När demokratin blir obekväm vill en del urholka den

Stig-Björn Ljunggren är en frejdig personlighet som ofta tar ut svängarna på ett något uppseendeväckande sätt. Detta gör han nu i senaste numret av ”Dagens samhälle” [nr 24 2013]. Att han också titulerar sig ”statsvetare” känns i sammanhanget bara naturligt, med tanke på vad denna yrkesgrupp producerar nuförtiden i form av åsikter och partipolitiska ställningstagande. Att Ljunggren t.o.m. ifrågasätter grundvalarna för vår demokrati, självklart på ett frejdigt och byggbodsaktigt sätt, skulle i sig själv inte rendera en artikel. Det som däremot är allvarligt är att betydligt mindre frejdliga personer än Ljunggren i olika varianter hakat på trenden att ifrågasätta själva fundamentet får vår demokrati, nämligen folkstyret.

Ljunggren är självklart så smart att han tar det folkliga upproret i Turkiet som utgångspunkt. Upproret har med rätta ju väckt en hel del sympati i väst. Han ställer frågan, har en majoritet alltid rätt mot en minoritet? Och har minoriteten ”rätt att upphäva samhällskontraktet och göra det legitimt att inte foga sig”. Vi förstår att Ljunggren tycker att så är fallet, om majoriteten fattar beslut som går ut över ”den personliga livsstilen”. Vilka skulle dessa beslut kunna tänkas vara då? Jo dessa enligt Ljunggren dessa.

Vi ser att många av de okränkbara ”personliga friheterna” är rena åsikter som Ljunggren tydligen tycker är bra. Skulle ett förbud mot alkoholreklam inskränka friheten för människor så våldsamt så att det skulle upphäva samhällskontraktet? Vilka människors frihet? De som har svårt att välja vin till maten? Vårt systembolag har varit stängt på lördagar under mycket långa perioder, något jag själv tycker är helidiotiskt. Men tanken att detta skulle upphäva samhällskontraktet? Skulle ett förstatligande av skolorna upphäva samhällskontraktet och motivera ett inbördeskrig? Snarare var det väl kommunaliseringen som var kuppartad och på gränsen till odemokratisk. I dagsläget är det tre riksdagspartier som vill förstatliga skolorna, en åtgärd som enligt Ljunggren skulle upphäva samhällskontraktet, t.o.m. på ett legitimt sätt. 

Många av förslagen Ljunggren ger är fullständigt orealistiska och inget parti skulle få inflytande med en sådan politik. Vilket är demokratins självsanerande funktion och det vi måste luta oss på. Detta är något som statsvetaren Ljunggren missat. Ljunggren nämner också beslut att enbart tillåta arbetskraftsinvandring som orsak till att upphäva samhällskontraktet. Nu ligger det väl närmare till hands att samhällskontraktet håller på att luckras upp genom massimmigration. 

Pudelns kärna är att olika personer kan föra fram just sina ”personliga friheter” och då finns det i princip alltid en orsak att upphäva samhällskontraktet för ett stort antal människor. Pudelns kärna är att just de människor som anser sig kränkta i sin personliga frihet alltid kommer att anse att just de har ”legitima” skäl att säga upp samhällskontraktet. Detta är dessutom ett horribelt och felaktig sätt att använda termen ”legitim”. Vi ser redan i Ljunggrens uppräkning innefattande alkoholreklam att de personiga friheterna kan utsträckas till i princip vad som helst, även sådant som svårligen kan kopplas till någon personlig frihet. När, Ljunggren,… när, blev reklam från storföretag en ”personlig frihet”?   

Det finns en risk att minoriteter förtrycks i demokratier av en majoritet. Men i ett upplyst samhälle med yttrande- och pressfrihet är chansen liten att det skall gå för långt. Ofta är det dessutom rena intressekonflikter. Rökarna ansåg sig förtryckta när det blev förbjudet att röka på krogen. Ickerökarna däremot ansåg sig förtryckta av rökarna när det var tillåtet. Vågar vi överlåta åt Stig-Björn Ljunggren och andra att avgöra när det är ”legitimt” att riva upp fundamenten i vår demokrati för nya trendiga begrepp som ”den personliga friheten” och ”allas lika värde”? 

Mest hjälp att överleva för varje krona

En DN-artikel belyser problemet med svensk migrationspolitik, utan att artikelförfattarna själva tänker på vad som ligger till grund för problemet. Tre författare från religiösa organisationer (Svenska missionsrådet, Pingst¬missionens utvecklingssamarbete och Diakonia) skriver i artikeln att en stor del av de pengar som skall gå till biståndsbudgeten går till ren immigration. En immigration som drar allt större kostnader, speciellt sedan läget i Syrien förvärrats. Detta är pengar som man skulle ha kunnat hjälpa så oerhört många fler med genom att finansiera akut flyktinghjälp på plats genom UNHCR.

För att illustrera det orimliga förhållandet med den svenska biståndsprioriteringen så visar vi på vilka pengar det verkligen rör sig om till vad. Regeringen tar enligt artikelförfattaren 13.5 procent av biståndspengarna (som inte heller är menade som akut hjälp) och finansierar flyktingmottagning med dessa pengar. Enligt artikeln så rör det sig om en ansenlig summa av 5,2 miljarder kronor. Dessa pengar tas alltså från biståndsprojekt och läggs på ren immigration. Biståndspengarna är inte heller menade som akut hjälp vid katastrofer, men kan man omdisponera dessa pengar till immigration kan man omdisponera dem till akut hjälp naturligtvis.

Ser vi då hur många man hjälpt genom immigration så var det enligt Migrationsverket 4166 flyktingar från Syrien som 2013 fick bifall på sin asylansökan. Sverige hjälpte alltså cirka 4000 personer i akut kris, vilket en stor del av de omdisponerade 5,2 miljarderna gick till att finansiera. Samtidigt finns enligt UNHCR miljontals flyktingar inne i Syrien, som behöver hjälp på plats, företrädesvis av UNHCR. I grannländerna finns i olika läger där det enligt UNHCR finns 1,6 miljoner flyktingar, i stort behöv av akut hjälp. Frågan är, var någonstans skulle regeringen omdisponerade 5,2 miljarder gjort mest hjälp åt flest, i Sverige för immigration eller för hjälp i Syriens närområde? I stället för att hjälpa 4000 personer kanske vi kunde hjälpt en halv miljon människor att överleva tills krisen är över.

Vi hade självklart med de pengarna inte hjälp en halv miljon människor till ett liv i Sverige med rinnande vatten, elektricitet och en avancerad sjukvård. Men någonstans måste vi välja. Skall vår katastrof och biståndshjälp syfta till ett liv i Sverige eller skall den syfta till att hjälpa så många människor som möjligt att överleva kriser och katastrofer, för ett fortsatt liv i sina hemländer? Det verkar som att det finns en bakomliggande paradigm i regeringens och de rödgrönas politik att det enda värdiga målet för människor i vissa delar av världen måste vara ett liv i väst och i Sverige. Vilket fruktansvärt förakt för andra länder och kulturer (må vara väl dolt).

Regeringens politik blir full av paradoxer när man tittar närmare på den och dess effekter. Tre kristna organisationer klagar helt riktigt över att pengar går från bistånd till immigration. Samtidigt har Svenska Kyrkan varit den främsta förespråkaren för just denna immigration. Någon gång måste även de kristna organisationerna och Svenska Kyrkan se orsak och konsekvens. Artikelförfattarnas propå borde i första hand riktas till Svenska Kyrkan, som konsekvent struntat i alla verkliga strategiska, logiska effekter för att framstå som så goda som möjligt. Här är resultatet av även Svenska Kyrkans uttalade politik.