Reflexioner kring Fadimes död

Det var inte länge sedan femårsdagen av Fadime Sahindals död inträffade. Denna sorgliga femårsdag uppmärksammades inte speciellt mycket. Det känns på något sätt som om det är en Socialdemokratisk affär detta med Fadimes dystra öde, det var den socialdemokratiska regeringen som beslutade att bevilja asyl för dessa familjer. Fadime var dessutom verksam inom SSU och arbetade med föredrag och liknande för SSU. Man kan förstå att minnet av det inträffade väcker blandade känslor hos många socialdemokrater, det är ett klockrent misslyckande för vårt samhälle, vår integrationspolitik och immigrationspolitik. Lite beklämd blir man i alla fall när man surfar in på hemsidan för Fadimes minne, den verkar inte ha uppdaterats sedan 2005, och då har ändå femårsdagen passerat i januari 2007. Bryr de sig inte längre eller påminner det för mycket om det totala misslyckandet för immigrationspolitiken?

Jag kommer fortfarande ihåg rättegången mot Fadimes pappa, han erkände utan prut att han mördat dottern, han ansåg att han upprättat sin familjs heder, vi från ursprungsbefolkningen ansåg att han förlorat alla heder, så olika ser vi på heder i våra olika kulturer. Nu väntade Fadimes pappa att han skulle bli dömd till rättpsykiatrisk vård, det var alldeles tydligt. Så länge han trodde att han skulle bli dömd till rättspsykiatrisk vård så erkände han dådet, i samma sekund han förstod att straffet skulle bli livstids fängelse så tog han tillbaka sitt erkännande. Det intressanta är att han i första läget inbillade sig att han skulle slippa undan med ett milt straff på någon psykiatrisk slutenvård. Vem hade gett de signalerna till Fadimes familj och andra liknande familjer? Hur hade det påverkat Fadimes familj om helt andra signaler om rätt och orätt hade fått råda? Det kan vi enbart spekulera om naturligtvis. Men rättssamhället visade sig agera med sådan flathet att man häpnar. Fadimes bror hotar henne under rättegången, efter rättegången hotar han henne igen, mitt framför ögonen på hela rättssamhället. Han och övriga familjen spottade i princip hela det svenska rättsamhället i ansiktet.

Jag läser från hemsidan om Fadime,

- När jag var sju år gammal flyttade vi till Sverige, av ekonomiska skäl. Till en början var allt frid och fröjd men ju äldre jag blev, desto mer förbud började mina föräldrar sätta upp. De första tecknen jag märkte var att jag inte längre fick leka med mina svenska kamrater, eller delta i aktiviteter utanför skolan.

Jag har rättat stavfel i den citerade texten. De flyttade alltså hit av ekonomiska skäl, de skulle med mitt sätt att se inte ha fått asyl överhuvudtaget. Jag förstår inte hur de ändå kunde få asyl, detta är för mig obegripligt. De politiker som låtit detta ske har ett tungt ansvar, ett ansvar de slipper att ta i vanlig ordning. Hur hade då Fadimes liv sett ut om de inte fått asyl? Ja läs vad hon själv skrev när hon fortfarande levde,

- Jag föddes i en liten by nära staden Elbistan i den kurdiska delen av Turkiet. Mina föräldrar ägde mark och försörjde sig på lantbruk och djurskötsel, vilket vi i familjen arbetade gemensamt med, sida vid sida. Vi var en enda stor och lycklig familj med klara roller och uppgifter. Visserligen hade vi inget materiellt överflöd men vi hade en varm gemenskap.

Det låter som om vi skulle ha gjort henne och hennes familj en tjänst om de INTE fått asyl, jämför hur de har det nu.

Hur Fadimes familj såg på oss svenskar beskriver Fadime här,

- Deras uppfattning om svenskar och det svenska levnadssättet var att de var lösaktiga och att de varken hade kultur, moral eller etiska värderingar. Det enda de gjorde var att dricka, gå ut och dansa och ha fria sexvanor. Dessutom ansåg de att svenskar inte hade någon som helst respekt för familjelivet eftersom de skilde sig till höger och vänster.

Ja, det är inte utan att Fadimes familj kanske har en poäng här, moral och etik är på tillbakagång i vårt land. Däremot finns det ingen chans att vi någonsin kommer att förfalla till den moral Fadimes familj har. De såg i princip på svenskar som mer eller mindre leprasmittade, ändå valde de att flytta hit. Jag kan heller inte förstå detta, de flyttade förvisso hit av ekonomiska skäl, men flyttar man till ett land där man föraktar ursprungsbefolkningen? Det hela är sjukt, har man de åsikter som Fadimes familj har skall man helt enkelt inte få uppehållstillstånd. Fadime skriver vidare om när hennes pappa fått reda på att hon inlett ett förhållande med en svensk man,

- Det skakade om deras värld och skrämde livet ur dem. I deras ögon hade jag alltså förvandlats från en fin kurdisk flicka till en uppkäftig hora som trodde att hon var något bara för att hon levde i Sverige. De var tvungna att bevisa för sin omgivning att de kunde hantera problemet, för att bevara sin heder. Ett beteende som mitt måste straffas och skulden skulle betalas i blod.

Men det finns ingen "hederskultur" enligt en del svenska skribenter, detta är alltså skrivet av Fadime själv. Vidare skriver Fadime,

- Männen i släkten började ringa och hota mig per telefon. De talade om för mig att jag aldrig skulle komma undan med det här. Min lillebror fick till uppgift att ta livet av mig. Varför just han blev utvald var naturligt, han var omyndig och riskerade inte att dra på sig något högre straff. Dessutom var det hans uppgift, som ende son i familjen, att se till att hans systrar höll sig inom kulturens ramar.

Hoten blev allt allvarligare ju längre tiden gick, och ju mer jag stod på mig och vägrade underkasta mig, desto värre blev det. Till slut stod jag inte ut längre utan beslöt mig för att vända mig till polisen för att få skydd och informera dem om min situation så att de skulle vara insatta i fall något skulle hända mig.

Här går det för långt och samhället uppvisar en flathet utan like. Polisen gör inget, de tar inte hoten på allvar, de är väl vana vid svenska män som hotar sin före detta fru av svartsjuka. Som en röd tråd genom detta tragiska öde löper den svenska flatheten, Fadime hotas gång på gång, kanske det är rädsla för att bli misstänkta för att vara rasister som ingen vågar göra något. Ett ödes ironi är det att den främsta förespråkaren för denna flathet är Socialdemokratiska partiet, det kunde nog inte Fadime genomskåda, trots allt, hon var själv övertygad Socialdemokrat, ett parti som enligt mitt tycke svek henne.

Jag skall uttrycka mig klart, kanske brutalt. Fadimes familj är inte välkomna i Sverige enligt mig. Uppvisar man sådana åsikter som Fadimes pappa och bror har lagt i dagen så skall de åka hem igen, de föraktar svenskar och alla de värderingar vi står för, de undviker kontakter med svenskar, de låter inte ens sin dotter leka med svenska barn. Gott! Då är ni inte välkomna i mitt hemland, jag går inte hem till någon och äter middag hos någon jag inte är välkommen hos, maten skulle liksom inte smaka då, men det gör ni (t.ex. Fadimes familj) om en folkmajoritet har samma åsikter som jag. Män som Fadimes pappa talar om heder, men vanlig universell heder säger att man inte våldgästar någon, ni är inte välkomna. Jag tar det igen, NI ÄR INTE VÄLKOMNA.

Om jag fått bestämma så hade Fadimes familj aldrig fått asyl, det stämmer. Men när de väl var här och Fadime blev hotad för att hon integrerade sig för väl, enligt hennes pappa, skulle jag ha skickat hem familjen och låtit Fadime stannat, hon hade säkert blivit en samhällsnyttig och respektabel medborgare.

Jag sitter här och funderar på om jag profiterar på Fadimes tragiska öde, det kanske jag gör. Fadime delade inte min politiska uppfattning, hon hade inte tyckt om en del av det jag skrivit här. Jag tycker verkligen att det är förjävligt att hennes liv slutade på detta vis alldeles för tidigt, detta får kompensera mitt eventuella profiterande. Dessutom får jag ge henne en eloge för det mod och civilkurage hon uppvisade, hon stod upp för sina rättigheter mot sin far och sin familj, hon vek sig inte, det kan ingen ta ifrån henne. Som en erkänsla för hennes mod publicerar jag hennes slutord okommenterade, lyssna då ni socialdemokrater, vänsterpartister och centerpartister, ni verkar redan ha glömt Fadimes öde.

- Jag har valt att berätta min historia här för er i dag i förhoppning om att det kan hjälpa andra invandrartjejer, så att inte fler behöver gå igenom det jag har fått göra. Om alla drar sitt strå till stacken behöver sånt här inte upprepas. Oavsett vilken kulturell bakgrund man har bör det vara en självklarhet för varje ung kvinna att både få ha sin familj och det liv man önskar sig.

Men tyvärr är det ingen självklarhet för många tjejer. Och jag hoppas att ni inte vänder dem ryggen, att ni inte blundar för dem.

Tack för att ni lyssnade.

Fadime Sahindal

Andra bloggar om: Flyktingpolitik, Integration, Fadime