Media – partipolitik – väljare

Med anledning av en artikel i Tommy Hanssons blogg och den diskussion som jag själv initierade om Expo så känner jag mig nödgad att analysera att förklara min ståndpunkt lite närmare. 


I ett fungerande demokratiskt styre så utgör media, politiska partier samt väljare tre storheter som samspelar med varandra och där styrkan hos dessa storheter i någon mån skall balanseras. Ett perfekt sådant system har vi sannolikt aldrig sett i vår historia och kanske kommer vi aldrig att se det heller. Att få dessa storheter att balansera med varandra är för att använda skolpolitiskt vokabulär, ett strävansmål. 


I dagens svenska samhälle tenderar media att bli en alltför stark makt i förhållande till både väljare och politikerna. Många politiker kryper på knä inför media för att få ut sitt budskap. Alla politiker vet att media både kan avsluta karriären (högst ofrivilligt) samt ge den en rejäl skjuts framåt. Media tecknar den verklighetsbild vi väljare upplever och ser som sann. Ta exemplet med Göran Perssons bufflighet. Persson var med största säkerhet vad man kan kalla bufflig. Detta torde dock ha varit ett internt arbetsmiljöproblem för regeringen och inget som vi väljare hade så mycket med att göra. Väljarnas intresse låg i att granska den förda politiken. Media såg dock till att en intern arbetsmiljöfråga blev till ett rikspolitiskt intresse. 


De politiska partierna har avsevärd makt i dagens samhälle. De kan skickligt sätta dagordningen för det politiska samtalet, men måste ändå samspela med media. De partier som hamnar i regeringsställning har otvetydigt avsevärd explicit makt. Just det parti som är dominerande bland regeringspartierna har makt som inte ens måste verifieras av media. 


Det verkar dock som att media spelar en större roll för de politiska partierna än väljarna, något som måste sägas vara abnormt i en välfungerande demokrati. Kristdemokraterna har reagerat betydligt starkare på hur media reagerar än vad väljarna reagerar. Speciellt tydligt blev detta med Hägglunds tal om ”verklighetens folk” där enbart vissa journalister på tidningarnas kultursidor reagerade mycket häftigt. Att större väljargrupper skulle reagerat på detta tal är så osannolikt att det tangerar det löjligas gräns. Riksdagens och regeringens ytterst välvilliga inställning till ganska extrem feminism är ett annat sådant exempel. Det är i huvudsak media som efterfrågar sådan politik, inte väljarna. Samma förhållande gäller också immigrationspolitiken. Det partierna och politikerna riskerar med fel åsikter, är inte att tappa väljare, utan att bli kallad ”populister” i media. 


Väljarna har absolut makt när det är val, på valdagen. Mellan valen har väljarna inte så mycket att säga till om och varken partierna eller media tar överdriven hänsyn till vad väljarkåren efterfrågar. Ett exempel är att både DN och SvD på sina opinionssidor låter politiker som redan har ett massivt medieutrymme komma till tals på dessa sidor, i stället för att någon gång låta mer okända politiskt intresserade väljare göra entré. 


En anomalitet i detta förhållande mellan storheterna i demokratin är stiftelsen Expo (detta apropå bloggposten Hansson). Denna organisation hör inte till media på ett självklart sätt. Expo driver en klockren politisk agenda men framstår i mångt och mycket som en medieaktör. Det är inget politiskt parti, trots en uttalad politisk agenda och behöver därför inte utsättas för samma granskning som ett normalt politiskt parti. Expo hör helt enkelt inte hemma i jämvikten mellan storheterna i vår demokrati, i alla fall inte finansierat med skattemedel. Att sedan Expos aktivitet till 95 procent går ut på att bekämpa ETT annat parti gör det hela ännu mer demokratiskt tveksamt. 

  


Som vi ser har maktbalansen i vårt demokratiska system kantrat åt mediehållet och en obalans har uppstått. Frågan är om det är en oundviklig utveckling i ett demokratiskt system av vårt snitt. Systemet i sig bär ju på olika brister (vilket precis alla system gör) vilka med tiden ger utslag på det ena eller andra sättet. En faktor som ändå försämrat denna balans är partiernas tendens att värdera media så mycket mer än väljarna. Här finns det faktiskt en faktor partier och politiker skulle kunna göra något åt för att förbättra balansen, detta utan att ens förlora något på det. 


En ljusning i denna obalans torde vara genombrottet för internet och alla de forum för politisk debatt som förs av väljarna. Det är en debatt som sker över internet och som inte direkt kontrolleras av media eller av partierna. Vi hoppas att denna utveckling fortsätter och att balansen blir bättre mellan de tre storheterna i vårt demokratiska system.