Den klassiska mångkulturens död

Jasenko Selimovic (FP) har skrivit ett inlägg på DN-debatt om den eviga frågan om hur svenskhet kan och skall definieras. Den lite mer grundläggande frågan i artikeln är hur vi skall få vårt samhälle att fungera någorlunda bra, med den senaste tidens immigration taget i beaktande. Selimovic belyser att de som är motståndare till oss som hela tiden poängterat att vi måste ha ett sammanhållande kitt för att vårt samhälle skall fungera, inte själva ger några användbara svar. Så långt håller jag med Selimovic, men det finns ändå gott om problematiska ståndpunkter i Selimovics artikel. Så här skriver han bl.a. 

Om vi inte vill att utvecklingen ska likna den i många andra länder i Europa, måste vi förstå vad som driver nationalism och hur vi bäst kan förebygga nationalister.   

Selimovic beskriver nationalism per se som något negativt, bara detta antagande är värt en lång diskussion i sig. Jag kan hålla med om att den nationalism som florerade i det forna Jugoslavien (som jag antar att Selimovic härstammar ifrån) inte var bra. Det nästan eruptiva utbrottet av osund nationalism som utbröt i det forna Jugoslavien efter socialismens sammanbrott där kan mycket väl ha sin grund i att nationalkänslan så länge hade undertryckts. Borde inte detta mana till eftertanke? 


Svenska nationalister (typ SD-nationalism) ligger ofta på en nationalistisk nivå som gemene man i Norge eller Frankrike omfattas av, med den skillnaden att där kallas de inte ens för nationalister. Svenska socialkonservativa nationalister som ligger politisk i linje med SD är nationalister i bjärt kontrast till den nästan nationshatande PK-elit som befolkar Sveriges riksdag. Ser man saken ur detta perspektiv behöver man inte förebygga nationalismen alls, det är inget samhällsproblem lika lite som i Frankrike eller Norge. Det blir riktigt intressant i nästa stycke, så här skriver författaren.

Nationalistiska partier härstammar ur den protektionism som är en följd av Europas efterblivenhet. Europa har blivit en plats som ”man flyger över på väg till Asien eller USA”, och känslan av stagnation som nu sprider sig leder till en kamp om krympande resurser. Därför är det framförallt de grupper som konkurrerar med invandrare och flyktingar på arbetsmarknaden som motsätter sig invandring. 

Europa är efterblivet och därför frodas nationalismen där, till skillnad mot USA och Asien. Så vi skulle då kunna bli lika nationalistiska som de är i USA och de flesta länder i Asien, utan att det skulle vara någon fara? Hallå Selimovic! Den mest fanatiska SD-nationalist är ungefär lika nationalistisk som mr medel-amerika, hur går det ihop? 


Att grupper som riskerar att förlora sina jobb genom invandring inte är förtjusta över en ohämmad immigrationspolitik är ganska naturligt. Skulle det vara så att immigranter på något outgrundligt sätt ofta utbildade sig till journalister och ofta erbjöd sina tjänster till halva lönen skulle med största sannolikhet journalistkårens inställning till immigrationen bli en annan. Nu kommer detta aldrig att hända, språket sätter gränser för detta om inte annat. Detta vet alla journalister naturligtvis, om så rent instinktivt. Vidare i artikeln.

Unga, ofta lågutbildade och arbetslösa män är Sverigedemokraternas kärna. Exempelvis de 10,4 procent av Byggnads fackliga medlemmar som röstade på SD i sista valet, enligt Byggnads valanalys.  

Ständigt denna kränkning av SD:s väljare. Man får inte kränka någon i vårt samhälle, då anlitas DO med blixtens hastighet och stora skadestånd riskeras betalas ut. Detta gäller dock inte SD:s väljare, de skall med fördel beskrivas som lågpannade neanderthalare som mest kommunicerar medelst gutturala grymtningar och de livnär sig på Skogsstjärnans sprit och grovsnus. Kan vi inte undersöka och publicera vilka udda existenser det är som röstar på Fi också? Vidare i artikeln.

Vi vet också att känslan av osäkerhet och brottslighet som ofta präglar utanförskapsområdena spelar stor roll. Att leva i ett område där rättsstaten inte fungerar, där brandkåren och polisen inte kan komma in när det behövs, fungerar som en katalysator för väljare som röstar på främlingsfientliga partier.

Jag tror inte Selimovic förstår vad han själv skriver här. När jag växte upp var "områden där rättsstaten inte fungerar" en fullständigt omöjlig tanke. Nu har vi dessa områden som Selimovic själv erkänner. Detta är i sig ett nederlag och underbetyg av de regerande partierna, så kraftigt att det motiverar nya partier och en revidering av vårt politiska landskap. Det räcker med vad Selimovic skriver i ovanstående korta stycke, allt står där.  Allt prat om "främlingsfientliga partier" blir egentligen meningslöst när vi konstaterar att våra regeringar under de senaste 40 åren fullständigt misslyckats. Nederlaget kan inte bli mer konkret beskrivet än att vi har "områden där rättsstaten inte fungerar". Till sist tar vi med detta i artikeln.

Dessa rop efter en gemensam identitet och trygghet avfärdas ofta som traditionalistiska och konservativa. Det må så vara. Men ett rop på en identitet besvaras knappast med påståendet att man inte behöver en identitet. Det är fel svar. Om Sverigedemokraternas väljare ropar efter en svenskhet baserad på etnicitet eller kultur, är det inte lämpligt att svara med att det inte finns någon svenskhet. Det lämpliga svaret är att försöka definiera denna svenskhet på ett mer inkluderande sätt. Så att invandrare, människor med andra kulturer och religioner också ryms i den.

Selimovic har rätt i att etablissemanget gett fel svar, eller inget svar alls, på de identitetsfrågor som ligger och gror i folkdjupet. Det som Selimovic betecknar som en mer "inkluderande" svenskhet betecknar andra som assimilation. Vissa kulturella uttryck är i sin ordning att bevara och omhulda, andra är oacceptabla. Det finns inget konstigt eller "exkluderande" i detta. Selimovic krånglar till ganska enkla svar, men som i vårt debattklimat plötsligt blivit svåra och komplicerade. 


Den dominerande känslan av dagens integrationspolitiska debatt är att gårdagens mångkultur nog är passé, den har t.o.m. ideologiskt övergetts från de intellektuella med lite öppnare sinne. Men i stället för att riskera hamna nära SD eller andra inkorrekta grupper så hittar man på egna vägar till lösningar som är krångliga och svårtolkade. Den nya grupp av debattörer vilka insett att den klassiska mångkulturen faktisk är ideologisk död, försöker hitta sina egna positioner och sina egna begrepp. Den närmaste framtiden får utvisa var de hamnar och hur relevanta deras analyser blir. 

Länk DN