Expressen - Expo – Researchgruppen och den autonoma miljön

I dagarna har Expressens uthängning av anonyma kommentatorer debatterats flitigt i de sociala medierna. Debatten har även letat sig in i våra rikstäckande tidningar och SVT. Expressens första avslöjande om ett par politiska företrädare från SD var det inte många som kritiserade. Är man vald företrädare gäller ju vissa etiska och demokratiska principer. Blir man avslöjad med grova uttalanden får man ta konsekvenserna. Dock måste vi här påtala att det liknar rena häxprocesserna när släktingar till en av företrädarna går ut offentligt i de sociala medierna och deklarerar att hon skäms för efternamnet och släktskapet. Här går gränsen för ett civiliserat beteende och det hela börjar likna ett modernt ”Flugornas herre” i förgrovad form. Samma personer som propagerar för ”allas lika värde” kan tydligen bete sig precis hur som helst bara det gäller en meningsmotståndare. Det är så man börjar rodna för det paradoxala debattklimat vi fått, där precis vilka elakheter är ok bara man står på rätt sida.

Jag har på twitter anklagats för bristande empati, enbart grundat på mitt partimedlemskap. Empati handlar om att känna in en annans människas belägenhet. Trots fullständigt oacceptabla kommentarer, så måste man kunna föreställa sig hur det känns för en människa att först bli offentligt avslöjad med mycket grova kommentarer. Sedan uthängd och därefter lämna en styrelse man just blivit invald i, för att därefter bli föremål för medlemsutskottet. Därefter bli förnedrad av journalister, extra mycket för att man saknar all medieträning. Och slutligen, som grädde på moset, få se sina egna släktingar, sitt eget kött och blod, offentligt, på sociala medier, beklaga och förfasa sig över släktskapet. Kan man inte sätta sig in i denna situation, DÅ saknar man all empatisk förmåga. Jag vill påpeka att jag med kraft tar avstånd från de aktuella kommentarerna. Det är väl ungefär här vi kommer in på Expressens agerande dag två.

Under dag två av Expressens avslöjande reportage hängde man ut människor som inte var partianslutna eller på minsta sätt folkvalda. Bl.a. gjorde man hembesök hos de som avslöjats med påslagen mikrofon, en verksamhet som började ett bra tag innan avslöjandet. Människor ringde nämligen till undertecknad och undrade vad som stod på. Att en tidning gör hembesök med påslagen mikrofon hos fullständiga privatpersoner är nog att betrakta som ett paradigmskifte. Speciellt när det rörde sig om att ha skrivit anonymt. Det som gör hela affären extra hårresande är att några av kommentatorerna i princip kan stå för vad de skrivit dessutom (och följaktligen har det inte blivit några reportage i dessa fall). Hela beteendet är så pass märkligt att man undrar om det rör sig om någon slags skrämseltaktik från tidningens sida. Vi får hoppas att det inte är så. I vilket fall försvann mycket av det stöd Expressen hade dag ett, i och med att de nu gav sig på alla urskillningslöst.

Vi måste också reflektera över det som Rayman snuddar vid i en artikel på SvD, nämligen tidningarnas egna så omhuldade meddelarskydd och meddelarfrihet. Journalisterna anser dessa principer om meddelarskydd vara jämbördiga med de lagar Moses fick nedknackade på sin stentavla. Men hur rimmar denna fanatiska inställning till meddelarskyddet med att hänga ut alla som kommenterat anonymt på en hemsida? De allra flesta av dessa har varit partilösa och uttryckt allmänna konservativa tankar, många gånger med ett oslipat språkbruk. Förmår man inte se denna konflikt är man mer enögd än Moshe Dayan.     

Därefter uppdagades det att Researchgruppen genom ett etiskt förkastligt beteende lyckats få fram e-postadresserna på de som kommenterat anonymt. Därefter hade man kört uppgifterna i offentliga databaser och i många fall fått fram korrekta namnuppgifter. Researchgruppen lade i sin tur upp alla kontona (bl.a. mitt eget) på sin hemsida, för alla att söka på. Att Researchgruppen består av personer med tvivelaktig vandel är ingen hemlighet. Att de för register och läggar upp detta offentligt urskillningslöst är nog inget att förvånas över (hur var det nu med ROM-registret och FRA?). Att Expressen samarbetade med denna obskyra grupp förvånade nog många inom etablissemanget, men inte vi som redan vet lite mer om Expressens handel och vandel.

Hur mycket kan kvällstidningarna och Expo påverka den allmänna opinionen

 

Att sådant här agerande och sådana här kampanjer har någon större effekt är mycket tveksamt. Alla vet redan att Expressen och annan media har en politisk agenda och att de som yttersta mål vill påverka valresultatet i det kommande riksdagsvalet. De har genom sitt upprepande agerande visat det ytterst tydligt och mellan raderna sagt det i en debatt på Publicistklubben. När journalister tydligt drivs av en agenda att påverka valresultatet och sätter andra journalistiska principer åt sidan så faller också trovärdigheten i allmänhetens ögon. Här kan vi jämföra med det berömda valstugereportaget 2002. Under detta reportage uppfattades inte media som lika partiskt och avslöjandet fick också effekt (med mycket stor sannolikhet) i det kommande valet.

Inte heller organisationer som Expo lyckas vända någon större opinion. Också de framstår som alltför partiska och deras verksamhet framstår närmast som en ren hjälpverksamhet åt de övriga sju riksdagspartierna. För ett par år sedan deklarerade Expo att de skulle arbeta mot högerextremism (all högerextremism) samt extrem islamism. Detta verkar dock ha blivit för obekvämt så nu har de denna åsiktsförklaring.

Stiftelsen Expo utmanar intoleransen genom granskning, med förebyggande arbete i form av utbildning och genom att engagera antirasister. Med våra tre olika verksamhetsinriktningar uppmärksammar vi det hot som intoleransen utgör mot det öppna samhället.

Vi undrar exakt vilket hot mot det öppna samhället de bekämpar. Vilka hot finns det och exakt vad betyder ”det öppna samhället”? Ett samhälle där alla har rätt åsikt om immigrationspolitiken?

Expo är också statsunderstött med pengar från Kulturrådet. Som av en händelse så sitter ordförande för kulturrådets styrelse, Kerstin Brunnberg också i Expos styrelse. Vår undersökning visar dock att Brunnberg förmodligen inte själv deltagit i direkta beslut om några bidrag (inte olaglig jäv). I Expos styrelse sitter också Robert Aschberg, känd journalist med kopplingar till Researchgruppen. Kopplingarna är många men en tydlig sådan är Martin Fredriksson som både återfinns i Researchgruppen som ansvarig utgivare och i Aschbergs Piscatus. Vi återfinner också Cecilia Stegö Chilò i Expos styrelse. Chilò har varit medlem av den moderata partiledningen som kulturminister. Hon fick dock avgå under förnedrande former då det framkom att hon aldrig betalat TV-licens i Sverige (men väl i Tyskland) samt använt svart (ej skattedeklarerad) hemhjälp. I Expos styrelse sitter också Mona Sahlin, närmare presentation överflödig. Kopplingarna till vårt partiväsen och det mediala etablissemanget är så många och graverande att det kunde ha utgjort en hel artikelserie i sig själv. Martin Kinnunen beskriver i SD Kuriren hur han under något som skulle vara hans första SD-möte, i stället stötte ihop med AFA och en viss Mathias Wåg. Denne Wåg är nu drivande bakom Researchgruppen. 

Vissa Expomedarbetare har ett tillsynes professionellt förhållningssätt i sina arbetsrelationer, som Daniel Poohl. Andra drar ned ryktet rejält som Alexander Bengtsson. Kommunikationen när det gäller Bengtsson är allt annat än professionell och det är snarast förvånande att etablissemanget tolererar en kommunikation på denna låga nivå. Detta här är ett axplock av tweets från Bengtsson.

 

Det här alltså kommunikation från en representant som säger sig bekämpa ”intoleransen”. Lycka till! Att en större opinion skulle köpa detta är nog uteslutet.

Graverande, om än inte lika tydliga, är kopplingarna mellan Researchgruppen och den så kallade autonoma miljön. Om nu den immigrationskritiska rörelsen har sina fotsoldater på internet är etablissemangets fotsoldater, de autonoma. Dessutom är de lite mer fysiskt verksamma. Att skriva otrevliga saker (ibland mycket otrevliga saker) är för det mesta helt lagligt, om än inte riktigt alltid. Rent fysiskt våld är dock direkt brottsligt, en besvärande skillnad. Om nu kopplingarna går mellan den autonoma miljön, till Researchgruppen och vidare till Aschberg och Expo, så är dessa kopplingar mer manifesta i dag, än SD:s påstådda kopplingar för 25 år sedan.

Vi ser också att våldet och lagbrotten från de autonoma regelbundet tonas ned i media, medan rätt modesta kommentarer kan slås upp stort om det kommer från en medlem i fel parti. Nu börjar dock skribenter som inte är med i klubben för inbördes journalistbeundran reagera så smått. T.o.m. Sydsvenskan tar upp våldet från de autonoma som det största hotet, detta efter lite för många polisrapporter om våld från de autonoma.

 

Det är osannolikt att Expressen, Expo eller någon annan liknande organisation skulle kunna påverka det kommande valresultatet med rena kampanjer. Självklart kan inte representanter från SD bete sig hur som helst utan att det får konsekvenser, lika lite som representanter från andra partier kan det. Men när mediala avslöjanden börjar likna rena politiska smutskastningskampanjer fungerar helt enkelt inte längre, speciellt då alltför många nu börjar ana att det just rör sig om rena kampanjer. Möjligheterna för medias förmåga att påverka opinionen har minskat i samma takt som de själva har övergivit journalistiska principer som objektivitet, opartiskhet och konsekvensneutralitet. Gammelmedia förstår helt enkelt inte att spelreglerna ändrats, eller så vägrar de acceptera det fast de innerst inne nog förstått det. Helin och Mattsson står kvar vid sina upphöjda positioner likt ett tjurigt barn som skriker och gråter vid Konsums godisdisk, medan mamma tålmodigt ignorerar barnet och med spänd min ställer sig i kassakön.