DN:s ledarredaktion kritiserar i en ledare konstnären Lars Vilks för hans deltagande i nätverket "Stop islamization of nations" konferens som avhålls i New York i september. Enligt DN är det ett högerextremt nätverk, vilket vi som aldrig hört talas om nämnda nätverk inte har en aning om. DN har ju t.ex. kallat Sverigedemokraterna för många märkliga epitet, som inte haft med verkligenheten att göra. Trovärdigheten är därmed förbrukad, även om DN denna gång råkar ha rätt i sin bedömning. Oavsett Vilks deltagande i nämnda konferens, där vi inte tar ställning alls, så märks tydliga vinklingar i ledarredaktionen text i övrigt.
Förutom rena självklarheter i DN:s artikel som att yttrandefriheten är värd att försvara och att det råder gränsdragningsproblem när denna frihet övergår i trakasserier, så sätter inte redaktionen in reaktionerna mot Vilks i ett större perspektiv. Så här står det i artikeln.
Efter att hans teckning ”Profeten Mohammed som rondellhund” fick spridning 2007 har Vilks levt under konstant mordhot, utsatts för mordbrand, trakasserier och tvingats leva med livvaktsskydd.
Precis, Vilks teckningar som var utförda i form av enkla streckgubbar orsakade en reaktion som skulle ha varit fullständigt osannolik 20 år tidigare. Sveriges regering med Reinfeldt i spetsen såg sig nödsakade att kontakta utländska representanter för att blidka främmande makt, allt detta p.g.a. några streckgubbar nedklottrade på papper. Vi ser här en tendens av servilitet mot främmande avlägsna makter, orsakade enbart av deras raseri mot svensk yttrandefrihet. Rent formellt försvarade dock regeringen den svenska yttrandefriheten. Vidare i artikeln står det.
Lars Vilks rondellhund var, liksom de danska karikatyrteckningarna i Jyllands-Posten på samma tema, en medveten provokation mot islam och idén att religiösa föreställningar skulle stå höjda över kritik eller att det heliga måste respekteras.
Här har väl sannolikt DN:s redaktion rätt. Även om Vilks teckningar först ställdes ut på ett litet lokalt galleri, väldigt långt från svensk riksmedia, var det i någon mån en provokation mot islam och ett test av yttrandefriheten. Precis på samma sätt som Elisabeth Ohlsons Ecce Homo var en provokation mot kristna människor (dock ej Svenska Kyrkan som applåderade utställningen). Rent spontant kan man tycka att Ohlsons provokation var så mycket grövre än Vilks. Ohlson framställde Jesus som homosexuell i fyrfärgstryck med erektion (låt var halvdan), jämför detta med Vilks streckteckning. Vi kan ju föreställa oss reaktionerna vid omvänt förhållande.
 |
| Nattvarden |
Det intressanta är inte alla de självklarheter DN:s redaktion tar upp i sin artikel. Det verkligt intressanta är de vitt skilda reaktioner Vilks och Ohlsons utställningar mött (av samma människor). Ohlsons utställning hyllades av vår politiskt korrekta elit, den var ju så avantgardistisk och nyskapande. Att den också provocerade massan av den enklare svenska befolkningen var ett stort och tydligt plus i kanten. Tydligen var inte Vilks lilla utställning lika avantgardistisk eller lika chick. T.o.m. ärkebiskop K.G. Hammar som hyllade och bjöd in Ecce Homo till Uppsala domkyrka, förfasade sig över Vilks kolteckningar. Skillnaderna i reaktioner mellan Vilks och Ohlsons utställningar är så frapperande att man nog tycker redaktionen på DN borde reflektera lite över detta, i yttrandefrihetens namn. Det skall också sägas att Ohlson själv aldrig uttryckt sig negativt om Vilks utställning. Till sist tar vi med denna högintressanta passus i DN:s artikel.
Vilks kritik av islamismen, och dess anspråk på att omforma hela samhället, delas säkerligen av många muslimer. Men både Lars Vilks och Jyllands-Postens islamkritiska teckningar publicerades i sekulära länder där muslimer är i stark minoritet och islamister i stark minoritet bland muslimerna. Redan från början restes därför frågetecken om Vilks i själva verket varit ute efter att provocera gruppen muslimer – snarare än den extrema islamistiska ideologin
Att DN anser att islamismen gör anspråk på att omforma hela samhället, något vi nog läser för första gången. Samtidigt menar redaktionen att majoriteten av muslimer är kritiska mot detta. De skall alltså stå på Vilks sida i denna intressekonflikt. Dock vet vi ju inget om proportionerna mellan islamister och vanliga muslimer. Som icke muslim har vi väldigt lite information om just sådana saker. Att muslimerna är i minoritet har inte med saken att göra. Yttrandefriheten gäller oavsett och kan inte begränsas till att gälla angrepp enbart på majoritetsbefolkningen. Dessutom kan Vilks ha haft som utgångspunkt ett framflyttande av positionerna från denna minoritet, det råder t.o.m. hög sannolikhet just för detta. Vilken grupp Vilks avsåg att provocera är i det närmaste en akademisk fråga. Om Vilks just avsåg att provocera gruppen muslimer så hade Ohlson för avsikt att provocera gruppen kristna. Att Ohlson inte avsåg att provocera den kristna nomenklaturan och Svenska Kyrkan står utom allt tvivel. De har ju närmast fanatiskt försvarat Ohlsons utställning och dessutom bjudit in henne till domkyrkan i Uppsala.
Länk DN
Halva de olympiska spel som avhålls detta år i London har avverkats. I morgon är semestern slut och TV-tittandet lär då bli lidande, trots pågående OS. Därför passar det bra med en del sammanfattande reflexioner angående de pågående spelen. Den första OS-veckan domineras av simningen. Så har det varit så länge jag har kunnat följa OS, i praktiken från München 72, även om mina första OS-minnen sträcker sig fragmentariskt ändå från 64 i Tokyo.
En påtaglig obalans i OS är den övervikt simningen spelar i dessa spel. Antalet grenar och möjligheter till medaljer synes oändlig i just OS-simningarna. Jämför man med hur många utövare simningen har och hur många länder där simning bedrivs på ett seriöst sätt så är denna idrott klart överrepresenterad. Antalet grenar i simningen borde bantas kraftigt. Eftersom stora nationer som USA och Kina tar många medaljer i just simning kan man anta att dessa nationer kraftigt motsätter sig en bantning av antalet discipliner i just simning.
Understundom liknades OS-simningen detta år med ett amerikanskt mästerskap, inga andra nationer hade i princip en chans på de högsta valörerna av medaljerna på många sträckor. Simning är en stor sport i USA och de amerikanska simmarna är mycket duktiga. Till slut blir dock spänningen lidande och man längtar efter andra idrottsgrenar. Vi kan också konstatera att när en ung kinesiska tog ett överlägset guld i medley, så talades det direkt om misstänkt doping. Hade samma flicka haft amerikanskt medborgarskap hade det nog inte nämnts.
Inför simmaren Sarah Sjöströms simning lyfte SVT:s sportredaktion upp Sjöströms medaljchanser till skyarna. Detta trots att varenda amatör framför TV-rutorna kunde sluta sig till att dessa chanser var försvinnande små. Alla som såg henne simma förstod att formen inte var på topp och att motståndet var förödande hårt. Varför låtsades inte redaktionen om detta? Redaktionen stod med ett fånigt leende på läpparna och talade om medaljer. Nu blev fallet för Sjöström extra hårt, då SVT själva drivit upp orealistiska förväntningar. Inte blev det bättre av att sportjournalisten från SVT försökte intervjua Sjöström när hennes tårar sprutade efter att OS-drömmen sprack.
Förövrigt så nådde den svenska simningskommentatorns ovationer över Phelps prestationer sådana höjder att man kunde tro att det var en svensk adept han kommenterade.
En utövare som satte press på sig själv var cyklisten Emma Johansson, som inför linjeloppet talade vitt och brett om guld. Under loppet gjorde Johansson bra ifrån sig, utan att vara i närheten av en medalj. SVT gav efter loppet sken av att detta berodde på en punktering, vilket var en ren lögn. Johansson låg i klungan som var fullständigt chanslös att plocka in utbrytarna, som leddes av den suveräne Marianne Vos.
Jag har inte följt seglingen (då sporten är olidlig att titta på) med tydligen har Sverige en medalj av någon valör på gång där. Bra!
Inom badminton är Kina och övriga Asien ännu mer överlägsen än USA inom simningen. Det förtar spänningen, men antalet medaljer är ändå begränsat inom denna sport. Världsettan Wang Yihan är oerhört bra och jag njöt av hennes fulländade spel, trots att spänningsmomentet i princip uteblev. Det sägs att Yihan är något av en kinesisk rockstjärna, och det verkar troligt. Hon ser bra ut och har stark personlighet.
 |
| Wang Yihan |
Inom OS-boxningen är det tradition med domarskandaler. En har redan inträffat. Den oerhört duktige Errol Spence var överlägsen sin motståndare Krishan Vikas. Alla med ögon att se med kund konstatera att amerikanen var överlägsen sin motståndare, ändå dömdes indiern till segern. USA lämnade in en protest, som för en gångs skull gick igenom. Det tackar vi för. Tydligen är det en fullständigt inkompetent tysk ringdomare (Frank Scharmach) man släppt in i OS-boxningen. Ett mycket dåligt beslut om man värnar idrotten.
Anthony Yigit boxas för Sverige i London och han gjorde en mycket bra insats mot Denis Berinchyk från Ukraina. Yigit förlorade knappt med domarsiffrorna 23- 24 men slogs in i det sista för en seger. Lite mer taktik från Yigits sida hade kunnat ge honom segern. I den sluggerfest som nu utspelade sig så fick den något otekniske Berinchyk in en massa lätta träffar. Bra insats ändå av Yigit.
Lördagen var en stor friidrottsfest för Storbritannien. Jublet och applådåskorna nådde under kvällen oanade höjder. Flera brittiska guldmedaljer kunde bärgas i grenar som längdhopp (Rutherford), 10 000 meter (Farah) och framför allt damernas sjukamp med Jessica Ennis som guldmedaljör. Alla måste bli imponerade av Ennis som behärskar alla grenar så bra man någonsin kan begära av en mångkamperska. Förmodligen är Ennis optimalt byggd för damernas mångkamp, något som dock motsägs av Klüfts framgångar i samma gren.
 |
| Jessica Ennis |
Michel Tornéus gjorde en mycket bra insats i längdhopp. Medaljörerna växlade under tävlingen hela tiden och tävlingen blev mycket spännande. Till slut så hamnade dock Tornéus en cm från medaljplats och besvikelsen var inte att ta miste på. Tornéus har dock framtiden för sig och han kommer säkert att ta medaljer i framtiden.
En sista reflexion är att det (inofficiella?) poängsystem SVT använder får märkliga konsekvenser. Systemet går ut på att man först räknar antalet guldmedaljer, oavsett antalet övriga medaljer. En nation med en guldmedalj kommer högre upp än en nation med noll guldmedaljer men med t.ex. 10 silvermedaljer. Att systemet inte är rättvist kan man konstatera utan några större tankeövningar. Dessutom missgynnar det Västeuropa och Sverige i dagens läge. Systemet kom förmodligen till efter östblockets enorma framgångar i OS på sjuttio och åttiotalet. Öststaterna tog enormt mycket medaljer, medan USA och Västeuropa ändå lyckades knipa flera guldmedaljer. Nu finns inte östblocket kvar, annat än i historieböckerna och de idrottsliga framgångarna för dessa stater är i dag av mer modest art. Nu är det i stället Sverige och Västeuropa som missgynnas av detta sätt att räkna medaljpoäng. Någon borde nog informera kåren av sportjournalister att muren faktiskt har fallit.
