Tidig morgon – krönika

Jag vaknar tidigt som vanligt. Eftersom det är lördagsmorgon skall jag ut och dela i arla morgonstund, tyvärr känner jag av gårdagens tre, fyra whisky i huvudet och i magen. Jag kollar E-posten, äter en rejäl frukost bestående av gröt och smörgås. Efter frukosten skriver jag lite på en artikel samtidigt som jag sörplar i mig en stor mugg svart kaffe. Därefter är det på med kläder och utrustning, handskar och de tidningar som skall delas lägger jag i cykelns sidofickor. 

När jag precis har trampat iväg så börjar regnet, det duggar först för att sedan strila ned. När jag kommer fram till området jag skall dela i så är jag redan blöt. Det blir ett kink att fördela tidningarna i ryggsäck och olika fickor på cykeln, ingen tidning får ju bli blöt. Jag springer mellan brevlådorna där de står tätt, samtidigt som jag skyddar dem med kropp och jacka för att de inte skall träffas av regndroppar. Där brevlådorna står glesare använder jag cykeln, men då är det ännu svårare att skydda varje tidning från att träffas av regndropparna. Varje regndroppe som träffar en tidning sprider ut sin fukt så att fläcken blir större än en femkrona. För många droppar gör tidningen oanvändbar, och det handlar inte om speciellt många droppar.

Plötsligt håller regnet upp, det känns befriande. Tyvärr så är mina tygvantar sladdriga och genomblöta, jag pular ned dem i en ficka och tar upp ett nytt torrt par. Jag är tvungen att använda dessa tygvantar då jag är allergisk mot trycksvärta. Det nya paret blir dock fuktigt nästan direkt då jag inte var torr om själva händerna. När jag så försöker få upp en sidoficka för att fylla på med mer tidningar trilskas dragkedjan på sidofickan och jag svär medan jag fumligt tricksar upp dragkedjan bit för bit. När jag med stort besvär fått upp fickan och kränger ut en lagom bunt tidningar så rör cykeln på sig i en cirkel för att sedan falla i den blöta gatan med ett brak. Det svartnar för ögonen av ilska och jag ger cykeln en spark, vilket genast straffar sig med smärta i tårna.

När tidningarna är i ordning och cykeln redo för fortsatt färd så börjar regnet igen. Jag stretar på och bunt efter bunt försvinner ned i tyst väntande brevlådor. Asfalten är svart av ackumulerat regn men tomma på allt mänskligt liv. Inte en bil, inte en människa syns i det välmående villaområdet. Mot slutet av turen när det inte finns så många tidningar kvar börjar ryggen att göra ont av en gammal idrottsskada och magen kör runt efter kanske en whisky för mycket kvällen innan. Det finns ju dock inget annat val än att köra slut på de tidningar jag tog med.

När nästan alla tidningar är slut och endast en smal packe finns kvar i toppfickan på cykeln så kommer jag till en brutalt brant backe. Jag tvekar, husen är nybyggda och relativt dyra. Precis innan jag for iväg skummade jag en artikel i DN där det stod att de flesta som röstar på SD är ”white trash”, människor i samhället utkant. Nu tror jag inte på det så jag tar mig an backen i alla fall. Hjärtat slår hårdare och snabbare, andningen får bröstkorgen att häva sig som en bälg i den branta backen, men de sista tidningarna åker ned i de väntande brevlådorna. När jag släpper ned den sista tidningen i en brevlåda som står utanför ett nybyggt fint hus med en trivsam trädgård så bryter solens strålar fram för första gången denna dag.

Efter att jag släppt ned den sista tidningen så tar jag fram ett papper där jag skriver upp husnumret, jag måste ju veta vad jag skall börja nästa gång. När jag plitar ned siffrorna så slås dörren till huset upp, ut kommer en man i trettioårsåldern och går fram till brevlådan jag just fyllt på med Kuriren. ”Vad delar du” frågan mannen, jag svarar sanningsenligt ”det är SD-kuriren, Sverigedemokraternas tidning”. Bakom mannen hörs glatt prat från ett nyvaket men förväntansfullt barn, det går inte att ta miste på att en stund med pappa alldeles för sig själv är en av livets höjdpunkter. Mannen fiskar upp tidningen och tittar på framsidan, plötsligt utbrister han, ”KANON, KANOOON!” han vänder sig mot mig och leendet kommer från hjärtat, det går inte att ta miste på. Jag vänder mig mot honom och ler tillbaka, ”du fick den sista tidningen” mannen replikerar med glimten i ögonen, ”ibland skall man ha tur”.

Plötsligt känns det inte jobbigt alls. Solen fortsätter att bryta fram genom molnen och mannens leende ligger kvar som en varm hand runt hjärtat. Dessutom så hade Linnea Nilsson och Emil Schön, som skrev att det var ”förlorare” som röstade på SD helt fel. Mannen jag träffade som tyckte det var ”kanon” med SD-kuriren var så långt ifrån förlorare man överhuvudtaget kan komma. Mannen bodde i ett nybyggt fint hus i ett trevligt område, dessutom hörde man på barnets röst att just hans pappa faktiskt var bäst i hela världen.

Länk DN SD:s väljarkår.   

Valkampanj på nätet

På ”The Economist” finns en intressant artikel om möjligheter och begränsningar med att driva valkampanj på nätet. Jag har bara skummat artikeln än, men jag håller nödvändigtvis inte med om allt som står där. Klart är att skall man driva en framgångsrik valkampanj så måste man använda sig av så många medier som möjligt. Min spontana fundering är också att de långa partiledardebatter som sänds på riks-televisionen spelar en oerhört stor roll för de etablerade riksdagspartierna. Skulle SD få vara med i en sådan debatt så kan man endast ana vilken effekt det skulle få.

För ett parti som SD är förmodligen dörren stängd när det gäller de avgörande partiledardebatterna i TV. Det politiska och mediala etablissemanget vet att det vore förödande för dem om SD fick vara med och jag skulle bli uppriktigt förvånad (men oerhört glad) om Åkesson fick vara med i en central debatt. SD och dess medlemmar får i huvudsak lita till ”mun mot mun” metoden, där kan alla sympatisörer hjälpa till. Gamla hederliga metoder som att dela trycksaker är också ett måste för ett parti som SD, när de vanliga mediala kanalerna inte är öppna på samma sätt som för övriga partier. Efter nästa val kommer behovet sannolikt att minska för trycksaksutdelning (därmed inte sagt att man måste sluta med det). 

Välskrivna, välformulerade insändare i lokaltidningar är också ett annat effektivt sätt att nå ut till väljarna. Då gäller det att insändarna är balanserade och förnuftiga. Svenska folket reagerar förmodligen negativt på överdrifter och alltför grova förenklingar av verkligheten. Inte heller grova personangrepp verkar gå hem hos svenska folket. Naturligtvis måste varje systemkritisk medborgare ge en välriktad känga till den lokale partipampen, det hör till i en valrörelse och är dessutom ofta befogat. En säker taktik är att rikta kort adekvat kritik mot en partipamp, för att sedan komma med lite beröm för något uppenbart bra som pampen har åstadkommit (det kan vara svårt att hitta något). Det avslutande berömmet höjer förtroendet för den övriga kritiken och talar om att här är det en nyanserad och trovärdig skribent som levererat trovärdig kritik. Den som vill kan försöka leta efter artiklar där jag använt mig av denna taktik just på denna blogg ;-)

Precis som artikeln i ”The Economist” säger så har kampanjer på nätet sina begränsningar och en nätkampanj är som alla förstår aldrig tillräcklig i sig för att t.ex. ta sig in i riksdagen. Däremot spelar nätet en större roll för ett parti som SD än för övriga partier p.g.a. den speciella situation partiet befinner sig i. Man kan se det som att blanda till en riktig god och vinnande cocktail, alla ingredienser behövs och skall helst vara väl avvägda. Dessutom så varierar blandningen för olika partier, beroende på i vilken situation partiet befinner sig i.

Länk The Economist

Vansinnigheterna fortsätter

Nu har Tobias Billström stämt in i kören av falska sångfåglar som med en obegriplig frenesi kvittrar den så ofta återkommande visan om arbetskraftsbristen, detta genom att sjösätta en utredning som med största säkerhet kommer fram till förutbestämda slutsatser. Gudmundson refererar i SvD till vad andra säger och tycker, men han avstår själv från kritiska kommentarer denna gång. I sin krönika på SvD så skriver Gudmundson så här om denna häpnadsväckande utredning.

Mikaela Valtersson (MP) leder utredningen på uppdrag av migrationsministern Tobias Billström (M). Hon föreslår regeringen att börja med a-kassan, säger hon i Svenska Dagbladet. Den som arbetat i Sverige men söker arbete i annat EU-land bör få med sig a-kassan i tre månader. Möjligheten ska också vara öppen för flyktingar.

Konkret uttryckt, flyktingar som arbetat i Sverige och söker sig vidare i Europa skall alltså få svenska skattemedel med sig i tre månader. Alla normalt funtade människor borde dessutom förstå att möjligheterna till fusk är oändliga med ett sådant här system. Varför skall skattebetalarna i Sverige betala A-kassa till någon som söker sig utomlands? Det kan väl inte på något sätt gynna den svenska arbetsmarknaden, om den nu är arbetskraftsbristen man försöker göra något åt. Vansinnigare förslag har vi nog aldrig sett, någonsin. Det blir dock värre, jag nyper mig i armen och läser förundrat (läs chockad) vidare.

Det blir ganska stor konkurrens i framtiden om arbetskraften, konstaterar Valtersson som då tror att det udda Sverige inte är ett förstahandsalternativ för migranter.

Vi har inte haft något som ens kan liknas vid arbetskraftsbrist sedan 60-talet. Under den senaste högkonjunkturen var 290,000 arbetslösa i vårt land, nu är siffran oerhört mycket högre, dessutom är det omtalade ”köttberget” delvis redan ute från arbetsmarknaden. En sak stämmer dock, Sverige är väldigt udda med sina verklighetsfrånvända politiker. Valtersson och de andra medverkande i utredningen är fortfarande inte nöjda utan föreslår även ytterligare förmåner.

I dag kan den som vill flytta hem bara ta med sig intjänad tjänstepension. Utredningen vill göra det möjligt att även ta med sig garantipensionen.

Så finkänsligt av utredarna, efter pensionsreformen får svenska pensionärer som arbetat och slitit hela sitt liv till låg lön i princip samla tomburkar för att leva någotsånär drägligt. Nu vill utredarna alltså överföra mer pensionspengar till de som kommer hit och arbetar ett kort tag för att sedan åka hem till sina förmodade låglöneländer, där vår pension är värd oerhört mycket mer. Det finns ingen hejd på de pengar man vill skänka bort till människor som kommer utanför Europa, samtidigt som man försämrat pensionssystemet kraftigt för den egna befolkningen. Symtomatiskt nog är snart de enda med rejäla pensioner i dag politikerna själva.

Länk SvD

Riksdagen ändrar grundlagen

Enligt ”Politiskt Inkorrekt” skall riksdagen ändra lagstiftningen på flera punkter. Det skall bl.a. bli svårare för människor i en kommun att få till stånd en folkomröstning i kommunen, samtidigt som det skall bli lättare att ordna en sådan omröstning för fullmäktige.

Jag har inte haft tid att läsa igenom propositionen utom i några stycken, men förändringarna är viktiga enligt PI och bör uppmärksammas. Dock har jag vid en snabb genomgång INTE hittat stöd för påståendet att ”Mångkulturen blir grundlag” som det står i PI. Förändringarna där ordalydelsen ändrats från ”bör” till ”skall” gäller, såvitt jag kunnat se, nationella minoriteter, främst samerna, och inte vilken minoritet som helst. Sammanlagt fem nationella minoriteter räknas upp varav t.ex. Tornedalsfinnarna inte kan sägas kunna inkräkta på majoritetsbefolkningens rättigheter i någon större utsträckning på grund av sitt ringa antal. Jag vill dock lämna en brasklapp för denna tolkning p.g.a. att jag inte haft tid att läsa propositionen tillräckligt noggrant. 

Länk PI grundlagsändringar

Länk Propositionen

Medias tysthet

Jag får ibland rapporter och hör rykten om vad som händer runt om i Stockholm. En del tangerar det som publiceras i tidningar och övrig media, ibland är det saker som det inte stått en rad om. Jag har tagit del av rykten som säger att det brinner lika mycket i norra Botkyrka som i Rosengård. Det är ”lika illa i norra Botkyrka som i Rosengård” hörde jag själv en tjänsteman som har insyn i problematiken säga.

Har någon läst något om detta i tidningarna? Har någon läst en enda rad om detta i någon tidning? Har någon hört något om detta i TV-nyheterna? Har någon hört om detta i övrig media? Nu vet jag att officiellt eller möjligen inofficiellt (eftersom allt mörkas) så är man rädd för spridningseffekter om man går ut i media. Det skall erkännas att det nog finns ett visst fog för denna rädsla för spridningseffekt, det är inte bara en bortförklaring. Men hur länge skall man mörka problem för att undvika spridningseffekt? Möjligheten att göra något åt problemen, också möjligheten att sätta press på makthavarna, är ju lika med noll om media och myndigheter hela tiden tystar ned ett problem.

Det finns ingen länk till dessa uppgifter  

Overklighetens folk

Kristdemokraterna har enligt SvD sjösatt en valplattform där partiet skall närma sig det som Hägglund i Almedalen kallade ”verklighetens folk”, alltså vanliga sunda och normala människor som tänker ur ett medborgarperspektiv snarare än ur ett politikerperspektiv. I valplattformen finns det konkreta förslag som flyttar makt från politikerna till vanliga medborgare. Så här står det vidare om vad som skall ingå i KD:s valplattform för ”verklighetens folk”.

Partistyrelsens tar också klart ställning för arbetskraftsinvandring och för att det ska bli enklare att få svenskt medborgarskap.

Tycker den vanlige förnuftiga medborgaren att Sverige skall ha arbetskraftsinvandring? Vi har förnärvarande en arbetslöshet på över 400,000 människor och behovet av pizzabagare kan inte vara oändligt. Detta är inte ett utslag av tankar och åsikter från ”verklighetens folk”, snarare ett typiskt förslag från ”overklighetens folk”, alltså våra heltidspolitiker.

Skall man göra det ännu enklare att få svenskt medborgarskap? Jag har under mitt ganska långa liv aldrig hört någon enda människa sitta vid köksbordet eller villaträdgården och säga att det borde bli enklare att bli svensk medborgare. Hur är det möjligt att en politiker som vill driva en politik i samklang med ”verklighetens folk” kommer med ett förslag som så uppenbart går på tvärs med vad vanliga människor tycker? Har våra politiker fjärmat sig så oerhört mycket från det folk den är satt att representera så att de inte längre ens har en aning om vad som sägs och tycks i landets villaträdgårdar och köksbord?

Länk SvD

UPPDATERING:

Här har vi några ord från en som verkligen tillhör "verklighetens folk", läs och lär Hägglund. 

Länk "Killen i vit skjorta"

Demokrativägrarna

En ledare på DN kommenterar Demkers omtalade SOM-rapport som presenterades med något som nästan kan sägas likna med pompa och ståt. Redaktionen påtalar att motståndet eller ”motviljan” mot utlänningar minskar i landet över tid. Mätningarna jämfördes med de som gjordes i början av 90-talet när Ny Demokrati slog igenom och hade sina framgångar. Naturligtvis ger redaktionen en känga till Sverigedemokraterna, man får osökt känslan av att det är själva meningen med hela artikeln, inte att glädjas över SOM-rapporten. Så här skriver redaktionen i artikeln.

Som Marie Demker påpekar står också denna alltmer positiva syn på invandrare bland svenskar i allmänhet i skarp kontrast mot de värderingar som omfattas av Sverigedemokraternas sympatisörer. I denna grupp anser nästan 90 procent att det finns ”för många utlänningar” i Sverige, och väl över hälften vill slippa svärsöner och svärdöttrar med konstiga namn.

Om man ansett att Sverige haft en för generös immigrationspolitik de senaste åren så är det enligt all logik att det därmed blivit ”för många utlänningar” i Sverige, detta utan att man behöver lägga någon värdering alls om just dessa ”utlänningar”. Nu måste det vara tillåtet att ha en åsikt om immigrationspolitiken i en demokrati, allt annat är fullständigt absurt. Det massmediala och politiska etablissemanget skuldbelägger en grundläggande demokratisk rättighet. Vi konstaterar också att bland Sverigedemokraternas sympatisörer så kan hälften tänka sig att ha svärsöner och svärdöttrar med ”konstiga namn”, vilket är en hög siffra då konstiga namn som ”Demker”, ”von Essen” och andra liknande namn är mycket frekventa i media fast de är så konstiga. Till sist skriver redaktionen så här.

På samma sätt går nu Sverigedemokraterna till storms mot en samhällsomvandling som redan har ägt rum. Sedan 1990-talet är Sverige ett mångkulturellt samhälle och det finns ingen väg tillbaka till det homogena femtiotal som partiet säger sig drömma om.
Den goda nyheten är att en majoritet av svenska folket bejakar denna utveckling (vilket inte innebär att det inte finns viktiga frågor om integration att diskutera). Den dåliga nyheten är att en liten aggressiv politisk subkultur kan sprida åtskillig otrivsel omkring sig.

Det stämmer att Sverige nu omvandlas till ett mångkulturellt samhälle och att vi inte kan göra något åt det som redan skett. Men det redaktionen ”glömmer” är att denna grundläggande samhällsomvandling skett utan att svenska folket blivit tillfrågad. Samhällsomvandlingen skedde när det enligt SOM-rapporten var ett motstånd mot immigrationen på 65 procent. Alltså den hyllade SOM-rapporten visar svart på vitt att införandet av det mångkulturella samhället skedde mot folkets vilja.

Svenska folket blev aldrig tillfrågad och frågan debatterades aldrig öppet mellan partierna. Det är alltså en grundläggande samhällsomvandling som skedde utan att det ens skedde någon debatt mellan partierna eller dialog med folket. Förstår ens redaktionen själv vad det är den säger? Att omvandla hela samhället utan att föra en dialog med folket eller ens öppet debattera frågan är så odemokratiskt så det svartnar för ögonen på de mer demokratiskt sinnade medborgarna, och här talar redaktionen om att en grupp sprider ”otrivsel” omkring sig. Säkert var det människor i Hitlertyskland som också spred en del ”otrivsel” omkring sig genom att anmäla en avvikande åsikt. Den goda nyheten är dock att det framgent kommer att bli allt ”otrivsammare”, det är ganska många människor som börjar reagera på vad som skett och framförallt hur det skett.

Länk DN

Då är valrörelsen igång

Braskande rubriker både i DN och SvD förkunnar med fet stil att Sverigedemokraternas väljarstöd rasat. Enligt en mätning av SKOP så har stödet för SD rasat från 5,0 till 2,9 procent. Därefter koncentrerar båda tidningarna sig på kampen mellan de två blocken i svensk politik.

Är det då troligt att nästan hälften av de som förfärades av Sveriges immigrationspolitik, som börjat avsky den politiska korrektheten, som sett med oro och förfäran på enklaviseringen av förorterna i vårt land, plötsligt tycker att, ”det är nog ok med massinvandring och är det inte ganska mysigt i Rosengård egentligen?”. Jag lämnar över svaret till läsaren. Man hoppar helt enkelt inte från SD till Socialdemokraterna på samma sätt som man kanske hoppar från FP till M, det är liksom en annan sak.

Vi såg senast i Storbritannien hur de stora opinionsinstituten misslyckades totalt att förutse väljarströmmarna. Vi såg också att opinionsinstituten även i vårt senaste riksdagsval här i Sverige misslyckades totalt med att förutse SD:s valframgång. Inte ens när vallokalsundersökningen presenterade siffran 4,7 för ”övriga partier” på valkvällen kunde man dra slutsatsen att SD stod för en betydande del av dessa 4,7 procent. Vad trodde man, att Fi gjort en raketresa i opinionen? Jag antar att när siffrorna sedan går upp för SD så blir det inte lika braskande rubriker.

Länk DN

Länk SvD

Samtidigt presenterar det omtalade SOM-institutet sin (nästan) årliga rapport om svenskarnas inställning till immigration och immigranter. Enligt den så blir svenskarna ”alltmer positiva till invandrare”. Det stämmer säkert, det är ju inte invandrare i sig som är problemet, utan invandringspolitiken som bekant.

Enligt rapporten så har attityderna mot invandrare blivit alltmer positiv ur olika aspekter. Det som räknas är dock frågan om immigrationen. Nu tar SOM-undersökningen ställning till en massa svårtolkade frågor, så här står det i artikeln på DN-debatt.

Stödet för invandrares religionsfrihet har inte förändrats sedan 1993, och i dag menar fortfarande runt 40 procent att den som kommer från ett annat land skall ha full frihet att utöva sin religion i Sverige. Stödet för invandrares fulla religionsfrihet är något större bland män än bland kvinnor

Alltså vi har ju religionsfrihet i detta land, det är kanske inte så konstigt att så många ändå tycker att man skall få utöva sin religion. Den stora frågan är ju när religionen blir en politisk rörelse och påverkar samhället, fullt medvetet som ett politiskt parti i princip. Den frågan missar ju SOM-institutet helt för man mäter ju i princip enbart människors inställning till religionsfrihet. Så kommer vi då till den viktiga frågan om viljan att ta emot flyktingar, så här står det i artikeln av Demker.

Även viljan att ta emot flyktingar i Sverige har ökat sedan 1990-talets början. År 1992 uppgick andelen som tyckte att det var ett bra förslag att ”ta emot färre flyktingar” till 65 procent, år 2009 har den andelen minskat till 46 procent. Motsvarande andel de senaste åren har varit 46 procent år 2006, 49 procent år 2007 samt 45 procent år 2008.

Andelen som vill ta emot färre flyktingar har alltså ökat från 45 procent år 2008 till 46 procent 2009 om man skall vara petig. Enligt denna etablissemangets egen undersökning, så stöder alltså 46 procent Sverigedemokraternas immigrationspolitik. Jag vågar dock en femma på att man inte litar så mycket på denna undersökning så man vågar testa det i en folkomröstning. Vi ser också tydligt att man i början av 90-talet drev en politik som gick på tvärs mot folkviljan, detta enligt också enligt etablissemangets egna undersökning. En förklaring till att resultatet nu är mer positivt till immigrationen är med största säkerhet att utvecklingen gått dithän att när man nu går ut och frågar människor, så är många man frågar själva immigranter.

Länk DN

Länk SvD

Wetterstrand är värre än Sahlin

Maria Wetterstrand blev intervjuad av Sveriges Radio och ämnet som diskuterades var bland annat religiösa friskolor. Wetterstrand var starkt positiv till religiösa friskolor och speciellt muslimska friskolor. Under intervjun sade Wetterstrand bl.a. så här.

Friskolorna är inte religiösa, för de får inte i den obligatoriska undervisningen ha religiösa eller tendentiösa inslag, själva skolverksamheten är inte religiös.

Man väljer muslimska friskolor i huvudsak för att barnen lär sig arabiska i dessa skolor. 

Det viktiga för dessa barn torde vara att få en så bra svenska som möjligt. Jag har inga uppgifter på hur bra svenskkunskaper barnen som går i muslimska friskolor tillägnar sig, men det skulle vara av stort intresse att få veta det. Att Wetterstrand uttrycker en naivitet som i princip inga av ”verklighetens folk” skulle ge uttryck för är inte så konstigt. Enligt skollagen så får inte själva undervisningen vara religiöst påverkad. Nu är det mycket få personer med normal intelligens som tror att den lag följs i muslimska friskolor eller i t.ex. Livets Ords friskolor.

Förövrigt får vi veta att orsaken till att Maria Wetterstrand stannat kvar så länge i Miljöpartiet är partiets generösa hållning i flyktingfrågor. På en direkt fråga från den något förbluffade intervjuaren vidhåller Wetterstrand att det är just den generösa flyktingpolitiken som har fått henne att stanna kvar i Miljöpartiet. Wetterstrand påpekar att det är flyktingfrågan som är den viktigaste värderingsfrågan för henne (cirka 19 minuter in i intervjun). 

När halalslakt kommer på tal får Wetterstrand det svårt, hon tar till slut det säkra före det osäkra och säger att ”det går att hitta lösningar” på problemet. Miljöpartisten Wetterstrand säger alltså inte nej till halalslakt, som ju lär strida mot vår djurlagstiftning.

I övrigt ger Wetterstrand ett oseriöst intryck, hon är så politiskt korrekt så det nästan blir penibelt. Wetterstrand påpekar att hon själv gick i en skola där alla eleverna var svenska, vita medelklassbarn och hon påpekar att just hennes skola var segregerad. Enligt Wetterstrand så är en skola med ”hundra olika kulturer” att föredra, ”där får man lära sig mycket om andra kulturer”.  Det kanske är just det som är problemet, om Wetterstrand själv skulle ha fått gått i en skola ”med hundra olika kulturer” skulle hon stiftat bekantskap med verkligheten.

Wetterstrand har en ful ovana att fnissa eller skratta generat när hon svarar på allvarliga frågor. Mitt i svaret kommer ett generat skratt och det ger ytterligare belägg för hennes omognad och oansvarighet. En vittnespsykolog skulle förmodligen säga att dessa fniss är ett tecken på att personen ljuger helt enkelt. Jag tror inte det är så illa, utan att det är ett tecken på bristande verklighetsförankring. Wetterstrand är en liten flicka som lärt sig de politiska flosklerna och vad man skall tycka, men den flicka hon fortfarande är kan inte låta bli att fnissa åt alltihopa.  

Och låt oss till sista vara ärliga och utmana våra egna fördomar. Vi har alla ansett Sahlin vara drottning bland Sveriges halalhippies (och Westerberg kung då), frågan är om inte Sahlin högtidligt skall överräcka drottningkronan till Wetterstrand, jag menar allvar nu mina damer och herrar.

Länk SR Valet 2010-05-23