Jag läser på PI om att Reinfeldt son Erik Reinfeldt råkat i slagsmål med personer av utländsk härkomst. Nu är detta inte så ovanligt i många av våra förorter, det är dock sannolikt inte så vanligt i den stadsdel där Reinfeldt bor. Bråket hade att göra med en ganska vanlig och trivial historia dessa dagar, en vän till Erik Reinfeldt har yttrat något olämpligt på nätet om en flicka. Flickans vänner har spunnit vidare på förolämpningen. Kan man starta ett bråk så tar vissa alla chanser, kanske i brist på annat att ägna sin tid åt.
När jag läser förundersökningen verkar Erik Reinfeldts historia trovärdig, betydligt mer trovärdig en de åtalades historia. Erik Reinfeldt anklagas av de åtalade bröderna för att ha kallat dem ”blatte”. Vi kommer aldrig att få veta sanningen, men eftersom Reinfeldts historia i övrigt verkar sammanhängande och trovärdig så går han nog fri från denna anklagelse. Sätter man dessutom in detta yttrande i sitt sammanhang så är det få som anklagar Erik Reinfeldt för detta enstaka ord, det är ju dessutom hans far vi alla vill sätta dit (eller hur?).
När jag läser förundersökningen blir jag dock fundersam vid ett stycke som handlar om Erik Reinfeldts agerande direkt efter att han har blivit misshandlad. Så här står det i Eriks egen redogörelse från förundersökningen.
Dennis stod därefter och matade slag mot Eriks huvud och kropp, kanske tio-femton slag. Han träffades av fyra-fem slag i huvudet och några i magen. Erik försökte skydda sig och fösa bort Dennis. Dennis slutade att slå och ville att alla skulle gå till en skog i närheten av skolan. Någon, troligen Kevin, sade att ”du kan skicka hit 100 poliser och vi ska spränga dem i luften”. Kevin sade med instämmande från Dennis att han kände personer från Black Cobra. Kevin sade också att han skulle knivhugga honom om han såg honom igen. Jonathan och Sam följde med Dennis och hans kamrater upp i skogen.
Erik ville inte följa med utan gick fram till Dennis, tog honom i hand och bad om ursäkt om han gjort något som fått Dennis att slå honom. Han vände sig också till Kevin och ville ta honom i hand. Kevin lyfte dock ett finger mot honom och sade med ett hånflin ”det här stannar mellan oss, om du går till polisen får du mer problem”.
Jag förstår att Erik kände sig i underläge direkt efter misshandeln och att självförtroendet inte var det bästa just då. Men att ta personer i hand precis efter att de misshandlat en själv är fullständigt oacceptabelt. Man kan som Eriks pappa tycka att vi med fel hudfärg och som råkar vara etniska svenskar är barbarer och att de som misshandlade Reinfeldt son representerar höjden av förfinad kultur, men att ta sina plågoandar i hand och be om ursäkt för att man blivit misshandlad är att gå för långt. Detta sagt även med tanke på att gärningsmännen här utsetts av Eriks far till bärare av förfinad kultur.
Dessutom kan man undra vad kamraterna till Erik gjorde när han blev misshandlad, stod de bara och tittade på? Kamratkulturen kanske också är en smula snedvriden ute i Danderyd, barbarerna hjälper inte ens de sina.
Ja nu är det återigen julafton för landets alla recensenter, en ny Åsa-Nissefilm har haft premiär. Man kan nästan tro att filmer om Åsa-Nisse är gjorda för att reta gallfeber på svenska recensenter. De reagerar med ryggmärgen inför en buskisfilm innehållande namnet Åsa-Nisse. En recensent som tycker Åsa-Nisse är rolig är en stendöd recensent. Det är ungefär likställt med att sparka undan kryckorna för handikappade som fritidsnöje, man får helt enkelt inte göra det. Jag hoppas recensenten Jan Lumholdt har fast anställning och inte vikarierar, han skriver nämligen så här i SvD om den senaste Åsa-Nisse produktionen.
Men det är ändå mycket roligare än både Späck och Göta kanal. Jag ser faktiskt gärna en uppföljare, fast bättre.
Förstår inte Lumholdt den konsensus och den oskrivna lag som säger att en svensk recensent måste såga denna folkliga buskis jäms med fotknölarna. Det är ju en kultur som de lagerprydda givit tummen ned till (i Rom var det tvärt om när det begav sig, tummen upp betydde avrättning). Det är nog så att man redan på journalisthögskolan får lära sig att en produktion av Åsa-Nisse, den skall man såga och eleverna får mest lära sig att använda sin eventuella fantasi när de gör detta journalistiska hantverk.
Förövrigt kan man ifrågasätta vilken samhällelig funktion dagens recensenter fyller. Människor som verkligen styrs i sitt filmval av DN:s och SvD:s recensenter är företrädesvis boende på Östermalm, Lidingö och Danderyd (valkrets 1,15 och 16 där Fi fick fler röster än SD) övrig befolkning i detta land lär inte styras av dessa recensenter i sitt val av film en biokväll.
Förövrigt; tidningarna hyllar Mabaraks fall och jämför det med den berömda europeiska murens fall. Skillnaden är att vi åtminstone kunde ana vad som skulle komma efter murens fall och vi kunde acceptera det. Samhällena bakom muren skulle utan tvivel bli mer demokratiska efter rivningen av muren. Vad jag kan se gäller inte samma förhållande med Egypten i dag, i alla fall är osäkerheten mycket större nu.
Uppdrag Granskning i kväll, svenska ungdomar reser till Norge för att få ett jobb, vilket som helst. De bor bland kackerlackor och betalar 3000 för att bo tre-fyra stycken i ett rum. De tar de jobb norrmännen inte vill ha och hånskrattar åt.
Ungdomsarbetslösheten i vårt eget land är 25 procent, ute i många landsändar är det omöjligt för ungdomar att få ett arbete. Det är förståeligt att ungdomarna i vårt land känner sig tvingade att resa till Norge för att tjäna sitt uppehälle. Det är samma ungdomsgeneration som skall ta över efter oss och som vi lagt landets framtid hos.
Vi ser alltså en utveckling där polacker och andra EU-medborgare kommer hit för att arbeta, ofta under dåliga förhållanden och med sämre betalt än svenskar. Samtidigt får svenska ungdomar åka till Norge för att söka sitt uppehälle. Dessutom blir de svenska ungdomar som gör resan till Norge förnedrade av den inhemska norska befolkningen, samma befolkning vi fordom berättade roliga historier om. Jag har lite svårt att se de stora vinsterna med denna romantiserade globalisering.
Enligt Uppdrag Granskning så var en låt i Norge som häcklade svenska ungdomar mycket populär och i princip en riktig ”hit”. Texten i låten handlar om svenskar som bara arbetar, festar och bor som zigenare. Min norska är dålig men jag hör tydligt ”jävla partysvenskar” i texten. Det är egentligen inte norrmännen som häcklar vår ungdom på detta sätt, det är våra egna politiker som gjort denna cirkus möjlig.
I samband med det uppmärksammade åtalet mot Assange så har enligt en artikel i SvD, blickarna vänts mot Sverige. De som blickar mot vårt land är i första hand anhängare av Assange , Wikileaks grundare. Hur det än är med sanningen bakom våldtäktsanklagelserna (som i sig innehåller en del konstigheter) så är den bild som målas upp av Sverige inte helt olik den bild denna blogg i många år gett av vårt land. Så här ser Jhon Pilger på rättsprocessen i vårt land mot Assange .
–Sverige borde skämmas, sa Pilger till The Australian under decemberförhandlingarna.
Pilger hävdar också på sin blogg att Claes Borgström först och främst är politiker, och pekar på hans kopplingar till Socialdemokraterna.
Att Borgström först och främst är politiker är det många i vårt land som håller med om, det är t.o.m. uppenbart. En man som oskyldigt blivit anklagad för våldtäkt skulle aldrig i livet välja Borgström som advokat. Lägg därtill till att Anna Ardin, kvinnan som anklagat Assange, också är djupt insyltat i socialdemokraternas mer feministiska falang, då blir det faktiskt lite obehagligt. Vidare i artikeln står det så här.
Bloggen My FDL skriver om hur Sverige är känt för att vara ett litet neutralt land, men att deras icke namngivna källor beskriver en incestuös svensk elit, där regeringen, rättsväsendet och media är tätt hoptrasslat.
Här blir denna blogg nästan chockad, det är ju exakt vad denna blogg gett uttryck för år efter år. Äntligen! Kanske anklagelserna mot Assange ändå för något gott med sig. Bilden av Sverige som en sandlåda för några små eliter uppmärksammans utomlands också. Jag vill inte gå så långt att rättsväsendet är tätt hoptrasslad med regeringen, det är inte en rättvisande bild, men att den är det med media står utom allt tvivel. Skulle inte både regeringen och det rödgröna politiska blocket vara så tätt hoptrasslad med media och journalister så skulle vi sannolikt redan ha en annan immigrationspolitik i vårt land.
Vi får se om uppmärksamheten utomlands även kan öppna ögonen på människor här hemma om det djupt odemokratiska i banden och beroendeförhållandet mellan vår mediala och politiska elit. Under valrörelsens slutskede såg vi en press som basunerade ut den politiska majoritetens budskap och som t.o.m. skrek ut vilket parti människor inte skulle rösta på. Jag tror inte riktigt svenska folket förstår hur snedvridet och odemokratiskt detta är.
Både Peter Weiderud, socialdemokratiska broderskapsrörelsen och chefen för Mellanösternstudier vid Lunds universitet, Leif Stenberg har försäkrat allmänheten om att faran med att Egypten förvandlas till en islamistisk diktatur är försvinnande liten. Weiderud påstår i sin artikel att islamismen har mycket gemensamt med den europeiska kristendomen. Saken är den att varken jag eller valmanskåren i Sverige vill att kristendomen tar över styret i vårt eget land, oavsett hur det förhåller sig med likheterna mellan kristendomen och islam.
Magnus Norell publicerar i dag en artikel där problemen belyses på ett nyktrare sätt än vad Weiderud och Stenberg gett uttryck för i sina artiklar. Så här skriver Norell.
Men efter de första dagarnas försiktiga hållning, har MB klivit fram som en viktig aktör och för första gången även deltagit i samtal mellan regeringen och oppositionen om den framtida utvecklingen i Egypten. Detta är inte så konstigt. Utöver den egyptiska försvarsmakten är MB den enda riktigt väl organiserade kraften i Egypten, inte bara som den största och effektivaste oppositionsgruppen, utan även som en organisation med en väloljad och relativt framgångsrik social verksamhet.
MB står här för Muslimska Brödraskapet. Norell påpekar att denna organisation bit för bit flyttar fram sina positioner och att organisationen dessutom är välorganiserad och har muskler. Vi frågar oss hur Weiderud och Stenberg så säkert kunde dra sina lugnande slutsatser, de var väl aldrig politiskt motiverade? Så här skriver Norell vidare i sin artikel.
Samtidigt är det viktigt att påminna om den politiska och ideologiska roll MB har, även på lite längre sikt. I motsats till vad som felaktigt påståtts av vissa debattörer, har MB inte tagit avstånd från all våldsanvändning. Avståndstagandet gäller enbart egyptiska förhållanden (och när MB:s ledning bestämde detta splittrades rörelsen). MB har vid flera tillfällen sagt att våld (inklusive självmordsattacker, som naturligtvis inte benämns så) är acceptabelt mot till exempel israeliska mål. Inte heller har man frångått vare sig de antisemitiska attackerna mot judar eller på något sätt dämpat sitt motstånd mot fredsavtalet med Israel.
Det är allstå samma organisation som Weiderud och Stenberg anser vara ofarlig och demokratisk, inte alls olik kristna rörelser i Europa. Någon av debattörerna har fel och någon annan har rätt, någon ljuger, någon talar kanske sanning. Visar det sig att t.ex. Stenberg, som chef för Mellanösternstudier har fel bör han lämna sin tjänst. En chef för Mellanösternstudier som inte har den minsta kunskap hur islamiska rörelser i ett land som Egypten är beskaffad, är inget annat än ett stort skämt. Vad har studenterna att lära av Stenberg i framtiden? Vilken trovärdighet har han inför dessa?
Norell avslutar sin artikel med påpekandet av de stora olikheterna mellan religiösa rörelser i väst och islamistiska sådana, tvärt emot Weiderud alltså. Vi får väl låta framtiden utvisa vem av dem som har rätt. Men det kan inte vara så att man offentliggör rena osanningar och duperar allmänheten, för att sedan när facit kommer, låtsas som ingenting. Jag hoppas utvecklingen i Egypten blir så demokratisk som möjligt, för folkets skull. Blir den inte det har både Stenberg och Weiderud försökt (och kanske lyckats till viss del) slå blå dunster i ögonen på oss alla.
I en intressant artikel på DN så dryftas krisen för KD och Centerpartiet. Analysen som görs av ledarredaktionen är den svagaste jag läst om dessa partiers kris. Så här beskriver ledarredaktionen dessa partiers problem.
Alliansen är på en gång styrkan och svagheten, framgången och förlusten. Partier finns för att förändra samhället och för att bära ansvar. Kristdemokraterna och Centern har genom allianssamarbetet fått vara med om två valsegrar i rad. De är inne på sitt femte år i regeringsställning och har i realiteten ingen annan realistisk väg till makt och ansvar än den de valt.
Samtidigt ligger det i det moderna mediesamhällets natur att mycket av intresset fokuseras på statsministern och finansminstern. Inte minst i oroliga tider.
Varken inom Kristdemokraterna eller Centern finns något tydligt alternativ, vare sig man ser saken maktstrategiskt, innehållsligt eller som en fråga om vem som ska vara partiets ansikte utåt.
Självklart blir det svårare för KD och C att profilera sig i en allians, självklart kan de inte ta ut svängarna riktigt som de själv vill. Detta är dock inte grundorsaken till partiernas kris. Folkpartiet har knappt infriat något vallöfte förutom de inom skolpolitiken, ändå går det inte fullt så illa för det partiet.
Centerpartiet med Olofsson i spetsen har tjatat sönder oss om småföretag och ivriga bävrar. Dessutom har Olofsson försökt profilera sig som invandringsvänligt och smått nyliberalt parti. Jag skulle tro att marknaden för en sådan politik är högst begränsad i vårt land, i alla fall sedan Folkpartiet och Moderaterna tagit sina självklara väljare. Efter det dåliga valet för Olofsson så väljer hon överraskande att försöka profilera sig ännu mer i invandringsfrågan. Centerpartiet har både tappat kontakten med sina gamla väljare (som man i princip gett på båten) samt folket i övrigt. De invandringsfanatiska väljare vi har röstar redan på V eller MP, dessa går inte över till C i brådrasket. Säg hur har Olofsson och eventuell partistrateg tänkt egentligen?
KD har också övergett alla profilfrågor för att också profilera sig i mitten, bland alla övriga partier. Så smart! Hägglund var på gång i Almedalen med sitt ”verklighetens folk”. Han vågade dock inte löpa linan ut, utan nöjde sig med att angripa kulturetablissemanget. Hägglund fick lite kritik av arga kulturknuttar, därefter blev det tyst om ”verklighetens folk”. Tål man inte mer, backar man för så lite, ja då är man inte av rätt virke helt enkelt. Arga kulturknuttar får inte ens den mest ömfotade sverigedemokrat att ens ändra en min.
Problemen är egentligen ännu djupare än vad som skissats ovan, C och KD:s problem är mer symtom på den riktiga krisen. Problemet är att riksdagsmännen faktiskt tappat kontakten med det folk den är satt att representera. Människor vid sina omtalade köksbord tycker inte som de politiskt korrekta riksdagsmännen i många tunga frågor. Verklighetens folk har ofta inte samma åsikter som lattedrickande journalister på Söder i Stockholm. Det kommer sannolikt att ta tid för denna sanning att tränga igenom och för att travestera Jan Söderqvist*, det kommer att kosta pengar.
*Söderqvist sade samma sak om obildade, dumma, bakåtsträvande Sverigedemokrater som inte förstod latteliberalernas rosaskimrande världsbild.
