Peak cheap oil

Jag skrev tidigare om ”peak oil” som togs upp i boken ”Kollaps”. Nu är åsikterna om ”Peak oil” väldigt skiftande och många forskare menar att det inte föreligger ett nära ”peak oil”. Alla är dock överens om att någon gång kommer ett detta tillstånd att inträffa, med mindre mängder olja som går att pumpa upp till ett rimligt pris. Den stora frågan är när detta inträffar. Enligt en del forskare skall detta tillstånd ligga för handen, ”Peak oil” skulle enligt dessa forskare ha inträffat runt 2006. Enligt andra kommer detta tillstånd med ständigt (men långsamt) sjunkande utvunna oljemängder inte inträffa förrän om 20 till 30 år. Under tiden räknar en del forskare med att vi skall kunna ersätta oljan med andra energisystem.

Regeringen har beställt en rapport gjord av Öysten Noreng [2012:2 Peak oil] där Noreng ganska noggrant går igenom oljeutvinningens historia och estimerade framtid. Enligt Noreng föreligger ingen akut brist på olja, främst beroende på två orsaker. Dels för att i de stora kända oljekällorna finns det stora mängder olja kvar, möjliga att ta upp med dagens spetsteknik eller med morgondagens teknik. Många källor är utnyttjade i högst begränsad grad, om man tar i beaktande att med modern teknik kan man ta ut så mycket mer än med gårdagens teknik. För det andra så har oljeletningen i princip upphört på senare tid. Efter 90-talets kris upphörde i princip all oljeletning (om inte ännu tidigare). Det lär enligt Noreng finnas stora ännu ej upptäckta oljekällor. Samtidigt använder vi oss i högre grad av alternativa energikällor i dag. Dessutom gör vi många bränsleslukande maskiner allt energisnålare. Allt detta tillsammans gör att vi enligt Noreng inte har något som kan kallas ”Peak oil” nära förestående.

När oljan börjar sina i de befintliga källorna med tillgänglig teknik så höjs oljepriset eftersom det råder en bristsituation. Det höjda priset gör att det lönar sig att investera i ny teknik som gör det möjligt att utvinna ännu större reserver i befintliga oljekällor. När investeringarna är betalda och det råder överskott på olja sänks priset och nya investeringar upphör, till det uppstår en ny bristsituation. Det hela upprepas i cykler med prishöjningar och prissänkningar. Eftersom den nya tekniken ändå kostar så blir oljan långsiktigt dyrare. De riktigt billiga oljepriserna kommer vi sannolikt aldrig få se igen.

En faktor som komplicerat situationen är finansmarknadens integration med oljemarknaden. Denna integration bidrar till en överprissättning och att prisvariationerna blir kraftigare, eftersom det spekuleras i oljan. Bakgrunden till dessa prisvariationer är att finansmarknaden inte enbart förhåller sig till den reala fysiska balansen på oljetillgången, utan den förhåller sig också inför förväntningar på andra marknader och aktörernas förhållande till risk.

Någon gång kommer tidpunkten när den sammanlagda produktionen inte är möjlig att öka, trots att nya oljefält hittas (vilket säkert kommer att ske). Detta kommer innebära dyrare olja men det kommer inom överskådlig tid knappast innebär att oljan håller på att ta slut. Noreng menar att ett mer passande uttryck för ”Peak oil” är ”Peak cheap oil”. En tidpunkt när den billiga oljan är slut, men fortfarande utvinns och används. Någon drastisk nedgång i välfärden eller civilisationsnivån är inte heller förestående. Alternativa energikällor och snålare maskiner går att vi förmodligen kan krångla oss igenom en viss nedgång i oljeutvinningen.



Västvärldens kollaps

Journalisten och författaren David Jonstad har skrivit en intressant och tänkvärd bok om västvärldens dilemma, med framtida brist på naturresurser, energi och en pågående klimatförändring. Klimatalarmist, tänker många läsare nu. Ja, men långtifrån det vanliga snittet på miljöpartistisk klimatalarmist, som talar sig varm om vindsnurror och solceller. Tvärtom, Jonstad påpekar att vindkraftverk och andra förnyelsebara energikällor aldrig kommer att kunna ersätta oljan, inte ens i närheten. Dessutom talar han mer om den framtida bristen på energi än om klimatet. Men visst finner vi spår av miljöpartistiskt tänkande och även en aningslös inställning till vår oansvariga immigration hos Jonstad. I själva verket är det just den faktor Jonstad räknar bort i sin ekvation, en resursslukande immigration. Inte desto mindre är Jonstads bok mycket intressant och han förutsäger, högst trovärdigt, globalismens förestående sammanbrott. Detta av helt påtagliga och konkreta orsaker, som ingen människa eller politiker, kan göra det minsta åt.

Jonstad beskriver i sin bok historiska imperiers uppgång och fall. Han beskriver också troliga orsaker till de flesta imperiers fall (om än lite enögt och ensidigt). Inget imperium är starkare än den grund den vilar på. Grunden är i detta fall (i alla fall) den ekonomiska bas imperiet vilar på, eller annorlunda uttryckt den bas av energi som driver hela statsapparaten. Ju komplexare ett imperiums samhällsapparat (överbyggnad, Marx) ju mer energi kräver den. Imperier och stater har en tendens att hela tiden öka sin komplexitet. Alla problem möts med ytterligare ett system som gör hela statsapparaten mer komplex. Vi kan översätta detta till att i Sverige så tillsätter vi ytterligare en utredning, verk etc. för att möta nya problem. Ännu tydligare blir detta på EU-nivå. Tänk Bryssel med all dess administration. Bara administrationen i Bryssel slukar lika mycket energi som ett antal afrikanska nationer.

Vi kan likna västvärlden i dag med ett jättelikt imperium, som i huvudsak vilar på en begränsad energikälla, nämligen oljan. En liter bensin innehåller lika mycket energi som en arbetare utvecklar på en hel arbetsvecka. Denna liter kostade fordom lika mycket som ett par frukter i snabbköpet, i dag är den dock dyrare. Det är inte så svårt att tänka sig vilka oerhörda möjligheter till utveckling denna högkvalitativa energikälla ger. I själva verket skulle vi inte ha den civilisation vi nu åtnjuter, utan oljan med sitt extremt högkvalitativa energiinnehåll. Tyvärr krävs det mer och mer energi att utvinna oljan, eftersom de lättillgängliga oljereserverna är slut på sitt innehåll och det kostar mer och mer för varje dag att utvinna varje liter olja. Oljan blir dyrare och dyrare och till slut blir den för dyr för att upprätthålla vårt komplexa samhälle. Det kostar för mycket energi att utvinna den helt enkelt, så att vinsterna i energi blir för små. När detta inträffar börjar vår civilisation falla isär.

Ja men vi har ju de gröna förnybara energikällorna replikerar den inbitne miljöpartisten. Enligt Jonstad (som jag tippar ändå är miljöpartist) är det i princip ett skämt, en villfarelse, att tro på förnyelsebara energikällor som ersättning för den vidunderligt energirika oljan. Det handlar om kvaliteten på energin (energin i universum är förvisso alltid konstant) det är själva den kvaliteten vårt samhälle är uppbyggd på, inte mängden energi. När denna energi blir för dyr (besvärlig att utvinna) kommer inte vårt samhälles komplexitet kunna upprätthållas, inte med bästa vilja i världen och inte med aldrig så många vindkraftverk. Festen är då över och precis som romariket med sin groteska statsapparat kommer vårt samhälle falla sönder till en lägre nivå av komplexitet, likt en naturlag.

Hur denna kollaps kommer ske och hur samhället kommer se ut efter kollapsen är det meningslöst att sia om. Alla framtidsvisioner har en tendens att slå helt fel. Det kommer enligt Jonstad att ske relativt långsamt, inte snabbt och dramatiskt som i populära katastroffilmer. Befolkningen kommer förmodligen att minska, vilket alla tidigare kollapser visat. Samhället kommer att etablera sig på en lägre nivå av komplexitet. Det blir kanske lite som i Detroit (en stad som gått i konkurs) fast på makronivå. En tämligen säker förutsägelse är att vårt globala system är något av det första som slutar fungera. Det är just transporter som är mest beroende av billig energi, och just den tar ju slut. Egentligen är alla diskussioner om närproducerat kontra global produktion meningslösa. Detta kommer verkligheten med all tydlighet visa längre fram.

Den observante (eller pessimistiskt lagde om ni så vill) kan redan märka samhälleligt förfall både i Sverige och i övriga västvärlden. Själva komplexiteten i EU börjar ta groteska proportioner med byråer som skall hindra korruption som exempel. I USA har staten ställt in betalningarna till offentligt anställda och som sagt, en hel stad har gått i konkurs (Detroit). I Sverige ser vi hur vårdkedjor börjar krackelera så smått. Vi misslyckas stadigt med att korta vårdköerna, vi har patienter i korridorerna. Polisen löser för få brott och vissa lagar finns enbart som text i lagboken. Vi har skrotat i princip hela vårt försvar utan att vi vet vart de sparade pengarna gått till. Rälsen på landets järnvägar lider av svårartad brist på underhåll, som kan visa sig speciellt olyckligt i en framtid med akut brist på olja. Det finns en mängd andra exempel. Tecknen finns otvivelaktigt där för den som vill se. Tecken på att vårt samhälle redan nått sin höjdpunkt och att våra kommande generationer inte får uppleva samma välstånd som vi själva.

Läs gärna David Jonstads ”Kollaps” utan att för den skull ta alla hans slutsatser för givna. Om inte annat är det ett välbehövligt inlägg i debatten. Själv tror jag dessutom att han har fler starka poänger i sin framtidsbetraktelse.

Kollaps David Jonstad

Måste vi locka fler internationella studenter?

Inte mindre än två artiklar i DN (1, 2) tar upp frågan om att locka fler internationella studenter till Sverige. Bakgrunden är att regeringen avskaffade det unikt svenska regelverket som gav studenter från världens alla hörn gratis utbildning i vårt land [prop 2009/10:65]. Orsaken till regeringens reform var att systemet inte fungerade, vilket också Riksrevisionen konstaterade i sin rapport [RiR 2008:22]. Nästan hälften av alla ansökningar var förfalskningar, vilket överbelastade myndigheten som skulle kontrollera ansökningarna. Resultaten var klena för stora grupper av utländska studenter och de lärde sig många gånger inte ett ord svenska. Många fullföljde inte sin utbildning men tog upp platser för andra studenter. Dessutom har vi haft problem med att få studentbostäderna att räcka till för våra inhemska studerande [regeringens propp 2013/14:59 sid 8 ”på 9 av landets främsta studieorter får inte alla studenter bostad under första höstterminen”]. Enligt budgetpropositionen 2012 (område 16, 4.3.6. sid. 70) så var läsåret 2008/2009 en fjärdedel av alla nybörjare utländska studenter, det var en orimlig och absurd hög siffra. Allt detta kostade självklart skattebetalarna en massa pengar.

Den första artikeln om tredjelandsstudenter är publicerad på DN-debatt (var annars?) och är undertecknad av ett stort antal intressenter, dels från högskolevärlden och dels från näringslivet. I artikeln tar undertecknarna upp det faktum att högskolorna tappat en stor del av studenterna som tidigare kom utanför EU-området (korrekt terminologi är här tredjeland d.v.s. ej medborgare i EES eller Schweiz) vilket var själva idén med reformen. Vi skulle ju konkurrera med kvalité var regeringens målsättning, inte vara ett mål för studenter enbart för att vi som enda nation erbjöd gratis utbildning. Det lustiga med artikeln på DN-debatt är att de själva bekräftar bilden av studenter som enbart väljer utbildningsland där det kostar minst. Detta gör de när visar upp statistik som är menad att stärka deras tes. Man kan befara att de studenter som enbart är ute efter gratis utbildning är mindre målmedvetna och motiverade att fullfölja en svår och krävande utbildning. Artikelförfattarna anser att stipendierna för att locka hit studenter bör öka. Så här skriver de i sin artikel.

Som representanter för näringslivet och den högre utbildningen anser vi att det minskade antalet utomeuropeiska studenter ger helt fel bild av Sverige som internationell aktör. Nu måste vi göra något. Att regeringen utlovat ytterligare 100 miljoner kronor för stipendier riktade till biståndsländer är självklart positivt. Men Sverige behöver också kunna konkurrera om studenter från andra länder. Det som behövs för att få dem att komma hit är fler stipendier. För att locka dem att stanna kvar behövs förnyade visumregler och en klar målinriktning från universitet och näringsliv.

Under 2013 satsade regeringen 160 miljoner kronor sammanlagt på stipendier. Denna satsning skall öka enligt regeringens budget 2014, med minst 50 miljoner till 2015 (område 15/16 sid 84). Om nu näringslivsrepresentanterna tycker det är så viktigt med stipendier varför satsar de inte själva pengar på detta? Sverige bör ha ett stipendiesystem för tredjelandsmedborgare. Det är en form av hjälp till utvecklingsländer. Men om vi med alla medel lockar dem att stanna i Sverige, blir det självklart ingen hjälp för dessa länder. I Sverige råder det ingen brist på utbildad arbetskraft, vilket det gör i många tredjeländer. Det vi saknar är avancerad spetskompetens. Ytterst få av dessa studenter kommer att utgöra denna saknade spetskompetens. Speciellt med tanke på att forskarutbildning fortfarande är avgiftsfri i vårt land.

Självklart har vi behov av t.ex. läkare, efter att regeringen på 90 talet skar ned antalet utbildningsplatser. Men läkare måste kunna språket och som Riksrevisionen konstaterade, många internationella studenter lär sig ju inte svenska språket. Dessutom är läkare något som tredjeländer är i skriande behov av.

Att visumreglerna skall luckras upp ytterligare för att utländska studenter från tredjeland skall söka arbete är inte heller rimligt, som både debattartikel-författarna och krönikören Susanna Birgersson föreslår. Vi har redan mycket (alltför) generösa regler för arbetskraftsinvandring och de studenter som är eftertraktade på svensk arbetsmarknad kan lätt få en anställning innan examen, då får de stanna i Sverige. I själva verket har de som går för arbetslivet relevanta utbildningar, redan arbete vid examen i mycket hög utsträckning i vårt land. Riksrevisionen påpekar i sin rapport RiR 2008:22 att många utländska studenter bara försvinner efter avslutade studier, utan kontroll från någon myndighet. Att då ytterligare luckra upp regelverket är inte vettigt. Dessutom så har ju representanter från näringslivet skrivit under artikeln. De kan väl själva se till att erbjuda arbete innan examen, om de nu anser att det finns en sådan kompetensreserv att hämta.

Artiklarna i DN bär prägel av partsinlagor och utslag av särintressen. Näringslivet vill ha en överetablering på arbetsmarknaden, om inte annat för att få ned lönenivåerna. Detta utan omsorg om resten av samhället och skattebetalarna. Högskolorna får ersättning per student. Klarare än så kan ett särintresse knappast definieras. Politikernas uppgift är att se till hela samhället och alla medborgares väl.

En urspårad finansmarknad som hotar hela nationer

I torsdags kväll gick en dokumentär, Inside job, på SVT om den stora finanskrisens orsaker. Att kalla finansmarknaden ”urspårad” är närmast ett understatement, det vi såg var en marknad som övergått till kriminell verksamhet. Bakgrunden är att hela finansmarknaden avreglerades under 80 och 90 talen. Vinsterna ökade dramatiskt men bonusar och vinsterna räckte ändå inte och allt större risker blev vardag. En tävlan mellan finansbolagen gjorde att man nog får anse att verksamheten tangerade det kriminella. 

Finansbolag sålde derivat till sina kunder som de visste var ”giftiga”. Därefter köpte de försäkringar som gav utdelning om deras produkt gick i kvav. Det är som om en bilförsäljare säljer en bil till en kund, och samtidigt köper en försäkring som löser ut om bilen havererar inom en viss tidsperiod. Låter det sjukt? Det är verkligheten inom finansmarknaden. Att reglerna tillåter försäkring av produkter de inte äger är i sig en abnormitet. 

Grunden till krisen är också att framstående ekonomer lät sig köpas av finansbolagen med reda pengar och styrelseposter. Samma köpta ekonomer var sedan rådgivare åt president Georg Bush. Att dessa ekonomer låtet sig köpas och akademiskt inte kan stå för sin verksamhet framgår med all tydlighet i programmet, även taget i beaktande att filmen klippts och vinklats på Josefsson-manér. Barack Obama lovade i sin valrörelse att verkligen göra upp med finansmarknaden. När valrörelsen väl var över anställde han samma personer som suttit i de finansbolag som drivit hela världen in i en ekonomisk kris. Åtgärderna Obama utlovad uteblev i stort sett. Här har faktiskt EU visat framfötterna något mer och infört lite strängare regelverk.

Det tragiska är att verkliga arbeten och verkliga värden raseras p.g.a. att finansbolag leker med imaginära pengar. Massvis med människor har i USA fått gått från hus och hem (de borde aldrig tagit sina subprimelån i första läget självklart). Verkliga produktiva arbeten har försvunnit och levnadsstandarden har sänkts för nästan hela USA:s befolkning. Att denna finansverksamhet där trixande med imaginära värden utgör grunden är emot allt vad konservatism och nationalism är lätt att förstå. Den raserar verkliga värden och livskvaliteten för många människor. I grunden skall bankverksamheten vara en service samt en regulator för utnyttjande av kapital, inte en egen verksamhet i sig. 

En annan avart som rör ren företagsverksamhet är ”Dubbel bokföring” Dokument Inifrån. Den handlar om hur Stora Enso utarmats genom att kapital betalats ut i bonusar i stället för att göra nödvändiga investeringar. När sedan en revisor höjde ett varningens finger (hans arbete) så försökte de i stället tysta honom. 

LO:s uppgift är att tillvarata sina medlemmars intressen - Cwejman

Adam Cwejman publicerar sig i SvD och kritiserar LO:s senaste utspel om en behovsprövad arbetskraftsinvandring. Det han kritiserar är den typ av arbetskraftsinvandring vi hade från 1968 till 2006, då den var behovsstyrd. Det Cwejman verkar vara orolig för är att Socialdemokraterna skall nappa på LO:s förslag och därför nämner han SD frekvent i samband med LO:s förslag. Det blir en sorts ”guilt by association” i förskott om man så vill. Man får intrycket att Cwejman redan i förväg vill skrämma socialdemokraterna redan från att snegla på LO:s förslag. Så här skriver Cwejman i sin artikel.

Läser man rapporten blir det däremot tydligt att det man vill åstadkomma är minskad konkurrens för LO-anslutna i Sverige.

Ja, nu är Cwejman väldigt ung och kanske inte har hela fackföreningshistorien riktigt klar för sig. Men det är en fackförenings uppgift att värna sina medlemmars intressen, något de ibland glömt bort dessutom. Fackföreningsrörelsen vill normalt ha en hög lönenivå, det är deras uppgift. Andra aktörer vill ha en lägre lönenivå för att bevaka konkurrenskraften i landet, men det är i första hand inte fackföreningens uppgift. Inte ens facket vill ha en så hög lönenivå så att en massa arbeten slås ut självklart. Men att en fackförening välkomnar att arbetskraftsinvandrare konkurrerar ut dess medlemmar med betydligt lägre löner går knappast att föreställa sig i en normal värld. Det skulle ju vara lika vansinnigt som att svenska bönder skulle välkomna superbillig mjölk och vete från Frankrike.

Adam Cwejman

Cwejman pekar på att det förekommit missbruk av det generösa nuvarande svenska systemet. Han förordar naturligtvis att detta åtgärdas lagstiftningsvägen. Det är dock inte hela sanningen. Även undertecknad kunde redan vid reformens införande 2006 misstänka att systemet innehöll en hel del luckor som skulle komma att utnyttjas och missbrukas. Det kan då helt enkelt inte vara en nyhet med allt detta missbruk av systemet för alla de experter som sitter på regeringskansliet. Om rena amatörer kunde förutse missbruket måste helt enkelt experter, eller de som åtminstone skall gälla för att vara experter, kunnat förutse det omfattande missbruket som nu uppdagats. Det är helt enkelt obegripligt att missbrukat av de nya lagarna för arbetskraftsinvandring inte kunde förutses redan vid dess införande. Vidare i Cwejmans artikel.

Ett skäl som de, likt SD, inte anser håller. Men man behöver inte stödja reformen av arbetskraftsinvandringen av oro för svensk demografi, det räcker att man vill att svenska företag ska kunna söka arbetskraft utomlands och att denna arbetskraft ska ha en rimlig chans att göra rätt för sig i Sverige.

Om nu de framförda farhågorna om demografin inte stämmer (i alla fall inte att de går att avhjälpa genom immigration), så lär det inte spela någon roll om SD påtalar att de inte stämmer. Verkligheten förändras inte genom vad SD tar för ställning. Frågan är ju inte vad SD säger om demografi-problemet, utan om det är sant eller falskt. Vi kan konstatera att problemen skulle komma när förtiotals-generationen gick i pension. Nu har de huvudsakligen gått i pension och vi har över 400 000 arbetslösa T.o.m. upploppen i Husby har förklarats med ungdomsarbetslöshet. Cwejmans ivrighet att föra in SD i diskussionen blir nästan penibel.  

Exakt varför skall företag få söka arbetskraft utomlands om samma arbetskraft finns inom landets gränser? För företagen finns bara en orsak, att få ned arbetskraftskostnaden, alltså att ge de som immigrerar hit betydligt lägre löner än den inhemska arbetskraften. Det kan på kort sikt ge en ”win-win” situation för företagen och de som anställs. Men övriga samhället får ta problemen och de negativa konsekvenserna. Kvar i samhället går då arbetslösa som skall ha bidrag och som kanske hamnar i utanförskap. Många människor lider rent mentalt av arbetslösheten och känner sig icke behövda. Skattebetalarna får stå för arbetslöshetsbidragen och försörjningsstödet. För samhället, är det som ekonomen Tullberg visat, en dubbel vinst för samhället om en arbetslös inom landets gränser tar ett arbete än om en plats tillsätts med någon som kommer utifrån. Detta för att samhället inte behöver betala ut bidrag för den som inom landets gränser som erhåller ett arbete. Även företagen drabbas så småningom av en felaktig politik, men som det så ofta visat sig så saknar dagens kvartalskapitalism den långsiktighet som krävs för att räkna in detta i sina kalkyler. 

Den egoistiska arbetsimmigrationen

Med titeln ”Välfärdsturismen är en myt” publicerar GP en artikel där ekonomen Joakim Ruist i en doktorsavhandling påstår att vi varken har förlorat eller vunnit på arbetskraftsinvandringen. Enligt Ruist har varken skatteutgifterna eller de sociala utgifterna ökat sedan vi införde den fria rörligheten för arbetskraft. Enligt artikeln har denna invandring ”inte frestat på ekonomin ett dugg”.

Jag har inte tillgång till doktorsavhandlingen men att mäta de sociala utgifterna totalt sett verkar vara ett mycket konstigt sätt att undersöka utgifterna för en speciell grupp. Det måste vara mycket bättre att helt enkelt be att få uppgifterna från berörda myndigheter på hur mycket de betalar ut till de aktuella grupperna. 

Eftersom skatteinkomsterna inte ökat kan man förmoda att en viss undanträngningseffekt ligger vid handen. Alltså att arbetskraft utifrån tagit en del arbeten som annars skulle gått till inhemsk arbetskraft. De som bor fast i Sverige och därmed är arbetslösa erhåller ju A-kassa eller annat bidrag, vilket blir en kostnad för arbetskraftsinvandringen i de fall de inte får arbete p.g.a. undanträngningseffekten.

Dessutom har vi i dag enligt Ekonomifakta en arbetslöshet på 8,8, procent. Som ekonomen Jan Tullberg konstaterat blir det en dubbel positiv effekt om en arbetslös inom landet tar ett nytt arbete i stället för en immigrerad arbetskraft. Detta eftersom den arbetslöse inom landet har levt på bidrag, en kostnad som samhället slipper när han får ett arbete. Tar en arbetskraftsinvandrare samma nya arbete blir det bara plusposten genom skatteintäkter som staten gör i vinst. Detta behöver egentligen inte ekonomer som Tullberg påtala, det borde alla normalintelligenta människor förstå ändå.    

Vi kan också tänka oss att svensk ekonomi som det talas om, inte avläsbart påverkas av arbetsimmigrationen, beroende på vad och hur man mäter. Kadern av arbetslösa kan ju i alla fall lida men av arbetskraftsinvandringen, beroende på att de har svårare att få ett arbete. Detta är något som i alla fall artikeln inte tar upp, men som det står en SR-artikel om i dag. Sedan skall man också sätta in siffrorna i sitt sammanhang. Alltså inte bara läsa av den ekonomiska utvecklingen, utan också ta med i beräkningen vad vi kunde gjort I STÄLLET för att importera arbetskraft, som t.ex. att försöka få den allt större kadern av arbetskraft i arbete.

En annan effekt av arbetsimmigrationen kan bli pressade lönenivåer i landet. Något som sannolikt redan skett i Sverige inom t.ex. byggbranschen. Det behöver ju självklart inte innebära en sämre ekonomi för nationen Sverige, tvärtom innebär det vissa positiva effekter. Men snickarna kanske inte håller med Ruis om det saliggörande med dessa pressade lönenivåerna. Om regering och andra aktörer vill få ned en för hög lönenivå inom vissa branscher, så är arbetsimmigration sannolikt det sämsta verktyget för detta ändamål.      

Enda sättet det kan uppstå en ”win-win” situation är sannolikt om arbetsmigrationen sker mellan likvärdiga länder där migrationen går likvärdigt åt båda håll. Om Sverige saknar snickare och Polen golvläggare kan ett fruktbart utbyte ske. Alternativt att läkare tar sig från Polen till Sverige och ingenjörer den motsatta färdvägen. Om Sverige tar emot läkare från Polen men skickar iväg golvläggare uppstår på sikt en obalans som Polen förlorar på. En sådan arbetsmigration vi talar om här dör med tiden ut då det verkar vansinnigt att länderna inte själva täpper till kompetensluckorna.

Man kan också tänka sig att en nation tar emot arbetsmigration då det råder absolut arbetskraftbrist från en nation där det råder absolut arbetskraftsöverskott, men långsiktigt är inte ens det hållbart. Att Polen skulle utbilda arbetskraft som sedan arbetar och betalar skatt i Sverige skapar långsiktigt ohälsosamma obalanser. Situationen kommer inte heller inom överskådlig tid bli sådan för västliga nationer att det kommer uppstå absolut arbetskraftbrist. Ekonomierna ser helt enkelt inte ut så nuförtiden i norra Västeuropa. Sedan har vi konjunkturerna att tänka på. Skulle det otroliga ske att det uppstår absolut arbetskraftsbrist, lär denna brist försvinna vid nästa lågkonjunktur. Exakt vad gör vi av alla arbetskraftsinvandrare då? Man slås också av hur oerhört egoistisk denna arbetsimmigration ter sig. Ju mer man tittar på den, ju mer egoistisk ter den sig.

Det står i GP-artikeln att vi inte sett något av den oro för ”social turism” som Göran Persson lidit sådan smälek för att ha uttalat. På pendeltåget tog jag på måfå upp sista numret av Dagens Samhälle. Första uppslaget jag fick upp handlade om den lavinartade ökning av utländska tiggare som ju är ett resultat av den fria rörligheten vilken Persson uttryckte oro inför. Det står också att socialtjänsten inte har skyldighet att hjälpa dessa individer, men att trycket hela tiden ökar. Det ställs fler och fler krav på att dessa den fria rörlighetens vagabonder skall få ta del av vårt välfärdssystem. Jag kan inte se annat än att Göran Perssons oro var befogad och att GP har fel. 

UPPDATERING: 
En uppmärksam läsare har påtalat att nationalekonomen Joakim Ruist inte bara är nationalekonom, han är också miljöpartist och har suttit i Stenungsunds fullmäktige. Vad jag kan se från Stenungsund kommuns hemsida sitter han inte i fullmäktige i dag. Att en aktiv politiker skulle vara oberoende och objektiv är inte särskilt troligt. Ruists avhandling kan läsas här.   

Ett Europa i ekonomiskt sönderfall

Enligt den grekiska mytologin fick den första kvinnan, Pandora en ask som hon blev tillsagd att aldrig öppna. När nyfikenheten blev för stor och locket åkte av flög alla världens olyckor ut. Pandoras ask är sedan dess en beteckning på sådant som mår bäst av att förvaras på behörigt avstånd från dagsljus. Kanske kan den döpas om till Papandreous ask. Med hotet om en grekisk folkomröstning lyckades han nämligen släppa ut EU:s mest förbjudna fråga: vad tycker folket?

Under de senaste tre åren har EU börjat framstå mer som en hemlighetsfull hedgefond än ett politiskt projekt. De stora strategierna har dragits upp i en snäv krets av utvalda statschefer och tjänstemän från centralbanken ECB och Internationella valutafonden IMF.

Man läser med allt större förfäran Andreas Cervenkas bok ”Vad är pengar”, som inledningen var ett par citat från. En bok man förresten kan köpa för en spottstyver som E-bok. De första kapitlen handlade om det vi trodde hela boken skulle handla om, nämligen pengar som allmän ekvivalent och som ett kvitto på en viss mängd guld, i grunden ett kvitto på en viss mängd arbete. När väl de första kapitlen var avklarade så kom dock frågan raskt över till dagens europeiska och amerikanska ekonomiska situation. En situation som präglas av ekonomier vars tillväxt baseras på lån utan täckning och där skulderna hela tiden skjuts framåt, samtidigt som de växer lavinartat. Det hela kan liknas vid ett jättelikt pyramidspel där penningmängden saknar relevans i verkliga värden. Enligt Cervenka började förfallet redan 1971 när USA bröt Bretton Woodavtalet. Avtalet innebar att USA lovade att lösa in en viss mängd guld för varje dollar.

I dag har vi ett system där centralbankerna genom enkla knapptryckningar kan producera elektroniska pengar. En rad centralbanker har också gjort just detta, producerat mer elektroniska pengar för att lösa uppkomna problem. Till slut har detta har inneburit att förtroendet för pengar och dess konkreta värde urholkats, mer och mer. Stater i ekonomiska trångmål kan producera elektroniska pengar som rent nominellt jämförs med de pengar människor arbetat ihop och satt in på det lokala bankkontoret (om det finns kvar).

Cervenka beskriver också ett modernt bankväsende som tar allt större och vidlyftigare risker. Förlorar de måste stater gå in och rädda dem, eftersom alternativet är samhällskolapps. Vinner bankerna tar de självklart hem potten, som rättmätig vinst motiverat med risktagande. I själva verket är det ingen risk förknippat med affärerna, eftersom staten måste gå in och rädda banken vid förlust. Bankerna tar också allt större risker, med allt mindre eget kapital. Detta gör att avkastningen ökar ännu mer. Ju mindre eget kapital ju större risker och ju större avkastning på kapitalet, en formel som förr eller senare slutar i krasch.

Men det finns vinnare. Sagan om de riskfria statspappren gjorde att banker drog in enorma vinster och att politiker kunde gå till val på löften om ostron och välfärdsreformer till alla. Resultatet blev historiens största låneboom. Problemet är förstås att någon måste betala.

Ännu ett citat från Cervankas bok. I kapitel efter kapitel beskriver Cervanka hur de senaste decenniernas ekonomiska uppgång har eldats på och rent av möjliggjorts genom en enorm lånekarusell där det inte finns någon säkerhet i botten. I botten på hela karusellen ligger ofta statspapper, som fordom ansågs lika säkra som vår svenska berggrund av granit. Dessa statspapper styr också räntan för alla de lån vi tar för att köpa bostäder, bilar och annat vi anser oss behöva. Om eller snarare när stater som Spanien och Italien får riktiga svårigheter, så uppdagas plötsligt att de säkra statspappren, varpå hela finansmarkanden vilar på i dag, inte är mer värda än Lambis ultramjuka toalettpapper. Om detta inträffar (när enligt Cervanka) lär vi EU-kritiker inte behöva anstränga oss över hövan för att misstänkliggöra EU:s ekonomiska och finansiella unioner.

Några av oss kanske minns det finansiella pyramidspelets mästare, Bernie Madoff. Han blev dömd till 150 års fängelse för att ha skapat ett jättelikt pyramidspel där allt från början var luft. Det fanns ingen säkerhet, ingen affärsidé och ingen verksamhet förutom ett jättelikt pyramidspel. När allt kollapsade förlorade många människor sina förmögenheter. Om den västliga hemisfärens finanssystem visar sig vara i klass med Madoffs pyramidspel vågar vi knappt tänka på följderna. Det kan bli värre än vad den mest dedikerade EU-skeptiker någonsin föreställt sig. En fråga värd att ägna uppmärksamhet åt är hur länge Madoff skulle kunna hålla på med sitt pyramidspel om inte hans ena son hade anmält det hela till myndigheterna. Skulle han kunnat hålla det hela flytande så länge han levde?


Budgetpropositionen 2012

I dag kom den s.k. budgetpropositionen från regeringen. Budgetproppen är i princip ett dokument över regeringen politik, inte bara en ekonomisk kalkyl. Det mesta handlar ju som alla förstår om prioriteringar av vart pengarna skall gå och hur de skall tas in. Tittar vi på utgiftsområde 8 så innehåller den det som går under rubriken "Migration". Här är en översikt över statens utgifter för migration.

Detta är bara en bråkdel av kostnaderna som vår immigrationspolitik för med sig. I denna tabell finns självklart inte alla kommuners utgifter eller utgifterna i vårt allmänna välfärdssystem med. Tittar vi på de olika posterna så ser vi en post som benämns "Ramöverenskommelse om migrationspolitik". Den har tidigare varit 0 och kostar 2012 plötsligt 850 milojoner. År 2013 sticker plötsligt denna post iväg till 1,7 miljarder. Vad kan denna post innehålla? Tittar vi i proppen så står det så här på sidan 49.Länk Utgiftsområde 8

Ett nytt anslag på statens budget uppförs för åtgärder som vidtas inom ramen för den migrationspolitiska överenskommelsen mellan regeringen och Miljöpartiet de gröna som slöts den 3 mars 2011.

Det är väl bara att säga grattis till MP då. Jag tycker denna läsning är rolig och intressant (även om just denna post enbart är väldigt sorglig) men jag har full förståelse för att alla kanske inte hoppar av förtjusning. Vi tittar på en tabell till från Utgiftsområde 8.

Här ser vi vilka yrkeskategorier som beviljats arbetstillstånd i vårt land 2009 och 2010. Vi ser att bär och jordgubbsnäringen fått en del hjälp. Det är väl arbeten som våra ungdomar är underkvalificerade för enligt regeringen. En del dataspecialister har anlänt till vårt land för att arbeta. Är man riktigt intresserad så gräver man självklart vidare och tar reda på vilken sorts specialister det rör sig om, om det redan finns sådana specialister i vårt land etc. En del städare har anlänt och erhållit arbete. Man undrar varför inte några av de 400,00 arbetslösa vi redan har kan ta dessa städjobb, saknar de blå-vit-rutiga förkläden? Gruppen "övriga" är rätt stor, kanske lite för stor så den väcker också min nyfikenhet. Men man kan inte få svar på alla frågor på en gång. 


Oerhört mycket står i budgetproppen, men inte allt. En politisk sekreterare som undersökte olika utgiftsposter i detalj upptäckte att vi bidrar med pengar till jämställdheten i Ryssland och statyer i Belgien, samt en massa andra vansinnigheter. Någon borde lista alla dessa märkliga utgiftsposter. 


Länk budgetproppen

Konservatism och kapitalism

Jag har läst ungefär hälften av den skrift som finns för gratis nedladdning på Tradition & Fason. Skriften heter "Konservatism & kapitalsim" och är klart läsvärd, speciellt som den är gratis. Flera författare har skrivit några sidor var, precis lagom för en liten lässtund. Mest intressant är väl ändå Jakob E:son Söderbaums iakttagelser av dagens ekonomiska samhälle i vårt eget land, även om Röpke och andra ekonomiska storheter är nog så intressanta. Söderbaum har annars utmärkt sig för att inte vara någon partipolitisk tänkare av klass, snarare tvärtom. I analyser av dagens media, kultur och partiklimat har Söderbaum gått vilse och försöker desperat titta sig omkring för att hitta en väg där han slipper bli rullad i tjära och fjäder av vårt mediala och politiska etablissemang. Nu kan sverigedemokrater lugna Söderbaum med att man överlever lite tjära och fjäder, det kan t.o.m. vara stärkande för både moral och en konservativ ryggrad. 

En av Söderbaums iakttagelser är denna.

Framgång inom det kapitalistiska systemet är relativ, d.v.s. det sker i regel på någon annans bekostnad. Detta är en förutsättning för utveckling, men det kan också hämma utvecklingen – t.ex. inom områden som efterfrågas av konsumenter men inte anses tillräckligt lönsamma för stora företag som gör betydande vinst på förenklingar. Om ett mindre företag etablerar sig i det läget och börjar bli framgångsrikt så utgör det med ens ett hot, och de större företagen är ofta i praktiken tillräckligt starka för att kunna hålla nere alltför betydande hot mot deras egen ställning. Att köpa upp en konkurrent handlar t.ex. inte enbart om att slå ihop två bra verksamheter till någonting bättre, utan ofta också om att få bort konkurrenter och konkurrerande produkter från marknaden. I själva verket kan man fråga sig om någon företagare egentligen är för fri konkurrens, måste man inte vara monopolist för att vara framgångsrik i det kapitalistiska systemet?

Är det någon som tror att Bill Gates vill ha konkurrens? Jag använde alltid Sygate brandvägg innan. Den blev dock uppköpt av Symantec, som genast lade ner den. Det var ändå den bästa brandväggen på marknaden för privatpersoner. Nu finns den åter för nedladdning, det är ju svårt att stoppa en produkt som kan läggas ut på en server för nedladdning. Ett annat exempel är väl Gislaveds fabrik som var mycket lönsam, och som köptes upp av Continental, för att sedan flytta hela verksamheten till Portugal. Större företag strävar alltid efter monopolställning, som ju är raka motsatsen till just konkurrens.  Ännu ett klipp från Söderbaums artikel.

Allt detta kokar ner till att liberalismens dröm om en totalt fri marknad är en ouppnåelig utopi – och inte alls eftersträvansvärd i någon form. Världskapitalism och totalt fri konkurrens har sina tydliga och stora nackdelar. Dess praktiska konsekvens massamhället har en förödande inverkan på den civilisationsprocess, de kulturvärden och de naturliga gemenskaper som konservatismen omhuldar. Marknaden ska vara till för människan – inte tvärtom. Och konkurrensen ska framför allt befrämja det som är bättre, vilket inte nödvändigtvis är liktydigt med den som är starkare.

Självklart har Söderbaum rätt i att en ren ohämmad kapitalism utan statlig styrning skulle få förödande konsekvenser för både miljö och kulturella värden. Marknaden måste styras och det måste finnas ett regelverk som marknaden har att förhålla sig till, speciellt sedan många moraliska värden, som fordom styrde också kapitalister, satts på undantag i dagens samhälle. Skulle den globala marknaden få härja fritt skulle vi snart ha ett samhälle som ingen vill leva i, och vad skulle då vara vitsen med en bra ekonomi? 

Jag tycker dock att författarna missat en viktig sak i sin kritik av den fria marknaden. Ibland så överväger organisatoriska fördelar de fördelar den fria konkurrensen kan erbjuda. Detta gäller främst samhällelig infrastruktur och vissa andra allmänna tjänster. Vilka områden som organisatoriskt passar för att drivas av det allmänna måste ofta testas i verkligheten. Som konservativ skall man dessutom låta verkligheten och inte ideologin styra. Vi har exempel som kommunikationer där i princip allt blivit betydligt sämre när verksamheten lagts ut på den privata marknaden. Man får i princip vara blind (ideologisk blindhet) för att inte se att vissa verksamheter fungerar betydligt sämre vid avreglering. Den fria konkurrensen fungerar inte när det t.ex. bara finns en uppsättning järnvägsräls. Två uppsättningar järnvägsräls bredvid varandra skulle vara så infantilt så inte ens Reinfeldt skulle föreslå något sådant.  

Ett annat exempel är elmarknaden. Vid avregleringen så blev mycket snabbt mina elräkningar tre gånger så höga. Självklart gör Vattenfall och andra bolag stora vinster. Jag behöver inte ens läsa boksluten för att konstatera att bolagen gör stora vinster, det räcker att titta på min egen elräkning. Men vad var den stora vitsen med att driva dessa bolag i privat regi? För att föra över pengar från min plånbok till aktieägare i dessa bolag? 

Självklart fungerar det inte att staten driver äger bolag som bäst verkar och producerar på den fria marknaden, det är väl bäst att påtala detta för att undvika missförstånd. Socialismen är i princip en död ideologi. Verkligheten har visat att det helt enkelt inte fungerade. Man kan säga att människans natur inte var anpassad efter en produktion som drevs av staten eller det allmänna. 

Socialdemokratins stora misslyckande kan kort beskrivas att de misslyckades att tolka verkligheten. De gick åt höger där de skulle gått åt vänster. De skyndade på en utveckling där avknoppningar, privatisering och entreprenad hade negativ effekt. De gick åt vänster där de skulle gått åt höger. De vurmade för grupper utanför arbetsmarknaden. De ägnade sig åt grupper såsom HBT-personer, människor med utländsk härkomst och andra udda existenser, i stället för att föra arbetande människors talan. Arbetslinjen som "de nya Moderaterna" förde hade en poäng, speciellt sedan Socialdemokraterna lämnat hela fältet vidöppet. Att socialdemokraterna inte kunnat draga dessa enkla slutsatser beror kanske på politisk indoktrinering av ett mer svårartad slag. Det återstår att se om ett kraftigt valnederlag kan få dem att nyktra till. 

Jag kan inte länka till en privat skrift utan tillstånd, men gå in på "Tradition & Fason:s" hemsida så hittar ni skriften i högerlisten.  

Arbetskraftsinvandrare stjäl jobb från arbetslösa

Tobias Billström upprepar sig, därför är jag tvungen att också göra detta, trots att det börjar bli tjatigt. Billström går i en debattartikel ut och återigen propagerar för arbetskraftsinvandring, samt framför mer eller mindre adekvata skäl för denna invandring. Att Billström återigen ser sig tvingad att gå ut och försvara arbetskraftsinvandringen har att göra med den senaste tidens kritik där det uppdagats att den utländska arbetskraften arbetat under miserabla förhållanden. Så här framför Billström sina argument för arbetskraftsinvandring.

Fram till 2025 kommer 1,6 miljoner svenskar att gå i pension. Luckor­na på arbetsmarknaden blir fler, inte minst i kommuner som redan i dag har svårt att hitta arbetskraft.

Fram till 2025 kommer en massa ungdomar att söka arbete på den svenska arbetsmarknaden, just nu är en bedövande arbetslöshet det stora problemet. Någon arbetskraftsbrist har vi inte sett till sedan 60-talet. En stor del av den s.k. köttproppen har redan gått i pension. Om nu kommunerna har svårt att hitta arbetskraft så finns det över 400,000 arbetslösa i vårt land. Vidare skriver Billström så här i sin artikel.

Redan i dag finns bristsituationer på arbetsmarknaden. En tredjedel av Sveriges företagare uppger att de fått tacka nej till order på grund av arbetskraftsbrist och vartannat företag i en undersökning gjord av Dagens Industri uppger att brist på arbetskraft med rätt kompetens utgör ett stort hinder för att växa.

Varför tillsätts inte de lediga platser som finns av alla de arbetslösa vi redan har i vårt land? Det verkar finnas ett systemfel som gör att arbetslösa hela tiden går och uppbär A-kassa i stället för att ta de jobb som Billström påstår finns. Jag själv har upptäckt att oerhört många byggjobbare runt Stockholmstrakten överhuvudtaget inte kan prata svenska. Ett arbete som byggjobb måste vara ett arbete som t.ex. arbetslösa ungdomar kunna skolas in i. Vidare så står det så här i Billströms artikel.

Sverige är inte ett särskilt välkänt land. Vi kan knappast konkurrera med klimatet och svenska språket talas bara av nio miljoner människor.

Sverige verkar vara ett väldigt välkänt land eftersom vi tydligen drar till oss människor från jordens alla hörn. En fördel verkar vara vårt bistra klimat som åtminstone till en liten del håller tillbaka strömmen av människor som söker sig hit. Svenska språket har hållit tillbaka den ryska maffians utveckling i vårt land enligt Leif G.W. Persson, det får vi tacka för. I övrigt verkar det inte stå högt i kurs för människor som söker sig hit, att lära sig vårt språk. Vidare slår Billström fast, som han påstår, några fakta i slutet av sin artikel.

För det första kommer människor alltid att komma till Sverige för att arbeta, oavsett hur regelverket ser ut. Frågan är om vi vill ha en svart arbetsmarknad med människor som kommer utan tillstånd och därmed är rättslösa och löper risk för exploatering eller en reglerad och välordnad arbetskraftsinvandring där människor faktiskt har möjlighet att kräva sina rättigheter.

Naturligtvis är det bra om det kommer arbetskraft till vårt land som vi själva lider brist på. Men vi skall väl inte medvetet uppmuntra lönedumpning till en nivå som ligger långt under den svenska socialbidragsnivån. Vi skall absolut inte anpassa regelverket för att det sannolikt "alltid kommer arbetstagare över våra gränser i alla fall". Vi har gränskontroller (skall ha i alla fall), vi har andra typer av kontroller. Våra regeringar har medvetet fört en politik då kontrollen av vilka som befinner sig i landet och kommer in över våra gränser är sämre än någonsin. Nu tar Billström och regeringen denna erodering av vår gränskontroll och andra kontrollfunktioner som en intäkt för en vårdslös och oansvarig arbetskraftsinvandring. Till sist skriver Billström det som hela tiden legat under ytan, det är bra att det kommer fram till slut.

För det tredje finns det de som inte är och aldrig har varit intresserade av någon arbetskraftsinvandring, oavsett om den kommer från andra EU-länder eller från länder utanför EU. Det finns de som tycker att svenska jobb ska gå till svenskar och det finns de som ger sken av att vara för arbetskraftsinvandring men vill ha den så genomreglerad och byråkratisk att resultatet i praktiken blir detsamma. De stoppade den framgångsrika arbetskraftsinvandring som Sverige hade fram till början av 1970-talet.

Väldigt få människor är emot arbetskraftsinvandring på områden där den verkligen behövs. Råder det brist på en viss typ av civilingenjörer så är de naturligtvis varmt välkomna. Behövs det t.ex. 500 av en viss typ av dataingenjörer och vi bara har 200 i landet så visst, vi tar gärna emot de 300 som fattas. Men om vi har 900 av den typ av ingenjörer där vi nationellt sett bara har plats för 500, vad är då det stora genidraget med att importera ytterligare ingenjörer av denna typ? Bara för att de som utbildats i Sverige till dyra pengar skall gå arbetslösa? 


Jag tycker att svenska jobb i första hand skall gå till svenskar, så vi slipper dessa svenskar i vår arbetslöshetsstatistik naturligtvis. Vad tycker de i Frankrike, att franska jobb skall gå till svenskar eller ugandier? Det måste vara något typiskt svenskt, att tycka att svenska jobb skall gå till andra än de som från början bor här. Jag är säker på att det knappt går att hitta något annat land på vår jord där man resonerar på detta märkliga vis. 


Den framgångsrika arbetskraftsinvandring vi hade fram till början på 70-talet var det ingen som stoppade, det var vi själva som lade ner vår industri Billström. Det fanns inga arbetsplatser kvar att arbetskraftsinvandra till. Till slut så ägnar sig Billström då åt ren och skär historieförfalskning. 

Länk DN

Ingen välfärd utan en ansvarsfull immigrationspolitik

Återigen går en tankesmedja ut och propagerar för ökad invandring för att rädda vår välfärd, en ofta framförd teori de sista åren. Denna gång är det tankesmedjan "Global" som ser immigrationen som nyckeln till vår framtida välfärd. Även denna tankesmedja påpekar att integrationen i vårt land är ett misslyckande och framfår åsikten att denna måste bli bättre. Det är ett argument som framförts under minst 10 år, men absolut inget positivt har hänt som pekar på att denna integration skulle fungera bättre i dag än för 10 år sedan, snarare tvärtom. Så här skriver tankesmedjan om immigration och vår framtida välfärd.

Hela västvärlden står inför en gigantisk utmaning med åldrande befolkning och låga födelsetal. Konkurrensen om framtidens arbetskraft kommer att bli stenhård. Hur ska vi i Sverige bli ett attraktivt land att flytta till? Det måste vara utgångspunkten för debatten kring migration och integration.

Sverige är inte speciellt attraktivt för många människor som vill starta riktiga företag och arbeta hårt, dessa människor tenderar att söka sig till andra nationer än Sverige. Somalier i Sverige har en enormt mycket lägre förvärvsfrekvens än de som emigrerat till USA som ett exempel. 


Konkurrensen om "framtidens arbetskraft" kommer sannolikt inte att bli stenhård. Nation efter nation skärper sina regler för immigration i Europa och i övriga västvärlden. Vi kan inte ens ge våra egna ungdomar ett arbete utan ungdomsarbetslösheten är nästan 30 procent enligt Ekonomifakta, LÄNK.


Det var inte länge sedan det basunerades ut att det under krisen försvunnit 50,000 industrijobb i vårt land, jobb som dessutom aldrig kommer åter LÄNK. 


Så här skriver Global vidare i sin artikel.

Vi i Sverige är framgångsrika när det gäller ordning i de offentliga finanserna och har Europas mest jämställda arbetsmarknad. Dessutom arbetar vi högst upp i åldrarna i hela Europa

Vad "Europas mest jämställda arbetsmarknad" har med denna fråga att göra är svårt att lista ut, det är t.o.m. inte helt lätt att veta vad detta innebär rent konkret. Att vi arbetar "högst upp i åldrarna i hela Europa" är snarast ett tecken på att vår omtalade välfärd är på väg ned. Vi har tvingats höja vår pensionsålder, trots en massiv immigration. På något sätt får denna tankesmedja detta att låta som ett framgångstecken i artikeln, ett märkligt trolleritrick. 


Vi har ännu inte sett skymten av den omtalade arbetskraftsbrist som det så ofta hotas med, detta trots att Nuders "köttberg" till stora delar redan gått i pension. Hur Sverige skall vinna ekonomiskt på flera Rosengård och Fittja är svårt att rent logiskt förstå, även om dagens politik sannolikt skapar ett behov av fler poliser och brandmän.

Länk DN-debatt

Kontinenten utan framtid?

I SvD står det om ett jubileum för Afrika detta år, det är nämligen 50 år sedan avkoloniseringen av Afrika inleddes. Enligt artikeln av Johan Wennström så skyller Afrikaner ofta misslyckanden, personliga såväl som nationella, på den forna kolonisationen. Naturligtvis går den kulturella eliten genom olika filmer också på detta spår, alla misslyckanden beror på kolonisationen av Afrika som Europa till stor del stod för. 


Nu kan det säkert ligga något i slutsatsen att den forna kolonisationen av Afrika faktiskt ställer till det än i dag, kolonisation av andra länder och andra folk är aldrig bra. Effekterna blir svåröverskådliga och komplicerade, så komplicerade att det i princip är omöjligt att avgöra vad som beror på den forna kolonisationen och vad som beror på helt andra orsaker. Det är dock mycket tveksamt om det tjänar något gott syfte att skylla alla misslyckandet på den forna kolonisationen. Snarare borgar det för fler framtida misslyckanden.


En sak som Wennström inte nämner, som också bidrar till alla de misslyckanden vi ser i olika afrikanska nationer är alla de bidrag och hjälp i olika former vi så villigt förser dessa nationer med. Bidragen hamnar ofta i fickorna på fel personer som enbart berikar sig själva, afrikanska medborgare som europeiska. Dessutom tjänar alla dessa bidrag som en stark passiviseringsfaktor för en del folk. Man väntar på bidrag i stället för att försöka lösa situationen själva. Denna passivisering som olika bidrag orsakar talades det om redan när jag gick i grundskolan, alltså för över 30 år sedan. 


Det moderata statsrådet Gunilla Carlsson har försökt röja upp i den härva som vårt bistånd består av. Det är ett lovvärt initiativ av Carlsson som hon skall ha beröm för. Det är dock inte förvånande att Carlsson angripits oerhört hårt av olika krafter som vill permanenta vårt bistånd i den form vi har i dag. Olika politiska och ekonomiska krafter vill inte se någon förändring i vårt bistånd och de har dessutom hittat diverse felräkningar i de framställanden Carlsson gjort. Normalt sett skall man inte bjuda politiska motståndare på sådana "julklappar" som grova räknefel och uppenbara överdrifter. 


En annan väg för att hjälpa Afrika vore att sänka tullar på Afrikanska varor och i övrigt stimulera produktion och företagande på denna kontinent. Förmodligen är Afrikanska varor underbetalade av t.ex. Europa. Intresset för att i stället hjälpa Afrikanska kontinenten genom att stimulera självförsörjning verkar dock vara svalt. Man kan nästan få för sig att alla dessa hjälparbetare och alla de organisationer som lever och frodas på bistånd behöver en "hjälplös" kontinent som Afrika för att odla sin humanism, samt då också förståss sina egna bankkonton. 

Länk SvD

Länk Carlsson Newsmill

Arbetskraftsinvandring är ingen lösning för våra pensioner

In en debattartikel på DN går VD:n för sjunde AP-fonden, Peter Norman ut och propagerar för höjd pensionsålder, fler arbetade timmar hos befolkningen samt arbetskraftsinvandring för att vi skall kunna bibehålla vår pensionsnivå i framtiden. Samtidigt påstår Norman att vi ändå har kanske ”världens bästa pensionssystem”, vi får nämligen ut vad vi själva betalar in, utan att staten skjuter in pengar i systemet. Så här skriver Norman i sin artikel.

En mer framkomlig väg att undvika sänkta pensioner är att öka arbetsutbudet, vilket ändrar proportionerna mellan befolkningens arbetsinsats och pensionsuttag. Fler arbetade timmar per pensionär, helt enkelt. Tre områden som är intressanta i det här sammanhanget är pensionsåldern, studiemedlen och invandringen.

Att invandringen skulle vara en lösning är inte sant. För det första så måste i sådana fall varje invandrare som kommer hit få ett jobb, samt behålla det till pensionsåldern, bara det är inte trovärdigt längre. För det andra så blir även invandrarna äldre och skall gå i pension, då gäller det att ytterligare öka invandringen för att även de skall få ut sina pensioner o.s.v. i alla oändlighet. För det tredje så är det i princip omöjligt att få hit utbildad arbetskraftsinvandring som kan sättas in i en meningsfull produktion på ett systematiskt sätt. Alla Europeiska länder sitter ju i samma situation, och inte menar väl Norman att fler pizzerior skall rädda våra pensioner? Vidare så fortsätter Norman så här i sin artikel.

Invandring kan också bidra till ökat arbetsutbud. På 1960-talet kunde Sverige bara öppna portarna för att fylla på med den arbetskraft som behövdes. I framtiden kommer det inte vara lika enkelt. En stor andel av Europa har samma demografiska problem som Sverige. Den potentiella arbetskraften utanför Sveriges gränser kommer att bli allt svårare att locka hit.

Invandringen på 60-talet bidrog inte till ökat arbetsutbud, det låg redan för handen när de kom hit. Nu har vi i stället nästan en halv miljon arbetslösa, den demografiska kurvan skulle lösas om dessa kom i arbete. I framtiden kommer det att vara oerhört enkelt att bara locka till sig människor från tredje världen till vårt land, men omöjligt att få dem i meningsfullt arbete. Att den potentiella arbetskraften i Europa inte går att locka till Sverige hur som helst längre är nog sant, och vad beror det på undrar vi? Några satser är speciellt anmärkningsvärda i Normans artikel, här är en.

Invandringspolitiken borde kunna överskrida partigränserna.

Från vilken planet kommer Norman? Är det någon fråga där det garanteras aldrig kivas om i riksdagen så är det väl denna. Ridå! En annan sats av Norman.

Hur får vi en effektivare opinionsbildning som förklarar invandringens bidrag till den svenska samhällsekonomin?

Ja, inte har du lyckats Norman. Det är alltså en fråga om att övertala svenska folket om invandringens välsignelse för vår ekonomi och våra pensioner. En bra början vore väl att åtminstone få ned arbetslösheten i Rosengård, Hammarkullen, Fittja och Rinkeby till riksnivå.

Sannolikt kommer vi att få avsätta en större del av vår arbetsinkomst till våra framtida pensioner, om vi vill leva drägligt efter pensioneringen. Om alla de som nu är arbetslösa fick ett arbete skulle ju det samlade antalet arbetstimmar som vi åstadkommer per år öka på samma sätt som om vi tog in arbetskraft utifrån (om nu dessa mot förmodan skulle få ett jobb). Fördelen med att försöka sätta en del av de arbetslösa i arbete är ju att statens kostnader för olika bidrag samtidigt skulle minska, en dubbel effekt således. Sedan gäller det att staten och våra politiker håller sina giriga fingrar från vårt pensionssystem och inte ”lånar” pengar från detta.

Vi har prövat med en generös immigrationspolitik, detta med förfärande resultat. Vi har skapat enklaver med arbetslöshet och utanförskap. Det är inte längre någon politiker som ens tror eller försöker att få människorna i Rosengård i ett vettigt arbete, och då talar vi om männen. De kvinnor som betraktas som etniska svenskar i vårt land förväntas jobba åtminstone deltid fast de har två, tre barn. I Rosengård, Hammarkullen och Fittja skulle sådana förväntningar locka till hånskratt. Vi har kommit till vägs ände när det gäller vår immigrationspolitik.

Länk DN

Fler än sverigedemokrater tycker det var bättre förr

Ledarredaktionens P J Anders Linder skriver en krönika i SvD om skattetrycket och LAS-lagarna. Linder konstaterar att vi inte alltid haft detta skattetryck utan någon gång på sextiotalets mitt så började skatterna höjas för att under sjuttiotalet nå rekordsiffror. Inte heller LAS-lagarna har vi haft i evinnerliga tider utan de genomfördes av Socialdemokraterna på sjuttiotalet, enligt Linder var det C och FP som pressade Socialdemokraterna att införa LAS-lagarna.

Linder konstaterar i sin krönika att det var bättre förr, innan det ödesdigra sjuttiotalet med sin högskattepolitik och sina LAS-lagar. Linder nämner t.o.m. ordet ”konservatism” en gång i sin artikel, så här står det.

Nycander vill ha ett nytt huvudavtal som återför ansvaret fullt ut till parterna, och eftersom Las är dispositiv finns inga formella hinder. Beslutet kan fattas direkt. Visionen är en jordnära vardagskonservatism där erfarna förhandlare lägger principerna åt sidan och löser ut knepiga frågor i praktiskt samförstånd. Det är en på många sätt attraktiv idé, men jag tror att värderingsförändringar hos individerna och strukturförändringar i ekonomin – samt den misstro mellan parterna som är 1970-talets draksådd – gör det orealistiskt med en återgång till just det som var. Men att vi kan och bör sätta P även för Lasdelen av det stora systemskiftet, det illustrerar Nycander på ett mycket övertygande sätt.

Ja, så brukar även sverigedemokrater resonera, det är omöjligt att gå tillbaka till det som en gång var, men man måste ändå konstatera att något gått väldigt fel. Även om vi inte kan gå tillbaka naturligtvis, så kan vi svänga tillbaka politiken åt det håll den en gång gick snett. Det är alltså inte en rörelse tillbaka, utan en rörelse åt sidan.

Till slut så konstaterar vi att Linder inte med ett ord spekulerar i vad alla våra skattepengar gått till. Vi hade det bra i mitten på sextiotalet, ändå höjdes skattetrycket till enorma nivåer (utan att vi fått det så mycket bättre dessutom). I går lyssnade jag på en gammal närradiosändning (2003) av Percy Brunström, enda medlem i enmanspartiet Medborgarpartiet. Brunström var väl som vanligt lindrigt nykter och hans sändningar går under kategorin humor och komik, men han ställde faktiskt den rätta frågan genom alkoholdimmorna, - vart i helvete har alla våra skattepengar tagit vägen? Om nu en alkoholiserad komiker som Brunström kan ställa den rätta men obehagliga frågan, varför kan inte då inte ledarredaktionen på en av våra största rikstidningar ställa samma fråga? 

Länk SvD