I SVT:s nyhetsmorgon (25 september) fick Migrationsverkets Mikael Ribbenvik försvara sig mot SVT:s reporter som pressade honom angående Migrationsverkets ändrade beslut efter medial uppmärksamhet. Reportern frågade sig vilken kvalité Migrationsverkets beslut håller när de backar gång efter gång efter att media uppmärksammat fall där Uppehållstillstånd nekats. Ribbenvik försvarade sig efter att reportern tagit upp det uppmärksammade fallet med Ali på ett något märkligt sätt. Ribbenvik påpekade att det söker sig 6000 ensamkommande barn till Europa per år, av dessa söker sig 3500 just till Sverige, trots att vårt land ofta ligger längst bort efter att den europeiska gränsen passerats. Av de som söker asyl får 82 procent uppehållstillstånd, vilket enligt Ribbenvik visar att Migrationsverket tar en massa positiva beslut helt utan medias hjälp.
Man kunde anan en viss frustration i Ribbenviks röst. Om frustrationen beror på att media uppmärksammar de förhållandevis få fall Migrationsdomstolarna ger negativt beslut, eller om det beror på det uppenbara att Sverige blivit ett förstamål för asylindustrin är omöjligt att säkert fastslå. Det visar ändå att så länge Migrationsverket avslår en enda ansökan så kan den bli föremål för mediedrev. Medias uppmärksammade fall beror alltså inte på vår immigrations och flyktingpolitik, så länge vi inte har total fri invandring, en politik inget parti står för i Sveriges riksdag.
Medias taktik är att hela tiden ta upp enskilda fall, men aldrig lyfta frågan om vilken immigrationspolitik vi egentligen skall driva i detta land. Denna blogg diskuterar i princip aldrig enskilda fall då vi inte har tillräcklig kunskap om dessa och för att allmänintresset handlar om politiken i stort, inte enskilda fall. Att media någon gång tar upp ett frapperande enskilt fall behöver inte vara fel, men det är uppenbart att det upphöjts till en allmän taktik. Samtidigt lyfts de viktiga frågorna om immigrationspolitiken kontra vår välfärd aldrig upp till diskussion. När lyfte media upp enskilda inhemska öden på samma sätt som när det gäller avvisningar? Visst tar media upp olyckliga svenska öden som råkat illa ut i vården eller sjukförsäkringen, men det är alltid på en betydligt lägre nivå som av outgrundlig anledning aldrig genererar några "folkstormar".
En annan taktik är att skapa just "folkstormar". Visar man en söt tvååring som hjärtlöst skall kastas ur landet så kan en utvecklingsstörd människa räkna ut att det skapas en opinion. Därefter kan media rapportera om den starka folkopinion som de själv har skapat med mycket enkla medel. Varför behövs det en folkopinion om fakta talar för sig själv? Detta sagt utan att ta ställning i det aktuella fallet med den tvåårige Haddile, där en del misstag från myndigheterna faktiskt kan ha skett. Betecknade nog hittar man i dag (25 september kl 21:17) inte ett enda ord om flickan varken på DN eller SvD:s förstasida i närupplagan. Beslutet är ju taget och media har gjort sitt "jobb".
Vi kan i längden inte ha en media som styr migrationspolitiken och dessutom gör det genom att systematiskt tar upp enskilda fall, där publiken i alla fall inte får hela bilden klar för sig. Har de dessutom fräckheten att ställa Migrationsverket mot väggen för att de backar, vilket varit medias agenda från start, har det gått för långt. Media skall granska makthavarna, inte styra dem och folket dit de vill. Tar de upp enskilda fall i vår migrationspolitik är det också deras skyldighet att uppmuntra och spegla en saklig diskussion om hela denna politik. Medias ägare och journalister är inte folkvalda och har inget politiskt mandat. De har inte testat sin agenda i öppna och fria val där valmanskåren fått säga sitt. Som om inte detta vore nog har journalistkåren som yrkesgrupp fått lägst förtroende av samtliga yrkesgrupper i en nyligen presenterad undersökning. Detta borde stämma till eftertanke.
Länk DN asyl
Länk SvD asyl
Länk Förtroende journalistkåren
Susanna Birgersson skriver på DN:s ledarsida (signerat) om debatten på SVT där immigrationen diskuterades med deltagare som partiledare Jimmie Åkesson och integrationsminister Erik Ullenhag. Birgersson säger sig vara överraskad av något i programmet, vad framkommer tyvärr inte av hennes artikel (om överraskningen inte berodde på Ullenhags närvaro). För att vara en debatt i det vanligtvis så stimmiga forumet SVT Debatt så måste man säga att debatten mellan Ullenhag och Åkesson fick fortlöpa under ganska ordnade former. Den enda som störde debatten var programledaren Belinda Olsson som helt utan synbar anledning försökte få Åkesson att tala om fläskkött. Vi trodde annars att matlagningsprogrammet redan fyllt sin kvot i svensk TV. Lyckligtvis kunde Åkesson snabbt föra över debatten på den betydligt aktuellare diskussionen om immigrationen från Syrien och Somalia.
I sin artikel skriver Birgersson förnöjt att Åkesson verkade "hetsig" och "argsint". Möjligtvis var han något hårdare i tonen än vad vi är vana vid. Men att i ett program som "Debatt" där det skriks, tjoas och där kaoset aldrig ligger långt borta kalla Åkessons uppträdande för "hetsigt", visar verkligen att begreppet "betraktarens ögon" firat nya och oanade triumfer. Ullenhag själv förföll dessutom till en känslomässig beskrivning av "bomber som faller över familjer", detta med ett påtagligt "hetsigt" tonfall. Efter dessa småsaker (nåja) blir det dock betydligt värre. Så här skriver Birgersson på ledarplats i DN.
Men verkligheten är inte så mörk som bland andra SD vill att vi ska tro.
Statistik från SCB visar att 66 procent av den infödda befolkningen har arbete. Bland utrikesfödda är andelen 57,5. Och senaste året har sysselsättningen i denna grupp ökat mer än i gruppen infödda. Fullständigt fiasko?
Jag reagerade spontant på denna statistik, skillnaden var helt enkelt för liten jämfört med den verklighet som faktiskt finns där ute, och mycket riktigt. Tino Sanandaji har grävt lite i statistiken och kommit fram till att i gruppen för "infödda" så finns andra generationens immigranter med, vilket självklart drar ned resultatet och jämnar ut siffrorna. Dessutom har inte DN jämfört immigranter med infödda svenskar, utan de har jämfört immigranter med hela befolkningen, inklusive immigranter, vilket får ett felaktigt resultat. Så här skriver Sanandaji.
Instead of comparing immigrants and native Swedes they compare immigrants with the total population (which includes immigrants!). This is despite the fact that data is available for native Swedes.
Migrationsinfo also bakes second generation immigrants into the Swedish "population total" with whom first generation immigrants are compared. It is written in a way so that an unsuspecting reader will get the impression that immigrants are being compared to natives. As can be seen DN fell for Migrationsinfo's subtle deceptive writing.
Here are less manipulated numbers from SCB 2008, reporting the share gainfully employed among the population aged 20-64:
Native Swedes with two parents born in Sweden: 84.5%Non-European Immigrants: 51.2%
Yes DN, this is a “Fullständigt fiasco”.
Jag reagerade spontant över DN:s siffror, och de visade sig vara felaktiga. Det är verkligen trist att vi inte på något sätt kan lita på våra medier och att de inte tvekar att frisera vilken statistik som helst för att driva sin egen politiska linje. Medierna skall i en demokrati vara någon slags garant för att folket inte blir förda bakom ljuset av dem som för tillfället sitter vid makten. DN gör tvärtom och har nog fullständigt missförstått sitt demokratiska ansvar. Till sist kommer vi så till pudelns kärna. Så här avslutar Birgersson.
Sysselsättningsstatistiken är bara ena sidan av myntet. Svensk invandringspolitik har gett hundratusentals människor en fristad i Sverige, undan krig, förföljelse, kaos och svält. Sannerligen om inte Rola Brentlin, redaktör på tidningen Migro, vände upp och ner på perspektivet i torsdags kväll:”Ett utanförskap i Rosengård är inte det värsta som kan hända dig, det är en massgrav i Somalia.”
En av orsakerna Birgersson nämner gav från början rätt till asyl i vårt land, nämligen förföljelse. Om kaos och svält skall ge rätt till uppehållstillstånd (asyl kan det inte ens i dag bli frågan om, asyl från vad?) så har Brentlin sannerligen vänt upp och ned på allt sunt förnuft. För det första så har nästan ingen varit utsatt för svält av dem som med dyra pengar letar sig till Sverige, detta måste betraktas som ännu en lögn. För det andra så är det fullständigt utsiktslöst att försöka hjälpa verklig fattiga genom emigration. De är för många helt enkelt. Enligt Roy Beck finns det i Afrika 650 miljoner människor som tjänar mindre än två dollar om dagen, i Indien 890 miljoner, i Kina, som vi förväntar oss skall hjälpa oss ur den ekonomiska stagnationen, finns det ändå 480 miljoner människor som tjänar mindre än två dollar om dagen. Även en svagbegåvad människa måste inse att hjälp på plats är enda vägen att göra något vettigt åt situationen med svält. Med hjälp på plats så kan du för samma summa som du hjälper en människa genom migration, hjälpa kanske 100 människor. Dessutom hamnar de verkligt fattiga som blir kvar i sina hemländer, i en ändå svårare situation om de rikaste och mest handlingskraftiga emigrerar.
Krig är ofta en mycket svår utmaning för civilbefolkningen. Ibland kan för vissa förfölja grupper emigration vara enda utvägen. Då skall dessa människor beredas plats i sina grannländer självklart. Det finns nämligen en chans att i dessa fall återvända och hjälpa till med återuppbyggnaden av den egna nationen. Det var exakt vad Finland gjorde när de under 2:a världskriget skickade en del barn till Sverige. i Storbritannien skickade bl.a. londonborna ut sina barn på landsbygden under Blitzen. I Syrien så verkar striderna i huvudsak vara koncentrerade till några storstäder, även om uppgifterna självklart är mycket osäkra. En brittisk variant bör möjligtvis vara ett alternativ även för Syriens civilbefolkning, även om denna lösning äger sina begränsningar. För de flyktingar som kommer till EU skall ju ett någorlunda solidarisk mottagande gälla, även om ingen kräver att t.ex. Grekland just nu skall vara ett mottagarland. För de som ändå anländer till Sverige skall ju i första hand tillfälliga uppehållstillstånd prövas. Detta är ju det mest logiska och på lång sikt bäst för alla parter. Det är ju inte så att Sverige är det enda drägliga land att leva i på jorden.
