Äntligen överens med Cecilia Wikström

Cecilia Wikström och någon jag inte ens vill lära mig namnet på går på DN-debatt ut och propagerar för en gemensam flyktingpolitik för EU. De konstaterar med förvåning att Europas regeringschefer främst tar hänsyn till det egna landet och den egna befolkning, i stället för att sätta EU-samarbetet främst. Påfallande ofta använder Wikström ordet ”solidaritet” mellan medlemsländerna. Vi kan konstatera att om det vore en sådan vinst med vår tids immigration skulle det inte ens behövas ”solidaritet” mellan medlemsländerna för att vilja ta ansvar för migrationsströmmarna. 


Det verkar som om Wikström arbetar i motvind när det gäller asyl och immigrationsfrågor inom EU. Många politiker har dragit öronen åt sig och inser att deras positioner är beroende av att människor röstar på dem i de egna länderna. Det lär inte bli lättare för Wikström efter valet i Finland som måste betecknas som ett kraftigt besked till Europas politiker att inte gå över huvudet på befolkningen. Så här skriver Wikström i sin artikel.

Medlemsstaterna ska ha kapacitet att klara en migrationsvåg utan att systemen kollapsar – som när Sverige under Balkan-kriget tog emot 80.000 asylansökningar på ett år, skriver EU-parlamentarikerna.  

Fast vårt system kollapsade verkligen. Många asylsökande fick bo i tält och jag tvivlar på att ens Wikström tycker det är ett föredöme internationellt sett. Dessutom tömdes våra ekonomiska resurser av asylströmmen till den grad att vi inte hade råd att bidra till de internationella organisationer som arbetade i det forna Jugoslavien med riktiga flyktingar. De som vi tog emot var ju många gånger inte att betrakta som flyktingar. Ett bestående bevis på detta är den organiserade brottslighet bestående av individer från det forna Jugoslavien vi så villigt tog emot. Dessa brottssyndikat skadar fortfarande vårt samhälle men det märker säkert inte Wikström så mycket av. Vidare i artikeln så står det så här.

Just nu flyr man infernot i Libyen. Men till skillnad från de skräckscenarier som målas upp av främlingsfientliga krafter, så konstaterar vi sakligt att flyktvägarna hittills snarare går horisontellt än vertikalt, vilket innebär att de länder som utgör flyktingarnas mål framför allt är Libyens grannländer, Tunisien och Egypten. 

Vilka främlingsfientliga krafter Wikström pratar om undandrar sig tyvärr min kunskap. Men det är faktiskt fullt normalt att människor flyr till de närmaste grannländerna och tar första tillfälle att återvända till sitt hemland. Den migration Wikström anser vara normal anser jag vara onormal, nämligen att man flyr för ett bättre liv till en fullständigt främmande kultur där chansen att få ett normalt jobb är i det närmaste obefintliga. Nu pratar Wikström förståss om flyende libyer och gästarbetare, inte om de afrikaner som immigrerat till Libyen söderifrån. Vidare i denna mycket intressanta artikel.

Vi tvingas konstatera att medlemsstaterna hittills inte har klarat solidaritetstestet, utan regeringarna ser främst till det egna landet och tycks inte prioritera gemensamma europeiska lösningar.

Nu är det ett solidaritetstest att ta emot immigranter, ibland tjänar ju vi på att ta emot immigranter från Afrika. Skulle en nation tjäna på denna immigration skulle det ju inte vara något solidaritetstest utan då skulle länderna i Europa tävla om att få ta hand om dessa strömmar av immigranter. En regerings främsta uppgift är faktiskt att se till det egna landet, i annat fall brukar regeringar i demokratier bli kortvariga. Detta gäller inte riktigt vårt eget land som ju är unikt och annorlunda. Vidare i artikeln står det.

Tyvärr konstaterar vi gång på gång att det finns stora brister i EU:s asylsystem.

Ett sådant exempel är Dublin II-förordningen, som utgår från antagandet att en asylsökande har likvärdiga möjligheter till ett rättvist förfarande i alla medlemsstater. Så är dessvärre inte fallet. Samma asylsökande kan ha 80 procents sannolikhet att få sin asylansökan beviljad i en medlemsstat och mindre än 1 procents chans i en annan. Så länge dessa enorma skillnader mellan ländernas bedömningar kvarstår saknar hela asylsystemet trovärdighet. Dessutom finns stora olikheter i hur medlemsstaterna utför sina bedömningar av individens asylskäl, vilket leder till vitt skilda resultat vad gäller hur lång tid processen tar och hur kvaliteten på asylmottagandet ser ut. 

Ja, säkert är Sverige det land där den asylsökande har 80 procent chans. Det finns ingen möjlighet i världen att övriga EU-länder kommer att följa Sveriges exempel. Detta gäller säkert ”kvaliteten på asylmottagandet” också. Wikström har säkert inte ens lekt med tanken att det faktiskt är Sverige som brister i asylmottagandet, sett ur de andra nationernas ögon. Vidare i artikeln står det så här.

Eftersom majoriteten av de som nu kommer till Italien och Malta från Nordafrika är ekonomiska migranter och inte asylsökande så har kommissionen beslutat att det i dagsläget inte är tillfälle att tillämpa direktivet om tillfälligt skydd som skulle innebära en skyldighet för andra medlemsstater att bistå Italien och Malta. Däremot har flera medlemsstater, till exempel Tyskland, på frivillig basis tagit emot flyktingar som först kom till Malta och andra medlemsstater bör nu följa efter. 

Varför bör andra medlemsstater följa efter om det är kristallklart att det inte rör sig om flyktingar utan ekonomiska migranter? Vill vi inte ta emot dessa ekonomiska migranter, och det varken kan vi eller vill, varför skall vi då ta emot dem? Varför skall andra Europeiska länder ta emot dem? Det finns absolut ingen logik i det Wikström säger. Därefter skriver hon detta i sin artikel.

Behovet av ett gemensamt, tillförlitligt asylsystem har aldrig varit tydligare och vi beklagar att främlingsfientliga krafter i EU-parlamentet inte står bakom förslaget och att man bedrivit intensiv lobbying för att sabotera och försinka besluten.

Det är beklagligt att Wikström kallar alla som inte tycker som hon för ”främlingsfientliga”. Jag är fientlig mot Wikströms immigrationspolitik och vision om det mångkulturella samhället, inte mot migranter som jag aldrig ens har träffat. Hur skulle jag kunna vara fientlig mot dem? Det är förståeligt att andra nationers politiker ser med fasa på Sveriges havererade immigrationspolitik. Jag är förvånad att beslutet om ett gemensamt asylsystem gick igenom överhuvudtaget. Till sist skriver Wikström så här i sin artikel.

Diskussionerna om migration och asyl borde inte styras av känslor och antaganden, vilket alltför ofta är fallet i EU. Ämnet kan vara känsloladdat, men fruktan får inte styra vårt agerande, än mindre hindra oss från att fatta rationella beslut för en konsekvent och långsiktig lösning.

Här håller jag till fullo med Wikström, äntligen! Hela debatten och flyktingpolitiken styrs av känslor, humanaste vinner. Det hela är ett spel och all sans och vett har flugit sin kos. När någon påtalar det vansinniga i vår nuvarande politik så blir det känsloutbrott med påföljande invektiv som ”rasist” och ”främlingsfientlig”. För vi vet hur rationella beslut ser ut i denna fråga, eller hur? Vi vet hur en långsiktigt och konsekvent politik också skall se ut? Bra, då är vi överens Wiktröm. 

Länk DN-debatt