GOTT NYTT ÅR!

Det har på många vis varit ett mycket framgångsrikt år, de flesta kan säkert räkna ut åtminstone ett uppenbart sätt som det gångna året varit mycket framgångsrikt på. Jag vill tacka alla läsare av denna blogg för det gångna året, både de "frälsta" och måhända de ännu "ofrälsta". Jag vill också tacka alla er som vågar tänka självständigt, som vågar se igenom påbjudna "sanningar", de som vågar gå emot den rådande diskursen, de som öppet vågar trotsa den politiska korrektheten, ett stort och varmt tack, ni har alla gjort Sverige till ett lite bättre land att leva i. Sist men inte minst, ett GOTT NYTT ÅR!

Den skrivande och tyckande subjournalistklubben

Sakine Madon har tidigare i en mycket uppmärksammad artikel skrivit om den journalistiska kompisklubben i vårt land. I Stockholms innerstad bor 19 procent av alla journalister och på Södermalm som är det verkliga innestället bodde när Madon skrev sin artikel hela 1259 journalister. Det är självklart att denna geografiska koncentration av journalister får enorma effekter för journalistiken och den gemensamma politiska diskurs dessa journalister representerar. Lika självklart är det att detta är ett allvarligt demokratisk problem. 


Det finns dock en subgrupp till den rena journalistkåren. Det är en grupp som journalistkåren hämtar sina nya medlemmar från, kommunicerar med, byter åsikter med. Denna grupp består av skrivande personer som är politiskt intresserade och initierade. Ibland finns gemensamma nämnare som Expo, ibland finns det nätverk som dessa personer deltar i. Ibland har medlemmar av denna grupp skrivit en bok, i annat fall kanske de frilansar som journalister. I en del fall så är rena politiker en del av dessa nätverk, främst socialdemokratiska och vänsterpartistiska politiker.


Denna journalistiska subgrupp med starka kopplingar till den svenska journalistkåren har alltså starka band med det Socialdemokartiska partiet samt Vänsterpartiet, såväl till den svenska tongivande journalistkåren. 


Hur ser då dessa nätverk ut, vilka består de av? Jag har bara genomfört en lätt slagning på Facebook och twitter, ändå ser man nätverken framträda tydligt. Jag vill också påpeka att vi nog måste ta kompisrelationer på Facebook med en nypa salt, jag är själv ”vän” med människor på Facebook jag knappt känner. Trots detta så ser vi speciella nätverk framträda i relief som påverkar den allmänna politiska debatten i vårt land. 


På Facebook är Lena Sundström (närmare presentation överflödig) kompis med Tove Lifvendahl och Ulf Kristoffersson.  


Tove Lifvendahl är tidigare MUF-ordförande och numera kommunikationschef vid Svenskt Näringsliv. 


Ulf Kristoffersson är den TV4-journalist som gick till hårt angrepp mot Åkesson inför valet. 


Daniel Poohl är kompis med Anna-Lena Lodenius, Hampus Brynolf, Caroline Stenman, (Sakine Madon, Sanna Klinghoffer, Tommy Funebo, Ulla von Essen, Alexander Bard och Leo Lagercrantz. 


Anna-Lena Lodenius är mycket känd som ”expert” på högerextremism och Sverigedemokraterna. Hon är också känd för sin kraftiga omsvägning i sin inställning gentemot SD ungefär vid tiden för när Kaliber gjorde sitt Wallraffande känt i ett uppmärksammat radioprogram. 


Hampus Brynolf går det rykten om som innebär ett tidigare engagemang i vänsterextrema våldsrörelser. Jag kan inte själv bekräfta dessa rykten. Han skall dessutom vara gift med Anne Brynolf (DN), något jag inte heller kan verifiera. 


Caroline Stenman var den journalist som Wallraffade på SDU:s båtresa men upptäcktes. På Flashback har man försökt att lokalisera denna kvinna men inte lyckats, slutsatserna många drog på trådarna i Flashback är att Stenman är att taget namn, alternativt att Stenman har skyddade personuppgifter. 


Sakine Madon är journalist och utan tvekan den vettigaste personen i denna illustra församling. Jag hänvisade t.o.m. till en artikel skriven av henne i början av denna artikel, om ni minns. 


Sanna Klinghoffer jobbade på Kalibers redaktion när de gjorde sitt omfattande Wallraffande känt för omvärlden. Nu jobbar hon på Uppdrag Granskning med Janne Josefsson och Lina Makboul.  


Tommy Funebo, vidare presentation fullständigt överflödig.


Ulla von Essen är lärare och ”forskare” vid Södertörns högskola och har dessutom författat en rapport om Sverigedemokraternas kommunpolitik. Von Essen med sitt vardagliga efternamn, har profilerat sig som en tämligen aggressiv ”antirasist” och rabiat motståndare till SD. Att mångkultur och politisk korrekthet står mycket högt i kurs hos von Essen behöver man inte tveka om. 


Leo Lagercrantz var för mig ett ganska okänt namn. Jag tog med hans namn enbart för att det förekom så oerhört ofta i nätverken. En slagning på Wikipedia säger det mesta, kulturkritiker på Expressen etc. etc. 


Alexander Bard slutligen behöver väl ingen ytterligare presentation. Värt att nämna är ändå att Bard stod för den omtalade ”Elitlistan” där bara speciellt inbjudna fick vara med. Idealet för denna lista (som öppet deklarerades inom gruppen) var närmast nazistisk och oerhört otrevlig. Poohl är alltså vän med en person som i sin E-postlista propagerat för i det närmaste nazistiska ideal där det stolt deklarerades att ” Hat är en fantastisk känsla”. 


Tittar vi sedan på…


Anna-Lena Lodenius relationer på Facebook så finner vi bekanta namn som Ardalan Shekarabi, Birgitta Olsson, Bo Krokvig, Daniel Suhonen, Karin Jämtin, Dilsa Demirbag-Sten, Erika Bjärström, Hampus Brynolf, Katrin Kielos, Kent Härstedt, Leo Lagercrantz, Ursula Berge, Veronica Palm. 


Här vimlar det av kända socialdemokratiska politiker som Ardalan Shekarabi, Bo Krokvig (partistrateg), Karin Jämtin, Katrin Kielos, Kent Härstedt, Ursula Berge och Veronica Palm. Jag vet uppriktigt inte hur tät kontakt Lodenius har med dessa socialdemokratiska potentater, var Lodenius har sina sympatier kan dock inte vara svårt att räkna ut. 


Mer förvånande är att Lodenius har den kända TV-journalisten Ulrika Bjärström på sin kontaktlista. Även Dilsa-Demirbag finns med, som en något mer nyanserad politisk debattör. 


Går vi sedan ner i ytterligare ett led och gör som Expo är så pigga på att göra, alltså att titta på vänners vänner, så ser vi att…


Hampus Brynolf på sin vänlista har namn som Rosana Dinamarca,  Richard Slätt, Sanna Rayman, Ulf Bjereld och Veronica Palm.


Veronica Palm är t.o.m. en av aspiranterna på partiledarposten för socialdemokraterna. Har hon förbindelser med en person, som i alla fall misstänks för att ha medverkat i våldsamma AFA-aktioner så måste detta vara besvärande. Nu kan jag som sagt inte garantera dessa uppgifter (jag påtalar detta igen för säkerhets skull). 


Rosana Dinamarca är en känd V-politiker, hon är dessutom inte känd för att tillhöra högerflygeln i V, om vi uttrycker oss milt. 


Rickard Slätt är en trevlig och social kille med starka åsikter, dessutom en fanatisk Hammarby-fan. Tyvärr har han också tillhört Expos styrelse.   


Ulf Bjereld är med i Sveriges kristna socialdemokraters förbund. I sin ungdom kan dessutom Bjereld stoltsera med ett medlemskap i KPML®, inte så många förunnat. Bjereld är gift med Marie Demker. Har vi hela bilden klar för oss nu?


Twitter


Lena Sundström twittrar ivrigt med Ulf Christoffersson, Ulf Bjereld, Helle Klein och Isobel Hadley-Kamptz. Nya namn är Helle Klein som tillhör socialdemokratins vänsterflygel och Isobel Hadley-Kamptz, som på valnatten twittrade att hon ville döda någon (när det stod klart att SD kommit in i riksdagen). Naturligtvis är Hadley-Kamptz en given medlem i detta sällskap. 


Tittar vi lite på…
Isobel:s twitter så är adressaterna namn som Anna Ardin, Daniel Swedin, Ali Esbati, Richard Slätt, Katrin Kielos samt Paulina Neuding.


Anna Ardin tillhör den socialdemokratiska broderskapsrörelsen och har dessutom profilerat sig som feminist. Hennes politiska tillhörighet råder det alltså inte någon tvekan om. 


Daniel Swedin presenterar sig själv så här på Newsmill ” Han är verksam som frilansjournalist, men jobbar för närvarande som biträdande forskare på SOM-institutet i Göteborg”. Ännu en frilandsjournalist alltså. Att en person med denna kamratkrets är forskare på SOM- institutet väcker en del frågor dock. Det är ju samma institut som regelbundet mäter svenska folkets inställning till immigrationen bl.a. Hur kan Swedin vara ”oberoende” i detta arbete? 


Ali Esbati är bloggkompis med den berömde Jinge och han är väldigt mycket till vänster, för att uttrycka oss diplomatiskt. Esbati anklagades för några år sedan för att ha infört en ny smart metod på sin blogg för att bekämpa meningsmotståndare. Esbati släppte igenom kommentarer av meningsmotståndare som var plumpa, ogenomtänkta och kanske inte helt enligt verkligheten, och som dessutom var av språklig tvivelaktig karaktär. När meningsmotståndare som däremot var intelligenta, välbalanserade och hövligt formulerade ville posta sina kommentarer, filtrerade han dessa. En helt ny metod för att misskreditera sina meningsmotståndare alltså. 


Katrin Kielos känner vi till efter otaliga framträdande i TV-rutan. Jag skulle väl ändå säga att hon tillhör mitten av socialdemokratin, ungefär. Vad många inte känner till är att Kielos hade en välbesökt blogg för ett antal år sedan, och att hon där höll sig med torpeder som på grövsta möjliga sätt misskrediterade dem som skrev allför obehagliga sanningar i kommentarerna. Jag gick själv med stort nöje in och skulle agera ”torped mot torpederna” men vi han precis att lägga upp strategi, taktik, nicks o.s.v. innan Kielos lade ner sin blogg, synd.


Paulina Neuding är ett intressant namn som dök upp på Isobels twitterlista. Neuding passar väl inte in riktigt i den övriga församlingen och har väl mest gjort sig känd som liberal. Dessutom har hon på ett ganska klart sätt markerat mot extrem islamism, något som säkert är främmande för de flesta andra i denna artikel. Neuding har dock också markerat tillräckligt starkt mot SD för att ändå välkomnas i ”gänget” tydligen. 


Jag vill påpeka att ofta är det inget märkvärdigt som sägs på Facebook eller i twittret, det är mest vardagliga saker. Det är dock inte det saken gäller utan precis som Madon konstaterade med de etablerade journalisterna, det nästan incestuösa banden och kontakterna inom en grupp som direkt (etablerade journalisterna) eller indirekt (de ännu ej etablerade journalisterna) påverkar det politiska samtalet i vårt land och som från min utgångspunkt, upprätthåller den politiska korrektheten i vårt land. 


När vi systemkritiska personer möter meningsmotståndare, så kommer de nästan allesammans från samma läger, från samma klubb. De är inte så många, men de är vana att skriva, debattera och de har allesammans kontakter med den etablerade median i vårt land. De har inte bara direktkontakter med samma journalister som svenska folket läser artiklar av dagligen, de har dessutom omfattande partipolitiska kontakter, ofta då till det Socialdemokratiska partiet. 


Vi har föreningen (stiftelsen) Expo som skall granska extremhögern (fast de verkar ha fixerat sig vid SD, som inte tillhör extremhögern) vi skulle behöva ett Expo för att granska de rakt motsatta politiska krafterna i vårt land. Jag tror dock att den politiska viljan är tämligen ljummen för ett sådant projekt bland etablissemanget.

Ökade kostnader för personskydd

Kostnaderna för politikers personskydd har skjutit i höjden enligt TT och SvD. Kostnaden ligger just nu på en kvarts miljard kronor om året enligt dessa källor. Så här står det i SvD.

SD:s intåg i riksdagen kan göra det ännu dyrare. Vid Säpos personskyddsenhet arbetade 80-90 personer 2003, nu är siffran 220.

SD:s intåg i riksdagen kommer med all sannolikhet att göra denna nota ännu dyrare. Statsminister Fredrik Reinfeldt har själv sett till att hotbilden ökat genom sin deklaration innan valet, att tillhör man fel parti så får man skylla sig själv om man blir utsatt för politiskt våld. Reinfeldts uttalande var inget annat än en tidig julklapp till presumtiva galningar med förvirrade idéer i huvudet.  


Sjuklöverns och medias stigmatiseringskampanj innan valet har heller inte förbättrat situationen. När rent hat mot ett annat demokratiskt parti läggs i dagen från etablerade partier och media (som i någon mån skall ses som föredömen), så inverkar det sannolikt på hela det mentala klimatet i vårt samhälle. Allt har ju som bekant en prislapp och notan från SÄPO är säkert den billigaste posten på notan från valrörelsen. Betydligt värre är de mer implicita effekter olika hatkampanjer har på vårt samhälle sett på lite längre sikt.

Länk SvD

Länk DN

Var är media nu?

Vi minns TV-bilderna, undersköterskan Peter Magnusson hyllas som hela Sveriges vardagshjälte för sitt mod att avslöja rasism på Södertälje sjukhus (LÄNK). Enligt Magnusson skall t.o.m. patientsäkerheten ha hotats då personalen på IVA gett sämre vård till patienter med utländsk härkomst. Det talades i ett debattprogram om att det hållits rena Ku klux Klanmöten på den avdelning där Magnusson arbetade. 


Ett exempel på hur röstfiskande politiker hängde på drevet mot Södertälje sjukhus är Folkpartiets Mikael Trolin, han sade så här i DN. LÄNK.

– Det handlar om kulturkrockar och konflikter mellan invandrargrupper och delar av personalen liksom kanske också språkförbistring.

– Det som patienter uppenbart har mötts av på Södertälje sjukhus bryter mot landstingets grundläggande principer om likvärdig vård.

Säkert fick Trolin några lättköpta politiska poäng när han gick med i det allmänna drevet. Nu läser vi i Journalisten.se (LÄNK) att det inte förekommit någon bristande patientsäkerhet p.g.a. någon dold rasism, inte heller har det hållits några Ku Klux Klanmöten på sjukhuset, det var nämligen lösa uppgifter som härrörde från ett helt annat sjukhus tio år tillbaka i tiden. Vi som är lite äldre med en del livserfarenhet känner igen detta scenario som ren och skär ryktesspridning, att jämställa med byskvaller. 


I Journalisten står det så här.

Nyheten växte ytterligare när underskötaren spelade in ett möte med klinikens chefsjuksköterska, ansvarige läkare och verksamhetschef, där chefsjuksköterskan ifrågasätter varför underskötaren gick till ”en sådan journalist som Janne Josefsson och sticker kniven i ryggen på mig när det finns så många andra möjligheter att ta upp det här problemet”.

För den kommentaren anmäldes hon till Justitiekanslern, som kritiserade henne för det och andra uttalanden gjorda vid ett senare möte. Även den ansvarige läkaren och verksamhetschefen anmäldes, men JK friar dem och berömmer istället deras sätt att hantera situationen. Trots det tvingas verksamhetschefen att avgå.

Plötsligt blir svart till vitt och vitt till svart. Det är undersköterskan som överdrivit och svartmålat situationen, och därmed pekat ut arbetskamraterna som rasister. Nu undrar vän av ordning om inte vår sanningstörstande media skall slå upp detta lika stort som när skandalen på IVA i Södertälje var ett faktum? Det är öronbedövande tyst från vår annars så skandalpigga tidningsbransch. I Sjukhusläkaren.se (LÄNK) står det så här.

SVT Debatt lett av Janne Josefsson hävdades att det rådde en rasistisk kultur på IVA där invandrare kränktes. Det talades om Ku Klux Klan-liknande möten. Patienter med annan etnisk tillhörighet än den svenska påstods bli diskriminerade och få sämre vård.

I ett fall skulle till och med en romsk patients liv ha äventyrats på grund av att en sköterska med rasistisk inställning vägrat slemsuga patienten.

I dag, två år senare, är bilden annorlunda.

Interna utredningar, en händelseanalys av fallet med den romske mannen och en extern utredning av vad som skett på kliniken slår fast att invandrares säkerhet inte äventyrats av ojämlik sjukvård på kliniken.

Socialstyrelsen ansåg inte heller efter att ha hämtat in uppgifter om vad som skett att patientsäkerheten hotats på ett sådant sätt att man behövde vidta några ytterligare åtgärder.

En höna blev till en fjäder, och knappt det. Säkert har det uttalats en del olämpliga ord på den avdelning där Magnusson arbetade, vilken arbetsplats har inte personer som någon gång låter tungan slinta? Södertälje är en hårt prövad stad där mångkulturen inte riktigt blivit det våra politiker utlovat. Att människor låter sin frustration någon gång ta sig olämpliga former är inte unikt. Det vanliga är att man som arbetskamrat säger ifrån om frustrationen tar sig alltför olämpliga uttryck, det brukar hjälpa 99 gånger av 100. Nu vet vi inte ens om Magnusson konfronterade sina arbetskamrater för deras ibland olämpliga språkbruk.


Klart är att media (som vanligt) brustit allvarligt i sin granskning och allvarligt slarvat med fakta i målet. En hel avdelning (som dessutom betraktas som något av en elitavdelning på landets sjukhus, IVA) har utmålats som rasistisk på mycket svaga och rent av felaktiga grunder. När skall Uppdrag Granskning, DN SvD och all annan media ta sitt ansvar för det?


Länk Han prisas för sitt mod


Länk DN Trolin

Länk Journalisten.se 

Länk Sjukhusläkaren.se