Jag forstätter att läsa Lisa Bjurwald bok, tyvärr. Jag läser vad som står i boken på sidorna 289 och 290. Jag tror inte mina ögon, jag tror jag läser fel, inbillar mig. Jag läser tyvärr inte fel ser jag när jag läser texten för fjärde gången, det står som det står. Det är värre än jag någonsin trodde skulle kunna vara möjligt. Bjurwald är trots allt anställd på DN och det är i sig en skandal när man läser vad hon häver ur sig i sin bok. Så här skriver hon på sidan 289.
SD behöver inte ha med ett ord om avrättningar i sitt partiprogram. Det skulle hindra dem från att någonsin nå inflytelserika politiska positioner. Kanske skulle de knipa ett mandat i en mindre kommun som västgötska Grästorp.
På sidan 290 fortsätter kvinnan.
Men framför allt är Sverigedemokraternas nuvarande strategi långt mer effektiv för att skapa ett ”svenskvänligt” klimat än att skjuta invandrare i Malmö.
Detta var att gå för långt, alldeles för långt. Jag tror på fullt allvar att Bjurwald inte kan vara fullt psykiskt frisk. Ingen i SD skulle ens drömma om att ha ”avrättningar i sitt partiprogram”, det är fullständigt absurt och så grovt förtal man överhuvudtaget kan tänka sig. Jag känner hundratals sverigedemokrater, det är fullständigt normala människor med normal empati och förstånd. Här talar Bjurwald om att SD inte behöver ha ”avrättningar” i sitt partiprogram! Detta är inget annat än sinnesjukt mina damer och herrar, det värsta jag läst alla kategorier.
SD strategi är effektivare än att skjuta invandrare i Malmö? Jag tror att Bjurwald tappat fotfästet fullständigt. Det är ungefär som att vi konstaterade att det nog är bättre för socialdemokraterna att möta SD med politiska argument än att själva skjuta ned dem i stället. Låter det vettigt? Detta är fullständigt sanslöst och så kränkande så man baxnar. Vilken människosyn har Bjurwald egentligen?
Efter detta kan jag inte hålla inne med den åsikten att det är mycket märkligt om någon SD:are ställer upp för intervju med Bjurwald, hon har faktiskt trotsat alla anständiga gränser, rejält.
Rubriken är tveksam då Lisa Bjurwalds nya bok ”Europas skam” innehåller ett stort antal rena felaktigheter. Ännu fler glidningar och märkliga tolkningar finns det i boken. En direkt påvisbar uppenbar lögn är dock det Bjurwald skriver på sidan 292 i boken. Där står följande.
SD är skickliga på sociala medier och internet. De planerar till exempel att ge miljoner till den främlingsfientliga webbsajten Politisk Inkorrekt. Medierna måste granska deras nätstrategi och bemöta på nätet. Kommentarsfälten måste hållas rena från rasistiska kommentarer. Debatten om det rasistiska näthatet måste fortsätta.
Nu råkar jag veta att det aldrig varit tal om att SD skall ge några miljoner till PI. Inte ens om partiet ville ge ett sådant bidrag skulle pengarna finnas. Det mesta av de ekonomiska resurserna är trots allt öronmärkta pengar eller så går de till anställningar. Tanken att SD skulle ge miljoner till en framstående oberoende sajt är i det närmaste absurd. Detta är inget annat än en klockren lögn och jag råkar dessutom känna till fakta i målet denna gång. Just därför valde jag att belysa denna lögn och ingen av alla de andra som finns i Bjurwalds bok.
Det är förvånande att Bjurwald som berömmer sig för att vara journalist tillåter sig sådana påvisbara lögner. Annars så är ju lögner som är svårare att motbevisa helt klart att föredra för slemma journalister av olika schatteringar.
På tal om näthat så skriver Bjurwald väldigt mycket om det hat olika högerpopulistiska grupper sägs stå för. Läser man mer än 5 sidor i Bjurwalds bok så kan man omöjligt undgå att lägga märke till Bjurwalds eget hat, ett hat hon säkert är lyckligt ovetande om. Alla som har en annan åsikt än Bjurwald i immigrationspolitiska frågor är i princip rasister, nazister samt ett stort hot mot demokratin. På ett ställe i boken medger ändå Bjurwald att det kan finnas ”invandringskritiska” personer som inte förtjänar att rullas i tjära och fjäder, det måste ha kostat på. På sidan 288 i boken beskriver Bjurwald Sverigedemokrater så här.
Rasismen är central för Sverigedemokraterna. Den genomsyrar allt: deras syn på andra partier (som mörkar sanningen om invandringen), medierna (som också mörkar sanningen om invandringen) och naturligtvis synen på människor av annan etnisk bakgrund än svensk (som är här för att störta oss in i ett medeltida islamskt mörker, roffa åt sig miljoner i bidrag och våldta våra kvinnor). Inget annat svensk parti av vikt kommer i närheten av att utgöra ett liknande hot mot demokratin. Därför måste Sverigedemokraternas rasism också få vara central i bevakningen av partiet. Att medvetet skjuta hela partiets raison d’étre åt sidan är mer missvisande än att inte göra det.
Ja, om någon undrar vad Expo och Bjurwald verkligen står för så vet ni det nu. För det första så är inte stark kritik mot vår vansinniga immigrationspolitik lika med att man ser ner på människor av annan etnisk härkomst. Alltså är inte heller denna kritik rasistisk. Bjurwald blandar medvetet bort korten här för hon vill inte ha någon kritik mot vår uppenbart vansinniga immigrationspolitik alls. För det andra så mörkar både partierna och medierna de negativa effekterna av vår immigration. Thomas Gür och Susanna Popova erkände det rakt ut i programmet Åsiktsmaskinen som sändes 29 april 2007. De sade dessutom att det är en medveten strategi och att det sker systematiskt. Som av en händelse är klippet bortplockat från You Tube, påstår jag att det är ytterligare ett tecken på den mörkläggning Bjurwald förnekar så kallar hon väl mig för både nazist och stalinist. LÄNK min artikel om programmet.
Sedan påstår denna journalist att SD är ett hot mot demokratin! Det är i själva verket Bjurwald själv som uppvisar en högst tveksam demokratisyn. Tycker man inte som Bjurwald i vissa för henne viktiga frågor, ja då är man ett hot mot demokratin. Alltså, demokrati innebär att man respekterar eller i alla fall accepterar att andra människor kanske inte delar mina egna åsikter. Jag tror de missat en del undervisning i vissa grundläggande begrepp på våra journalisthögskolor.
Liberala lösningar
Förbundsordförande för Centerpartiets Ungdomsförbund, Magnus Andersson skriver på bloggen ”Sveriges Resurser” om liberala lösningar för att tackla alla de problem vår immigrationspolitik för med sig. De liberala lösningar han beskriver är vanlig liberal politik, precis den politik som visat sig inte fungera. Det sitter faktiskt liberaler i regeringsställning och har så gjort ett tag nu. Så här skriver Andersson som slutkläm på sin artikel.
Vi behöver människor från andra länder som kommer till oss i Sverige. De människorna startar fler företag, ökar vår handel med utlandet och drar in pengar till statskassan. De måste börja ses som en resurs, en resurs som kommer till oss och som vi måste ta hand om, för på rätt sätt både bidrar och utvecklar människor Sverige och vår välfärd. Låt oss därför lösa de problem Sverige står inför, för annars kommer vi bli ensamma här i kalla Norden och stå med lång näsa när utrikeshandeln blir allt viktigare och vi inte har tillräckligt med arbetskraft för att klara äldreomsorgen i framtiden.
Vi behöver inte fler människor som kommer till vårt land. Vi har inte bostäder så det räcker åt de svenska ungdomar som trängtar efter att lämna föräldrahemmet. Där det händelsevis finns bostäder finns det absolut inga arbeten. Där det möjligtvis finns arbeten, i storstäderna, klarar inte infrastrukturen ett ökat tryck av ännu fler människor. Vi skulle egentligen behöva bygga om hela infrastrukturen för at klara en befolkningsökning i våra storstäder. Vad gör våra regeringar? De satsar inte ens pengar så det vanliga underhållet för våra kommunikationer fungerar. Jag vet inte om det är liberal politik att lägga ut all trafik på entreprenad och sedan strypa kostnaderna så att ingenting längre fungerar, men fler människor kan vi inte bli.
Så har vi då denna arbetslöshet som undertecknad tjatar om. Om det nu råder sådan arbetskraftsbrist, varför får då alla de som är arbetslösa inte omedelbart en anställning? Ja det kan ju vara så att de arbeten som behöver arbetskraft inte kan hitta någon passande bland de 400,000 arbetslösa vi har. Frågan är då hur stor chansen är att dessa företag skall hitta någon passande bland de immigranter vi tar emot företrädelsevis från Somalia och Irak. Våra egna ungdomar kan i alla fall språket och har gått ut gymnasiet.
Vi står redan med lång näsa här i kalla Norden. Vi har bedrivit en immigrationspolitik som våra grannländer ser på med fasa. Titta på Finland där Sannfinländarna blev näst största parti och där övriga partier bestämt tillbakavisade de obegripliga krav från svenskt håll som började yra om att inga övriga partier skulle samarbeta med Sannfinländarna. Där högg vårt politiskt korrekta etablissemang i sten så flisorna yrde omkring. Anderssons tal om utrikeshandel får vi väl skriva på kontot för ungdomligt oförstånd. Vi i vårt land måste nog komma till insikt om att vi nått vägs ände vad gäller vår egen politik.
Länk Sveriges Resurser
Typisk svenskt
Politiskt korrekta journalister och politiker brukar ibland påstå att det inte finns något ”typiskt svenskt.” När de skall vara riktigt spetsfundiga så kan de rentav ställa en, som de tycker, riktigt smart fråga, ”vad är typiskt svenskt, berätta?” Jag spelade för några dagar sedan memori med några barn i 9-årsåldern. Jag skäms för att deklarera det faktum att jag förlorade stort och faktiskt blev sämst av alla deltagare. Själva spelet hade som tema ”typiskt svenska företeelser.” Det var motiv som midsommar, kräftor, valborgsmässoafton, Kalmar slott, Visby ringmur, Ölandsbron, sjöbodar på Västkusten, röd stuga i skogen och mycket annat liknade. Jag frågade på skoj barnen vad temat för detta memori var. Barnen svarade ”ja det är Sverige liksom.” Klart och tydligt, en mening på 5 ord, varav två onödiga.
Dessa barn kan alltså svara på journalisternas och politikernas kuggfråga utan problem. Det går ett TV-program där vuxna människor tävlar mot 5e-klassare. Jag tror programmet heter ”Smart som en femteklassare” eller något liknande. Nu visar det sig att årskurs tvåor är smartare än våra politiker och journalister också. Jag tror knappast att det blir ett TV-program om detta dock.
Jag kan inte låta bli att kommentera Lena Adelsohn Liljeroths artikel på SVT-debatt. Det rör sig om fotboll och det våld som förekommer där, men det visar på en märklig inställning hos våra ministrar och regeringen. Bakgrunden är det rabalder och den kritik som uppstod efter fotbollsmatchen mellan Assyriska och AIK, där en linjedomare fick en smällare vid örat så temporär tinnitus uppstod. Så här skriver Liljeroth i sin artikel.
För inte så länge sedan var fotboll en fest för hela familjen. Hur kommer det sig att Sveriges största idrott av många nu börjar förknippas med våld, hot och hat?
Ja, nu har ju inte Liljeroth något svar på den frågan, om nu någon väntade sig det. Vi måste väl ändå påpeka att Moderaterna i valrörelsen inte framstod som något bra föredöme, på tal om hat och att följa spelregler. Det var väl snarast ett paradigmskifte när Reinfeldt uttalade åsikten att den politiker som utsätts för våld och har fel åsikter får skylla sig själv. Men oavsett detta, en ansvarig minister skall inte hålla på att filosofera över sakernas tillstånd, utan agera. Vidare i artikeln.
Berusade och drogpåverkade åskådare är tyvärr legio idag och självfallet en viktig orsak till våldsamheter och skadegörelse. Till det sorgliga kapitlet i denna historia kommer de hot som riktas mot exempelvis spelare, domare och andra funktionärer i klubbarna. Risken finns att såväl publiken som sponsorerna sviker.
Ska det behöva vara så här?
Men god dag yxskaft. Liljeroth skriver långa haranger om fotbollsvåldet, saker som precis alla vet och har vetat länge. Därefter frågor hon som en dagisfröken, skall det behöva vara så här? Precis som om väljarna och läsarna var små dagisbarn och hon var en skolfröken. Du är för böveln minister Liljeroth! DU skall vidta åtgärder och inte agera dagisfröken åt vuxna människor. Vidare i denna sorgliga artikel.
För att stärka skyddet mot brottslighet inne och utanför idrottsarenor infördes den 1 juli 2005 lagen om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang. Alliansregeringen har skärpt tillträdeslagen och införde samtidigt i ordningslagen straffsanktionerade förbud mot att inneha eller använda pyrotekniska varor, att obehörigen beträda en spelplan och att kasta in föremål på spelplanen.
Och uppenbart har dessa åtgärder inte räckt till. Personer kastade smällare hej vilt trots Alliansregeringens ”straffsanktionerade förbud.” En liten fråga, hur många har lagförts för brott mot detta ”straffsanktionerade förbud”? Nästa fråga, om någon lagförts, vad har de i så fall fått för straff? Svaret på dessa frågor ger förmodligen svar på varför regeringens åtgärder fullständigt saknat effekt. Sist tar vi detta uttalande av vår minister.
Nu har vi tagit nästa steg. I början av mars 2011 fattade regeringen beslut – efter önskemål framför allt från fotbollsklubbarna – att utse landshövding Per Unckel till nationell samordnare med uppgift att motverka idrottsrelaterat våld i samband med idrottsarrangemang.
Samordnaren ska under två års tid löpande lämna förslag på hur man kan förbättrad samverkan mellan myndigheter och organisationer på central, regional och lokal nivå, hur ansvarsfördelningen mellan berörda parter kan klarläggas, och undersöka hur informationsutbytet skulle kunna underlättas.
Men vad är det för konstiga åtgärder? Nationell samordnare! Skall Unckel springa omkring och stoppa fotbollsvåld? Förbättrad samverkan? Förbättra informationsbytet? Jag blir så trött. Vi kanske rentav har för många kvinnor i regering och riksdag, i alla fall om det skall se ut så här (nu stack jag ut hakan rejält, men ibland saknar man bara liite handlingskraft av någon som inte hela tiden tassar på äggskal). Lars-Åke Lagrell har själv kommit med effektiva förslag, men Liljeroth verkar inte höra det som inte passar (kanske av naturliga skäl).
Vi har goda exempel från England där man faktiskt lyckats stoppa en stor del av läktarvåldet. Hårda straff för de som lagförs. De som gör sig skyldiga till brott lagförs dessutom i hög grad. Jag såg ett TV-program där de som dömts fick göra hårda övningar av en avdankad engelsk elitsoldat, som uppenbarligen njöt av sitt värv. Statistik visade att ungefär 0 procent återföll i våld. Varför inte, i denna globaliserade värld, ta och titta på hur våra anglosaxiska vänner tacklat detta problem?
Länk SVT-Debatt
Ett mycket grovt brott har ägt rum på Grimstaskolan i Upplands Väsby. En pojke i 15 års åldern blev utlurad via sms från klassrummet. Väl ute ur klassrummet så anfölls han och blev bland annat knivhuggen två gånger. Gärningen är ju mycket utstuderad och synnerligen grov. PI skriver självklart om brottet och två av gärningsmännen skall i alla fall ha namn som klingar misstänkt utländskt.
Det är ju så att sådana brott är synnerligen ovanliga bland ungdomar som vi betecknar som helsvenskar, det kan vi inte komma ifrån. Jag kan inte komma ihåg något sådant fall där helsvenskar varit inblandade, inte med ett sådant modus operandi i alla fall. Däremot ser vi bland kommentarerna på PI att många har bilden fullständigt klar för sig. Någon skriver att brottet är ett utryck av rasism mot svenskar etc. Det kan mycket väl stämma, men vi VET faktiskt inte det ännu. Varför inte vänta med alla självsäkra slutsatser till vi vet mer? Om vi får veta mer vill säga. Annars får vi väl följa PI om nu historien tystas ned av övrig media. Det är förresten något vi inte heller vet ännu.
Det finns en risk med att hela tiden vara tvärsäker på varför och hur när endast väldigt lite information står till buds. Trovärdigheten minskar ju varje gång någon har fel och samma schablonmässiga tänkande som vi anklagar det politiska korrekta folket gör vi ju oss skyldiga till själva. Det är likadant med alla avancerade konspirationsteorier som florerar. Det sista jag hörde var att Hans Holmér låg bakom Palmemordet, väldigt trovärdigt! CIA låg bakom attackerna på World Trade Center är en annan populär teori. När någon riktig konspiration verkligen avslöjas är det väl ingen längre som tror på detta, det blir ju effekten.
En annan fråga är vilka straff dessa tonåringar kommer att erhålla som gjorde sig skyldiga till överfallet på Grimstaskolan. Jag har en känsla av att det är något som kommer få mig att förtvivlat ta mig för pannan. Och det är något jag redan VET, faktiskt.
Länk PI
Länk SvD
Länk DN
Med anledning av en artikel i Tommy Hanssons blogg och den diskussion som jag själv initierade om Expo så känner jag mig nödgad att analysera att förklara min ståndpunkt lite närmare.
I ett fungerande demokratiskt styre så utgör media, politiska partier samt väljare tre storheter som samspelar med varandra och där styrkan hos dessa storheter i någon mån skall balanseras. Ett perfekt sådant system har vi sannolikt aldrig sett i vår historia och kanske kommer vi aldrig att se det heller. Att få dessa storheter att balansera med varandra är för att använda skolpolitiskt vokabulär, ett strävansmål.
I dagens svenska samhälle tenderar media att bli en alltför stark makt i förhållande till både väljare och politikerna. Många politiker kryper på knä inför media för att få ut sitt budskap. Alla politiker vet att media både kan avsluta karriären (högst ofrivilligt) samt ge den en rejäl skjuts framåt. Media tecknar den verklighetsbild vi väljare upplever och ser som sann. Ta exemplet med Göran Perssons bufflighet. Persson var med största säkerhet vad man kan kalla bufflig. Detta torde dock ha varit ett internt arbetsmiljöproblem för regeringen och inget som vi väljare hade så mycket med att göra. Väljarnas intresse låg i att granska den förda politiken. Media såg dock till att en intern arbetsmiljöfråga blev till ett rikspolitiskt intresse.
De politiska partierna har avsevärd makt i dagens samhälle. De kan skickligt sätta dagordningen för det politiska samtalet, men måste ändå samspela med media. De partier som hamnar i regeringsställning har otvetydigt avsevärd explicit makt. Just det parti som är dominerande bland regeringspartierna har makt som inte ens måste verifieras av media.
Det verkar dock som att media spelar en större roll för de politiska partierna än väljarna, något som måste sägas vara abnormt i en välfungerande demokrati. Kristdemokraterna har reagerat betydligt starkare på hur media reagerar än vad väljarna reagerar. Speciellt tydligt blev detta med Hägglunds tal om ”verklighetens folk” där enbart vissa journalister på tidningarnas kultursidor reagerade mycket häftigt. Att större väljargrupper skulle reagerat på detta tal är så osannolikt att det tangerar det löjligas gräns. Riksdagens och regeringens ytterst välvilliga inställning till ganska extrem feminism är ett annat sådant exempel. Det är i huvudsak media som efterfrågar sådan politik, inte väljarna. Samma förhållande gäller också immigrationspolitiken. Det partierna och politikerna riskerar med fel åsikter, är inte att tappa väljare, utan att bli kallad ”populister” i media.
Väljarna har absolut makt när det är val, på valdagen. Mellan valen har väljarna inte så mycket att säga till om och varken partierna eller media tar överdriven hänsyn till vad väljarkåren efterfrågar. Ett exempel är att både DN och SvD på sina opinionssidor låter politiker som redan har ett massivt medieutrymme komma till tals på dessa sidor, i stället för att någon gång låta mer okända politiskt intresserade väljare göra entré.
En anomalitet i detta förhållande mellan storheterna i demokratin är stiftelsen Expo (detta apropå bloggposten Hansson). Denna organisation hör inte till media på ett självklart sätt. Expo driver en klockren politisk agenda men framstår i mångt och mycket som en medieaktör. Det är inget politiskt parti, trots en uttalad politisk agenda och behöver därför inte utsättas för samma granskning som ett normalt politiskt parti. Expo hör helt enkelt inte hemma i jämvikten mellan storheterna i vår demokrati, i alla fall inte finansierat med skattemedel. Att sedan Expos aktivitet till 95 procent går ut på att bekämpa ETT annat parti gör det hela ännu mer demokratiskt tveksamt.
Som vi ser har maktbalansen i vårt demokratiska system kantrat åt mediehållet och en obalans har uppstått. Frågan är om det är en oundviklig utveckling i ett demokratiskt system av vårt snitt. Systemet i sig bär ju på olika brister (vilket precis alla system gör) vilka med tiden ger utslag på det ena eller andra sättet. En faktor som ändå försämrat denna balans är partiernas tendens att värdera media så mycket mer än väljarna. Här finns det faktiskt en faktor partier och politiker skulle kunna göra något åt för att förbättra balansen, detta utan att ens förlora något på det.
En ljusning i denna obalans torde vara genombrottet för internet och alla de forum för politisk debatt som förs av väljarna. Det är en debatt som sker över internet och som inte direkt kontrolleras av media eller av partierna. Vi hoppas att denna utveckling fortsätter och att balansen blir bättre mellan de tre storheterna i vårt demokratiska system.
Peter Wolodarski skriver på DN om Sannfinländarnas brakframgång och hur obehagligt han tycker detta är. Wolodarski konstaterar att nationalistiska partiers framgång inte direkt är beroende av en massiv immigration. Wolodarski pekar i stället på andra saker. Så här skriver han.
Jag tror att man ska förstå Sannfinländarnas framgångar i Finland på motsvarande sätt. Även om partiet skiljer sig från SD historiskt och har en mindre uppskruvad invandringskritik, uttrycker man samma nostalgiska strävan efter ett samhälle som inte längre finns och heller aldrig har funnits.
Tänk om politiska partier fick definiera sin politik själva? Ständigt detta mantra från liberaler att konservativa längtar tillbaka till drömmen om ett samhälle som inte ens har funnits. Det är ungefär samma sak som att påstå att de konservativa nationalisterna inte är riktigt friska i huvudet och inte kan skilja på verklighet och fantasi. Annars är ju detta med att leva i fantasins värld något som just nationalisterna brukar ta upp.
Enkelt uttryckt (så även Wolodarski förstår) så vill konservativa rörelser bevara värden och ett levnadssätt som de tycker är bra och värd att bevara. En del av dessa värden och sätt att leva är bättre än de storheter som håller på att ersätta dessa. Skulle man vetenskapligt kunna definiera vilka värden vi har (haft) och vilka värden vi håller på att ersätta dessa med, så skulle säkert 90 procent av befolkningen hålla kvar vid det ”genuina”. Sorry Wolodarski, alla delar inte din nyliberala dröm. I själva verket är det ganska få, när det kommer till kritan. Därför kan man inte i allmänna val ställa Wolodarskis vision mot den konservativa visionen, ehuru då skulle Wolodarskis samhällsmodell erhålla alltför få röster. Just därför detta dunkla politiska och mediala spel. Vidare i artikeln.
Det paradoxala är att partiledaren Timo Soini vill få oss att tro att han företräder någonting väldigt finländskt när han i själva verket ingår i en välbekant europeisk tradition. Mixen av värdekonservatism, anti-etablissemangsretorik och nationalistisk populism känns igen från många andra länder och valrörelser.
Så Wolodarski vet bättre Soini vad som är genuint finländskt? Detta är ju patetiskt! Skall inte någon från Sri Lanka definiera vad som är genuint svenskt nästa gång? Eller kanske undertecknad kan få definiera vad som är typiskt nyliberalt i stället för Wolodarski?
Det som skiljer Finland från Sverige, och som Wolodarski mycket noga undviker att nämna, är att vi inte deltog i 2a Världskriget. Vi stod utanför och såg på när Finnar dog och när Danskar och Norrmän blödde. Vi lät tyska permittenttåg ta sin väg genom vårt land. Framförallt så exporterade vi stora mängder järnmalm till Tyskland. Skulden står skrivet i allas våra hjärtan. Vi har dämpat dessa skuldkänslor genom att bli världsmästare i humanism (och en vanvettig immigrationspolitik). Det är nog nu! Vi har betalat vår skuld.
Länk DN
