Kulturkamp istället för klasskamp

Inom politiken kan man skilja på frågor där olika intressen står emot varandra och frågor där olika idéer står emot varandra. De förra är främst frågor inom fördelningspolitiken, medan de senare är frågor som rättspolitik, invandringspolitik, förhållandet till EU, HBT-politik, etc. I intressefrågorna finns det politiska alternativ för väljare med olika fördelningspolitiska intressen: höginkomsttagare kan rösta blått, låginkomsttagare rött. Men detsamma gäller definitivt inte inom idéfrågorna, något jag går igenom nedan. Konservativa värderingar är starka inom stora delar av befolkningen men företräds med få undantag inte av riksdagspartierna.

Varför har det blivit så? Det är en svår fråga som jag inte kan ge mitt svar på i endast en bloggtext. Men en förklaring är väljarnas eget beteende. Man har i alltför liten utsträckning valt att bestraffa de partier som har företrätt idéer fjärran från ens egna. Man har röstat med plånboken, och bortsett från de ideologiska frågorna.

Diskrepansen mellan väljarnas och deras företrädares åsikter är kanske störst hos de två största partierna , Socialdemokraterna och Moderaterna. Moderaterna har de mest invandringskritiska, och socialdemokraterna de tredje mest invandringskritiska, väljarna av alla riksdagspartier. Detta är något som minst sagt inte avspeglar sig i sagda partiers politik: Reinfeldt är en av de mest politiskt korrekta statsministrar vi haft och hans lille bleksiktige byråkrat på posten som migrationsminister, Tobias Billström, fortsätter Sveriges extremistiska invandringspolitik, medan Mona Sahlin, utnämnd till drottningen av alla halalhippies av den danske politikern Naser Khader, inte direkt representerar den starka invandringskritiska falangen bland sossarnas väljare.

Men så länge insiktsfulla invandringskritiker fortsätter att, förvisso motvilligt men ändå, lägga sin röst på S och M kommer ingen förändring att ske. Det enda sättet att få politiker att ändra sig är genom att bestraffa dem vid valurnorna. Protester och opinionsskapande i all ära: det är i valet man verkligen har chansen att påverka politiken.

Om väljarna å andra sidan tar sitt ansvar och röstar bort socialliberalerna finns det alla chanser till en omsvängning. Se bara på skolpolitiken där socialdemokraterna nu gör en ordentlig omsvängning efter att Björklund sopat banan med dem. Något liknande kan mycket väl hända i t ex invandringsfrågan.

Att partierna dessutom närmat sig varandra väsentligt i ekonomiska frågor är ytterligare ett argument för att inte låta ens åsikter i de frågorna fälla avgörandet när man ska lägga sin röst 2010. Nu när Moderaterna blivit fackkramare och Socialdemokraterna aviserat att de tänker behålla jobbavdraget är skillnaderna små (även om de fortfarande finns där). Det är dessutom värt att notera att alla de större partier som tillkommit efter Kriget (Kd, Mp, NyD och Sd) har haft andra frågor än ekonomiska som sina huvudfrågor. Det tyder på ett uppdämt behov bland väljarna av att få påverka inriktningen av politiken i sådana frågor, något de ursprungliga partierna inte tagit på allvar.

Jag menar naturligtvis inte att man inte ska fortsätta arbeta för att förverkliga den fördelningspolitik man själv föredrar. Själv gillar jag borgerlig ekonomisk politik och tänker inte sluta att propagera för sådan. Men, jag lägger mina åsikter inom ekonomisk politik åt sidan, åtminstone för tillfället, för att kunna påverka politiken inom värdefrågor: i synnerhet invandringsfrågan. Om alla invandringskritiker, från höger till vänster, skulle göra detsamma, skulle situationen snabbt normaliseras. Det partisystem vi har idag är en kvarleva från en annan tid utan stora invandringsproblem. Det är dags att det sparkas ut och ersätts av ett modernare politiskt landskap.

Frågor kring de ensamma flyktingbarnen

Återigen tas frågan kring de s.k. ensamkommande flyktingbarnen upp, nu i en artikel i DN där det framkommer att alla de kommunplatser som behövs har tillgodosetts i år. Det framkommer ganska tydligt att det skett med både morot och hot. Över hundra kommuner har också sagt nej till att ta emot dessa flyktingar trots de ökade anslagen och diverse hot från Migrationsverket som att offentliggöra de kommuner som säger nej till mottagning.

I år beräknas 1200 barn komma till vårt land, denna blogg har tidigare ställt en del frågor kring denna hantering. Hur många av dessa barn har sin familj kvar i sitt hemland? Varför ger sig endast ett barn iväg om resten av familjen bor kvar i sitt hemland? Är det försvarligt att splittra familjen om resten av familjen bor kvar i sitt hemland? Vad är egentligen humanast, ge asyl åt barnen som har sin familj kvar, eller medverka till en återförening?

Dessa frågor dryftas aldrig i media, inte vad jag sett. Bloggen har tidigare ställt samma frågor men inte sett några diskussioner i våra allmänna riksmedior. Är det inte dags att ta upp en diskussion ur ett lite större perspektiv och börja diskutera ovanstående frågor förutsättningslöst?

Länk DN

Konservatismen i media och i politiken

Bland högerväljare talas det mycket om hur vänstervriden svensk media i allmänhet, och SR/SvT i synnerhet är. Det ligger en del i det, utan tvekan. Vänsterdebattörer brukar emellertid invända att tre av de fyra stora dagstidningarna: SvD, DN och Expressen, är borgerliga, och det stämmer ju också. Även om media i viss mån är vänstervriden är situationen inte glasklar.

Det är den däremot vad gäller motsättningen mellan socialliberalism/PK-ism å ena sidan och konservatism å andra sidan. I värdefrågor som synen på straff, invandring, homosexualitet, etc är folk i allmänhet långt mer konservativa än tidningar och journalister.

De tre partier som var överrepresenterade bland journalister i mätningar från 1999 var Fp, Mp och V. V och Mp är de mest liberala partierna i dessa frågor, medan Fp är det klart mest liberala borgerliga partiet, med bl a ett ungdomsförbund som gömmer flyktingar, som Robsten tidigare rapporterat om. Samtidigt var konservativa partier som Kd och M klart underrepresenterade (Sd ska vi bara inte tala om: funnes det en enda Sd-sympatisör i Sveriges journalistkår skulle han inte bli långvarig).

Samma situation finns i riksdagen. Majoriteten av svenskarna är för minskad invandring men de representeras inte alls i riksdagen. Det enda partiet med chans att nå riksdagen som arbetar för dessa är Sd. Visar inte detta på att Sveriges representativa demokrati har gigantiska problem? Folkviljan har definitivt inte fått styra i denna fråga.

I andra värdefrågor återfinns samma snedvridning: homosexuella får numera adoptera trots det massiva motståndet bland befolkningen, 35 % är för dödsstraffet enligt mätningar från 2002 men inte ens Sd representerar längre deras åsikter och kvoterad föräldraledighet har införts trots att åtta av tio var emot den 2003.

Det är också värt att notera att liberala grupper är klart starkare i Stockholms innerstad än i landet i övrigt. Bilden av en liberal innerstadselit som prackar på hela landet sina värderingar blir allt tydligare. Inga brott mot demokratins bokstav har begåtts, men definitivt mot demokratins anda: den kräver att starka konservativa grupper måste få synas och höras i media och representeras i riksdagen.

Hotet mot vår yttrandefrihet

I dagens DN står det att Vilks som ritat någon rondellhund föreställande Muhammed mordhotats och nu skall få polisbeskydd, det var väntat. Nu har svenska företag också blivit hotade i Mellanöstern. En huvudman för Al-Qaida har sagt på ett ljudband att de vet hur man skall tvinga fram en ursäkt. Sannolikt vet de detta, västvärlden har understundom fallit till föga för simpla hot och sådant lär sig dessa extremister sig av.

Chefredaktören Ulf Johansson har också blivit mordhotad och fått ett pris på sitt huvud, liksom Vilks. I dagens SvD står det glädjande nog att tidningsutgivare över hela landet går ihop för att slå vakt om yttrandefriheten och stötta den mordhotade redaktören, som fram till nu bara är en men det kan bli flera. Ett antal tidningar har publicerat denna teckning av Vilks, däribland DN, det är dock bara Nerikes Allehanda som fått mottaga dödshot.

Det framstår som om hela Sverige med dess yttrandefrihet, kultur och traditioner är satt under hot. Det rör sig om simpla men skrämmande mordhot av värsta märke. Avsikten är att skrämma oss till underkastelse och lydnad. Hoten går på tvärs mot allt vi håller heligt i detta land och strider mot hela vår kultur och hävdvunna rättigheter. Vi frågar oss hur människor långt borta i mellanöstern kunde få information om denna barnsliga teckning som man mycket väl skulle kunna hitta i en svensk skolelevs mattebok efter en osedvanligt tråkig lektion. De vet inte ens hur svenska flaggan ser ut men verkar ha full koll om något som på minsta sätt kränker islam publiceras eller ställs ut. Det är alldeles uppenbart att många av de flyktingar vi tagit emot känner mer samhörighet med de extrema muslimska regeringarna i Mellanöstern och annorstädes än de gör mot vårt fria samhällssystem. De borde aldrig ha klassats som flyktingar från början, deras värderingar ligger i linje med de som finns i Mellanöstern snarare än de värderingar om yttrandefrihet som vi har.

Det är bra att landets redaktioner och utgivare går ihop som en man i detta trängda läge. Jag efterlyser dock en politisk reaktion, var är Reinfeldt? Var är regeringen med sitt fasta ställningstagande? De skall ju vara den yttersta garanten för att vi politiskt står emot krafter som hotar vår kultur och rättigheter. Det är knäpptyst över hela den politiska linjen, är vi rädda? Är det ekonomiska aspekter som styr regeringens agerande? Är det politiska aspekter? Reinfeldt visar återigen att han inte är den rätta ledaren för nationen, han tror att en muppliknande hållning där man hela tiden stryker alla medhårs utom de mindre bemedlade inom landets gränser, är en statsmannalik hållning. Att hela tiden kröka rygg, hålla tyst och försöka sopa alla känsliga frågor under mattan är inte vad en ledare för nationen bör göra. Diplomati har sin tid och fasta ställningstaganden har sin tid, för ledaren av nationen är det ett måste att veta vad som passar när.