internationell forskning lutar sig skribenterna åt? Och kan de i så fall visa upp denna forskning för svenska byggarbetare och lastbilschaufförer och förklara sambanden? Vi går till punkt 6, där står följande.

6 ”Det är omöjligt att ha ett socialt skyddsnät och samtidigt välkomna alla”. Fel. Det går att kombinera ett samhälle med omfattande sociala skyddsnät och stor invandring. Länder med omfattande sociala skyddsnät har ofta lättare för att öppna upp för mer invandring än länder med svagare skyddsnät.

Här bemödar man sig inte ens att hänvisa till någon ”internationell forskning”, man bara påstår. Inget säger heller vad som händer efter att man ”öppnat upp” med välfärden. Det är orimligt att välfärden inte påverkas om den skall delas med fler människor som själva inte har bidragit med den. Det blir lite som pojken med guldbyxorna. Faktum är att vår egen välfärd på vissa områden redan verkar ha nått sitt zenit och är på väg ner i kvalitet. Vi tar sedan sista punkten som vi bemöter, punkt 8. Så här står det.

8 ”Invandrare måste vara beredda att assimilera sig”. Fel. Människor som identifierar sig med och upprätthåller band till mer än ett land har tillgång till värdefulla resurser och dessa resurser kan underlätta invandrares integration.

Det här är en argumentation som är på en så låg nivå så man vill falla i koma. Det finns fler sådana punkter, men vi tar detta som exempel. Människor får väl upprätthålla band med vilka länder de vill, det är inget som någon politiker lägger sig i. Vad människor ”identifierar sig med” är också självklart något som undandrar sig politikers domsago. Ingen har påstått något annat. Däremot har det rests berättigade frågor hur mycket flykting man är om man året efter ankomst reser tillbaka på semester till hemlandet. Det är en fullt berättigad undran.
  
Människor får immigrera till vårt land utan att någonsin ”bli svenskar”, om de så vill. Det är helt upp till individen. Att vi börjat ställa krav på assimilation och integration är i grunden ett symtom på att vi för en oansvarig immigrationspolitik. Förde vi en ansvarig och strikt politik skulle förmodligen ingen ställa dessa krav alls. Vi skulle veta att de som kom hit hade ett meningsfullt arbete eller hade flytt från en fängelsehåla för sina åsikters skull. Vem skulle då ställa krav på assimilation? Integrationen (eller vad vi skall kalla det) skulle förmodligen gå av sig själv och frågan skulle aldrig bli aktuell att ställa. Vi diskuterade aldrig assimilationen när första vågens chilenare anlände till Sverige. Trots att Sverige tog emot en oproportionerligt stor andel chilenska flyktingar då, blev aldrig assimilationen ett problem. Assimilation/integration har blivit ett problemområde efter att vi börjat med en oansvarig immigrationspolitik.

Denna artikel som skulle slå hål på myter var ett bottennapp lägre än vanligt. Det är tydligt att författarna själva är invaggade i myter om hur immigrationskritiker tänker och argumenterar. Självklart finns det myter både bland de som är kritiska mot immigrationen och de som är för nuvarande immigration. Myter eller vrångbilder finns alltid av olika slag i alla grupper. Men innan man skall slå hål på några myter, är det nog vettigt att i så fall ta reda på hur myterna ser ut först. I annat fall är det lätt att man enkom slår stora slag i luften.

Skammens vecka - slutrapport om upploppen

Då var det dags för en avrundning och slutrapport om de upplopp som skakat en del förorter tillhörande Stockholm. Det vi kan konstatera är att samhället och den omhuldade mångkulturella visionen lider av allvarliga problem och att dessa problem inte kan åtgärdas genom enkla åtgärder likt de främst vänstern förespråkar. Artiklar om öppna förskolor och fler fritidsgårdar har publicerats. I de sociala medierna har det talats om ökande klassklyftor som orsak till upploppen. Alliansen har talat om satsningar på skolan och lägre skatt för att anställa människor från förorten. Märk väl, detta är i mångt och mycket satsningar de redan gjort och som inte visat sig fungera.

Att öppna förskolor och fler fritidsgårdar på något sätt skulle lösa de problem som upploppen är ett symtom på är så naivt och dumt att vi inte vidare bemöter dessa argument. Vänsterns tal om ökande klassklyftor och att det delvis spelat in för uppkomsten av upploppen kan inte lika enkelt avfärdas. Att samma vänster sedan väljer att plocka politiska poäng genom att skylla alla problem på Alliansen kan vi lämna därhän. Samma naivitet uppvisar vänstern när den sedan påstår att de skall lösa problemen med mer bidrag och fler fritidsgårdar. Det är absolut ingen lösning på några problem och kan som mest mildra symtomen en liten stund. Det har också framförts synpunkter på att människorna från förorten har ”osynliggjorts”. Upploppen är ett sätt att synas. Vi kan enkelt konstateras att människorna från förorten, redan innan upploppen, fått betydligt mer uppmärksamhet än de som bor i Sveg och Robertsfors. En journalist bevisade t.o.m. detta genom att räkna antalet sökträffar på Google.

Det kanske värsta och mest improduktiva är när media och vissa politiker (ganska få denna gång) delvis skyller problemen på att polisen tar i för hårt. Exakt vad skulle alternativet vara? Att polisen villigt lät sig bombarderas med stenar? Att överhuvudtaget inte åka på dessa uppdrag? I själva verket kan en del av ungdomarna drivas av en längtan efter att se vad gränsen går, speciellt de med föräldrar som har svårt med gränssättning. Att låta polisen backa i sådana lägen är inget annat än förödande, för alla inblandade parter.

Vi ser också en allvarlig relativisering av de brott som många ungdomar gjort sig skyldig till. Om jag i dag går ned på Sergels torg och plötsligt kastar en tre kilos sten på en polis. Hur allvarligt kommer detta brott att betraktas som och vilket straff kan jag tänkas få? Exakt varför blir detta brott mildare om jag gör det nattetid i grupp med en fond av brinnande bilar i bakgrunden? Samma sak gäller mordbrand. I den rättvisaste av världar borde ju varje antänd bil rendera samma påföljd som om jag just nu går ner på parkeringen och tänder eld på grannens bil. Brott blir inte mindre allvarliga för att man gör dem i grupp till glada tjut och hurrarop.

När vänstern talar om klassklyftor, segregation och utanförskap så är det en konsekvens av vår slappa immigrationspolitik. Något de självklart aktar sig noga för att nämna, men som Jomshof och Åkesson var inne på i en artikel SvD. Vad trodde vänstern egentligen? Att alla skulle skaffa sig arbeten, lära sig svenska och smälta in i folkhemmet utan problem? Då med det bästa av sina respektive kulturer så att samhället liknad en basar med ett outtömligt utbud från världens alla hörn, där vi alla bara kunde plocka vad vi vill ha? Att kurvan över antalet lediga arbeten och bostäder snabbt skulle anpassas till strömmen av immigranter?

Här avslöjas en naivitet som måste ses som besvärande och som man nu skriver om i utländska medier. Att Maria Ferm (MP) i riksdagens plenisal med fuktig blick säger att hon i princip vill ha fri invandring och att all världens människor har rätt till vår välfärd är så verklighetsfrämmande att begreppet ”polsk riksdag” nu överträffas av begreppet ”svensk riksdag”. Man skäms, man skäms över att en naivitet som kanske passar en fyraåring förekommer på fullt allvar i Sveriges riksdag. Man skäms över att känslor vilka vanligtvis uttrycks av flickor i lägre tonåren tillåts blir verklig politik i vårt land. Man skäms över alla gånger man använt uttrycket ”polsk riksdag”. Vecka 21 var en skammens vecka, inte för alla brinnande bilar och alla stenar som kastades på brandmän, utan för den fruktansvärda samhällsfarliga naivitet som uppvisades i Sveriges riksdag. Det är denna naivitet hos människor vars enda intresse verkar vara att framstå som Florence Nightingale, som lagt grunden för de stenar som kastats mot poliser och brandmän. Käre vänsterpartister och miljöpartister, att förvalta en nation är inte samma sak som att medierna lyckas framställa en själv med snällhetens lysande gloria över huvudet i diverse artiklar. I själva verket kanske ett ansvarsfullt förvaltande innebär det rakt motsatta.     

Uppdrag Granskning granskar journalister

I kvällens Uppdrag Granskning behandlades hur media behandlat och behandlar integrationsfrågor. Vi fick se exempel på en gammal välkänd teknik där Martin Aagård hade vinklat uttalande av Per Brinkemo, som arbetar med invandrare och åtminstone har arbetat i Somalia med flyktingar. När Brinkemo hade polemiserat emot nationalistiska kommentatorer i vissa kommentarsfält hade Aaård lyckats få det till främlingsfientlighet genom att rycka ut citat helt ur sitt sammanhang. En numera mycket välkänd teknik.

När Brinkemo skrev rena fakta, som att en stor del av de nämnda 85 procent av den somaliska befolkningen som har för eller eftergymnasial utbildning, enbart har några veckors utbildning, fick Aagård detta till ett gravt utslag av främlingsfientlighet. Aagård fick dessutom ett påvisande av rena fakta det till att Brinkemo sprang Sverigedemokraternas ärenden. Man undrar om Aftonbladet och Aagård vill lagstifta bort SD och fängsla alla verkliga sympatisörer. Aftonbladet, med dess medarbetare som Aagård och Linderborg är en tidning som ter sig alltmer extrem och fundamentalistisk.    

Kvällens program innehöll också ett intressant avsnitt om Amun Abdullahi, som prövade sina vingar i Sverige som journalist. I princip (fritt översatt) sade hon att mycket av journalistiken handlar om att inte ge SD röster. På sin arbetsplats hade hon t.o.m. fräckheten att vilja intervjua Åkesson, men fick självklart nej av sina chefer. Hur skulle det se ut?

Man kan också undra om inte alla mångkulturalister vänder sig emot invandrare hårdare än mot SD medlemmar om de avslöjar för mycket med baksidorna av det mångkulturella samhället. Abdullahi råkade ganska illa ut enligt Uppdrag Granskning. Detta enbart för att hon konstaterade det som SÄPO redan konstaterat, att ungdomar värvas till Al-Shabab (och kanske för att hon ville intervjua Åkesson). Man undrar hur mycket äkta känslor mångkulturalisterna verkligen har för de människor som väljer att immigrera hit, när varma känslor så snabbt och på så tveksamma grunder byts i iskyla.

Journalisten på P1 Randi Mossige-Norheim intervjuades också. Hon gjorde ett program som gick ut på att alla uppgifter om att Al- Shabab värvade soldater i Sverige var falska (indirekt att Abdullahi var en lögnare). Förutom att i princip alla fakta i hennes program visade sig vara felaktiga, så gav hon ett mycket barnsligt och slingrande intryck. Hur hon vunnit alla sina journalistpriser är ofattbart när man såg kvällen program.

En human flyktingpolitik

Ett exempel på hur snedvridet våra system fungerar tillsammans med en felaktig immigrationspolitik kan vi läsa om i dagens SvD. Artikeln handlar om Brännkyrka gymnasium som med tiden utvecklats till vad artikelförfattarna kallar en ”invandrarskola”. Elever med svensk bakgrund har tagit sin skolpeng och flytt skolan medan elever med annan bakgrund flyttat in. Med detta har skolan fått dåligt rykte eller i alla fall rykte om att det är en skola huvudsakligen för ungdomar med utländsk bakgrund. Resultatet är sviktande elevunderlag och eftersom skolpengen är förknippad med antalet elever har ekonomin raserats i samma takt som eleverna flytt skolan. Beslut har också tagits att skolan skall läggas ned.

Trots detta har Brännkyrka gymnasium den senaste tiden uppvisat en vinst. Vad kan detta bero på? Jo skolan har tagit in elever från ”Språkintroduktionsprogrammet” där skolpengen är dubbelt så hög som för de vanliga programmen. Vips så har genom ett trollslag skolans ekonomi skiftat från förlust till vinst. Allting vore gott och väl om eleverna verkligen fick undervisningen för den svindyra skolpengen (nåja), men så har inte heller skett. Så här står det i artikeln.

En lysande affär för en skola på fallrepet! Åtminstone om man, som vid Brännkyrka gymnasium, underlåter att ge eleverna det stöd som den högre skolpengen syftar till. Eleverna har periodvis varit utan läromedel, lexikon och adekvat språkstöd. […]
Den enda stora språksatsningen på Brännkyrka görs av en grupp volontärer som kommer till skolan varje vecka och konverserar med eleverna – utan kostnad för skolan. Den extra höga skolpengen har gått till att hålla skolans totala budget i balans.

 

Man har alltså pumpat kommunen på pengar samtidigt som man inte gett den undervisning de extra pengarna är till för. Man har inte ens köpt in lexikon till eleverna. I stället kan man stolt visa upp en skola vars resultatsiffror är svarta i stället för röda. Vidare i artikeln står det följande.

Stockholm Stad planerar nu att starta grupper med språkintroduktionsprogram i de populära men förlusttyngda skolorna i innerstaden för att, som det heter, öka integrationen.

Det är ungefär här man verkligen vill återvända till det lite äldre begreppet ”assimilation” om nu detta skall betraktas som integration. På mikro-nivå löser man alltså ekonomiska problem genom att ta emot elever för språkintroduktion, en introduktion som på verkligt innehåll lyser med sin absoluta frånvaro. Samtidigt som detta självklart kostar pengar på makro-nivå. Det finns som bekant inga gratisluncher. Till sist står det så här i artikeln.

Den kommunala gymnasieskolan i Stockholm riskerar att bli ett integrationspolitiskt haveri. Problemet ligger inte i invandringen utan i en skolpolitik som direkt förhindrar integration.

Grundproblemet är att vi för en vansinnig immigrationspolitik. Problemen skulle ju inte uppstå med en modestare politik på området. Vi hade visserligen ett annat skolsystem på sextiotalet, men behovet av klasser och hela skolor vilka bedrev ”språkintroduktionsprogram” var minimalt. En naturlig inlärning skedde för de barn som kom hit med sina föräldrar. Självklart uppenbarar sig även en del allvarliga systemfel extra tydligt vid ökad belastning, men att försöka sopa undan huvudproblemet och bara belysa systemfel leder inte till någon varaktig lösning. Självklart måste vi se över systemet med skolpeng och det fria skolvalet också, men låt oss inte glömma huvudproblemet.

Att den förda politiken med de effekter som vi ser exempel på här skulle långsiktigt vara human är felaktigt. Självklart måste människor både fly osäkra områden och erhålla hjälp från relativt sett rika nationer som vår. Däremot är det vansinnigt att människor skall byta världsdel på grund av dessa oroligheter. Det finns ingen logik i detta. De som flyr ser det i stället som en chans att etablera sig i det relativt sett rikare Europa. Inget fel i att dessa människor tar den bästa chans de ser, det är vi som måste säga stopp. Nödhjälp är till för att människor skall överleva och inte ådra sig permanenta skador, det innebär inte ett liv i en annan världsdel. Dessutom är de människor som lyckats ta sig hit sällan de mest utsatta och de är ofta de som bäst behövs för uppbyggnaden av sitt hemland. Därmed är de långsiktiga effekterna inte humana, utan utarmande för både hemlandet och mottagarlandet.

 

Enskilda aktörer såsom skolor och ägare av flyktingförläggningar tjänar momentant stora pengar på denna industri, som det utvecklats till. Det är knappast dessa intressenter vi skall vara extra humana mot. Vi satsar stora pengar på olika integrationsprojekt som inte har någon chans att lyckats och där aktörerna inte ens försöker att göra något konstruktivt. Samtidigt som det finns få arbeten och ännu färre bostäder till de vi tar emot. Det mest humana för alla parter är att vi skrotade den nuvarande immigrationspolitiken.     

Nej till hemundervisning och religiösa friskolor

Paulina Neuding skriver på SvD opinion att hemundervisning bör tillåtas, i alla fall om speciella skäl föreligger. Detta efter att Göteborg stad tillåtit några barn hemmahörande i den ortodoxa Chabadrörelsen att fullgöra sin skolplikt genom hemundervisning. Orsakerna som kammarrätten i Göteborg hänvisar till är risken för att barnen kan mobbas i en vanlig skola. Neuding svarar på detta enligt följande.

Det är synd att beslutet överhuvudtaget måste grundas på rädsla och risker, snarare än föräldrarnas vilja och förmåga att ge barnen en bra utbildning. Det har gjorts omfattande forskning kring hemskolning i USA, och erfarenheten därifrån visar att detta knappast är en rörelse för föräldrar som vill låsa in sina barn i källaren; hemundervisade elever är mer aktiva i föreningsliv än andra barn, och de får högre resultat än genomsnittet i offentliga skolor.

I dag kan vi inte ta föräldrars vilja att ge sina barn en bra utbildning för given. Det kan finnas andra skäl till att vilja bedriva hemundervisning, som att barnen inte skall beblandas med det svenska samhället t.ex. För tjugo år sedan var denna risk marginell till den grad att vi kunde utesluta den helt, i dag kan vi inte det. Framförallt har otaliga undersökningar visat på att skolans kanske viktigaste uppgift är att fostra barnen socialt, att lära dem samarbete och att kunna interagera med omgivningen. Hur väl går det ihop med hemundervisning? De skolbarn som klarar sig bäst i både livet och arbetslivet är inte de som får högsta betyg, utan de som får kanske lite lägre betyg, men tillägnar sig goda sociala kunskaper [Anita E Woolfolk, 1995, Educational psychology]. 

Erfarenheterna från USA är inte nödvändigtvis relevanta för dagens förhållande i Sverige. Neuding lämnar heller ingen källhänvisning, vilket hon i princip måste göra i ett sådant här fall för att uppgiften överhuvudtaget skall äga relevans. 

Om vi haft en annan samhällsutveckling och därmed ett annat mer homogent samhälle skulle jag inte heller då ha propagerat för hemundervisning, men möjligen hade vi kunnat slacka efter lite på lagstiftningen. I dagens splittrade samhälle borde vi snarast strama åt lagstiftningen för hemundervisning ytterligare.  Slutligen undrar jag vad det skall bli av barnen från Chabadrörelsen. Var skall de arbeta i framtiden? Hur skall de få sin högre utbildning? Eller är en karriär inom den egna rörelsen självklar och inget att diskutera? När det är frågan om böneutrop hänvisas det till religionsfriheten i vartannat andetag. När det är frågan om att uppväxande barn kanske skall få välja både sin karriär och tro själva, är det ingen som hänvisar till denna frihet.   

Samma problematik har vi när det gäller konfessionella friskolor. I ett modernt folkhem skulle det inte föreligga några större problem med dessa friskolor, nu däremot har vi problem. Vi har konfessionella friskolor där i princip alla vet att skollagen och läroplanerna inte följs. Frågan är bara hur och när dessa skall stängas, om vi skall följa våra skolparagrafer. Vi stiftar lagar för att de skall följas. Kräver vi inte att de följs kan vi lika gärna avskaffa dessa lagar helt. När det gäller våra konfessionella friskolor så är detta mer aktuellt än kanske inom något annat område.  

Ett talande exempel är att Abdirizak Waberi, moderat riksdagsledamot startat den konfessionella friskola som kanske rönt mest kritik av alla, Römosseskolan i Göteborg. Hur kan en riksdagsledamot starta och under en period driva en skola som rönt mest kritik från Skolinspektionen av alla landets skolor? Hur trovärdig är moderaternas skolpolitik efter att en i deras riksdagsgrupp själv startat det kanske värsta exemplet på en skola som totalt brister i respekt för de undervisningsregler vi har i detta land? 

Fler exempel på missförhållanden, även av kristna skolor, tas upp i denna motion av Richard Jomshof och Margareta Larsson. 

Även en del liberaler säger i dag att vi i detta land fullständigt misslyckats med integrationen av immigranter, vilket visar sig i bristande förankring på arbetsmarknaden. Om nu detta är förhållandet kan inte konfessionella friskolor, finansierade av Saudiarabien vara ett steg närmare en god integration. Överhuvudtaget är det förkastligt att en främmande stat, som på intet sätt utmärkt sig för jämställdhet och demokrati, finansierar friskolor i Sverige. Det borde vara oerhört mycket mer problematiskt att denna stat finansierar friskolor i vårt land, än att FOI säljer kommunikationsutrustning till samma land.  

Nej Hildebrant - en fråga som ägs av SD kan självklart inte kidnappas av samma parti

Även Johanne Hildebrandt sällar nu sig till den skara som börjar tveka om vi har råd med dagens immigration. Även när det gäller frågor som integration börjar Hildebrandt bli tveksam. I en SvD-artikel uttrycker hon sina tvivel, och markerar på sedvanligt sätt mot SD. Det blir dock magstarkt även för den mest cyniske när Hildebrandt skriver så här i sin artikel.

Snart kommer tusen människor i veckan att söka asyl, de flesta från Afghanistan och Somalia. Hur ska de integreras i det svenska samhället? Hur många kommer att få jobb? I den bästa av världar fortsätter vi med Europas mest generösa flyktingpolitik, men har vi verkligen resurser till det? 

Detta är viktiga frågor som öppet måste kunna diskuteras utan att SD, eller vänstern, kidnappar dem.

Vänstern får kidnappa frågan om de vill, vi lever i ett fritt land med demokrati. Att SD skall kunna kidnappa en fråga de i princip drivit helt ensam i svensk partipolitik, en fråga som de övriga partierna kastat ifrån sig med en högfärdig min av avsmak, en fråga som de gjort precis allt för att slippa diskutera, en fråga som när de tvingats diskutera, gjort det med enbart meningslösa floskler, är ett sanslöst påstående.  

Vem menar Hildebrandt äger frågan, om den nu kan kidnappas av SD? Folkpartiet? Kanske moderaterna? Resonemanget är så absurt att det hör hemma på en "ståupp-scen" en sen, blöt och rökig kväll. Hildebrandt har skrivit riktigt bra böcker i diverse krigszoner. Hon bör dock hålla sig borta från mer avancerad partipolitik. Det blir lätt väldigt fel. Vi noterar dock att Hildebrandt ställer sig i det led av oberoende debattörer som numera tvivlar på den svenska immigrationspolitiken. 

Länk SvD

Ingenting om immigration eller integration i M:s satsningar

Moderaterna har understundom anklagats för att ha stagnerat i sina politiska visioner. För att råda bot på detta, lagom till nästa val, har Reinfeldt stolt deklarera en moderat satsning på fem viktiga politikerområden. Arbetsgrupper har bildats för att mejsla ut en framtidspolitik. Områdena för satsningen förvånar dock. Dessa är de områden moderaterna tänker sig en satsning på:

1. Ekonomin
2. Skolan
3. Hälsa
4. Kriminalpolitik
5. Klimat

Ekonomin är moderaternas starka gren och det är väl naturligt att man satsar på det som betraktas som paradgrenen. Skolan är folkpartiets paradgren, hur har man tänkt här? Konkurrera ut FP? Hälsa är väl ett lite märkligt område för just moderaterna, anar vi inte lite populism här? Kriminalpolitik är en naturlig gren för M och här finns det massvis att göra vad gäller organiserad kriminalitet. Ett gott val av politiskt område. Klimatpolitiken är inget M någonsin kommer att kunna bli riktigt bra på, starka intressen inom partiet kommer att sätta käppar i hjulet, här mer än anar vi falsk populism. 

Vad som verkligen saknas är satsningar på en vettig immigrationspolitik samt integrationspolitik. Nu vill sannolikt M inte ta i frågan om immigrationspolitiken, då återstår integrationspolitiken. Är M nöjd med situationen i Gårdsten, Rosengård, Hammarkullen, Fittja och Rinkeby? Eller är risken för misslyckande för stor för att man stolt skall våga sig på en satsning? Den illmarige Reinfeldt kanske vill putta detta politiska område på en olycklig alliansbroder. Det är ytterst oansvarigt att inte ens ägna ett ord om dessa "utanförskapsområden" när man deklarerar en framtida satsning. Reinfeldt nämner att utanförskapet har minskat i vårt samhälle, det är ett ytterst tveksamt påstående och syftar förmodligen på den allmänna arbetslösheten. 

Slutsatsen är att våra politiker i regeringen har gett upp att få rätsida på de områden där svensk lag och rätt i princip inte gäller och där rena klaner tagit över samhällena. Vi talar om stadsdelar där stora delar av befolkningen inte talar svenska och inte har en tanke på att inlemma sig eller bidra till vårt samhälle. Det kanske är just därför Reinfeldt inte ens vill göra en satsning på dessa områden, risken för misslyckande är för stor. Ändå fortsätter regeringen med den immigrationspolitik som tydligt visat sig inte fungera, milt uttryckt. 

Länk DN

Myterna om myterna måste också ifrågasättas

Erik Ullenhag går på DN-debatt ut och gör reklam för en ny hemsida där myterna om invandringen på nätet skall ifrågasättas. Var annars publicerar Ullenhag sin senaste satsning? Den före detta moderate riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson beskriver i princip DN-debatt som moderaternas egen politiska megafon. Det gick under Pålssons tid så långt att ledamöterna internt skämtade om att de var tvungna att prenumerera på DN för att veta vad de skulle tycka. Ullenhag vill få ut sitt budskap samt visa att han gör något. Budskapet ackompanjeras med den självklara slutsatsen att de som sprider främlingsfientlighet får finna sig i att de som står för öppenhet och tolerans ifrågasätter deras åsikter. I en demokrati får man ju som bekant tycka vad man vill. Man får t.o.m. utmåla sig själv som öppen och tolerant medan man samtidigt utmålar de som hyser motsatt åsikt som egoistiska muppar. Det vore dock intellektuellt hederligt att skilja på främlingsfientlighet i största allmänhet och kritik mot immigrationspolitiken.

Tittar vi lite närmare på de myter som Ullenhag skall avliva ser vi redan på ett tidigt stadium att statsrådet går till storms mot den kritik som påtalar att invandringspolitiken inte får ifrågasättas, utan att den som ifrågasätter blir stigmatiserad. Ullenhag påstår med harm och emfas att detta är rent nys, detta med orden ”få frågor diskuteras så mycket som invandrings- och integrationspolitik". Vi frågar oss när diskuteras invandringspolitiken? Ja, det har blivit en del debatter sedan SD inträdde i demokratins finrum, men innan dess har jag aldrig hört om någon sådan debatt. Dessutom, den som kommer med en avvikande uppfattning än den allmänt påbjudna blir ju genast kallad en massa saker som inte hör till den sakliga debatten. Detta har jag med all tydlighet erfarit själv. Första myten var alltså ingen myt, utan snarare en myt om myten.

Därefter radar Ullenhag upp de påstådda myterna. Vi tar och kommentarer några av dem, samt kortar ner dem av upphovsrättsliga skäl om inte annat. Först ut är detta:

 Myt: Det pågår en massinvandring, om några årtionden kommer svenskar att vara i minoritet i sitt eget land.

Påståendet är direkt felaktigt. I dag är knappt 15 procent av den svenska befolkningen född i ett annat land.

Kommentar: Jag tycker 15 procent är en hög siffra, och verkligen skvallrar om just massinvandring. Speciellt när koncentrationen är mycket högre i våra storstäder. Om Södertälje tar emot fler flyktingar från Irak än hela Nordamerika (som ju indirekt orsakade flykten) så är det massinvandring. Myt nummer två var också en myt om myten.

Myt: De flesta så kallade flyktingar saknar flyktingskäl.

År 2010 beviljades 9 978 asylsökande personer permanent uppehållstillstånd. Av dem hade 91 procent antingen skyddsskäl eller flyktingskäl.

Kommentar: Det är omöjligt att för en utomstående, som inte arbetar på Migrationsverket att avgöra exakt vilka som har flyktingskäl eller inte. Det skulle därmed vara löjligt att komma med egna siffror i sakfrågan. Däremot, åker man året efter att man blivit beviljad asyl, på semester till sitt forna hemland så måste man helt enkelt sakna flyktingskäl, såvida inte regimen bytts ut. Likaså saknar man förmodligen flyktingsskäl om man frivilligt och självförvållat gör sig av med sina identitetspapper. Sverige har ett av de generösaste asylsystemen i världen. Det kan aldrig accepteras att de som söker asyl ankommer utan identitetspapper. Myt nummer tre är förmodligen också en myt om myten.

Myt: Sverige är på väg att bli ett muslimskt land.

Sverige är ett land där religionsfrihet råder och staten ska vara sekulär.

Kommentar: Det är förmodligen en överdrift att Sverige inom en nära framtid skulle förvandlas till ett muslimskt land. Det finns exempel på hemsidor där dessa överdrifter framförs. Däremot försöker muslimska företrädare påverka det svenska samhället i muslimsk riktning. En muslimsk företrädare skickade t.ex. brev till alla riksdagsledamöter om en vilja att införa särlagstiftning. Det går inte att säga att Ullenhags påstående är en ren myt i denna fråga, den innehåller i alla fall ett korn av sanning.

Myt: Barnen får inte sjunga nationalsången och skolavslutningar får inte hållas i kyrkan.

Nationalsången och några psalmer står upptagna i den läroplan som gäller från 2011.

Kommentar: Tyvärr Ullenhag, jag har arbetat inom skolan och jag var själv med när nationalsången förbjöds på skolavslutningen. En samlad lärarkår protesterade, inklusive de lärare som var ytterst avståndstagande mot SD. Du kan kontakta mig Ullenhag så skall jag meddela vilken skola och skolår det handlade om. Detta var således en myt om myten.

Myt: Det finns en tyst majoritet som anser att invandringspolitiken är en katastrof.
När Eurostat nyligen mätte hur invånarna i ett antal europeiska storstäder ser på invandrare var det 88 procent av stockholmarna som instämde eller instämde starkt i påståendet att invandrare är bra för staden. 72 procent av malmöborna instämde eller instämde starkt i samma påstående.

Kommentar: De flesta infödda jag pratat med anser att invandringspolitiken är en sann katastrof. Det börjar dessutom bli fler och fler invandrare som också tycker så. Frågeställning i undersökningarna Ullenhag refererar till var om ”invandrare är bra för staden”. Det krävs väl mycket av södermalmsbor för att de skall tycka att invandrare är dåliga för staden. De invandrare de kommer i kontakt med kanske dessutom är bra för staden. Men det är liksom inte det som huvudfrågan handlade om, den handlade i stället om ifall vår immigrationspolitik är vettig och om den dessutom hjälper så värst många.

Om 72 procent av malmöborna tycker att Malmös utveckling är ett föredöme så önskar vi dem lycka till på den inslagna linjen. Många med avvikande uppfattning har dessutom redan flyttat från Malmö. Jag vill påstå att Ullenhag för fram en myt, alltså ännu en myt om myten.

Ullenhag fortsätter sedan att måla upp de som propagerar för en ohämmad immigrationspolitik som de goda och öppna krafterna, de övriga blir då de onda och mörka. Att på detta sätt måla upp dem med en avvikande uppfattning som dåliga, onda och småskurna är inte särskilt snyggt. Ullenhag missar inte chansen att måla upp sig själv och sina gelikar som toleranta. Om de nu är så toleranta borde de kunna ta en saklig debatt utan att stigmatisera sina meningsmotståndare.

Länk DN-debatt

Länk DN  Lodenius

Detta får Black Nogger att blekna

Vi minns alla hur Centrum Mot Rasism gått till storms mot GB när de lanserade en glass vid namn Nogger Black. Glassen lanserades med reklamen ”Nogger + lakrits = sant” vilket fick CMR att koda hela reklamkampanjen till något helt annat, där man bytte ut Nogger mot ett annat, otrevligare ord. Bägaren rann över hos det annars så tålmodiga och auktoritetsbundna svenska folket. Effekten blev den rakt motsatta mot vad CMR förmodade. Om jag minns rätt så drogs statsbidragen in för organisationen strax därefter (det var dessutom långt innan SD hotade med att äntra den svenska riksdagen).

Vi trodde att vi nått den botten på den politiskt korrekta idiotin med angreppet på en glass från en statsfinansierad organisation (rednecks som hittar dolda meddelanden från Elvis när man spelar musik baklänges kan inte sägas vara riktigt politiskt korrekta). Nu visar det sig att flera spelare vill blanda sig i denna bottenstrid. Inte nog med det, de verkar som om de t.o.m. besegrar CMR, något vi trodde omöjligt. Från Storbritannien kommer Anne O’Connor där hon arbetar med att ta fram jämställdhetsmaterial för skolor. O’Connor har verkligen tagit detta med antirasism på största allvar. Hon konstaterar att i alla sagor är häxorna klädda i svarta hattar, vilket i förlängningen innebär att barn förknippar färgen svart med något negativt (vilket vi också gör, nattsvart, svarta pengar, utan att koppla detta till hudfärgen svart). Inte nog med detta, så här står det i The Telegraph angående dolda budskap i miljön.

Another staple of the classroom - white paper - has also been questioned by Anne O'Connor, an early years consultant who advises local authorities on equality and diversity.

Children should be provided with paper other than white to drawn on and paints and crayons should come in "the full range of flesh tones", reflecting the diversity of the human race, according to the former teacher.

I sanning ett revolutionerade förslag, här får CMR känna sig skamligen besegrade. Vitt papper är rasistiskt! Vi måste gå över till papper som innehåller ”the full range of flesh tones”. Men varför börja i skolorna? Skall inte underhuset i Storbritannien och riksdagen i vårt land föregå med gott exempel?

Utvecklingen i vårt eget land är inte entydig. Det finns krafter, t.o.m. i regeringen som insett att ett alltför ivrigt praktiserande av de multikulturella dogmerna inverkar hämmande på den nya M-stämplade religionen ”arbetslinjen”. Nu deklarerar Ullenhag, av alla ministrar, att en utredning skall sjösättas om föräldraförsäkringens effekter på invandrarkvinnors låga sysselsättningsgrad. Så här står det i Corren.

Men direktivet till utredningen skvallrar om att det finns fler orsaker än bristande svenskkunskaper och låg utbildning bakom invandrarkvinnornas låga sysselsättning. Regeringen vill ha en särskild genomlysning av föräldraförsäkringen, eftersom uttag av föräldrapenning försenar invandrarkvinnornas etablering på arbetsmarknaden.

En annan aspekt på detta problem är den arbetslöshet vi redan nu har. För att dessa kvinnor skall kunna komma ut i arbetslivet måste det finnas lediga arbeten att ta. Det lär inte spela någon roll vad regeringen gör om det faktiskt inte finns lediga arbeten för dessa kvinnor. Den omtalade och omhuldade arbetsbristen som våra politiker varnat för lyser med sin absoluta frånvaro. Det är hela vår immigrationspolitik och de paradigmer som ligger bakom denna skall omprövas.

Länk The Telegraph

Länk Corren

Dilsa Demirbag ”Fosterland” – Diskussion

Jag tänkte att Dilsa Demirbag-Stens bok ”Fosterland” kunde tjäna som diskussionsunderlag för en immigrations och integrationsdebatt. Jag tänkte publicera vissa avsnitt för att sedan kommentera med funderingar och åsikter. Det skulle vara roligt om så många som möjligt vill delge sina funderingar. När man diskuterar behöver man inte ha färdiga genomarbetade åsikter, det man behöver är ett öppet och ärligt sinne. Vi diskuterar ju alldeles för lite om vissa känsliga frågor. Låt oss råda bot på detta.

Dilsas far reste till Sverige som politisk flykting. Mycket talar för att han, åtminstone till en del, uppfyllde kravet för att klassas som politisk flykting. Han hade demonstrerat mot regeringen i Turkiet, han hade erfarit fysiska korrigeringar av den turkiska militären och säkerhetstjänsten. Efter ett år kom så familjen efter till det förlovade landet av honung och mjölk, nämligen till Sverige. Så här skriver Dilsa på sidan 75 i sin bok.

Allt skulle förändras till det bättre, hade far sagt till mor före avresan till Sverige, men allt hade inte blivit bättre. Vissa delar av livet hade blivit sämre, sa mor. Rikedomarna som skulle samlas på hög var en fantasi. Arbetet som städare gav inget överskott. Mor levde plötsligt i en annan slags fattigdom än den hon hade upplevt i byn. En annan torftighet och armod än den som infann sig när fårpesten drabbade klanens boskap. Drömmen om rinnande vatten och element hade besannats. Men det fanns inga pengar att köpa nya skor och kläder för barnen, som växte ur sina plagg i otakt med lönen. ”Vi äter sämre än i byn” hävdade mor bestämt och far suckade. ”I hemlandet smakade grönsakerna mer och allt var färskt. Gud vet hur länge köttet har legat i frysdiskarna på ICA” klagade hon.

På sidan 119

Redan efter några år efter vår flytt till Sverige började mina föräldrar glida isär. Mor undrade om detta var vad far hade lovat henne. Far frågade varför hon var så fientligt inställd till det nya goda – till Sverige, svenskarna och det liv som i hans ögon var så uppenbart mycket bättre än det som de lämnat bakom sig. Hon valde att minnas allt det goda medan han inte kunde glömma förnedringen i byn. Hon sa: gemenskapen, värmen, skrattet, avlastningen, språket, kulturen och sångerna. Han sa: fattigdomen, fadershatet, det hårda arbetet, skvallret, tomheten, leran, isoleringen och kraven. Kvinnorna pratade han inte om. Inte med mor.

Vi slås av den starka saknad efter sin kultur och sina rötter som Dilsas mor ständigt lider av i det främmande landet och i den väldigt främmande kulturen. Allt handlar inte om rinnande vatten och elvärme. Dilsas mor har säkert rätt att kvaliteten på maten är oerhört mycket bättre i det område Dilsa och hennes mor kom ifrån. Dilsas mor saknade sin kultur, sina rötter och den gemenskap som fanns i det samhälle hon lämnade bakom sig. Dilsas far var politiskt intresserad och fann gemenskap med den svenska vänstern som blommade vid den tid familjen flyttade till vårt land. Fadern fann sin plats i Sverige genom hans engagemang, han fick även vänner och bekantskaper genom denna verksamhet. Att Dilsas far var ateist gjorde sannolikt anpassningen till det svenska samhället oerhört mycket lättare. Längre fram i boken ser vi vilka oerhörda problem moderns religiösa övertygelse stället till med. Det är tyvärr så att en stark religiös övertygelse i främmande religioner inte går ihop med det samhälle vi har här.

Det är uppenbart att Dilsas mor drog en nitlott när hon emigrerade till vårt land. Modern mådde mycket sämre än vad hon någonsin gjort i sitt hemland. Hennes hemlängtan var konstant och tärande. Det är också uppenbart att emigration inte är lösningen på alla problem och att det ibland ställer till med rena tragedier. Nu var ju Dilsas far politisk flykting så han vann säkert på att emigrera. Dessutom verkade han ju inte vara lika bunden vid sin hembygd som modern.
Några slutsatser: De kulturella banden och de historiska rötterna spelar mycket större roll för människor än vad många samhällsdebattörer i vårt land vill erkänna. Emigration och immigration är en lösning med förfärande resultat ibland och denna politik skall användas med försiktighet. Turkiet skall inte och kan inte bli medlemmar i EU med tanke på hur de behandlar sina fritänkare (även om situationen är bättre i dag). Hur Carl Bildt tänker är en gåta.

Länk Adlibris "Fosterland" (tror man kan köpa den billare än här, det finns recensioner har som kan vara värda att läsa dock)

Den klassiska mångkulturens död

Jasenko Selimovic (FP) har skrivit ett inlägg på DN-debatt om den eviga frågan om hur svenskhet kan och skall definieras. Den lite mer grundläggande frågan i artikeln är hur vi skall få vårt samhälle att fungera någorlunda bra, med den senaste tidens immigration taget i beaktande. Selimovic belyser att de som är motståndare till oss som hela tiden poängterat att vi måste ha ett sammanhållande kitt för att vårt samhälle skall fungera, inte själva ger några användbara svar. Så långt håller jag med Selimovic, men det finns ändå gott om problematiska ståndpunkter i Selimovics artikel. Så här skriver han bl.a. 

Om vi inte vill att utvecklingen ska likna den i många andra länder i Europa, måste vi förstå vad som driver nationalism och hur vi bäst kan förebygga nationalister.   

Selimovic beskriver nationalism per se som något negativt, bara detta antagande är värt en lång diskussion i sig. Jag kan hålla med om att den nationalism som florerade i det forna Jugoslavien (som jag antar att Selimovic härstammar ifrån) inte var bra. Det nästan eruptiva utbrottet av osund nationalism som utbröt i det forna Jugoslavien efter socialismens sammanbrott där kan mycket väl ha sin grund i att nationalkänslan så länge hade undertryckts. Borde inte detta mana till eftertanke? 


Svenska nationalister (typ SD-nationalism) ligger ofta på en nationalistisk nivå som gemene man i Norge eller Frankrike omfattas av, med den skillnaden att där kallas de inte ens för nationalister. Svenska socialkonservativa nationalister som ligger politisk i linje med SD är nationalister i bjärt kontrast till den nästan nationshatande PK-elit som befolkar Sveriges riksdag. Ser man saken ur detta perspektiv behöver man inte förebygga nationalismen alls, det är inget samhällsproblem lika lite som i Frankrike eller Norge. Det blir riktigt intressant i nästa stycke, så här skriver författaren.

Nationalistiska partier härstammar ur den protektionism som är en följd av Europas efterblivenhet. Europa har blivit en plats som ”man flyger över på väg till Asien eller USA”, och känslan av stagnation som nu sprider sig leder till en kamp om krympande resurser. Därför är det framförallt de grupper som konkurrerar med invandrare och flyktingar på arbetsmarknaden som motsätter sig invandring. 

Europa är efterblivet och därför frodas nationalismen där, till skillnad mot USA och Asien. Så vi skulle då kunna bli lika nationalistiska som de är i USA och de flesta länder i Asien, utan att det skulle vara någon fara? Hallå Selimovic! Den mest fanatiska SD-nationalist är ungefär lika nationalistisk som mr medel-amerika, hur går det ihop? 


Att grupper som riskerar att förlora sina jobb genom invandring inte är förtjusta över en ohämmad immigrationspolitik är ganska naturligt. Skulle det vara så att immigranter på något outgrundligt sätt ofta utbildade sig till journalister och ofta erbjöd sina tjänster till halva lönen skulle med största sannolikhet journalistkårens inställning till immigrationen bli en annan. Nu kommer detta aldrig att hända, språket sätter gränser för detta om inte annat. Detta vet alla journalister naturligtvis, om så rent instinktivt. Vidare i artikeln.

Unga, ofta lågutbildade och arbetslösa män är Sverigedemokraternas kärna. Exempelvis de 10,4 procent av Byggnads fackliga medlemmar som röstade på SD i sista valet, enligt Byggnads valanalys.  

Ständigt denna kränkning av SD:s väljare. Man får inte kränka någon i vårt samhälle, då anlitas DO med blixtens hastighet och stora skadestånd riskeras betalas ut. Detta gäller dock inte SD:s väljare, de skall med fördel beskrivas som lågpannade neanderthalare som mest kommunicerar medelst gutturala grymtningar och de livnär sig på Skogsstjärnans sprit och grovsnus. Kan vi inte undersöka och publicera vilka udda existenser det är som röstar på Fi också? Vidare i artikeln.

Vi vet också att känslan av osäkerhet och brottslighet som ofta präglar utanförskapsområdena spelar stor roll. Att leva i ett område där rättsstaten inte fungerar, där brandkåren och polisen inte kan komma in när det behövs, fungerar som en katalysator för väljare som röstar på främlingsfientliga partier.

Jag tror inte Selimovic förstår vad han själv skriver här. När jag växte upp var "områden där rättsstaten inte fungerar" en fullständigt omöjlig tanke. Nu har vi dessa områden som Selimovic själv erkänner. Detta är i sig ett nederlag och underbetyg av de regerande partierna, så kraftigt att det motiverar nya partier och en revidering av vårt politiska landskap. Det räcker med vad Selimovic skriver i ovanstående korta stycke, allt står där.  Allt prat om "främlingsfientliga partier" blir egentligen meningslöst när vi konstaterar att våra regeringar under de senaste 40 åren fullständigt misslyckats. Nederlaget kan inte bli mer konkret beskrivet än att vi har "områden där rättsstaten inte fungerar". Till sist tar vi med detta i artikeln.

Dessa rop efter en gemensam identitet och trygghet avfärdas ofta som traditionalistiska och konservativa. Det må så vara. Men ett rop på en identitet besvaras knappast med påståendet att man inte behöver en identitet. Det är fel svar. Om Sverigedemokraternas väljare ropar efter en svenskhet baserad på etnicitet eller kultur, är det inte lämpligt att svara med att det inte finns någon svenskhet. Det lämpliga svaret är att försöka definiera denna svenskhet på ett mer inkluderande sätt. Så att invandrare, människor med andra kulturer och religioner också ryms i den.

Selimovic har rätt i att etablissemanget gett fel svar, eller inget svar alls, på de identitetsfrågor som ligger och gror i folkdjupet. Det som Selimovic betecknar som en mer "inkluderande" svenskhet betecknar andra som assimilation. Vissa kulturella uttryck är i sin ordning att bevara och omhulda, andra är oacceptabla. Det finns inget konstigt eller "exkluderande" i detta. Selimovic krånglar till ganska enkla svar, men som i vårt debattklimat plötsligt blivit svåra och komplicerade. 


Den dominerande känslan av dagens integrationspolitiska debatt är att gårdagens mångkultur nog är passé, den har t.o.m. ideologiskt övergetts från de intellektuella med lite öppnare sinne. Men i stället för att riskera hamna nära SD eller andra inkorrekta grupper så hittar man på egna vägar till lösningar som är krångliga och svårtolkade. Den nya grupp av debattörer vilka insett att den klassiska mångkulturen faktisk är ideologisk död, försöker hitta sina egna positioner och sina egna begrepp. Den närmaste framtiden får utvisa var de hamnar och hur relevanta deras analyser blir. 

Länk DN

Vårt rättssystem duger inte längre

Vi läser i SvD (men inte i DN märkligt nog) om den 19 åring som för tre år sedan var med om en gruppvåldtäkt där ett gäng på sex personer släpade bort en flicka från hennes kompisgäng(!) samt våldtog henne. Flickan har mått så psykiskt dåligt av den, måste man säga, råa våldtäkten att hon tog livet av sig genom att kasta sig framför ett tåg. 


Nu har genom en slump en av gärningsmännen gripits. Gärningsmannen är nu 19 år men får straffrabatt efter den åldern han hade när gärningen begicks, vilket leder till ett straff som närmast ter sig perverst i sin mildhet. I SvD står följande om händelsen.

Enligt Expressen som talat med 15-åringens familj hamnar hon i en djup depression, hon tappar i vikt, undviker skolan och vid ett tillfälle skär hon upp handleden. Under sommaren 2010 tar 15-åringen sitt liv genom att hoppa framför tåget.

Jag inser självklart med vilken lätthet man kan skapa raseri hos en förkrossande majoritet hos befolkningen med detta avskyvärda dåd, speciellt med tanke på det penibla straff gärningsmannen dömts till. Dock visar detta dåd med all önskvärd tydlighet att vårt rättsystem inte längre duger i det samhälle vi nu skapat oss. Vårt rättssystem och den straffskala vi nu har fungerade i ett annat samhälle i en annan tid. I dag framstår det som ett mycket dåligt skämt, eller snarare i en tragisk relief. 


Vi har unga pojkar på 15 år som tydligen är kapabla att dra iväg en flicka, när hon befinner sig tillsammans med sina kamrater, och på grövsta sätt våldta henne. Straffet på 5 månaders sluten ungdomsvård ter sig i sammanhanget som infantilt. I ett annat fall så dömdes en då 16-årig pojke till sluten ungdomsvård (3 år om jag minns rätt) efter att han helt utan anledning dödat en ung flicka i Borås. Enligt pojken själv så hade flickan sagt något ofördelaktigt om pojken när de väntade på bussen vid en busskur, LÄNK. 


Vi kan inte ha det så här, förstår inte våra lagstiftande politiker detta? Den ungdomsrabatt som unga gärningsmän får gör att straffpåföljderna blir i det närmaste pervers vid grova brott. Vi måste se över och minska den ungdomsrabatt som unga gärningsmän erhåller vid grova brott, vid mindre brott, icke våldsrelaterade kan den möjligen få vara kvar. Är gärningsmännen inte svenska medborgare skall de ovillkorligen utvisas vid grova våldsbrott. Deras familjer kan välja själva om de vill följa med sin avkomma eller inte. Allmänheten förstår helt enkelt inte sambandet mellan brottet och den straffpåföljd som blir konsekvensens av brottet längre. Vi kan heller inte ha människor som är kapabla till att mörda någon för ett förfluget ord bland oss lite mer civiliserade människor. 

Länk SvD

Vad menar Ullenhag?

Erik Ullenhag uttalar sig på regeringskansliets hemsida i ett pressmeddelande. Det skall nämligen tillsättas en ny arbetsgrupp för integrationspolitiken. Det låter lite vagt bekant på något sätt. Kanske har det tillsats någon liknande arbetsgrupp fordom. Ullenhag säger så här i pressmeddelandet.

Vi behöver också lägga särskild kraft på hur fler utrikes födda kvinnor ska få jobb och på vilka ytterligare åtgärder som behövs för att förbättra Svenska för invandrare (SFI). En huvudutmaning kommer också att vara hur utsatta områden kan lyftas genom urban utveckling.

Hur utsatta områden skall lyftas genom urban utveckling? Jag berömmer mig för att ha begåvats med förståndsgåvor som i alla fall inte understiger ett nationellt genomsnitt, men detta förstår jag faktiskt inte. Utsatta områden skall alltså lyftas genom urban utveckling, så där i största allmänhet? Vad innebär urban utveckling i detta fall? Att slumområden blir mer lika vanlig stadsmiljö?

Jag önskar i alla fall Ullenhag lycka till. Inte för jag tror att han kommer att lyckas, eller att han själv vet hur han skall bära sig åt. Men politik verkar inte handla om att lyckas i den verkliga världen, utanför regeringskansliet och riksdagens väggar. Det handlar mer om att producera saker som låter fint. En sista liten undran, har Ullenhag, denna välklädda svärmorsdröm, besökt ett ”utsatt område” ännu? Jag har nämligen fruktansvärt svårt att se denna extremt modulerade och stylade politiker samspråka med kickers från Södertörn, jag kan helt enkelt inte framamma bilden i mitt inre. Det är ungefär lika verkligt som om den minimalt folklige Birgitta Ohlsson (FP) skulle besöka herrklubben ”Evert” belägen i mellersta norrland med snöskotrar, porr, hembränt och skjutvapen som sina främsta intressen.

Länk Regeringskansliet

Om nystartszoner

Jimmie Åkesson får nu när han är partiledare i ett riksdagsparti in en rejäl artikel i SvD. Denna gång kritiserar Åkesson de föreslagna (men ej beslutade) ”nystartszoner” som skall få fart på företagsetableringar i våra ”utanförskapsområden”. Den riktigt tunga kritiken som Åkesson framför är den att zoner av denna typ redan prövats i Frankrike, med klent resultat. Så här skriver Åkesson i sin artikel.

Företrädarna för regeringen skriver i debattartikeln att detta införts i Frankrike. Att de tar upp Frankrike är intressant eftersom det visar på vilket dåligt förslag detta är. Utvärderingen från försöket i Frankrike visar att det inte blivit någon succé, att åtgärden är dyr, att få nya jobb skapats och att nya jobb innanför zonerna skapas på bekostnad av andra jobb.

Företrädarna från regeringen (Anders Borg, Erik Ullenhag och Maud Olofsson) nämner inte med ett ord att försöken med dessa zoner faktiskt misslyckats i Frankrike. Det påminner om samma taktik när man nämner Kanada som ett lyckat exempel på immigration, utan att nämna vilka immigranter Kanada verkligen tar emot. Så här står det i regeringens artikel på SvD.

Med tanke på att företagsamheten är högre bland invandrare än bland inrikes födda kan nystartszonerna komma att bli en verklig möjlighet till jobb och egen försörjning för människor som idag står långt utanför arbetsmarknaden.

Enligt ”Migrationsfakta” regeringen egen lilla faktabok om immigrationen i vårt land, så är 11,8 procent av den inhemska befolkningen företagare. För utrikes födda är siffran 12,3 procent, alltså något högre. Tittar man på den förmodat högutbildade gruppen från Nordamerika så ligger den på 9,9 procent, alltså lägre än den inhemska befolkningen. Det verkar vara så att starta ett eget företag är en möjlighet för de som inte får en anställning inom vår arbetsmarknad. Dessutom så är siffran högst för gruppen från Asien, 15,8 procent, och lägst för gruppen från Afrika, 6,8 procent. Sedan är självklart frågan vad det är för företag som startas, vi behöver knappas fler pizzerior i vårt land. Därefter står det så här i artikeln.

Nystartszoner är i andra länder, bland annat Frankrike, en etablerad metod för att stärka vissa områden, städer eller orter. Det är regeringens ambition att en svensk modell ska kunna vara på plats till januari 2014 och att de positiva effekterna på sysselsättning och företagande ska vara tillräckligt stora för att de sammantaget ska öka integrationen och minska utanförskapet.

Vi ser att regeringens företrädare skönmålar verkligheten en smula, de nämner inte med ett ord de klena resultat man uppnått i Frankrike. Vi antar också att förslagets genomförande till 2014 kan ha ett visst samband med att just detta år är ett valår. Kanske skall man använda detta försök i den kommande valrörelsen och har planerat för det redan nu.


Tidskriften Expo kritiserar SD:s negativa inställning till dessa nystartszoner i en relativt stor artikel signerad Daniel Poohl. Här avslöjar sig Expo som ett rent ”anti-SD parti”. Skulle Expos verksamhet bestå i att ”granska högerextrema krafter” skulle denna artikel garanterat aldrig blivit skriven. Expos artikel är ren partipolitik, något som Expo själva sagt att de inte sysslar med. Slutligen läser vi i regeringens kommittédirektiv att man faktiskt väntar sig en del kostnader och negativa effekter. Så här står det i detta direktiv.

Till den del förslagen har offentligfinansiella konsekvenser ska utredaren föreslå finansiering av förslagen. Vidare ska förslagens påverkan på den administrativa bördan för Skatteverket, andra myndigheter och företag redovisas. Även konsekvenser för de personer som berörs av förslaget ska redovisas.
Uppdraget ska redovisas senast den 1 augusti 2012.  

Oavsett alla förmodade negativa effekter med förslaget, så vore vår hämningslösa immigration så berikande som mångkulturförespråkarna hela tiden påpekar, så skulle dessa zoner inte ens behövas. Själva införandet av dessa zoner är ett bevis på en politik som havererat och kommit till vägs ände. 

Länk SvD regeringen

Länk SvD Åkesson

Länk kommittédirektivet 

Länk Expo

UPPDATERAD:


Yves Zenou har i dag lördag skrivit en SvD-artikel där han propagerar för dessa nystartszoner. Samtidigt skriver Zenou så här i sin artikel.

Det finns ännu så länge två forskningsstudier som utvärderat nystartszonerna i Frankrike. Båda studierna ser positiva effekter på sysselsättning även om effekterna inte är så stora. En av studierna visar en signifikant effekt på i vilken takt arbetslösa hittar jobb. Effekten visar sig vara signifikant endast på kort sikt. Det är därför av största vikt att regeringen kräver att företagen anställer minst 20 procent av lokalbefolkningen och ger dem tillsvidarekontrakt.

Enligt studierna har effekterna inte varit så stora nej. Dessutom så är signifikanta effekter kortvariga. För att denna politik skall ha effekt så måste det tydligen till att regeringen kräver att företagen anställer minst 20 procent av lokalbefolkningen. Skall regeringen kräva att företagen som tar del av nystartsreglerna anställer lokal arbetskraft, samtidigt som samma regering infört generösa regler för arbetskraftsinvandring så blir denna politik lika inkonsekvent och konstig som migrationsuppgörelsen med MP.

Länk SvD