Ett Europa i ekonomiskt sönderfall

Enligt den grekiska mytologin fick den första kvinnan, Pandora en ask som hon blev tillsagd att aldrig öppna. När nyfikenheten blev för stor och locket åkte av flög alla världens olyckor ut. Pandoras ask är sedan dess en beteckning på sådant som mår bäst av att förvaras på behörigt avstånd från dagsljus. Kanske kan den döpas om till Papandreous ask. Med hotet om en grekisk folkomröstning lyckades han nämligen släppa ut EU:s mest förbjudna fråga: vad tycker folket?

Under de senaste tre åren har EU börjat framstå mer som en hemlighetsfull hedgefond än ett politiskt projekt. De stora strategierna har dragits upp i en snäv krets av utvalda statschefer och tjänstemän från centralbanken ECB och Internationella valutafonden IMF.

Man läser med allt större förfäran Andreas Cervenkas bok ”Vad är pengar”, som inledningen var ett par citat från. En bok man förresten kan köpa för en spottstyver som E-bok. De första kapitlen handlade om det vi trodde hela boken skulle handla om, nämligen pengar som allmän ekvivalent och som ett kvitto på en viss mängd guld, i grunden ett kvitto på en viss mängd arbete. När väl de första kapitlen var avklarade så kom dock frågan raskt över till dagens europeiska och amerikanska ekonomiska situation. En situation som präglas av ekonomier vars tillväxt baseras på lån utan täckning och där skulderna hela tiden skjuts framåt, samtidigt som de växer lavinartat. Det hela kan liknas vid ett jättelikt pyramidspel där penningmängden saknar relevans i verkliga värden. Enligt Cervenka började förfallet redan 1971 när USA bröt Bretton Woodavtalet. Avtalet innebar att USA lovade att lösa in en viss mängd guld för varje dollar.

I dag har vi ett system där centralbankerna genom enkla knapptryckningar kan producera elektroniska pengar. En rad centralbanker har också gjort just detta, producerat mer elektroniska pengar för att lösa uppkomna problem. Till slut har detta har inneburit att förtroendet för pengar och dess konkreta värde urholkats, mer och mer. Stater i ekonomiska trångmål kan producera elektroniska pengar som rent nominellt jämförs med de pengar människor arbetat ihop och satt in på det lokala bankkontoret (om det finns kvar).

Cervenka beskriver också ett modernt bankväsende som tar allt större och vidlyftigare risker. Förlorar de måste stater gå in och rädda dem, eftersom alternativet är samhällskolapps. Vinner bankerna tar de självklart hem potten, som rättmätig vinst motiverat med risktagande. I själva verket är det ingen risk förknippat med affärerna, eftersom staten måste gå in och rädda banken vid förlust. Bankerna tar också allt större risker, med allt mindre eget kapital. Detta gör att avkastningen ökar ännu mer. Ju mindre eget kapital ju större risker och ju större avkastning på kapitalet, en formel som förr eller senare slutar i krasch.

Men det finns vinnare. Sagan om de riskfria statspappren gjorde att banker drog in enorma vinster och att politiker kunde gå till val på löften om ostron och välfärdsreformer till alla. Resultatet blev historiens största låneboom. Problemet är förstås att någon måste betala.

Ännu ett citat från Cervankas bok. I kapitel efter kapitel beskriver Cervanka hur de senaste decenniernas ekonomiska uppgång har eldats på och rent av möjliggjorts genom en enorm lånekarusell där det inte finns någon säkerhet i botten. I botten på hela karusellen ligger ofta statspapper, som fordom ansågs lika säkra som vår svenska berggrund av granit. Dessa statspapper styr också räntan för alla de lån vi tar för att köpa bostäder, bilar och annat vi anser oss behöva. Om eller snarare när stater som Spanien och Italien får riktiga svårigheter, så uppdagas plötsligt att de säkra statspappren, varpå hela finansmarkanden vilar på i dag, inte är mer värda än Lambis ultramjuka toalettpapper. Om detta inträffar (när enligt Cervanka) lär vi EU-kritiker inte behöva anstränga oss över hövan för att misstänkliggöra EU:s ekonomiska och finansiella unioner.

Några av oss kanske minns det finansiella pyramidspelets mästare, Bernie Madoff. Han blev dömd till 150 års fängelse för att ha skapat ett jättelikt pyramidspel där allt från början var luft. Det fanns ingen säkerhet, ingen affärsidé och ingen verksamhet förutom ett jättelikt pyramidspel. När allt kollapsade förlorade många människor sina förmögenheter. Om den västliga hemisfärens finanssystem visar sig vara i klass med Madoffs pyramidspel vågar vi knappt tänka på följderna. Det kan bli värre än vad den mest dedikerade EU-skeptiker någonsin föreställt sig. En fråga värd att ägna uppmärksamhet åt är hur länge Madoff skulle kunna hålla på med sitt pyramidspel om inte hans ena son hade anmält det hela till myndigheterna. Skulle han kunnat hålla det hela flytande så länge han levde?


Mer än lovligt valhänt av en SR-producent & Debatten om debatten

Medierna heter ett program som sänds i P1 och tar upp mediefrågor och vad som är aktuellt inom denna bransch. I ett av programmen benämnd "Valhänt integration och bokslask" diskuterades den svenska politiska journalistiken när det kommer till frågor som integrations- och immigrationsfrågor. Medverkande i inslaget var bl.a. Andreas Heinö och Marie Demker. I programmet som belyste Agendas partiledardebatt konstaterades det att själva frågan hur vi skall handskas med immigrationen och integrationen inte behandlades. I stället producerades en mängd floskler av partiledarna som blir desto tydligare i utskrift.  P1:s utskrift är från programmet "Valhänt integration och bokslask" som kritiserades mycket hårt av den förre medarbetaren på "Medierna" Johanna Langhorst. Hon säger bl.a. så här i programmet "Tidningsdöd och bodybuilderbluff" där kritiken mot förra programmet vädrades. 

Jag är kritisk därför att ...om man vill komma bort från moralen, då menar jag att man fört måste lämna den rasistiska problemformuleringen. Som man gör när man säger, vi måste diskutera problemen med invandringen t.ex. Ähh...då har man en rasistisk problemformulering. För att vi talar inte om invandring som liksom någon slags begrepp från LUFTEN, utan det är ju MÄNNISKOR det handlar om. Och..pekar man då ut en grupp människor som bärare av en stor gemensam problematik, då blir det rasistiskt. 

Självklart måste man få diskutera vår immigrationspolitik, det är den enskilda frågan som kanske påverkar vårt samhälle allra mest. Vi lever i en demokrati där det är meningen att vi alla skall få göra våra röster hörda samt vara med och åtminstone, genom de fria val vi har, påverka samhällsutvecklingen. 

Att vi inte skulle ha några problem med immigrationen är ett påstående så verklighetsfrämmande att man baxnar, speciellt sedan både socialdemokratiska och moderata kommunpolitiker gått ut offentligt och beklagat sig. Man kan mycket väl diskutera problemen men immigrationen, om den är adekvat ur ett hjälpperspektiv och hur den påverkar vårt samhälle utan att peka ut grupper som "bärare av en gemensam problematik". Vi skulle sannolikt få problem om alltför många ingenjörsutbildade tyskar fick för sig att emigrera till just vårt land också. Nu är ju den chansen minimal som alla förstår.   

Det är märkligt att en producent på SR debatterar på en sådan låg nivå som Langhorst gör. Återigen måste vi vända blickarna mot landets journalistskolor, vad gör de egentligen på dessa skolor? Vad får de lära sig? Viktiga teman som kritiskt tänkande, argumentationsanalys och grundläggande demokratiska värderingar verkar fullständigt saknas hos de elevkullar som dessa skolor släpper ifrån sig. En annan märklig sak i sammanhanget är att Langhorst själv "tvingats flytta" från sitt kära Tensta då hennes son olyckligtvis blivit rånad två gånger och inte vågar gå hem själv från tunnelbanan. Den uppgiften kom lite som pricken över det berömda i:et. 

Debatten om debatten

Andreas Heinö har också skrivit en artikel som behandlar debatten om debatten. Det intressanta är när Heinö, i polemik med Kristina Lindquist diskuterar en samhällsvetenskaplig teori som i korthet går ut på att Sverigedemokraternas stöd skulle öka om några av de övriga partierna närmade sig SD:s inställning i immigrationsfrågan. Teorin säger då att dessa förflyttningar av några partier skulle legitimera SD:s politik. Helt riktigt konstaterar Heinö att vi inte kunnats skönja några sådana förflyttningar, därmed faller teorin. Heinö ställer sig frågande inför SD:s framgångar då de i alla fall enligt denna teori, inte skall erhålla något ökat väljarstöd.   

Nu är det så med samhällsvetenskapliga och sociologiska teorier att de endast speglar en liten del av en oerhört mångfacetterad verklighet, där variablerna i princip är oräkneliga. Till det skall läggas det sunda bondförnuftet som inte är att förakta, ens för en statsvetare. Om nu kejsaren springer naken på stadens gator och torg så lär allt fler uppmärksamma denna prekära beklädnad. Om medierna, i skepnad av intellektuella giganter som Langhorst, och de övriga "gammelpartierna" skriker av full hals att kejsaren visst har kläder på sig, t.o.m. vinterkappa, så lär det inte fungera i all evighet.