Reflexioner kring Fadimes död

Det var inte länge sedan femårsdagen av Fadime Sahindals död inträffade. Denna sorgliga femårsdag uppmärksammades inte speciellt mycket. Det känns på något sätt som om det är en Socialdemokratisk affär detta med Fadimes dystra öde, det var den socialdemokratiska regeringen som beslutade att bevilja asyl för dessa familjer. Fadime var dessutom verksam inom SSU och arbetade med föredrag och liknande för SSU. Man kan förstå att minnet av det inträffade väcker blandade känslor hos många socialdemokrater, det är ett klockrent misslyckande för vårt samhälle, vår integrationspolitik och immigrationspolitik. Lite beklämd blir man i alla fall när man surfar in på hemsidan för Fadimes minne, den verkar inte ha uppdaterats sedan 2005, och då har ändå femårsdagen passerat i januari 2007. Bryr de sig inte längre eller påminner det för mycket om det totala misslyckandet för immigrationspolitiken?

Jag kommer fortfarande ihåg rättegången mot Fadimes pappa, han erkände utan prut att han mördat dottern, han ansåg att han upprättat sin familjs heder, vi från ursprungsbefolkningen ansåg att han förlorat alla heder, så olika ser vi på heder i våra olika kulturer. Nu väntade Fadimes pappa att han skulle bli dömd till rättpsykiatrisk vård, det var alldeles tydligt. Så länge han trodde att han skulle bli dömd till rättspsykiatrisk vård så erkände han dådet, i samma sekund han förstod att straffet skulle bli livstids fängelse så tog han tillbaka sitt erkännande. Det intressanta är att han i första läget inbillade sig att han skulle slippa undan med ett milt straff på någon psykiatrisk slutenvård. Vem hade gett de signalerna till Fadimes familj och andra liknande familjer? Hur hade det påverkat Fadimes familj om helt andra signaler om rätt och orätt hade fått råda? Det kan vi enbart spekulera om naturligtvis. Men rättssamhället visade sig agera med sådan flathet att man häpnar. Fadimes bror hotar henne under rättegången, efter rättegången hotar han henne igen, mitt framför ögonen på hela rättssamhället. Han och övriga familjen spottade i princip hela det svenska rättsamhället i ansiktet.

Jag läser från hemsidan om Fadime,

- När jag var sju år gammal flyttade vi till Sverige, av ekonomiska skäl. Till en början var allt frid och fröjd men ju äldre jag blev, desto mer förbud började mina föräldrar sätta upp. De första tecknen jag märkte var att jag inte längre fick leka med mina svenska kamrater, eller delta i aktiviteter utanför skolan.

Jag har rättat stavfel i den citerade texten. De flyttade alltså hit av ekonomiska skäl, de skulle med mitt sätt att se inte ha fått asyl överhuvudtaget. Jag förstår inte hur de ändå kunde få asyl, detta är för mig obegripligt. De politiker som låtit detta ske har ett tungt ansvar, ett ansvar de slipper att ta i vanlig ordning. Hur hade då Fadimes liv sett ut om de inte fått asyl? Ja läs vad hon själv skrev när hon fortfarande levde,

- Jag föddes i en liten by nära staden Elbistan i den kurdiska delen av Turkiet. Mina föräldrar ägde mark och försörjde sig på lantbruk och djurskötsel, vilket vi i familjen arbetade gemensamt med, sida vid sida. Vi var en enda stor och lycklig familj med klara roller och uppgifter. Visserligen hade vi inget materiellt överflöd men vi hade en varm gemenskap.

Det låter som om vi skulle ha gjort henne och hennes familj en tjänst om de INTE fått asyl, jämför hur de har det nu.

Hur Fadimes familj såg på oss svenskar beskriver Fadime här,

- Deras uppfattning om svenskar och det svenska levnadssättet var att de var lösaktiga och att de varken hade kultur, moral eller etiska värderingar. Det enda de gjorde var att dricka, gå ut och dansa och ha fria sexvanor. Dessutom ansåg de att svenskar inte hade någon som helst respekt för familjelivet eftersom de skilde sig till höger och vänster.

Ja, det är inte utan att Fadimes familj kanske har en poäng här, moral och etik är på tillbakagång i vårt land. Däremot finns det ingen chans att vi någonsin kommer att förfalla till den moral Fadimes familj har. De såg i princip på svenskar som mer eller mindre leprasmittade, ändå valde de att flytta hit. Jag kan heller inte förstå detta, de flyttade förvisso hit av ekonomiska skäl, men flyttar man till ett land där man föraktar ursprungsbefolkningen? Det hela är sjukt, har man de åsikter som Fadimes familj har skall man helt enkelt inte få uppehållstillstånd. Fadime skriver vidare om när hennes pappa fått reda på att hon inlett ett förhållande med en svensk man,

- Det skakade om deras värld och skrämde livet ur dem. I deras ögon hade jag alltså förvandlats från en fin kurdisk flicka till en uppkäftig hora som trodde att hon var något bara för att hon levde i Sverige. De var tvungna att bevisa för sin omgivning att de kunde hantera problemet, för att bevara sin heder. Ett beteende som mitt måste straffas och skulden skulle betalas i blod.

Men det finns ingen "hederskultur" enligt en del svenska skribenter, detta är alltså skrivet av Fadime själv. Vidare skriver Fadime,

- Männen i släkten började ringa och hota mig per telefon. De talade om för mig att jag aldrig skulle komma undan med det här. Min lillebror fick till uppgift att ta livet av mig. Varför just han blev utvald var naturligt, han var omyndig och riskerade inte att dra på sig något högre straff. Dessutom var det hans uppgift, som ende son i familjen, att se till att hans systrar höll sig inom kulturens ramar.

Hoten blev allt allvarligare ju längre tiden gick, och ju mer jag stod på mig och vägrade underkasta mig, desto värre blev det. Till slut stod jag inte ut längre utan beslöt mig för att vända mig till polisen för att få skydd och informera dem om min situation så att de skulle vara insatta i fall något skulle hända mig.

Här går det för långt och samhället uppvisar en flathet utan like. Polisen gör inget, de tar inte hoten på allvar, de är väl vana vid svenska män som hotar sin före detta fru av svartsjuka. Som en röd tråd genom detta tragiska öde löper den svenska flatheten, Fadime hotas gång på gång, kanske det är rädsla för att bli misstänkta för att vara rasister som ingen vågar göra något. Ett ödes ironi är det att den främsta förespråkaren för denna flathet är Socialdemokratiska partiet, det kunde nog inte Fadime genomskåda, trots allt, hon var själv övertygad Socialdemokrat, ett parti som enligt mitt tycke svek henne.

Jag skall uttrycka mig klart, kanske brutalt. Fadimes familj är inte välkomna i Sverige enligt mig. Uppvisar man sådana åsikter som Fadimes pappa och bror har lagt i dagen så skall de åka hem igen, de föraktar svenskar och alla de värderingar vi står för, de undviker kontakter med svenskar, de låter inte ens sin dotter leka med svenska barn. Gott! Då är ni inte välkomna i mitt hemland, jag går inte hem till någon och äter middag hos någon jag inte är välkommen hos, maten skulle liksom inte smaka då, men det gör ni (t.ex. Fadimes familj) om en folkmajoritet har samma åsikter som jag. Män som Fadimes pappa talar om heder, men vanlig universell heder säger att man inte våldgästar någon, ni är inte välkomna. Jag tar det igen, NI ÄR INTE VÄLKOMNA.

Om jag fått bestämma så hade Fadimes familj aldrig fått asyl, det stämmer. Men när de väl var här och Fadime blev hotad för att hon integrerade sig för väl, enligt hennes pappa, skulle jag ha skickat hem familjen och låtit Fadime stannat, hon hade säkert blivit en samhällsnyttig och respektabel medborgare.

Jag sitter här och funderar på om jag profiterar på Fadimes tragiska öde, det kanske jag gör. Fadime delade inte min politiska uppfattning, hon hade inte tyckt om en del av det jag skrivit här. Jag tycker verkligen att det är förjävligt att hennes liv slutade på detta vis alldeles för tidigt, detta får kompensera mitt eventuella profiterande. Dessutom får jag ge henne en eloge för det mod och civilkurage hon uppvisade, hon stod upp för sina rättigheter mot sin far och sin familj, hon vek sig inte, det kan ingen ta ifrån henne. Som en erkänsla för hennes mod publicerar jag hennes slutord okommenterade, lyssna då ni socialdemokrater, vänsterpartister och centerpartister, ni verkar redan ha glömt Fadimes öde.

- Jag har valt att berätta min historia här för er i dag i förhoppning om att det kan hjälpa andra invandrartjejer, så att inte fler behöver gå igenom det jag har fått göra. Om alla drar sitt strå till stacken behöver sånt här inte upprepas. Oavsett vilken kulturell bakgrund man har bör det vara en självklarhet för varje ung kvinna att både få ha sin familj och det liv man önskar sig.

Men tyvärr är det ingen självklarhet för många tjejer. Och jag hoppas att ni inte vänder dem ryggen, att ni inte blundar för dem.

Tack för att ni lyssnade.

Fadime Sahindal

Andra bloggar om: Flyktingpolitik, Integration, Fadime

Världsrekord i oseriös "forskning"

Ja, det måste nog handla om något liknande, det Peter Gill, professor i pedagogik och Anne-Lie Ericson presterar i en artikel på DN-debatt, var annars?
De två går ut hårt med en braskande rubrik "Vart tredje mobbningsfall utförs av lärare mot elev". Nu är det så att själva definitionen av mobbning är att flera personer kränker systematisk en annan person över en lite längre tid, det är alltså ingen mobbning om en lärare kränker en elev utan det kan kallas kränkning eller trakasseri. Det är naturligtvis mycket allvarligt om en lärare skulle trakassera någon elev, men det framgår tydligt att någon lärare inte har fått komma till tals i denna undersökning, alltså det kan röra sig om en elev som känt sig trakasserad för att läraren kräver att eleven skall göra sina läxor, vi har ingen aning om bakgrunden kort sagt till dessa påståenden. Att en professor kan svälja detta och gå ut med ett så diskutabelt material är skrämmande, vad krävs för att bli professor i dag?

Att var tredje elev som blir mobbad skulle vara utsatt av en lärare är förövrigt så fullständigt otroligt att bara det påståendet borde komma in i The Guinness book of record.

Gill och Ericson skriver att en "unik databas" skapats, denna unika databas innehåller alltså 95 fall, dessa fall är "berättelser" enligt forskarna, om nu en tredjedel av dessa berättelser handlar om lärare som påstås ha kränkt en elev så skulle det utgöra 32 av berättelserna, berättelser där läraren själv inte fått ge sin syn på saken. Fallen har kommit in till Beo, skolverkets barn och elevombud, han heter Lars Arrhenius. Beo har skickat dessa till Gill och Ericson med E-post och som vanlig post. Allt talar för att detta är en rafs och hafsundersökning gjord för att publicisterna har velat få in en artikel på DN-debatt, finns det något enklare sätt?

Gill och Ericson skriver att i 40 % av fallen så har mobbaren handlat ensam. Men snälla professorn, själva definitionen på mobbning är att flera utsätter en person. Vi har alltså en professor som inte har koll på själva definitionen av mobbning. Det är naturligtvis allvarligt att överhuvudtaget kränka någon, men att på detta sätt blanda ihop begreppen tyder på ett vetenskapligt förfall av sällan skådat slag.

Vidare skriver Gill att i samtliga fall var lärare och rektorer informerade om dessa kränkningar, i 51 % av fallen valde lärare att inte reagera, i 62 % av fallen valde rektorer att inte reagera. Det är fullständigt horribla siffror. Varje rektor vet att den i dagens skola sitter på kommunledningens nåder. Är det något dagens rektorer är rädda för är det att dra ogillande på sig i just fall som detta, de behöver inte vara stora humanister, men vill de sitta kvar som rektor är det allmänt känt bland dagens rektorer att man absolut inte får slarva ifall som dessa. Hur vet Gill och Ericson att rektorerna och lärarna inte reagerat? Lärarna och rektorerna har absolut tystnadsplikt så de lär knappast ha pratat med Gill och Ericson. Detta mina damer och herrar är så ensidigt och så tendensiöst att det borde stå som modell och typexempel på undermålig undersökning och slaskjournalistik.

Jag har tidigare tagit upp fall där tveksam forskning och professorer som presenterat undermåliga undersökningar varit uppenbar. Jag tror ändå att detta tar priset, det är så många uppenbara felaktigheter och sådant uppenbart slarv att man häpnar. Är inte professor Gill rädd om sitt rykte och namn? När han på detta sätt går ut i DN-debatt med direkt felaktigt material och presenterar materialet på ett utomordentligt tendentiöst sätt så drar han sitt namn och sin titel i smutsen. Vad betyder titeln professor i dagens Sverige? Ingenting, absolut ingenting, vi har fått se hårresande undersökningar och påståenden från lite för många professorer på sista tiden. Gill och Ericson har förbrukat sina förtroenden, de kan påstå vad som helst i framtiden, de har i alla fall inget förtroendekapital kvar. Var fanns länken till en sammanfattning av själva materialet någonstans? Den fanns överhuvudtaget inte alls, och det är ett minimikrav tycker åtminstone jag.

Andra bloggar om: Skolan, Media

Etik och moral

Jag har ofta senaste åren funderat på om vår allmänna moral håller på att eroderas i vårt land. Det är lätt när man själv kommit en bit upp i åren att slå ner och döma ut den nya tidsandan, de nya företeelser som växer fram i samhället. Dessutom är det svårt att bedöma den moraliska statusen hos samhället och befolkningen bakåt i tiden, minnet spelar ofta spratt med oss människor, vi har en tendens att se historien i ett rosenrött skimmer.

Ändå så tror jag faktiskt att den samhälliga moralen och vår allmänna moral har eroderats på senare år eller senare decennier snarare. Företag klämmer ur vartenda öre av oss konsumenter, Vattenfall går i princip över lik för att göra rekordvinster och ge bonusar till dess direktörer. Vi hör om osannolika bonusprogram från diverse företag, motiveringen lär vara att vi måste behålla dessa direktörer i vårt land. Vid en kontroll visar det sig att inte en enda svensk direktör sökt eller i alla fall fått jobb utomlands. Politiker ertappas med fingrarna i syltburken, bryter de inte mot lagen så utnyttjar de lagen till fullo för att förse sig själva, det är inte en eller två politiker som utnyttjat riksdagens sjuksystem ( att inte sjukskriva sig vid sjukdom utan påstå att man jobbar hemma, detta trots t.ex. influensa) det är ett ganska stort antal. Barnledighet anpassas på ett finurligt sätt av våra politiker för att ge maximal utdelning. Vi minns Billströms "det blir inga vägtullar under mandatperioden", hon blev överkörd av regeringen men all moral i världen sade att hon skulle ha avgått.

Ett mer subtilt system för omoral från politikernas sida, men kanske ännu allvarligare är att regeringar satt i system att ålägga kommuner uppgifter samtidigt som man inte ger ekonomiska resurser till dessa ålägganden. Rikspolitikerna vet att det i första hand är kommunpolitikerna som får bära hundhuvudet när media kommer springande.

En annan aspekt av vår eroderande moral kan avläsas inom idrotten. Gunder Hägg blev på sin tid hudflängd och avstängd för att ha tagit emot 40 kronor, det ansågs djupt omoraliskt. I dag diskuteras dopning av elitidrottare, problemet belyses med utgångspunkt att den enskilde idrottsmannen fuskar, en inte helt felaktig utgångspunkt naturligtvis, men de bakomliggande orsakerna diskuteras aldrig, att pengar betyder alltmer inom idrotten. Våra idrottsklubbar har förvandlats till aktiebolag, att vinna blir allt viktigare. Detta får som påföljd att tränare sparkas i parti o minut, tränaren i sin tur skyller förluster på domaren och tar inte sällan tillfället i akt att öppet och offentligt skälla ut domaren under pågående match, inför TV-kameror. Detta var fullständigt otänkbart när jag fortfarande var ung.

Så i kväll på Uppdrag granskning så såg vi poliser som gjorde beslag av stulet dyrbart konstglas. Ägarna till detta konstglas skall enligt polisens förordningar eftersökas, vi vet inte om så gjordes. Det beslagtagna konstglaset såldes av Överskottsbolaget, intresserade poliser, samt de som gjorde beslaget, tipsades av de poliser som skötte kontakterna med Överskottsbolaget. Dessa poliser, som gjorde beslaget, köpte sedan stöldgodset lagligt till en tiondel av det rätta värdet. En åklagare blev tipsad och köpte en pjäs till en tiondel av det rätta värdet. Samma åklagare som alltså skall döma andra människor för häleri. Det konstaterades i programmet att inget olagligt skett. Detta är intressant, för då kommer vi till etik och moral i stället. Alla fattar att så här får det inte gå till, det undergräver fullständigt förtroendet för våra rättsvårdande myndigheter. Både åklagaren och polisernas försvar var att inget olagligt skett. Nej, det är värre än så, den allmänna moralen i vårt land har nått ett bottenrekord, det märks på många olika sätt. Detta är också en utveckling som skett under en längre tid, steg för steg har den allmänna moralen i samhället eroderats. Vissa politiker får panik när tecknen på förfallet blir alltför märkbart, då kommer de brådstörtat med förslag om att etik och moral skall börja läras ut till elever i skolan, detta för att hejda förfallet något. Nu är det alldeles felaktiga och tokiga förslag. Man kan inte göra moral till ett skolämne, det blir snarare ett kvitto på förfallet i sådana fall. Dessutom måste man alltid börja med sig själv, i detta fall måste politikerna börja föregå med gott exempel.

Många av de omvärderingar vi gjort under nittonhundratalet har varit bra och av godo. Kvinnor har kommit ut på arbetsmarknaden och blivit mer jämställda. Homosexuella ses inte längre som leprasmittade. Vi slår inte längre våra barn i uppfostrande syfte. Vi sätter inte längre våra brottslingar på fästning med vatten och bröd. Men har vi gått för långt? Vet vi när de är dags att sätta stopp? Vissa kvinnor har plötsligt börja hylla det s.k. SCUM manifestet som är avskyvärt och skulle vara totalt omöjligt att torgföra fordom. Homosexuella skall plötsligt få adoptera barn, trots att en enig expertis avråder, men den politiska korrektheten för råda i riksdagen och betyder mer än vad expertisen säger, ingen ens frågar efter vad folk i allmänhet tycker. Barn får växa upp utan några gränser alls och det börjar talas om "curlingföräldrar". Brottslingar döms till så milda straff, efter grova våldsbrott att vanligt folk börjar tvivla på vad de läser, en ung man får ett halvårs sluten ungdomsvård efter att ha stuckit ihjäl en annan människa utan påtaglig orsak.

Detta är sannolikt en orsak till det moraliska förfallet, att vi gått för långt i vår liberala syn på samhälliga företeelser. Det finns sannolikt fler orsaker, kanske den nyliberala vågen på åttiotalet hade en förödande inverkan på moralen, det började gro en "fixa dig själv och skit i alla andra" mentalitet i samhället. Politiskt tankegods från det liberala sextiotalet kan ha bidragit, liksom globaliseringens verkningar. Klart är att det moraliska förfallet börjar bli besvärande märkbart på många olika områden och att det är dags att börja diskutera detta problem, inte bara de manifesta symtomen.

Andra bloggar om: Moral, Samhälle, Juridik