Svenska Kyrkans agenda

I dagens DN berömmer redaktionen Svenska Kyrkan i en ledare för att den försvarat religionsfriheten som sådan, alltså inte bara kristendomen utan även andra religioner. En mild kritik från redaktionen kan skönjas mot Svenska Kyrkan för att den inte även tog sekulära intressen i försvar. Redaktionen kände sig antagligen tvungen till efter den massiva storm som bröt ut i läsarkommentarerna mot Svenska Kyrkan. 


När man analyserar vad Svenska Kyrkan skrev så var det inte andra religioner i allmänhet den försvarade. Företrädarna för Svenska Kyrkan nämnde två andra religioner i sin artikel, nämligen islam och judendomen. Nu reagerade många som kommenterade artikeln mot bilden att judarna skulle varit utsatta i vårt land. Denna grupp har i princip blivit utsatt efter att vi fått en betydande muslimsk invandring till vårt land, innan denna invandring fanns det mycket få problem för denna grupp i Sverige. Detta är ett ganska uppenbart förhållande, som Svenska Kyrkan inte nämnde och aldrig någonsin skulle nämna. Ett förhållande som kommentatorerna, om inte annat, rent instinktivt förstod.


Vi noterar att Svenska Kyrkan inte nämnde religioner som buddismen, hinduismen eller taoismen i sin artikel. De nämnde inte heller, som ledarredaktionen anmärker på, ateister, agnostiker eller asatroende (hedningar, som redaktionen felaktigt benämnde ateister). Det är förvisso ingen slump att enbart två religioner nämndes i Svenska kyrkans artikel. Så här skriver ledarredaktionen i dagens DN.

Den som tvivlar på att det trots allt sker framsteg i världen kan hämta tröst i det kraftfulla försvar för religionsfrihet som publicerades av ledande svenska kristna på DN Debatt i går.

Mycket få av dem som kommenterade artikeln i går "hämtade någon tröst" i denna artikel. Svenska Kyrkan försvarade nämligen inte religionsfriheten så som vi svenskar ser den. Företrädarna för kyrkan försvarade religionens rätt att påverka det civila samhället. Som exempel kan vi nämna att författarna tyckte muslimer skall få be på arbetstid, något som det aldrig varit tal om tidigare i vårt land, trots vår omtalade religionsfrihet. Sedan var det muslimers rätt att fira sina helgdagar, deras rätt att klä sig i burka o.s.v. 
(Samtidigt påpekade kyrkans företrädare att islams tjänare har svårt att få jobb i vårt land, det skulle sannolikt inte bli lättare om de fick rätt att be på arbetstid).


Vad var då vitsen med gårdagens artikel av kyrkans trotjänare? Var det ett försvar för allas rätt att tycka och tro på vad de vill (som ledarredaktionen är inne på)? Kyrkans företrädare drog sig inte för att nämna ett politiskt parti i negativa ordalag, något som måste betecknas som ett paradigmskifte i vårt samhälle. Innan Sverigedemokraternas intåg på den politiska scenen så har kyrkan aldrig någonsin nämnt ett parti vid namn någon gång i allmänna skrifter eller tal. Detta borde stämma till eftertanke, även av en ledarredaktion. 


Desto oftare nämnde Karolin Crook och Weiderud det mångkulturella och "mångreligiösa" samhället i positiva ordalag. Deras skrift var snarare ett försvar för det mångkulturella samhället och vår massinvandringspolitik, än ett försvar för någon allmän religionsfrihet. Deras udd var, mellan raderna, riktad mot det samhälle vi hade och var på väg att få innan den nuvarande immigrationspolitiken förändrade spelreglerna i samhället. Vi var på väg mot ett sekulärt och privatreligiöst samhälle, med stormsteg, innan vi importerade nya religioner i vårt land. Kyrkans företrädare föredrar uppenbart ett "mångreligiöst" samhälle än ett sekulärt och privatreligiöst sådant. 


Kanske är det just ett privatreligiöst samhälle som kyrkans företrädare finner sådan avsky för. Vad skulle kyrkans män och kvinnor få för position i ett samhälle där var och en finner sin egen väg till sin gud? 

Länk DN

Är de redo att älska varandra?

Nu är det inte lång tid kvar till valet och då passar företrädare för Svenska kyrkan på att föra fram sitt politiska budskap om mångkultur och de är dessutom kreativa nog att införa ett, i alla fall för mig, nytt begrepp, nämligen "mångreligiöst". Företrädarna med Krook och Weiderud i spetsen pratar lyriskt om det nya mångreligiösa samhället Sverige alltmer håller på att bli, utan att med ett ord nämna det faktum, att innan vår nuvarande massinvandringspolitik så var vi i princip ett helt sekulärt samhälle, något vi alltså inte längre är. 


De kyrkliga företrädarna hyllar den nuvarande samhällsutvecklingen mot ett mångkulturellt sådant och drar sig inte för att nämna ett politiskt parti i negativa ordalag, nämligen Sverigedemokraterna. Så här sakriver de i sin artikel.

Självklart finns det i Sverige, som på andra håll, en önskan att skydda våra egna stolta lösningar för yttre påverkan. Detta kan locka politiker till genvägar. Sverigedemokraterna går dessa öppet, andra utan att egentligen vilja det.

Vi lever i en demokrati, vilket skall innebära att svenska folket skall välja om vi vill "skydda våra egna stolta lösningar" eller om vi vill välja lösningar från omvärlden. Som vi alla vet har svenskarna varit mycket pigga på att anamma vissa saker från delar av världen, främst Nordamerika. Att den svenska folkmajoriteten inte är lika pigga på att välja lösningar från Jemen är måhända ett problem för Weiderud, men sådan är demokratin. Att "politiker lockas till genvägar" är detsamma som att lyssna på folket, vilket nog är vitsen med en demokrati. Vidare skriver dessa månglare så här i sin artikel.

Men att myndigheter och domstolar kan motverka diskriminering innebär inte att allmänhet eller de politiska partierna är beredda att välkomna en utveckling där Sverige tar klivet från ett monolitiskt kristet protestantiskt till ett mångkulturellt samhälle som söker sin roll i en globaliserad värld.   

Nej, jag välkomnar inte ett sådant kliv, och jag tänker utnyttja min demokratiska rätt till att kämpa mot en sådan utveckling. Min vision om ett framtida modernt samhälle skiljer sig mot den vision Svenska kyrkan har, vi har olika visioner och mål. Däremot kan jag tänka mig en utveckling där Svenska kyrkan ytterligare marginaliseras i vårt land, och det verkar inte heller de kyrkliga företrädarna ha något emot. Vidare i artikeln skriver författarna så här.

Riksdagens ledamöter vet att det går att kombinera religiös slakt med moderna krav på djurskydd. Man vet att kosher- och halalslakt är betydligt mindre plågsam än den kulturellt omhuldade svenska slakten av ripor, älgar och kräftor. Men man är av politiska skäl inte beredd att utmana en latent islamofobi, som så länge frågan inte diskuteras öppet gör gemensam sak med en välmenande djurrättsopinion.

Dessa kyrkans månglare talar hela tiden om "riksdagens ledamöter" och de politiska partierna. De döljer illa deras brist på demokratiskt insikt och vilja. Demokrati handlar inte om inflytande från riksdagsmännen, utan om inflytande från folket. Vi vet inte alls att halalslakt är betydligt mindre plågsam än slakt av ripor. Förmodligen "vet" alla riksdagsmän det efter intensivt lobbyarbete från vissa grupper, författarna försäger sig här skulle jag vilja påstå. I Sverige så bedövar vi djuren innan slakt, punkt slut. Det parti som föreslår något annat kommer säkert att tappa hälften av sitt väljarunderlag, vem vill vara först ut? Så här skriver sedan författarna.

Att Sverige står ensamt med förbud gör att frågan på sikt kan få en lösning med hjälp av EU eller Europarådskonventioner. 

Här visar Svenska kyrkan verkligen upp sitt demokratiska patos. Jag har bara en kommentar, gå ur Svenska kyrkan! Vidare så artikeln så står det så här.

I en integrationsprocess behöver olika kulturer brytas mot varandra så att samhället kan utveckla en gemensam högre kultur.

Om inte jag är totalt obildad så är detta Hegels principer, samma principer som så ivrigt förespråkades av Karl Marx. Nu när V har övergett Marx så tas alltså den fallna manteln upp av Svenska kyrkan. Jag trodde i min enfald att bibeln var deras rättesnöre, men jag är väl omodern och konservativ.


Det kan säkert också fungera så med olika kulturer, att de sammansmälter till "något gemensamt högre". Eller så fungerar det inte särskilt bra som i det forna Jugoslavien. Saken är den att svenska folket aldrig någonsin blivit tillfrågad om den vill delta i denna "sammansmältningsprocess". Eftersom vårt samhälle fungerade så pass bra innan detta enorma samhällsexperiment så skulle svaret från folket med största sannolikhet blivit ett rungande "nej". Jag hade i alla fall röstat "nej". 


Dessutom så är det knappast jämställda kulturer som skall smälta samman. Jag vill inte för en sekund jämställa den svenska sekulära, privatreligiösa kulturen med den muslimska som den praktiseras i Afghanistan och Somalia. Detta göra att det inte bli någon "högre" kultur av detta experiment, snarare än "lägre" kultur, vi går alltså tillbaka i vår utveckling. Till slut så skriver författarna så här i sin artikel.

Är vi redo att älska juden och muslimen?

Precis alla i detta land vet att frågan skall ställas "är de redo att älska varandra". Självklart ställer dessa kyrkans månglare inte den obekväma frågan. Vi vet ju vad svaret skulle bli. Kyrkans män och kvinnor själva verkar älska precis alla, förutom sverigedemokrater då som har avvikande åsikter. 


Hade Jesus levat i dag så råder det ingen tvekan om att det är just dessa kyrkans månglare i "humanism" som han drivit ur templet. Man drabbas av misstanken att kyrkans hela kamp för det mångkulturella och mångreligiösa samhället är en gruvlig hämnd för att Sverige utvecklades till ett sekulärt och privatreligiöst samhälle. Läser man lite mellan raderna är det just det sekulära och privatreligiösa samhället de vänder sig emot och angriper.

Länk DN

Piratpartiet inte värst utsatt

Göran Widham, kommunikationskonsult och piratpartist skriver (och har fått in, grattis) en artikel i SvD där han skriver om våra demokratiska spelregler, de explicita och de implicita. Widham konstaterar det många medlemmar ur ett annat parti också tvingats konstatera, att vår demokrati inte fungerar riktigt bra i praktiken. Att det är en representant för ett litet, icke etablerat parti som reagerar och påtalar bristerna i vår demokrati är inget som förvånar, det är de nuvarande riksdagspartierna som sätter agendan. 

Widham påtalar att vår spärr mot småpartier stänger ute en hel del människors åsikter från att höras i riksdagen. Jag tror att vi ändå måste ha en spärr någonstans, annars är risken att oseriösa småpartier frodas i vår riksdag och gör det till en lekstuga. Var gränsen skall gå kan man alltid diskutera, alla är i alla fall ense om att den inte skall höjas. Så här skriver sedan Widham i sin artikel.

Partier över ett visst röstetal får ekonomiskt stöd för att bedriva sin verksamhet. Partier utan ett visst valresultat i föregående val får själva stå för tryck och distribution av valsedlar.

Staten kan inte stå för alla utgifter för alla partier. Det är en svår spärr att komma över 1 procent och därmed få sina valsedlar tryckta av staten, men någon gräns måste det vara. Jag vill inte bekosta Kalle Anka-partiets valsedlar med mina skattepengar, förmodligen vill inte Widham heller det. Det är snarast för mycket pengar i omlopp när det gäller de etablerade partiernas verksamhet, det är också något som korrumperar vårt system. Vi kan reflektera över minskningen av frivilligt arbete i de nuvarande riksdagspartierna. Arbetar man frivilligt är det många gånger för att få en betald tjänst efter nästa val, inte för att man är en eldstjäl (de flammar med sin frånvaro om man så vill uttrycka det). Vidare i Widhams artikel så står det så här.

Svenska medier har en tradition i sin bevakning där de särbehandlar riksdagspartierna. De etablerade partierna har starka kopplingar till resursstarka aktörer i organisationssverige.

Här underdriver Widham problemet snarast. Mediernas giftermål med de "etablerade" partierna (jag anser att SD är ett etablerat parti, men här menar vi de nuvarande riksdagspartierna, de sju systrarna) är ett mycket stort och demokratiskt allvarligt problem. Det handlar inte bara om pengar (fast det också naturligtvis) det handlar om en ideologisk överrenskommelse, ett oskrivet avtal mellan media och det politiska etablissemanget att hålla ett visst parti ute från maktens korridorer (och jag menar inte PP främst). Allt detta för att man i grunden inte gillar detta partis politik. 

Hela detta samspel mellan det mediala etablissemanget och det politiska dito grundar sig på beslutet att införa det mångkulturella samhället och massinvandringspolitiken. Ett beslut som aldrig dryftades med valmanskåren utan plötsligt stod svenska folket inför fullbordat faktum. Ett större parti, just nu utanför riksdagen, har tagit tag i denna förbjudna fråga. Därav den mycket kraftiga reaktionen från både den mediala och politiska maktsfären. Våra mediala aktörer är skolade i någon politisk fortsättning på 60-tals revolten. 

Nu blev det inget av med att kasta etablissemanget över ända för våra vindrickande medelklass-revoltörer, i stället blev man själv mer etablerad än någonsin. Som plåster på de själsliga såren fick vi andra, som inte fick tillfälle att stå på barrikaderna och prata visioner över några flaskor rödvin, dras med införandet av det mångkulturella samhället.     

Länk SvD

Reflexioner

Feltolkning
En tolk har vid en rättegång i Norrköping tolkat fel och t.o.m. utelämnat citat och lagt till helt egna tillägg. Detta är ju så klart allvarligt vid en rättegång. Nu har jag hört envisa rykten om att tolkarna vid Migrationsverket också tolkar fel, och dessutom tolkar de fel på ett avsiktligt sätt så de asylsökande ökar sina chanser att erhålla asyl. Vid en rättegång är det relativt lätt att upptäcka feltolkning, vid Migrationsverket är det självklart svårare, det är ju färre människor och aktörer inblandade. 


Vi hoppas att vi kan få dessa rykten dementerade eller bekräftade, en undersökning av dessa rykten (som alltså än så länge är obekräftade, vi poängterar detta) skulle vara mycket välkommet.


Länk DN


Burkaförbud
En ledare på DN propagerar för att Europa skall föregå med tolerans och demokratiska spelregler genom att inte införa förbud mot burka och nicab. På DN tror man t.o.m. att ett Europeisk burkaförbud kan inspirerar muslimska stater att skärpa sitt förtryck. Så här står det i DN.

Europa har ambitionen att vara en röst för tolerans, demokrati och mänskliga rättigheter över hela världen. Men Europas trovärdighet som toleransens apostel i världspolitiken hotas av slöjförbudet. Muslimer världen över kommer – med all rätt – att uppfatta förbud mot burka och nikab som en stigmatisering och ett utryck för islamofobi. Att bara ett fåtal av Europas stater än så länge har beslutat om förbud kommer sannolikt inte att spela någon större roll för den muslimska opinionen. 

Jag är osäker på om Europa i dag uppfattas som "toleransens apostel" i de muslimska staterna, eller om de ens vet vad "tolerans" är för något. Europa kan i vilket fall inte ta hänsyn till vad t.ex. Jemen tycker om de lagar vi stiftar. Att muslimska stater skulle skärpa sina lagar för att Europa inför ett burkaförbud är en vild spekulation av DN:s ledarredaktion. Om nu ett burkaförbud är ett uttryck för "islamofobi" som ledarredaktionen antar (att muslimska stater uppfattar det som i alla fall), så undrar vi hur många fobier som florerar i de muslimska staterna? Börjar inte denna rädsla för att stöta sig med vissa kulturområden på vår jord också anta proportionerna av en fobi? 


Jag kan dock hålla med redaktionen om att ett allmänt burkaförbud står i kontrast mot gängse demokratiska spelregler i vår del av världen, och att ett sådant inte är helt oproblematiskt. Denna problematik gäller ju inte i uniformsyrken, många andra arbeten med kundkontakt och i skolor, där är det glasklart med att burka är uteslutet. 


Länk DN  


Länk SVT


Svensk konkurrens
Tobias Krantz, Högskole och forskningsminister vill införa elitprogram för unga forskare, detta för att rädda Svensk konkurrenskraft. Vi läser mellan raderna att Sverige halkat efter övriga Europa och andra delar av världen när det gäller vetenskap, forskning och konkurrenskraft. 


Vi som trodde att invandringen skulle garantera Sveriges konkurrenskraft och vetenskapliga utveckling, det är ju just detta som DN och andra medier påstår hela tiden. Märkligt, detta måste väl ändå vara ett utslag av någon slags fobi?


Länk DN-debatt

En känslig fråga

En artikel i dagens DN-debatt tar upp en känslig fråga i vårt "kundorienterade" samhälle, nämligen den om föräldrarnas ansvar för sina barn. Denna fråga blev så mycket känsligare när föräldrarna till barnen i skolan sågs som "kunder" till skolan, med rätt att byta skola dessutom. Förmodligen har dock denna fråga varit känslig en längre tid, om inte annat så är föräldrar potentiellt röstunderlag för partierna när det närmar sig valtider. Så här står det i artikeln.

Stockholmspolitiker: Barnskyddsutredningen förbiser luckor i lagen. Föräldrars bristande omsorg bör kriminaliseras. Barnskyddsutredningen har i sommar presenterat viktiga förslag för att stärka barns och ungas rätt. Men flera av de stora luckor, som i dag finns i lagen, kvarstår. Lagstiftningen måste bli mer kraftfull. Om inte föräldrar vill samarbeta med socialtjänsten ska exempelvis polishjälp vara möjlig. Det är dessutom dags att överväga att kriminalisera grova fall av omsorgsunderlåtelse, precis som barnmisshandel är kriminaliserad i dag. Vi måste utforma en lagstiftning som ger samhället snabbare möjligheter att ingripa när barn behöver skydd, skriver folkpartisterna Lotta Edholm och Jan Jönsson.

Om folkpartisternas kritik stämmer (vilket är omöjligt för den vanliga läsaren att direkt avgöra) så är det högst anmärkningsvärt. Utredarna sitter och jobbar med en fråga på heltid, ofta med väl tilltagen lön. Lyckas de inte fullgöra sitt uppdrag på ett godtagbart sätt har politiker misslyckats med att tillsätta rätt människor vilket i sig är ett allvarligt misstag. 


Att föräldrar bara kan neka allt samarbete vid grava fall av misskötsel eller problem är i dagens samhälle absurt. Att man fordom tog stor hänsyn till människors och familjers integritet och frihet är förståeligt, men utvecklingen har sprungit ifrån sådant hänsynstagande. Det stora problemet i dag är inte människors bristande integritet, utan barn och ungdomars asociala beteende, och även fall av grav misskötsel från föräldrarnas sida. Artikelförfattarna tar upp tre exempel där lagstiftningen och utredningens förslag inte räcker till. Så här står det om första exemplet.

Det första fallet rör en högstadieelev som plötsligt slutade att komma till skolan. Skolan kontaktade hemmet och föräldern berättade att tonåringen rymt hemifrån. Under en veckas tid visste ingen var barnet befann sig. Försvinnandet polisanmäldes aldrig eftersom det endast kan göras av vårdnadshavarna, som i detta fall inte ville ha med myndigheterna att göra. Inte heller socialtjänsten kunde efterlysa barnet eftersom det då krävdes ett beslut om omhändertagande En rymning på några veckor anses inte som ett tillräckligt skäl för att detta skulle vara möjligt. Den bedömningen delades senare av länsstyrelsen när de granskade hanteringen av ärendet. Under de tre veckor som barnet var på rymmen gjordes därför inga efterforskningar från myndigheternas sida.

Att en högstadielev bara kan vara bort flera veckor utan att någon myndighet kan göra något alls om föräldrarna struntar i det är fullständigt oacceptabelt. Att föräldrarna inte vill ha något med någon myndighet att göra efter att deras barn bara försvunnit i flera veckor är absurt. Vi har t.ex. skolplikt i detta land som ju gäller alla. Ibland önskar man att föräldrar fick ta något slags "körkort" innan de skaffar barn, men det förslaget är väl snarast ett yttryck för frustration, inte ett genomförbart förslag (av många orsaker). Det andra exemplet som författarna tar upp går så här.

Det andra exemplet rör föräldrar som tar med sig sina barn utomlands för att de ska ”uppfostras” av släktingar eller för att komma undan ingripanden från socialtjänsten till barnets skydd. Även om socialtjänsten har beslutat om omhändertagande kan inget göras när föräldrarna väl hunnit ta med sig barnet utomlands. Lagen upphör att gälla vid landets gräns och ett sådant beslut måste då hävas. Det innebär att det inte är möjligt för socialtjänsten att internationellt efterlysa barnet, trots att man på mycket goda grunder kan befara att barnet far mycket illa där det befinner sig.

För det första, om föräldrar tar sina barn utomlands för "uppfostran" borde de aldrig fått asyl eller uppehållstillstånd, då har Migrationsverket tagit ett felaktigt beslut. Man söker inte skydd i Sverige för att därefter "uppfostra" sina barn i hemlandet där de skall lära sig hemlandets kultur till punkt och pricka. Är det många sådana fall från en viss folkgrupp måste Migrationsverket (ytterst regeringen, som sätter spelreglerna för Migrationsverket) reagera och inte vidare bevilja uppehållstillstånd för denna grupp, de behöver uppenbarligen inget skydd. 


Att många tragedier utspelas i sådana här fall är det ingen som tvekar över. Det är hela denna cirkus med folkomflyttningar och uppehållstillstånd som gjort allt detta möjligt. Att sedan total kravlöshet gällt vid immigration har gjort saken mycket värre naturligtvis. När väl barnets hastiga flytt ägt rum är det förmodligen för sent. Att svenska socialtjänsten skall jaga barn i t.ex. Turkiska Kurdistan ter sig som direkt löjligt. Möjligen skall övrig släkt skickas tillbaka och deras uppehållstillstånd dras in, de behöver uppenbarligen inget skydd. Tredje exemplet lyder så här.

Vårt tredje exempel handlar om barn vars föräldrar vägrar att delta i socialtjänstens utredning, genom att helt enkelt utebli från de möten de kallas till. Som det är i dag läggs då utredningen ned efter en tid, eftersom socialtjänstlagen bygger på att vårdnadshavaren samverkar. Därför kan det ta mycket lång tid innan socialtjänsten kan skaffa sig tillräcklig insyn i familjer för att klargöra under vilka förhållanden barnen lever. Synnerligen allvarlig är denna lucka i lagstiftningen när det handlar om föräldrar som missbrukar, är psykiskt sjuka eller utövar hedersrelaterat förtryck i familjen.

Det måste vara ett praktexempel på den omtalade och världsberömda svenska naiviteten, att socialtjänstlagen bygger på att vårdnadshavare samarbetar, även i fall av missbruk, psykisk sjukdom och skamrelaterat våld. Hur har de tänkt egentligen? Visserligen utövar föräldrarna skamrelaterat våld och hotar sin dotter med döden, men de samarbetar naturligtvis gärna med oss, ety vi är så godhjärtade och charmiga. 


Man tror gärna att politiker och utredare har någon slags yttre gräns för sin naivitet och dumhet, men vi ser gång på gång att de lyckas slå alla rekord och chocka både omgivning och lagstiftare i andra mer normala nationer. De svenska politikerna med de utredare de tillsätter innehar ett slags rekord, men det är inget rekord de skall vara stolta över.

Länk DN

Ideologiernas förfall

Svante Nycander skriver i dag på DN-debatt om den kulturjournalistik som drivs i dagens Sverige, av de flesta stora rikstäckande medier. Nycander är besviken och menar att det finns en utbredd ”antiliberalism” inom kulturjournalistiken i dag. Nycander har för att konkretisera sina påståenden tagit sig för att räkna antalet gånger ordet ”liberal” funnits i kulturartiklar på DN, resultatet blev som väntat ganska magert. En sådan undersökning blir dock meningslös om man samtidigt inte räknar antalet gånger ord som ”konservativ” eller ”socialist” nämns. 


Vi vet att kultureliten med tillhörande journalister är ”vänster” i vårt land, vi har påtalat detta så många gånger så vi tappat intresset för hela frågan i princip, och mangrant slutat läsa kultursidorna dessutom. Att Nycander som liberal nyvaket upptäcker det som varit så påtagligt och självklart att vi övriga inte ens nämner det längre, blir nästan komiskt. Dock gör Nycander en del andra intressanta uttalanden i sin artikel. Så här skriver han.

För fem år sedan antecknade jag under en månad varje gång ordet liberal användes på DN:s kultursidor. Genomgående stod det för något negativt, något man tog avstånd ifrån. När jag nyligen återgav detta i en Timbrodiskussion om kulturjournalistik svarade DN:s kulturchef Björn Wiman att ”det är likadant i dag, det är ett exempel på att den amerikanska högern och den svenska vänstern finner varandra”.

Att den amerikanska högern och den vänstern skulle ha ”funnit varandra” är ju direkt löjligt. Det politiska avståndet mellan den svenska vänstern och den amerikanska högern måste mätas i ljusår för att vi skall få grepp om skillnaden. Här drabbas Nycander av den ack så vanliga vanföreställningen att man bara kan se två spelare på plan, det lag jag tillhör och så ett motståndarlag. Nu är politik inte fotboll och världen är mer komplicerad än så. Men det finns en stark vilja att framställa det politiska läget som om allt handlar om två lag. Vi ser det i den blockpolitik som efter bästa förmåga odlas av alla medier i vårt land (och partierna själva i viss mån).


Nej, kultureliten är inte speciellt liberal i vårt land, men den är ännu mindre konservativ. Den svenska kultureliten undviker möjligen liberalismen lite försiktigt, men den hatar konservatismen. Vi har en ny spelare på den politiska planen, en spelare som tröttnat på överdrifterna inom den liberala rörelsen, men som på ett självklart sätt tar avstånd från vänstern. Det finns nästan ingen konservativ person som tar avstånd från de grundläggande liberala principerna, de principer som handlar om den personliga friheten och yttrandefriheten. Men den senaste tidens liberalism har förfallit till att handla om fri invandring och total normlöshet i olika frågor. Det stora förfallet för liberalismen i vårt land kom med förre folkpartiledaren Bengt Westerberg. Vidare skriver Nycander så här i sin artikel.

Och vänstern är i dag antiliberal på ett annat sätt än förr, eftersom den saknar ett socialistiskt alternativ. Arbetarrörelsen trodde ännu på 1980-talet på socialism genom löntagarfonder och planekonomi, marxister kunde se DDR, Kina eller Kuba, om inte Sovjet, som en socialistisk förebild. I dag är antiliberalism och antikapitalism vänsterns enda fasta övertygelse.

Här träffar Nycander rätt i sin analys. Den nutida vänstern står helt utan egentlig ideologi. Förr så fanns en socialistisk vision och den grupp man arbetade för var solklart definierad, det var arbetarklassen. Nu har man övergett arbetarklassen som följdriktigt flyr sitt forna parti. I stället vurmar man för invandrare, HBT-grupper och andra mer eller mindre aparta grupper. Den forna ideologin har ersatts av en allmän ”tycka synd om” mentalitet och en allmän motvilja mot majoritetssamhället. Att man med tiden tappar röster i riksdagsval är en given följd av detta. Dessutom måste de gamla ledarna August Palm och Branting rotera som en modern topptrimmad hårddisk i sina gravar. 


Vad Nycander fullständigt missar (förmodligen omedvetet) är att även den svenska liberalismen förfallit på liknande sätt. Grundläggande liberala principer som yttrandefrihet och demokrati sätt åt sidan för att odla andra principer om det mångkulturella samhället och allas (alternativ nästan allas) rätt att bo i Sverige. Att detta skulle vara ursprungliga liberala principer är det ingen som tror på. Och just här, i dessa frågor, så är det faktiskt den svenska liberalismen och den svenska vänstern som funnit varandra, inte den amerikanska högern och den svenska vänstern. 


Att sedan den svenska liberalismen blir styvmoderligt behandlad på kultursidorna är en  bagatell i sammanhanget. Verklighetens folk läser inte DN:s kultursidor, och skall vi vara ärliga så gör inte ens ”overklighetens folk” detta längre. Kulturbilagan är i princip alltid oläst på min arbetsplats, medan sportbilagan är sönderläst. Själv kastar jag ifrån mig kulturbilagan med sådan avsky att kollegor stilla höjer sina ögonbryn (kvinnlig dominans på arbetsplatsen). 

Länk DN