Söndagskrönika - två samhällsrörelser jag saknar från min ungdom

Under min efterlängtade helgledighet var jag som vanligt ute och promenerade i solkskenet. Jag trivs med att vandra i våra baktalade nordiska barrskogar. När jag så når slutet på min lilla runda så ser jag i skogskanten en hel del skräp, jag reagerar instinktivt med avsky. Det låg t.o.m. en hel kasse full med sopor som någon besudlat vår natur med. Detta är ett helt nytt fenomen i de trakter där jag tar mina avkopplande promenader, det brukar vara kemiskt rent från skräp. Det har flyttat in nya invånare i nya hus från nya länder. Tydligen sätter dessa ivriga nybyggare inte samma värde på vår omhuldade natur som vi i ursprungsbefolkningen, vi som växt upp med "Håll Sverige Rent". Självklart har det inte med nationalitet att göra hur man förhåller sig till miljön, utan vad man fått lära sig av sina föräldrar och i skolan.

Det är egentligen inget märkligt med att vi i vårt land sätter en ren natur högre än på många andra håll i världen. När jag var barn fick vi redan i skolan stifta bekantskap med "Håll Sverige Rent". Någon "Levande Historia" fanns inte på den tiden och den skulle ändå inte behövts. Ingen tvivlade på förintelsen och ingen tvivlade heller på "allas lika värde", trots att inga statliga projekt av typen "Levande Historia" sjösattes och att skolböckerna frekvent använde ordet "neger". Nu har vi statlig propaganda i form av olika projekt som skall bibringa det uppväxande släktet elementära kunskaper, ändå tvivlar en del ungdomar på både förintelsen och andra saker vi tog för lika självklara som mjölk till maten (inget barn drack vatten till maten när jag växte upp). Ju mer politiska krafter satsar på att övertyga ungdomen, ju mer gror tvivlet. Det är inte mer hjärntvätt som behövs, det är något annat.  

Nu finns inte längre rörelsen "Håll Sverige Rent" ute i skolorna, nu när den verkligen behövs. Där en skogsväg eller annan väg slutar, där samlas det mänskliga avfallet. Människor orkar inte ta sig till närmaste sopstation, eller så vill de inte betala en löjligt låg avgift. Våra politiker tar inte problemet på allvar, de är fullt upptagna med att det uppväxande släktet får en demokratisk uppfostran, som skall garantera att de röstar på någon av de sju systrarna när de blir myndiga.  

Jag minns när jag och en kamrat bevistade en helgaktivitet med "Håll Sverige Rent" i lågstadiet. Vi skulle samla skräp och de snälla tanterna från organisationen hade lagt ut små papperspåsar med godis för att tjäna som en verksam morot åt oss inte helt idealistiska barn. Jag med medfödd otur i spel hittade ingen godispåse, det gjorde däremot min kamrat. Vi samlade en hel del skräp och min kamrat delade med sig av sin gottpåse på ett fullt godtagbart sätt. Tyvärr minns jag även att vi kastade en del godispapper (som vi alltså fått av "Håll Sverige Rent") direkt ut i naturen, - vi hade ju ändå plockat så mycket! Det spelar ingen roll att vi direkt efter skräpplockande återbördade en del skräp till naturen, vi lärda oss något likafullt. Vi lärde oss något som dagens barn inte lär sig, och som dagens vuxna inte verkar ha lärt sig. Dessutom verkade vi ha lärt oss något med modersmjölken som staten nu med digra projekt och ansenliga summor försöker lära det uppväxande släktet.    

Den andra rörelsen saknar jag ännu mer, betydligt mer. Det var ingen organiserad rörelse med tillhörande organisationsnummer (vad jag vet). Nej, det var snarare en strömning i samhället och bland alla våra politiker. Det hette att "Hela Sverige skall leva". Politiker från olika ideologiska plattformar stod och sade just att "Hela Sverige skall leva", detta med övertygelse och självklarhet. Det var en strömning i samhället, en allmän insikt bland alla våra politiker. Det var dessutom en insikt som vi nu har glömt bort, nu när denna insikt är mer nödvändig än någonsin. Nu när avfolkningen av landsbygden är mer utpräglad än någonsin och trängseln i våra storstäder manifest, ja då har våra politiker slutat att bry sig om att hela Sverige skall leva.

Trängseln på morgnarna i de allmänna kommunikationerna som distribuerar storstädernas arbetskraft är överväldigande. I Stockholm är pendeltågen och bussarna överfulla och sista biten in till stadskärnan är det ståplats som gäller. Fallerar kommunikationerna (vilket de gör ibland i dessa privatiseringstider) så uppstår ett kaos som närmast för tankarna till en engelsk undergångsfilm. Det saknas bostäder och ungdomar som gärna vill lämna det ibland kvävande föräldrahemmet kan enbart drömma om en egen bostad om de inte stått i någon bostadskö sedan innan födseln.

Här lekte jag som barn

Värst av allt är att alla de gröna ytor som karaktäriserat städer som Stockholm håller på att byggas bort, i den ständiga jakten på fler bostäder. Det gör ont i hjärtat när jag ser att de skogsdungar där jag lekte cowboy och indian som barn slaktas av illaluktande monster till grävmaskiner. Där skall de byggas ännu fler bostäder så att trängelsen i staden skall bli ännu värre och så att avfolkningen av landsbygden kan fortsätta obehindrat. Skall alla människor i vårt land bo i Malmö, Göteborg och Stockholm? Exakt vad är generalplanen? På mina återkommande cykelturer runt Stockholm har jag sett att man t.o.m. spränger bort vårt urberg av granit för att få plats med överdådiga villor. Nu får det väl för fan vara nog! Vem har gett byggnadslov för att spränga bort vårt urberg enbart för att kunna bygga en enda villa?

Urberget sprängs bort för en villa

Fredrik Reinfeldt sade inför valet 2010 att den som älskar Sverige skall inte rösta på SD. Låt oss då se hur ditt Sverige skulle se ut käre Reinfeldt. Vår befolkning bor och arbetar i storstäderna medan resten av landet är avfolkat och mest ser ut som om pesten dragit fram ännu en gång. I dessa storstäder har trängseln och överbefolkning gjort att all livskvalitet försvunnit. Grönytor och andningshål har fått ge vika för ännu fler bostäder. Privatisering av de allmänna kommunikationerna gör dessutom att hela kommunikationssystemet faller samman med jämna mellanrum. Är det detta vi skall rösta på?

Det finns en inofficiell nyliberal paradigm som säger att tillväxten måste ske i Stockholm. Tydligen har alla partier godtagit denna paradigm, utan att meddela sina väljare detta. Denna tes framförs ofta av nyliberala Stockholmsbaserade lobbygrupper som knappt sätter sin fot utanför huvudstaden om det inte rör sig om en exklusiv utlandsresa eller något årligt arrangemang i Båstad eller Visby. Vad exakt är det som gör att ett nytt företag inte kan etablera sig i Sundsvall, Norrtälje eller Helsingborg? Eller varför kan de inte etablera sig på rena landsbygden, nu när vi berömmer oss för denna nya informationsteknologi innehållande allt från bredband till satellitbaserad dataöverförning?