Lärarna - vår mest kränkta yrkesgrupp

Alla har åsikter om skolan, alla har ju själva gått i skolan om inte annat. Tyvärr har vår skola problem och likt asgamar i öknen som samlas kring ett dött djur samlas tyckare om skolan. Alla har åsikter och alla vet hur problemen skall lösas. Som av en händelse leder slutsatserna fram till att det ofta brister hos lärarna, det är en enkel och riskfri slutsats. Lärarförbunden är inte alltför ivriga att försvara dem som betalar in fackavgifterna. Lärarna själva är alltför upptagna och trötta för att själva gå i försvar verkar det som, dessutom är det ju fackförbundens sak att försvara dem. 


Att problemen eskalerade för vår skola när den kommunaliserades är det ingen som noterar, det kan ju bli lite obekvämt då. Att det kaos som uppstått med fri etableringsrätt av friskolor och det fria skolvalet är om möjligt en ännu obekvämare åsikt. Att mycket kaos uppstår i de multikulturella enklaver vi skapat är absolut tabu i den allmänna debatten. 


Ännu en proffstyckare går ut i SvD Opinion och ger lösningar på problemen. Denna gång är det barnens egen riddare på BRIS, Göran Harnesk som tar tillfället i akt att ytterligare sänka lärarnas status ett snäpp. Så här skriver han i sin artikel.

Det mänskliga lidandet mobbning orsakar är ofantligt. Barn berättar i kontakten med Bris om alla former av mobbning och kränkningar; från fysiskt- och psykiskt våld i form av fysisk misshandel och verbala hot och kränkningar, till utfrysning och isolering. Det är vanligt att barnen berättar för oss att mobbningen har pågått i flera år.

Om mobbningen blivit värre sedan den tid jag och Harnesk gick i skolan så måste vi fråga oss varför den blivit värre. Att bara konstatera, som Harnesk gör, att "lärarna tittar bort" är meningslöst då lärarna i dag säkert är lika negativt inställda till mobbning som de var på sjuttiotalet. Dagens lärare får oerhört mycket mer utbildning för att motverka mobbning än vad gårdagens lärare fick, ändå påstår Harnesk att problemen ökar. Då måste man ställa sig frågan vad det är som blivit sämre med tiden. 


Jag har själv arbetat inom skolan i 17 år, jag har själv inte sett dessa tendenser som Harnesk talar om. En oerhörd mängd arbete läggs ned på att motarbeta mobbning i skolan. Det är antimobbningsgrupper, utbildningar, brandkårsutryckningar och föräldrasamtal dagarna i ända. Undervisningen blir lidande för att lärarkåren i princip får ta över en del av föräldraansvaret när det gäller ren uppfostran. Ändå så är det lärarnas fel när något gått snett. Det är aldrig någon förälder som slarvat med att uppfostra sitt barn eller vägrar samarbeta med skolan. Ja, föräldrar är presumtiva väljare, något som varje politiker har i bakhuvudet. Men föräldrar till skötsamma barn röstar de med, något som samma politiker verkar ha glömt bort.  Vidare i artikeln står det så här.

I svenska skolor i dag tillämpas en mängd olika anti-mobbningsmetoder. Alla skolor måste också enligt lag ha en skriftlig likabehandlingsplan för att aktivt arbeta förebyggande mot diskriminering och annan kränkande behandling. 

Det finns en metod som visat sig fungera i ungefär 95 procent av fallen, det är den s.k. Farstamodellen. Massvis med erfarna lärare har intygat att modellen fungerar om den genomförs på rätt sätt. Varför använder man sig då inte av den? Jo den är inte helt igenom politik korrekt, den är lite "manlig" kan vi säga. Modellen innebär inte långa samtal och märkliga övningar i det oändliga. Den tar relativt lite tid och föräldrarna är till en början inte inblandade i behandlingen. Allt det här låter tydligen som en mardröm för genusmedvetna politiker och skolledare, så man vill inte höja just denna fungerande modell till skyarna. I stället ägnar man sig åt avancerat flum och låter barn utsättas för kränkningar helt i onödan. Så mycket för barns rättigheter och välbefinnande. Vidare i artikeln. 

För att skolorna ska ha möjlighet att kunna genomföra ett lyckat arbete mot mobbning krävs kvalitetssäkrade och evidensbaserade anti-mobbningsmetoder och kunskap och kompetens om mobbningens mekanismer, vilket bör vara en obligatorisk del i alla lärarutbildningar. Men framför allt krävs engagemang från de vuxna i skolorna. Inte ens den mest välrenommerade anti-mobbningsmetod lyckas om inte engagemanget från de vuxna från skolan finns med.

Det krävs inte en enorm utvärdering av vilka metoder som fungerar i praktiken. Vi vet redan att Farstamodellen fungerar, fast den tydligen inte faller alla på läppen, av grumliga orsaker. Evidensbasering hit och kvalitetssäkring dit, det är politiska modeord. En trovärdig artikel om skolan måste vara kemisk ren från politiska modeord, annars är den helt enkelt inte trovärdig. Lärarkåren saknar inte kompetens om mobbning, det är Harnesk som saknar kompetens. Lärarna som arbetar mot mobbning går kurser är på föreläsningar och läser böcker i det oändliga, det är inte där problemet ligger. 


En annan sida av saken är att när väl en (ofta manlig) lärare ingriper med kraft och sätter gränser för skolans ligister så blir han omplacerad eller får sparken, då har han ju kränkt någon elev. Hur man än vänder sig så har man ändan bak. Om lärarna inte får sätta gränser som även de lite stökigare eleverna förstår, så går det inte att göra något åt vissa problem. Att slå på lärarkåren ytterligare som Harnesk gör är direkt kontraproduktivt. Fler lärare tappar sugen, fler lämnar yrket. Hur känner sig den lärare som försökt markera mot våldsbenägna elever men blivit uppkallad till rektorn för att han/hon (ofta han) kränkt Olle/Ali när han tog tag i armen på eleven? 


En het fråga är också föräldraansvaret. Jag har själv varit med om otaliga fall av trakasserier där skolan skulle löst problemen om vi bara hade haft föräldrarna med oss. Varför är det så tabu att nämna föräldraansvaret i vårt så förbannat politiskt korrekta land? 


Slutligen så är det uppenbart att de senaste årens skolreformer förvärrat problematiken i våra skolor. I vissa kommuner är det närapå kaos när friskolor etablerats trots att elevunderlaget uppenbart inte räckt till. Lärarnas status har sänks när skolans huvudansvar blev kommunalt, det var i själva verket en av poängerna med kommunaliseringen. När lärarnas löner sjönk i relativa tal så sjönk också statusen för samma lärare, med ytterligare problem som följd. Skall man vara krass kan man säga att liberala ideologier om privat drivna skolor har vägt tyngre än att barn skall känna sig trygga i skolan. Vem vågar ta tag i den frågan?


Länk SvD

UPPDATERING:
Jaja, jag han knappt publicera min artikel innan Lärarförbundets Eva-Liz Sirén (tidigare Preis) går ut i en ny artikel och böjer rygg. Sirén påstår att lärarlegitimation skulle åtgärda dessa problem, vilket de definitivt inte skulle göra. De lärare som händelsevis "tittar bort" är de första som får legitimation. Det är en typ av lärare som pratar väldigt mycket på möten, är duktiga på sitt ämnesområde, men inte har modet att konfrontera lite stökigare elever. 


Siren har en del poänger i sin artikel. Däremot vet både hon och de flesta andra att vi har en metod som fungerar mot mobbning. Vi vet att Farstamodellen fungerar bäst av de metoder vi har brukat i den svenska skolan, varför inte bara konstaterar detta? 


Sist tar Sirén upp detta med nätmobbning. Ett intressant område, just för att det ofta sker på kvällarna med pappas dator. Är det lärarnas ansvar eller föräldrarnas ansvar om en elev bedriver trakasserier efter skolans slut med pappas dator? Det är en fråga som kräver svar, utan några undanglidande manövrer. Jag vill att både Eva-Liz Sirén, skolpolitiker och andra skoldebattörer ger svar på den frågan.  

Länk SvD