Lärarna - vår mest kränkta yrkesgrupp

Alla har åsikter om skolan, alla har ju själva gått i skolan om inte annat. Tyvärr har vår skola problem och likt asgamar i öknen som samlas kring ett dött djur samlas tyckare om skolan. Alla har åsikter och alla vet hur problemen skall lösas. Som av en händelse leder slutsatserna fram till att det ofta brister hos lärarna, det är en enkel och riskfri slutsats. Lärarförbunden är inte alltför ivriga att försvara dem som betalar in fackavgifterna. Lärarna själva är alltför upptagna och trötta för att själva gå i försvar verkar det som, dessutom är det ju fackförbundens sak att försvara dem. 


Att problemen eskalerade för vår skola när den kommunaliserades är det ingen som noterar, det kan ju bli lite obekvämt då. Att det kaos som uppstått med fri etableringsrätt av friskolor och det fria skolvalet är om möjligt en ännu obekvämare åsikt. Att mycket kaos uppstår i de multikulturella enklaver vi skapat är absolut tabu i den allmänna debatten. 


Ännu en proffstyckare går ut i SvD Opinion och ger lösningar på problemen. Denna gång är det barnens egen riddare på BRIS, Göran Harnesk som tar tillfället i akt att ytterligare sänka lärarnas status ett snäpp. Så här skriver han i sin artikel.

Det mänskliga lidandet mobbning orsakar är ofantligt. Barn berättar i kontakten med Bris om alla former av mobbning och kränkningar; från fysiskt- och psykiskt våld i form av fysisk misshandel och verbala hot och kränkningar, till utfrysning och isolering. Det är vanligt att barnen berättar för oss att mobbningen har pågått i flera år.

Om mobbningen blivit värre sedan den tid jag och Harnesk gick i skolan så måste vi fråga oss varför den blivit värre. Att bara konstatera, som Harnesk gör, att "lärarna tittar bort" är meningslöst då lärarna i dag säkert är lika negativt inställda till mobbning som de var på sjuttiotalet. Dagens lärare får oerhört mycket mer utbildning för att motverka mobbning än vad gårdagens lärare fick, ändå påstår Harnesk att problemen ökar. Då måste man ställa sig frågan vad det är som blivit sämre med tiden. 


Jag har själv arbetat inom skolan i 17 år, jag har själv inte sett dessa tendenser som Harnesk talar om. En oerhörd mängd arbete läggs ned på att motarbeta mobbning i skolan. Det är antimobbningsgrupper, utbildningar, brandkårsutryckningar och föräldrasamtal dagarna i ända. Undervisningen blir lidande för att lärarkåren i princip får ta över en del av föräldraansvaret när det gäller ren uppfostran. Ändå så är det lärarnas fel när något gått snett. Det är aldrig någon förälder som slarvat med att uppfostra sitt barn eller vägrar samarbeta med skolan. Ja, föräldrar är presumtiva väljare, något som varje politiker har i bakhuvudet. Men föräldrar till skötsamma barn röstar de med, något som samma politiker verkar ha glömt bort.  Vidare i artikeln står det så här.

I svenska skolor i dag tillämpas en mängd olika anti-mobbningsmetoder. Alla skolor måste också enligt lag ha en skriftlig likabehandlingsplan för att aktivt arbeta förebyggande mot diskriminering och annan kränkande behandling. 

Det finns en metod som visat sig fungera i ungefär 95 procent av fallen, det är den s.k. Farstamodellen. Massvis med erfarna lärare har intygat att modellen fungerar om den genomförs på rätt sätt. Varför använder man sig då inte av den? Jo den är inte helt igenom politik korrekt, den är lite "manlig" kan vi säga. Modellen innebär inte långa samtal och märkliga övningar i det oändliga. Den tar relativt lite tid och föräldrarna är till en början inte inblandade i behandlingen. Allt det här låter tydligen som en mardröm för genusmedvetna politiker och skolledare, så man vill inte höja just denna fungerande modell till skyarna. I stället ägnar man sig åt avancerat flum och låter barn utsättas för kränkningar helt i onödan. Så mycket för barns rättigheter och välbefinnande. Vidare i artikeln. 

För att skolorna ska ha möjlighet att kunna genomföra ett lyckat arbete mot mobbning krävs kvalitetssäkrade och evidensbaserade anti-mobbningsmetoder och kunskap och kompetens om mobbningens mekanismer, vilket bör vara en obligatorisk del i alla lärarutbildningar. Men framför allt krävs engagemang från de vuxna i skolorna. Inte ens den mest välrenommerade anti-mobbningsmetod lyckas om inte engagemanget från de vuxna från skolan finns med.

Det krävs inte en enorm utvärdering av vilka metoder som fungerar i praktiken. Vi vet redan att Farstamodellen fungerar, fast den tydligen inte faller alla på läppen, av grumliga orsaker. Evidensbasering hit och kvalitetssäkring dit, det är politiska modeord. En trovärdig artikel om skolan måste vara kemisk ren från politiska modeord, annars är den helt enkelt inte trovärdig. Lärarkåren saknar inte kompetens om mobbning, det är Harnesk som saknar kompetens. Lärarna som arbetar mot mobbning går kurser är på föreläsningar och läser böcker i det oändliga, det är inte där problemet ligger. 


En annan sida av saken är att när väl en (ofta manlig) lärare ingriper med kraft och sätter gränser för skolans ligister så blir han omplacerad eller får sparken, då har han ju kränkt någon elev. Hur man än vänder sig så har man ändan bak. Om lärarna inte får sätta gränser som även de lite stökigare eleverna förstår, så går det inte att göra något åt vissa problem. Att slå på lärarkåren ytterligare som Harnesk gör är direkt kontraproduktivt. Fler lärare tappar sugen, fler lämnar yrket. Hur känner sig den lärare som försökt markera mot våldsbenägna elever men blivit uppkallad till rektorn för att han/hon (ofta han) kränkt Olle/Ali när han tog tag i armen på eleven? 


En het fråga är också föräldraansvaret. Jag har själv varit med om otaliga fall av trakasserier där skolan skulle löst problemen om vi bara hade haft föräldrarna med oss. Varför är det så tabu att nämna föräldraansvaret i vårt så förbannat politiskt korrekta land? 


Slutligen så är det uppenbart att de senaste årens skolreformer förvärrat problematiken i våra skolor. I vissa kommuner är det närapå kaos när friskolor etablerats trots att elevunderlaget uppenbart inte räckt till. Lärarnas status har sänks när skolans huvudansvar blev kommunalt, det var i själva verket en av poängerna med kommunaliseringen. När lärarnas löner sjönk i relativa tal så sjönk också statusen för samma lärare, med ytterligare problem som följd. Skall man vara krass kan man säga att liberala ideologier om privat drivna skolor har vägt tyngre än att barn skall känna sig trygga i skolan. Vem vågar ta tag i den frågan?


Länk SvD

UPPDATERING:
Jaja, jag han knappt publicera min artikel innan Lärarförbundets Eva-Liz Sirén (tidigare Preis) går ut i en ny artikel och böjer rygg. Sirén påstår att lärarlegitimation skulle åtgärda dessa problem, vilket de definitivt inte skulle göra. De lärare som händelsevis "tittar bort" är de första som får legitimation. Det är en typ av lärare som pratar väldigt mycket på möten, är duktiga på sitt ämnesområde, men inte har modet att konfrontera lite stökigare elever. 


Siren har en del poänger i sin artikel. Däremot vet både hon och de flesta andra att vi har en metod som fungerar mot mobbning. Vi vet att Farstamodellen fungerar bäst av de metoder vi har brukat i den svenska skolan, varför inte bara konstaterar detta? 


Sist tar Sirén upp detta med nätmobbning. Ett intressant område, just för att det ofta sker på kvällarna med pappas dator. Är det lärarnas ansvar eller föräldrarnas ansvar om en elev bedriver trakasserier efter skolans slut med pappas dator? Det är en fråga som kräver svar, utan några undanglidande manövrer. Jag vill att både Eva-Liz Sirén, skolpolitiker och andra skoldebattörer ger svar på den frågan.  

Länk SvD  

Göteborgs Universitet är med och finansierar näthatet

Jag skall inte skriva någon lång artikel om Göteborg Universitets suspekta samarbetspartners, eftersom så många andra bloggar skrivit om detta. Men i samband med det omtalade näthatet så är det ändå anmärkningsvärt att det statsfinansierade Göteborgs Universitet samarbetar, genom sin genusinstitution, med organisationen "Queers mot kapitalsim". Denna organisation står som organisatör för "Heterohatets dag". Raden av hatfulla citat som "Queers mot kapitalism" producerat kan i princip göras hur lång som helst, jag skall inte trötta läsarna med eländet. Vi noterar bara att det inte är politiskt hat i allmänhet som menas med ”näthatet”, visst hat riktat åt ”rätt” håll passerar tydligen nålsögat utan större problem.

Självklart är det svårt att ta denna queer-organisation och även Institutionen för genusvetenskap på allvar. Det är finansieringen med statliga skattepengar som förfärar och kan anses vara en allmän angelägenhet. Det hat som organisationen ”Queers mot kapitalism” stoltserar med riktar sig tydligen även direkt mot regeringen och paret Reinfeldt. Om regeringen med Reinfeldt i spetsen vill fortsätta att med statliga medel understödja verksamheter som Institutionen för genusvetenskap, så har de all rätt att göra detta. Denna institution har genom sin samarbetspartner visat var de står politiskt och på vilken vetenskaplig nivå de verkar befinna sig. Det man kan begära är att regeringen deklarerar öppet vad det är de finansierar, samt att organisationer som ”Queers mot kapitalism” räknas in när vi skall summera det omtalade näthatet.

Länk PI

Länk Axess Göteborgs universitet i samarbete

Länk Axess Näthatet

Länk Newsmill

Janne Josefsson om mångkulturen

Janne Josefsson skall tydligen hoppa in ett tag för den kritiserade Täppas Fågelberg i radioprogrammet "Ring P1". Josefsson verkar se fram emot inhoppet efter vad han säger i en GP-artikel. Som av en händelse nämns mångkulturprojektet i artikeln och Josefsson verkar se fram emot åsikter även om detta tabubelagda ämne (nåja, en förändring kan skönjas). Så här säger Josefsson i artikeln.

Det finns nu en paradoxal effekt av vansinnesdåden i Norge: att man ska lägga band på debatten och inte prata om vissa saker. Jag menar det motsatta, jag som är en stor anhängare av ett mångkulturellt samhälle tycker också att det finns en verklig anledning att prata om haveriet av det. Folk måste få yttra att det inte blev som det var tänkt.

Josefsson säger de alla som har lite kontakt med verkligheten också vet, nämligen att den mångkulturella visionen har visat sig vara falsk och inte svarat upp mot den verklighet vi nu ser i vårt samhälle. Med en kort mening beskriver Josefsson detta misslyckande, - Folk måste få yttra att det inte blev som det var tänkt. 


Denna korta mening rymmer en oerhörd tragik och har flera oerhört tunga aspekter. Bara att en journalist måste säga att "folk måste få yttra sig" är ett underkännande av hela vår demokrati som skall innehålla åsikts och yttrandefrihet. Om vår demokrati fungerat som det var tänkt skulle Josefsson aldrig behövt fälla dessa ord. 


En grundläggande omvälvning av hela vårt samhälle har skett, utan att politikerna tillfrågat väljarna eller ens debatterat detta i en öppen och ärlig debatt. Människor kan vara för eller emot mångkulturen, men de demokratiska spelreglerna måste väl gälla likafullt? Inte bara mångkulturprojektet har havererat, demokratin har också havererat. Det finns inget annat svar än just detta, det finns ingen annan slutsats att dra. 


Om nu det mångkulturella projektet har havererat, vilket Josefsson säger som ändå är en anhängare av detta projekt, så undrar vi vilka det är som bär ansvaret för detta havererade jätteprojekt. Vilket ansvar har de politiker, alltifrån Bengt Westerberg, Carl Bildt, Ingvar Carlsson och Mona Sahlin till dagens politiker? Skall vi bara stryka ett streck över detta havererade projekt med orden - Ojdå, det blev visst lite fel detta? Det talas i både sociala och osociala medier om ansvar för de två utvisade egyptierna, men här talar vi om ett betydligt tyngre ansvar. 


Att vi skulle lägga ned debatten om detta havererade projekt p.g.a. den fruktansvärda tragedin på Utöya låter fullständigt verklighetsfrämmande. Självklart kan det aldrig bli frågan om något sådant. Däremot skall vi föra en saklig debatt utan personangrepp, som alltid.

Länk GP

Näthatet kommer från båda hållen – vem skall visa vägen framåt?

En viktig artikel om det omtalade "näthatet" har publicerat på "Dissidenten Stenkvist". Det är ett angeläget ämne som tyvärr är felvinklat av vår media och våra politiska kommentatorer. Det finns dock en poäng i att alla håller en saklig debattnivå, om inte annat för att en saklig debatt alltid har större effekt än en osaklig sådan. Eftersom Robsten samarbetar med Dissidenten så publicerar vi första styckena här och resten av artikeln finns länkad härifrån på Dissidenten. 



I media har mycket uppmärksamhet ägnats åt det så kallade ”näthatet”. Med detta näthat menas främst bitska kommentarer efter tidningsartiklar som förespråkar mångkultur eller går till angrepp mot Sverigedemokraterna. Utan tvekan är sådana kommentarer frekvent förekommande under vissa artiklar. Tonläget och sakligenheten lämnar en del i övrigt att önska bland många av dessa kommentarer. Även rena invektiv och olika varianter på idiotförklaringar är inte helt ovanliga. 


Man måste dock konstatera att det ofta är just de som tidigare haft publicistiskt monopol såsom journalister, subjuornalister, diverse skribenter, politiker och andra proffstyckare, som reagerat mest på detta påstådda näthat. Kan detta ha ett samband? Kan det publicistiska monopolet i sig vara en orsak till näthatet? Till saken hör också att den politiska motståndarsidan, alltså de som sympatiserar med nämnda artiklar för mångkultur och mot SD, också ägnar sig åt näthat, detta i allt större utsträckning. Undertecknad försökte genomföra en saklig diskussion med anknytning till en artikel i SVT-Debatt som handlade om skamvåld. [Irans dödsstraff ingen lösning på hedersrelaterade våldet] länk. Hela debattsituationen föreföll helt lönlös p.g.a. den erbarmligt låga nivå som mångkulturalisterna förföll till. När jag försökte förklara inställningen och bakgrunden till utvisning av grovt kriminella så postade jag denna kommentar:

Vi har ännu ingen hållning i frågan, vi har inte diskuterat detta. Men i vilket fall måste man ju ta ställning till brottets grovhet. Man kan inte utvisa någon för att de hindrat dottern att gå ut en kväll, det säger sig själv.

Varpå en kommentator med alias ”SVplus” replikerade

Fascismen är irrationell

Samt

Detta är en kopia av tankarna som nazisterna använde

En annan kommentator med signaturen ”simon” skrev

Jobbigt att försvara nazism robert?

Jag tyckte det var lika bra att lämna debatten, en röst mindre med ”fel” åsikter således. Detta är ju exakt vad de systemkritiska debattörerna anklagas för, att driva bort de med annan åsikt. Vän av ordning undrar om denna typ av kommentarer vi såg här ovan inte är ”näthat” i sin renaste och fulaste form. Vi konstaterar att båda sidor bidrar till en erbarmligt låg debattnivå. 


Länk Dissidenten

Det är dags att sätta ned foten mot åsiktspoliserna

Tidningen Corren har inte följt påbuden om hur man skall tycka i genusfrågor utan har publicerat texter och skrivit artiklar om bloggaren Tanja Bergkvist. Som om inte det vore nog så har dessutom en ledare i Corren dristat sig till att utnämna Bergkvist till en av Sveriges tyngsta granskare av genuspolitiken. Detta har retat upp docenten Roger Klinth något oerhört, som ställer Corren till svars. Klinth drar sig inte för att använda sitt allra tyngsta artilleri, han påstår nämligen att Correns genuspolitik liknar den SD för fram i sitt politiska program. 


Vår åsiktselit och åsiktspolis gillar ju olika, bara det inte är olika åsikter. Alla skall tydligen hylla den genuspolitik Klinth har som sitt levebröd. En annan sak som gjort docent Klinth upprörd är att ledaren, inte bara i referat av Bergkvist, utan själv använt ord som "genusvansinne" och "fördumningsindustri". Ledarskribenten har alltså använt de ord som verklighetens folk dagligen använder när de diskuterar Sveriges sjuka genusfixering. Så här skriver Lindh i en artikel publicerad i Corren.

Correns ledare i samma stil tillrätta med "hippiepedagogerna" inom dagisvärlden och "deras andliga arvtagare genuspedagoger och mångfaldskonsulenter" - som vill "frigöra människan från hennes traditionella lojaliteter till nationen, familjen och religionen". Uppenbarligen verkar Correns ledarskribenter ta avstånd från såväl vänsterblockets som alliansregeringens familje- och jämställdhetspolitik.   

Samt

Det enda parti som i sitt partiprogram kräver att genuspedagogik och mångfaldsarbete ska avskaffas och att familjen och nationen ska utgöra det svenska samhällets primära kollektiv är Sverigedemokraterna (SD)

Det är bara ett enda parti som på allvar vänt sig mot den påbjudna genuspolitiken. Ett parti som erhöll 5,7 procent av rösterna i det senaste riksdagsvalet. Men det folkliga stödet för SD:s politik i denna fråga är sannolikt massivt. Riksdagens åsikter i dessa frågor avspeglas inte i befolkningen, lika lite som det gjorde det i EMU-frågan eller den spritpolitik riksdagen så hett omhuldade till det blev frågan om medlemskap i EU.


Om jag är rätt informerad så lever vi i en demokrati där man faktiskt får anmäla en avvikande åsikt, till såväl vänsterblockets som alliansregeringens genuspolitik. För mig förefaller det dessutom som att alliansens och vänsterblockets genuspolitik är väldigt lika, då är det närmast en demokratisk skyldighet att någon vågar anmäla en avvikande åsikt. 


Det är exakt här det gått så fel i vår demokrati. Corren får inte anmäla en avvikande åsikt i genusfrågan, ety den går emot både den politik alliansen företräder och den politik vänsterblocken förespråkar. Nu är det så att båda dessa block har ungefär samma genuspolitik (annars skulle klimatet sannolikt vara lite mer tillåtande). Den logiska följden blir att man helt enkelt inte får hysa någon annan åsikt än den påbjudna. Exakt vad skiljer detta från åsiktsförtrycket i det forna Östtyskland? Den forna diktaturen hotade med Stasi (Ministerium für Staatssicherheit) i vårt land hotar man med SD (Sverigedemokraterna). Hur kan man i en demokrati hota med ett fullt demokratiskt parti som av folket är invald i riksdagen? Sist så skriver Klinth så här i sin artikel.

Mot bakgrund av detta menar jag att Corren är svaret skyldig.Vilken politisk ståndpunkt har egentligen tidningen i frågor om jämställdhet och mångfald? Är det i själva verket SD:s familje- och jämställdhetspolitik man torgför i ledare efter ledare? 

Corren är inte svaret skyldig till Klinth. Corren får tycka vad de vill på ledarplats utan att åsiktspolisen Klinth skall hota med politisk eller medial stigmatisering. Man måste få ha en annan uppfattning både i genusfrågor och i andra frågor än de sju systrarna. Speciellt som dessa partier är så rörande överrens i denna typ av frågor som genus och vissa andra frågor vi inte skall nämna just nu (hmm...). Corren får torgföra SD:s jämställdhetspolitik om de vill. I själva verket har kanske 90 procent av alla människor jag någonsin diskuterat dessa frågor med en liknande syn som SD på just detta område, långt fler än som lade sin röst på partiet. Det kan inte vara förbjudet att framföra samma åsikter som kanske 90 procent av befolkningen (men knappt någon i riksdagen) står för. 


Jag tycker att det regering och riksdag står för när det gäller genusfrågor är vansinne och snarast kan liknas vid en masspsykos. Det är min demokratiska förbannade rätt att tycka så och vore jag lika förmögen som familjen Bonnier så kunde jag starta ett tidningsimperium som torgförde dessa åsikter. Det är väl inte helt omöjligt att mitt imperium skulle slå ut en del av dagens tidningar. Skulle Klinth då anse att jag var svaret skyldig skulle jag visa honom ett av handens fingrar. Jag säger inte vilket då jag inte vill vara obscen. Klinth kunde ha argumenterat med fakta och relevanta argument, men det gjorde han inte i sin artikel. Han framförde i stället sublima hot som åsiktspolis. Det är dags att sätta ned foten för dessa självutnämnda (får vi hoppas) åsiktsterrorister, annars har vi ingen yttrandefrihet och åsiktsfrihet kvar snart.   


Länk Corren  

Söndagskrönika - två samhällsrörelser jag saknar från min ungdom

Under min efterlängtade helgledighet var jag som vanligt ute och promenerade i solkskenet. Jag trivs med att vandra i våra baktalade nordiska barrskogar. När jag så når slutet på min lilla runda så ser jag i skogskanten en hel del skräp, jag reagerar instinktivt med avsky. Det låg t.o.m. en hel kasse full med sopor som någon besudlat vår natur med. Detta är ett helt nytt fenomen i de trakter där jag tar mina avkopplande promenader, det brukar vara kemiskt rent från skräp. Det har flyttat in nya invånare i nya hus från nya länder. Tydligen sätter dessa ivriga nybyggare inte samma värde på vår omhuldade natur som vi i ursprungsbefolkningen, vi som växt upp med "Håll Sverige Rent". Självklart har det inte med nationalitet att göra hur man förhåller sig till miljön, utan vad man fått lära sig av sina föräldrar och i skolan.

Det är egentligen inget märkligt med att vi i vårt land sätter en ren natur högre än på många andra håll i världen. När jag var barn fick vi redan i skolan stifta bekantskap med "Håll Sverige Rent". Någon "Levande Historia" fanns inte på den tiden och den skulle ändå inte behövts. Ingen tvivlade på förintelsen och ingen tvivlade heller på "allas lika värde", trots att inga statliga projekt av typen "Levande Historia" sjösattes och att skolböckerna frekvent använde ordet "neger". Nu har vi statlig propaganda i form av olika projekt som skall bibringa det uppväxande släktet elementära kunskaper, ändå tvivlar en del ungdomar på både förintelsen och andra saker vi tog för lika självklara som mjölk till maten (inget barn drack vatten till maten när jag växte upp). Ju mer politiska krafter satsar på att övertyga ungdomen, ju mer gror tvivlet. Det är inte mer hjärntvätt som behövs, det är något annat.  

Nu finns inte längre rörelsen "Håll Sverige Rent" ute i skolorna, nu när den verkligen behövs. Där en skogsväg eller annan väg slutar, där samlas det mänskliga avfallet. Människor orkar inte ta sig till närmaste sopstation, eller så vill de inte betala en löjligt låg avgift. Våra politiker tar inte problemet på allvar, de är fullt upptagna med att det uppväxande släktet får en demokratisk uppfostran, som skall garantera att de röstar på någon av de sju systrarna när de blir myndiga.  

Jag minns när jag och en kamrat bevistade en helgaktivitet med "Håll Sverige Rent" i lågstadiet. Vi skulle samla skräp och de snälla tanterna från organisationen hade lagt ut små papperspåsar med godis för att tjäna som en verksam morot åt oss inte helt idealistiska barn. Jag med medfödd otur i spel hittade ingen godispåse, det gjorde däremot min kamrat. Vi samlade en hel del skräp och min kamrat delade med sig av sin gottpåse på ett fullt godtagbart sätt. Tyvärr minns jag även att vi kastade en del godispapper (som vi alltså fått av "Håll Sverige Rent") direkt ut i naturen, - vi hade ju ändå plockat så mycket! Det spelar ingen roll att vi direkt efter skräpplockande återbördade en del skräp till naturen, vi lärda oss något likafullt. Vi lärde oss något som dagens barn inte lär sig, och som dagens vuxna inte verkar ha lärt sig. Dessutom verkade vi ha lärt oss något med modersmjölken som staten nu med digra projekt och ansenliga summor försöker lära det uppväxande släktet.    

Den andra rörelsen saknar jag ännu mer, betydligt mer. Det var ingen organiserad rörelse med tillhörande organisationsnummer (vad jag vet). Nej, det var snarare en strömning i samhället och bland alla våra politiker. Det hette att "Hela Sverige skall leva". Politiker från olika ideologiska plattformar stod och sade just att "Hela Sverige skall leva", detta med övertygelse och självklarhet. Det var en strömning i samhället, en allmän insikt bland alla våra politiker. Det var dessutom en insikt som vi nu har glömt bort, nu när denna insikt är mer nödvändig än någonsin. Nu när avfolkningen av landsbygden är mer utpräglad än någonsin och trängseln i våra storstäder manifest, ja då har våra politiker slutat att bry sig om att hela Sverige skall leva.

Trängseln på morgnarna i de allmänna kommunikationerna som distribuerar storstädernas arbetskraft är överväldigande. I Stockholm är pendeltågen och bussarna överfulla och sista biten in till stadskärnan är det ståplats som gäller. Fallerar kommunikationerna (vilket de gör ibland i dessa privatiseringstider) så uppstår ett kaos som närmast för tankarna till en engelsk undergångsfilm. Det saknas bostäder och ungdomar som gärna vill lämna det ibland kvävande föräldrahemmet kan enbart drömma om en egen bostad om de inte stått i någon bostadskö sedan innan födseln.

Här lekte jag som barn

Värst av allt är att alla de gröna ytor som karaktäriserat städer som Stockholm håller på att byggas bort, i den ständiga jakten på fler bostäder. Det gör ont i hjärtat när jag ser att de skogsdungar där jag lekte cowboy och indian som barn slaktas av illaluktande monster till grävmaskiner. Där skall de byggas ännu fler bostäder så att trängelsen i staden skall bli ännu värre och så att avfolkningen av landsbygden kan fortsätta obehindrat. Skall alla människor i vårt land bo i Malmö, Göteborg och Stockholm? Exakt vad är generalplanen? På mina återkommande cykelturer runt Stockholm har jag sett att man t.o.m. spränger bort vårt urberg av granit för att få plats med överdådiga villor. Nu får det väl för fan vara nog! Vem har gett byggnadslov för att spränga bort vårt urberg enbart för att kunna bygga en enda villa?

Urberget sprängs bort för en villa

Fredrik Reinfeldt sade inför valet 2010 att den som älskar Sverige skall inte rösta på SD. Låt oss då se hur ditt Sverige skulle se ut käre Reinfeldt. Vår befolkning bor och arbetar i storstäderna medan resten av landet är avfolkat och mest ser ut som om pesten dragit fram ännu en gång. I dessa storstäder har trängseln och överbefolkning gjort att all livskvalitet försvunnit. Grönytor och andningshål har fått ge vika för ännu fler bostäder. Privatisering av de allmänna kommunikationerna gör dessutom att hela kommunikationssystemet faller samman med jämna mellanrum. Är det detta vi skall rösta på?

Det finns en inofficiell nyliberal paradigm som säger att tillväxten måste ske i Stockholm. Tydligen har alla partier godtagit denna paradigm, utan att meddela sina väljare detta. Denna tes framförs ofta av nyliberala Stockholmsbaserade lobbygrupper som knappt sätter sin fot utanför huvudstaden om det inte rör sig om en exklusiv utlandsresa eller något årligt arrangemang i Båstad eller Visby. Vad exakt är det som gör att ett nytt företag inte kan etablera sig i Sundsvall, Norrtälje eller Helsingborg? Eller varför kan de inte etablera sig på rena landsbygden, nu när vi berömmer oss för denna nya informationsteknologi innehållande allt från bredband till satellitbaserad dataöverförning?