Mer än bara arbete

I en DN-artikel så försöker ledarredaktionen problematisera och analysera varför vissa immigranter får jobb medan andra inte får det. En annan fråga redaktionen snuddar vid är hur olika grupper i vårt samhälle förhåller sig till de uppenbara problem som vår immigrationspolitik för med sig. Den roligaste delen av artikeln är den som handlar om hur de uppenbart verklighetsfrånvända människorna på Arena använder sin tid till att analysera hur vi alla egentligen är rasister. Dock är kanske den intressantaste frågan det som DN menar är exempel på en lyckad integration (för assimilation kan man inte tala om i DN:s exempel.)


I artikeln tar redaktionen upp två exempel på immigranter från Irak. Den ena irakiern tar redaktionen upp som exempel på en lyckad utveckling, det andra exemplet är sålunda motsatsen. Det lyckade exemplet är en man som redaktionen kallar Ali, så här skriver redaktionen om honom.

Ali från Irak drömmer om Solsidan.

Han kom till Sverige för drygt fyra år sedan och hade inte tid att gå på svenska för invandrare, han ville jobba. Så det gjorde han, 16 timmar om dagen.

 Nu har Ali köpt en tobaksaffär och skurit ner arbetsbördan till 12 timmar. Han bor i Fisksätra, en Stockholmsförort bara ett par stationer med Saltsjöbanan från detta mytomspunna Solsidan. Dit vill Ali flytta med sin familj.

Redan har han flyttat sina barn från Fisksätras skolor. Han vill att de ska lära sig svenska och hålla sig borta från kriminalitet och droger. ”Av pappa har jag lärt mig att jobba hårt”, säger en av sönerna med stolthet.

Att Ali drömmer om Solsidan är väl snarast ett hälsotecken i dessa sammanhang. Ali kunde alltså börja jobba direkt utan att gå någon SFI-kurs eller lära sig svenska? Detta får oss att börja undra vad det var för slags arbete Ali fick? Det är utan tvivel ett lågstatusjobb som inte kräver några språkkunskaper eller några andra högre kvalifikationer. I de flesta reglerade anständiga arbeten kan man helt enkelt inte arbete 16 timmar om dagen, inte ens om man vill. Vi konstaterar att Alis arbete var ett sådant som två arbetslösa personer (16 delat med 8 blir 2) skulle kunna ta utan problem. Frågan som inställer sig är varför inte någon av alla de arbetslösa vi har kunde ta Alis arbete redan innan Ali kom till vårt land?


Vi känner ett stort behov av att veta lite mer om Alis arbete då han arbetade 16 timmar om dagen. Någon sådan information får vi dock inte så analysen avstannar, det är inte speciellt fruktsamt att börja gissa vilt här. Men vi kan nog konstatera att Ali är ett födgeni, en människa som säkert skulle lyckas var han än kom. Ali är en strävsam människa som drömmer om ett mål och att göra det bra för sin familj. Ingen skugga skall falla över Ali och hans gelikar, men motiverar det vår nuvarande immigrationspolitik, att en del av de immigranter vi tar emot har starka drivkrafter som Ali? 


Vi vet ju att det finns människor bland alla folkslag världen runt där en del är oerhört strävsamma, och andra är det inte. Det är inget konstigt med det och samma förhållande gäller ju oss svenskar. Att en del människor är födgenier bland jordens alla folkslag kan ju inte vara en motivering för en närmast gränslös immigrationspolitik. Samtidigt säger ju Ali att han vill flytta sina barn från Fisksätras skolor, varför då? Jo för att vår immigrationspolitik faktiskt har havererat. I det samhälle jag har som vision skall en immiggrant inte ens behöva tänka som Ali, alla skolor skall åtminstone bjuda på en värdig och meningsfull skolgång. Ali pratar om att skolorna i Fisksätra i värsta fall kan vara en inkörsport till kriminalitet och droger. Att vi har stora (och många) områden där förhållandena i skolorna (och övrig miljö) är sådana att föräldrar vill ta sina barn från dessa skolor vittnar om en havererad immigrationspolitik. 


Vi har gått om andra exempel som visar på en havererad immigrationspolitik. Skummar vi dagstidningarna så läser i både DN och SvD om bilbränder och skadegörelse i Göteborg, DN-länk, SvD-länk1, SvD-länk 2. Vi läser om skottlossning på öppen gata när kriminella element gör upp, SvD-Hisingen-länk, DN-länk. Vi läser om knivdåd i Bagarmossen, DN-länk. Vi ser masvis med övertydliga exempel på att vårt samhälle är på väg åt fel håll. Ändå så väljer delar av vårt politiska etablissemang och media exemplet Ali som bevis för hur lyckad vår immigration är. 


Det andra exemplet redaktionen tar upp är immigranten Taha, så här står det om honom.

Samtidigt med Ali kom Taha från Irak till Sverige. Taha ville också jobba men följde regelboken som den såg ut när han kom. Sfi-kurser, praktik och utbildningar.

Kurserna handlade bland annat om att göra collage om Sverige. Taha tog sin sax, klippte ut bilder på Victoria och kände sig som ett dagisbarn. Han är fortfarande arbetslös och accepterar det: ”Det finns bidrag – men man vill ju jobba.”

Det kan aldrig vara fel att lära sig det svenska språket om man skall bo i vårt land. Kurserna Taha har gått verkar vara flummiga i överkant, men vi förknippar ju hela vår immigrationspolitik med flum så varför inte? Att som Ali erhålla ett arbete utan några språkkunskaper måste nog ändå ses som ett undantag, om man inte får arbetet i en släktings pizzabutik. Taha accepterar att det inte finns något arbete för honom, men vi är några stycken som inte längre accepterar svensk immigrationspolitik. En av orsakerna är att fallet Taha är vanligare än fallet Ali. Som slutkläm måste vi väl ta med vad redaktionen skriver om humanisterna på Arena, om inte annat så för underhållningsvärdet.

Invandrare är ett rasistiskt ord. Det ”rymmer en hel fantasivärld av konfliktpunkter, avvikelser och störningsmoment”, det ingår ”i det etablerade kluster av nyckelord (multikulturalism/mångkultur, mångfald, tolerans) vars räckvidd och tilllämpningar har anpassats till de eurocent­riska tankesystem som…)” och så vidare.

En av skribenterna, en filmvetare, målar upp tre människotyper som samtliga säger sig vara mot all form av rasism – och visar sedan att dessa minsann också är rasister. Det räcker alltså inte med att vara mot främlingsfientlighet, man måste vara det på rätt sätt, annars är man antingen typ ett, två eller tre av främlingsfiende.

Jag skulle nog gissa att jag själv hör till grupp ett av dessa typer av främlingsfiender. Det är en lätt sak att håna Arenafolkets verklighetsflykt så att alla skrattar som efter en ovanlig lyckad anekdot av Schyffert, men jag börjar väl tröttna en smula. Det blir som att lägga straffar på lågstadiebarn, utmaningen är en smula begränsad. 


Jag väljer i stället ett annat perspektiv på Arena och deras produktion. Många som läser denna artikel kanske reagerar på att de nog inte har en överdriven lust att betala in skatt till Tahas bidrag. Själv har jag faktiskt lika liten lust att betala in skatt för att filmvetaren på Arena skall få sin månadslön, detta för att syssla med avancerad verklighetsflykt. Vad sysslar en filmvetare med? Är inte Taha den verkliga filmvetaren som långtidsarbetslös och möjlig TV-narkoman? Behöver vi filmvetare för att höja vår välfärd eller? Och varför sysslar denna filmvetare med något som ändå måste ses som ganska långt från filmernas och fantasins värld? Nej, steget kanske inte är så långt ändå, film är ju också en form av verklighetsflykt, och jämförelsevis en ganska ofarlig sådan.

Länk DN  

Ankdammen Sverige slår nya rekord

Ja, vad skall man säga? Ett studentikost upptåg får nationella konsekvenser. På en nationsfest i Lund så var några av studenterna målade som slavar och några andra skulle föreställa slavägare. Ja, slaveriet var förskräckligt och jag kan inte säga att studentupptåget var lämpligt. Men å andra sidan, hur många av festande studenters upptåg är lämpliga? Jag skulle inte sagt ett knäpp om de aktuella studenterna fick en rejäl knäpp på näsan av rektorn på Lunds universitet, eller någon annan liknande potentat. Men nu har det gått fullständigt överstyr. 


Alla upprörda organisationer har tydligen vänt sig till Birgitta Ohlsson (FP) med sina harmfulla protester av någon outgrundlig anledning. Tydligen har både Afrosvenskars riksförbund och European Network Against Racism som av en händelse vänt sig till samma minister, nämligen Ohlsson. Och de har träffat rätt, Ohlsson har i vederbörlig ordning reagerat med enorm indignation och rättmätig harm. Lena Sundström frågade på twitter om någon har sett en Sverigedemokrat skratta, jag ser det varje dag kan jag meddela Sundström. Men har någon sett Birgitta Ohlsson skratta, eller ens dra på munnen åt ett mindre roligt skämt? Hon ser faktiskt ut som om hon aldrig skrattat i hela sitt liv. Så här står det i SvD-artikeln.

Även organisationen European Network Against Racism i Bryssel har reagerat på händelsen och skrivit ett öppet brev till Sveriges EU-minister Birgitta Ohlsson (FP).

De kräver att den Sveriges regering ska agera för att identifiera och lagföra förövarna, skriver TT.  

Hur har denna organisation med säte i Bryssel ens fått reda på detta studentupptåg? Det här är ju inte klokt! Nu skall förövarna identifieras och lagföras, detta skall ingen annan än Sveriges regering se till. Strunt i budgetpropositioner och den svenska skolan, nu skall några studenter rullas i fjäder och tjära, androm till varnagel. Som exekutiv häxmästare utses Birgitta Ohlsson, vem annars? Nej, jag gillar inte riktigt allt ”typiskt svenskt.”

Länk SvD  

Känns retoriken bekant?

Sannfinländarnas partiledare Timo Soini har enligt Journalisten.se reagerat kraftigt på den ”demonisering” Sannfinländarna drabbats av i Sverige. Så här står det i Huvudstadsbladet.

Han är djupt kritisk till hur pressen har bevakat det sannfinländska fenomenet och riktar huvudsakligen sitt agg mot Aftonbladet, som han menar målat upp bilden av Sannfinländarna som svenskhatare.

Timo Soini anser att pressen förvränger hans uttalanden och är orolig för vad konsekvenserna kan bli om Sveriges ledande politiker tror på vad kvällspressen skriver.

Välkommen i klubben Soini, vi är en del här i landet som är rätt vana vid denna ”demonisering”. Det är nästan så man får en skrattretande Deja Vu när man läser detta. Förövrigt kanske våra politiker inte blir särskilt upprörda över detta med ”svenskhatare”, snarare tvärtom. Det kan också vara så att Sannfinländarnas svenskhat överdrivs och odlas av rent taktiska skäl med tanke på Sverigedemokraterna. Tror inte det är så populärt att Sannfinländarna och Sverigedemokraterna ”hittar varandra”. Nu kan detta dock få motsatt effekt. Det finns förmodligen inget som förenar två partier så starkt som att de blir demoniserade av samma etablissemang.  

Länk Journalisten.se

Äntligen överens med Cecilia Wikström

Cecilia Wikström och någon jag inte ens vill lära mig namnet på går på DN-debatt ut och propagerar för en gemensam flyktingpolitik för EU. De konstaterar med förvåning att Europas regeringschefer främst tar hänsyn till det egna landet och den egna befolkning, i stället för att sätta EU-samarbetet främst. Påfallande ofta använder Wikström ordet ”solidaritet” mellan medlemsländerna. Vi kan konstatera att om det vore en sådan vinst med vår tids immigration skulle det inte ens behövas ”solidaritet” mellan medlemsländerna för att vilja ta ansvar för migrationsströmmarna. 


Det verkar som om Wikström arbetar i motvind när det gäller asyl och immigrationsfrågor inom EU. Många politiker har dragit öronen åt sig och inser att deras positioner är beroende av att människor röstar på dem i de egna länderna. Det lär inte bli lättare för Wikström efter valet i Finland som måste betecknas som ett kraftigt besked till Europas politiker att inte gå över huvudet på befolkningen. Så här skriver Wikström i sin artikel.

Medlemsstaterna ska ha kapacitet att klara en migrationsvåg utan att systemen kollapsar – som när Sverige under Balkan-kriget tog emot 80.000 asylansökningar på ett år, skriver EU-parlamentarikerna.  

Fast vårt system kollapsade verkligen. Många asylsökande fick bo i tält och jag tvivlar på att ens Wikström tycker det är ett föredöme internationellt sett. Dessutom tömdes våra ekonomiska resurser av asylströmmen till den grad att vi inte hade råd att bidra till de internationella organisationer som arbetade i det forna Jugoslavien med riktiga flyktingar. De som vi tog emot var ju många gånger inte att betrakta som flyktingar. Ett bestående bevis på detta är den organiserade brottslighet bestående av individer från det forna Jugoslavien vi så villigt tog emot. Dessa brottssyndikat skadar fortfarande vårt samhälle men det märker säkert inte Wikström så mycket av. Vidare i artikeln så står det så här.

Just nu flyr man infernot i Libyen. Men till skillnad från de skräckscenarier som målas upp av främlingsfientliga krafter, så konstaterar vi sakligt att flyktvägarna hittills snarare går horisontellt än vertikalt, vilket innebär att de länder som utgör flyktingarnas mål framför allt är Libyens grannländer, Tunisien och Egypten. 

Vilka främlingsfientliga krafter Wikström pratar om undandrar sig tyvärr min kunskap. Men det är faktiskt fullt normalt att människor flyr till de närmaste grannländerna och tar första tillfälle att återvända till sitt hemland. Den migration Wikström anser vara normal anser jag vara onormal, nämligen att man flyr för ett bättre liv till en fullständigt främmande kultur där chansen att få ett normalt jobb är i det närmaste obefintliga. Nu pratar Wikström förståss om flyende libyer och gästarbetare, inte om de afrikaner som immigrerat till Libyen söderifrån. Vidare i denna mycket intressanta artikel.

Vi tvingas konstatera att medlemsstaterna hittills inte har klarat solidaritetstestet, utan regeringarna ser främst till det egna landet och tycks inte prioritera gemensamma europeiska lösningar.

Nu är det ett solidaritetstest att ta emot immigranter, ibland tjänar ju vi på att ta emot immigranter från Afrika. Skulle en nation tjäna på denna immigration skulle det ju inte vara något solidaritetstest utan då skulle länderna i Europa tävla om att få ta hand om dessa strömmar av immigranter. En regerings främsta uppgift är faktiskt att se till det egna landet, i annat fall brukar regeringar i demokratier bli kortvariga. Detta gäller inte riktigt vårt eget land som ju är unikt och annorlunda. Vidare i artikeln står det.

Tyvärr konstaterar vi gång på gång att det finns stora brister i EU:s asylsystem.

Ett sådant exempel är Dublin II-förordningen, som utgår från antagandet att en asylsökande har likvärdiga möjligheter till ett rättvist förfarande i alla medlemsstater. Så är dessvärre inte fallet. Samma asylsökande kan ha 80 procents sannolikhet att få sin asylansökan beviljad i en medlemsstat och mindre än 1 procents chans i en annan. Så länge dessa enorma skillnader mellan ländernas bedömningar kvarstår saknar hela asylsystemet trovärdighet. Dessutom finns stora olikheter i hur medlemsstaterna utför sina bedömningar av individens asylskäl, vilket leder till vitt skilda resultat vad gäller hur lång tid processen tar och hur kvaliteten på asylmottagandet ser ut. 

Ja, säkert är Sverige det land där den asylsökande har 80 procent chans. Det finns ingen möjlighet i världen att övriga EU-länder kommer att följa Sveriges exempel. Detta gäller säkert ”kvaliteten på asylmottagandet” också. Wikström har säkert inte ens lekt med tanken att det faktiskt är Sverige som brister i asylmottagandet, sett ur de andra nationernas ögon. Vidare i artikeln står det så här.

Eftersom majoriteten av de som nu kommer till Italien och Malta från Nordafrika är ekonomiska migranter och inte asylsökande så har kommissionen beslutat att det i dagsläget inte är tillfälle att tillämpa direktivet om tillfälligt skydd som skulle innebära en skyldighet för andra medlemsstater att bistå Italien och Malta. Däremot har flera medlemsstater, till exempel Tyskland, på frivillig basis tagit emot flyktingar som först kom till Malta och andra medlemsstater bör nu följa efter. 

Varför bör andra medlemsstater följa efter om det är kristallklart att det inte rör sig om flyktingar utan ekonomiska migranter? Vill vi inte ta emot dessa ekonomiska migranter, och det varken kan vi eller vill, varför skall vi då ta emot dem? Varför skall andra Europeiska länder ta emot dem? Det finns absolut ingen logik i det Wikström säger. Därefter skriver hon detta i sin artikel.

Behovet av ett gemensamt, tillförlitligt asylsystem har aldrig varit tydligare och vi beklagar att främlingsfientliga krafter i EU-parlamentet inte står bakom förslaget och att man bedrivit intensiv lobbying för att sabotera och försinka besluten.

Det är beklagligt att Wikström kallar alla som inte tycker som hon för ”främlingsfientliga”. Jag är fientlig mot Wikströms immigrationspolitik och vision om det mångkulturella samhället, inte mot migranter som jag aldrig ens har träffat. Hur skulle jag kunna vara fientlig mot dem? Det är förståeligt att andra nationers politiker ser med fasa på Sveriges havererade immigrationspolitik. Jag är förvånad att beslutet om ett gemensamt asylsystem gick igenom överhuvudtaget. Till sist skriver Wikström så här i sin artikel.

Diskussionerna om migration och asyl borde inte styras av känslor och antaganden, vilket alltför ofta är fallet i EU. Ämnet kan vara känsloladdat, men fruktan får inte styra vårt agerande, än mindre hindra oss från att fatta rationella beslut för en konsekvent och långsiktig lösning.

Här håller jag till fullo med Wikström, äntligen! Hela debatten och flyktingpolitiken styrs av känslor, humanaste vinner. Det hela är ett spel och all sans och vett har flugit sin kos. När någon påtalar det vansinniga i vår nuvarande politik så blir det känsloutbrott med påföljande invektiv som ”rasist” och ”främlingsfientlig”. För vi vet hur rationella beslut ser ut i denna fråga, eller hur? Vi vet hur en långsiktigt och konsekvent politik också skall se ut? Bra, då är vi överens Wiktröm. 

Länk DN-debatt

Oss populister emellan

OBS: Uppdaterad igen!
Jag hade inte tänkt skriva något om Sannfinländarna och dagens val i Finland. Jag vet helt enkelt för lite om Sannfinländarna och om finsk politik överhuvudtaget. När jag läste nätupplagan av DN och såg den braskande rubriken ”Falska populister” så ändrade jag mig. Jag reagerar starkt på att en tidning som anser sig själva vara seriösa använder en sådan titel om ett parti i vårt broderland Finland. Om jag vet lite om Sannfinländarna så vet redaktionen på DN sannolikt också lite om partiet. Läser man sedan texten så besannas farhågan att redaktionen har reagerat med något som snarast kan beskrivas som en betingad reflex, i stället för att opartiskt analysera valet i Finland.


Artikeln i DN har ett syfte, nämligen att misskreditera Sannfinländarna. Partiet som fått höga opinionssiffror i Finland är tydligen mot massinvandring och kritiskt till EU. Detta är ju åsikter man helst inte får hysa enligt DN, så epitetet ”populister” kommer som ett brev på posten. Så här skriver redaktionen i sin artikel.

Under den allra senaste tiden har stödet för de finländska populisterna emellertid dalat. När partiledarna i veckan möttes i slutdebatt i tv handlade diskussionen i huvudsak om pensioner, skatter och försvar. Det innebär förhoppningsvis att fler inser att Sannfinländarnas enkla svar inte räcker som grund för att styra Finland. 

Det krävs självklart både enkla och svåra svar på många frågor för att styra ett land, men om man nu har ett enkelt svar på ett uppenbart problem så är det svårt att förstå varför man inte tar till sig detta enkla svar. Om ett hus brinner är det enkla svaret att släcka branden, går inte det utrymmer man huset och ringer brandkåren. Jag undrar vad redaktionen på DN skulle gjort om DN-skrapan börjat brinna. Kanske hade man sökt svaret någon annanstans, kanske hade man diskuterat brandsäkerheten i gamla trähus jämfört med moderna byggnader. Kanske hade man kommit fram till att branden måste vara en synvilla eftersom chefredaktören gått brandsyn med skyddsombudet förra veckan utan att hitta några fel. Samtidigt hade man föraktfullt skrikigt ”populister” åt dem som ville släcka branden. Vidare i artikeln står det.

En lång rad andra konstellationer är också möjliga. I Finland har det varit legio med koalitionsregeringar under så lång tid att medborgarna har svårt att uppge vilka partier som styr landet. I en uppmärksammad opinionsmätning under våren uppgav till exempel en tredjedel av de tillfrågade att Socialdemokraterna ingår i regeringen.

Denna politiska konsensuskultur är sannolikt ytterligare en förklaring till populisternas framgångar i opinionen. Ändå anses det naturligt att Sannfinländarna, om partiet når ett bra resultat, ska kunna ingå i en kommande koalition. Under valrörelsen är det enbart De gröna som har uteslutit samverkan med Timo Soinis parti.

DN:s redaktion uppfattar tydligen inte en långtgående ”konsensuskultur” som ett större problem än att någon anmäler en avvikande åsikt inom vissa politiska områden. Vad är största problemet för demokratin, denna ”konsensuskultur” eller att någon är kritisk till EU och massinvandring? Redaktionen använder begreppet ”populister” med sådan lätthet och självklarhet så man undrar om det inte är en kvällstidning av sämsta märke man läser. 


Vi hade en folkomröstning angående medlemskap i EU 1994 i vårt land. Hela 46,8 procent röstade emot ett medlemskap och är enligt DN:s definition populister. I själva verket är enligt DN alla populister som uttrycker tveksamhet gentemot EU eller massinvandring. Det skvallrar om att det är populärt att vara emot dessa två saker, i alla fall bland verklighetens folk. Så här står det i slutet av artikeln.

Den växande EU-kritiken måste visserligen tas på allvar. Sedan de finländska medborgarna sa ett rungande ja till medlemskap i folkomröstningen 1994 har ett påtagligt missnöje vuxit fram. Stödet för EU är för närvarande betydligt lägre än i Sverige och bland det lägsta i hela unionen. Den politiska ledningen har misslyckats med att förklara och försvara medlemskapet.   

Ja, tyvärr så måste man väl ta det växande missnöjet mot EU på allvar, hur skulle det annars se ut, verkar redaktionen på DN tycka. Redaktionens förklaring till det växande missnöjet är att den politiska ledningen misslyckats med att förklara vad detta medlemskap innebär för de vanliga, lite mer trögtänkta medborgare. Vad exakt är det upplysta politiker skall förklara för det enkla och lågpannade folket? Att ett medlemskap faktiskt innebär att makt flyttas bort från Finland till Bryssel, men att det är bra ändå. Att Finland är så rikt så att vi gott kan supporta Grekland, Spanien och andra länder som misskött sin ekonomi? 


Vi måste verkligen hålla med om att DN:s redaktion inte är ute efter enkla svar. Tvärtom verkar svaren vara så svåra att i princip ingen kan svara på dem. Kanske redaktionen själv skulle försöka ge svaren på en del frågor, nu när statsvetare, politiker och andra experter skamligen misslyckats med detta. Själv är jag ju populist och har en folklig dragning åt att gripa de där uppenbara svaren som står likt neonskyltar mitt framför ögonen på oss enkla naturer som inte gått ut journalisthögskolan. 


Som avslutning skall jag som en enkel obildad populist ge lite fler enkla svar till en kunskapstörstande befolkning. Finnarna får rösta på vilket parti de vill, även ett populistparti som Koskenkorvapartiet. Det är själva innebörden i begreppet demokrati. Om vi förlorar på att vara medlemmar i EU så bör vi nog överväga att lämna denna klubb. Har vi för stor invandring och detta är uppenbart bör vi minska vår invandring. Brottslingar skall vi sätta i fängelse för att skydda allmänheten.


Länk DN     

UPPDATERING:
Som en del lagt märke till tog jag inte upp språkfrågan som Sannfinländarna driver i detta val. Min första spontana reaktion var ju negativ mot att ta bort det obligatorium i undervisning av det svenska språket som ju råder i Finland. Vid närmare eftertanke kanske det ändå inte är bra att en massa människor i Finland tvingas lära sig svenska om de själva inte hyser intresse för det. Vi läser ju t.ex. inte finska i våra svenska skolor, definitivt inte på obligatorisk basis och knappast heller på frivillig basis.

Jag har ju rest en hel del i Finland under min ungdom. Jag sällskapade t.o.m. med en dam från Finland under en period. Min uppfattning är att de som läst svenska mot sin vilja i alla fall inte kan något av vårt språk. Jag pratade huvudsakligen engelska med de finnar som inte kom från ett område där svenskan är dominerande. Så det är möjligt att Sannfinländarna har en poäng även i denna fråga.

UPPDATERING 2:


Nu har Expo och Daniel Phool vaknat till liv över Sannfinländarnas valframgång. Phool uppmanar alla till att inte behandla Sannfinländarna "som vilket parti som helst". Känns retoriken igen? Man undrar om inte Phool har ett förflutet som mobbare på skolgåden, "behandla inte Jan som vilken människa som helst, behandla inte Kalle som en människa".

Det enklaste för Expo och Phool måste vara att föreslå att vi avskaffar fria val, då blir risken minimal att icke godkända partier får några mandat. Nu är klimatet lite annat i Finland än i Sverige, Expo göre sig nog inte besvär med sina besvärjelser i finsk politik. Så här skriver Phool på Expos hemsida.

"Man kombinerar sin folkliga retorik med invandringsmotstånd. Skånepartiet och Ny demokrati var nyliberaler. De ville se avregleringar och en försvagad stat. Sannfinländarna vill ha en starkare välfärd. På så sätt skiljer de sig åt. Men retoriken har samma struktur då som nu. Det är folket mot eliten." 

Ja precis, och här ställer sig Expo på elitens sida, vilket jag redan påtalat otaliga gånger.

Länk Expo