Hittade ett klipp med Bill O’Reilly när han debatterar frågan om illegala invandrare med Geraldo Rivera. Jag håller ju med O’Reilly, själva begreppet ”illegal immigrant” säger ju att de bryter mot lagen och faktiskt inte har tillåtelse att vara i det aktuella landet. Jag tycker det är väldigt märkligt att själva grundfrågan inte diskuteras mer, är man t.ex. i Sverige illegalt så måste huvudfrågan vara att transportera de som är här olagligt härifrån. Jag skulle tro att jag inte kan ta mig in i t.ex. Jemen utan riktiga papper, och ertappas jag så blir det nog knalltransport därifrån. I stället handlar diskussionen om fri sjukvård och andra saker, herregud de är ju här olagligt!
Jag är förvånad att O’Reilly kan hålla sig såpass lugn under diskussionen, O’Reilly är känd för sitt ganska häftiga humör, här håller han humöret någorlunda i schack.
I dagens DN och SvD står det med braskande rubriker att läkare respektive landsting vägrar utföra religiös omskärelse, eller som det kallas, omskärelse på ickemedicinska grunder. I vissa delar av Afrika görs omskärelse på alla pojkar oavsett religion. Frågan om omskärelse är delikat eftersom regering och riksdag starkt kritiserat kvinnlig omskärelse. Att då tillåta manlig omskärelse blir i förlängningen inkonsekvent. Att jämföra manlig och kvinnlig omskärelse är precis vad läkaren Gunnar Göthberg gör i DN, så här säger han.
Han beskriver omskärelsen som ett övergrepp eftersom det stympande ingreppet görs utan individens, barnets, medgivande. När det görs av andra än läkare kan det bli fråga om misshandel om ingreppet görs med lokalbedövning utan tillräcklig professionell assistans.
- Men eftersom det är föräldrarna som håller ned det sprattlande barnet så anmäls det inte som misshandel, säger Gunnar Göthberg.
Att ingreppet tillåts utan barnets medgivande är faktiskt en mycket märklig politik. På alla andra områden betonar Alliansregeringen och dess partier individens rättigheter, den personliga friheten och det personliga valet. Politiker från samtliga partier i regeringen missar inte ett tillfälle att deklarera vikten av personlig frihet i högstämda tal. Här har regeringen plötsligt tagit ett beslut som går på tvärs mot allt vad personlig frihet är. I DN jämförs det kristna dopet med manlig omskärelse, det är som alla förstår en haltande jämförelse. Om ett barn som är döpt vid senare tidpunkt i livet vänder kristendomen ryggen så spelar dopet ingen som helst roll, detta gäller ju inte omskärelse som alla förstår. Vidare står det i DN.
Ehab Rafael, 42, är kirurg och tillhör koptiska kyrkan. Han och hans två söner är omskurna.
– Landstingen bör erbjuda omskärelse på icke medicinska grunder – men till självkostnadspris för patienterna, säger han.
Som kirurg och landstingsanställd å ena sidan och kopt å den andra har Rafael förståelse för både dem som är för och dem som är emot omskärelse på icke medicinska grunder.
Att familjen som vill ha sitt barn omskuret skall betala detta själv är en självklarhet, att inte var nuvarande ”lågskatteregering” gjort detta glasklart är en annan mycket märklig omständighet. Jag och många andra skattebetalare ser det närmast som ett övergrepp att vi skall betala detta via vår skattsedel. Detta kan väl i viss mån ytterligare tjäna som ett bevis på att viljan till att solidariskt betala skatt tunnas ut i ett mångkulturellt samhälle. Förståelsen för vad våra skattepengar går till minskas i motsvarande grad som vi omvandlar vårt samhälle i mångkulturell riktning.
Sverige har fört en immigrationspolitik som är djupt oansvarig och som sannolikt saknar folkligt stöd. Nu står vi här och har infört detta mångkulturella samhälle som våra politiker i regering och riksdag i princip infört utan att ha frågat sin befolkning. Vi kan inte göra det som gjorts ogjort och vi har en miljon människor som tillhör en annan kultursfär en den västerländska kristna/agnostiska/ateistiska/hedniska.
I beaktande av sakernas tillstånd i vårt land så anser jag det ändå rimligt att vi tillåter omskärelse på icke medicinsk grund. Det tjänar föga till att blunda med båda ögonen och låtsas som om ingenting hänt i vårt land sedan sjuttiotalet. Jag röner möjligen kritik från människor som normalt brukar hålla med mig men just omskärelse är inte något huvudproblem i vårt land och ett förbud skulle ju inte i ett slag göra vårt land till ett bättre land. MEN omskärelse på ickemedicinsk grund skall självklart betalas av den som vill ha ingreppet utfört och det skall enbart vara tillåtet på den som är myndig och gett sitt eget samtycke till ingreppet. Alla avsteg från dessa två krav är en kraftig avvikelse från de principer som företrädare från Alliansen otaliga gånger högtidligt deklarerat för det svenska folket.
Med anledning av att Ilmar Reepalu i Malmö vill införa betygssättning av lärare, en betygssättning som skall göras av eleverna, så har SvD skrivit en ledarartikel i frågan. Ett försök med betygssättningen har redan börjar med ett trettiotal lärare i Malmö. Ledarredaktionen är inte oväntat kritisk mot systemet. Så här står det i ledaren.
Lärare och elever är inga jämbördiga parter i skolan och ska så heller inte vara. Ett av skolans problem har varit just jämbördigheten. Respekten för lärare har minskat i åratal liksom statusen för läraryrket. Idén med lärarbetyg går verkligen på tvärs med den skolpolitiska inriktning som regeringen driver.
Här kan man bara hålla med redaktionen. Elever som inte med bästa vilja i värden kan kallas vuxna, är inte, och skall inte vara jämbördig part med lärare. Lärare som är vuxna, har utbildning i sitt yrke och som också har ett antal uppfostringsuppdrag i sin arbetsbeskrivning. Alla är lika mycket värda, men alla människor i detta land har inte lika mycket kunskap, erfarenhet och ansvar. Ett av skolans stora problem i dag är lärarnas bristande auktoritet. Elever tar inga order (eller ”skit”) av någon lärare, elever skall göra som de själva vill och har inget att lära sig av den vuxna generationen. Det är exakt detta som är ett av de stora problemen i skolan i dag. Att införa ett sådant förslag som att betygsätta lärare må vara politiskt korrekt, men inte hjälper det varken eleverna eller någon annan. Vidare står det så här i artikeln.
Men frågan är om inte risken finns att det blir andra bullar när väl systemet är fullt utvecklat. Malmös starke man Ilmar Reepalu (S) uppger för Sydsvenskan att det råder delade meningar mellan kommunen och facken:
”Vi tror inte att det finns något att skämmas för, medan fackförbunden absolut vill hålla det anonymt. Jag tror att vi får ge lärarna ett par år att vänja sig, så att de kan komma över en del skräckscenarior som jag tror är obefogade”.
Betygsättning av lärare sker redan, det sker varje år vid de återkommande lönesamtalen. En lärare som är olämplig för sitt yrke blir obevekligt uppmärksammad om detta, både av arbetsgivare, chef och elever. Att människor kan vara principiellt emot detta förslag utan att frukta några ”skräckscenarior” kan Reepalu tydligen inte tänka sig. Däremot vet jag om skolor i kommuner där i princip allt utvärderats i noga utformade svarsformulär. En variant av formulär har gått till lärarna, ett annat till föräldrarna. Jag har själv studerat svarsresultatet mycket noga i en sådan undersökning. Den grupp som mycket klart fick sämst förtroende var faktiskt de kommunala politikerna, ja man skulle nästan kunnat tala om ett ”skräckscenario”. Att utreda hur partier kan vinna ett kommunalt val med mycket lågt förtroende bland lärare och föräldrar är en annan, ganska omfattande diskussion.
Denna blogg tillsammans med en massa andra systemkritiska bloggar kommer ofta med berättigad kritik mot media och politiker när vi tycker att dessa inte tar sitt demokratiska ansvar. När de väl tar detta ansvar är det också viktigt att påpeka det, det har med trovärdighet att göra. Man måste ju s.a.s. se båda sidorna av myntet, samt att rätt skall vara rätt som min gamla farfar sade.
Med dagens ledare i SvD, angående överfallet på Kinnunen och hans flickvän, där redaktionen även går till angrepp mot våra politiker tycker jag att tidningen tar sitt ansvar. Redaktionen uttalar sig t.o.m. hårdare än många Sverigedemokrater angående domarna. Ja, det är faktiskt sant, läs vad olika Sverigedemokrater sagt om domen och läs detta stycke i artikeln.
Således går hans förövare fortfarande fria. Fängelse i knappt två år blev domen för den av kvinnorna som tingsrätten ansågs ha varit mest delaktig i den grova misshandeln.
Uppriktigt sagt är straffet alldeles för lindrigt. Det kan man förvisso knappast klandra domstolen för, utan det får de ansvariga politikerna stå till svars för.
Redaktionen drar även den riktiga slutsatsen att det är våra politiker som måste markera mot detta politiska våld. Det är våra folkvalda politiker i våra riksdagspartier som måste vidta åtgärder mot dessa antidemokratiska tendenser. De måste också ställa sig upp och ta kraftigt avstånd från detta våld. Samma politiker som inte missar en enda chans till att kritisera antidemokratiska tendenser när det sker utomlands, är märkligt nog knäpptysta när det gäller exakt samma tendenser i Sverige. Vidare så står det så här i artikeln.
I Sverige borde sådant beteende, inte minst för att det just handlar om ett planlagt attentat – bestraffas hårdare än så. Inte nog med att Kinnunen och dennes flickvän säkert kommer att få men av detta, dåd av denna kaliber gör att människor drar sig för att säga sin åsikt och gå ut. Människor blir helt enkelt rädda.
Jag hoppas verkligen att ingen backar från sina åsikter eller från sitt politiska värv p.g.a. dessa attentat, i sådana fall vinner ju de som använder sig av politiskt våld. Dessutom är det så att om ingen backar, så går alla säkra till slut.
Det finns också en tendens i vårt samhälle att vi tar för givet att allt skall vara gratis och att allt skall serveras på silverfat till oss. Demokratin är faktiskt värd en blåtira och att vi får kämpa en smula för våra rättigheter borde bara stimulera vårt intresse. Nu tar vi nya tag och ser till att sätta press på våra politiker så att även de tar detta på allvar. Även våra etablerade riksdagspolitiker kan stå på tur, även om de ännu inte riktigt fattat det. Att vissa journalister hyser större förståelse för de grupper som utsätts för politiskt våld, beror med största sannolikhet på att många av dessa själva blivit utsatta för hot och andra antidemokratiska metoder. Återigen bevisas det att inget går upp mot praktisk erfarenhet.
Nu har domarna mot de tre kvinnor som misshandlade Martin Kinnunen och hans sambo offentliggjorts. Misshandeln av Kinnunen och hans sambo var rå och hänsynslös, dessutom var den klart politiskt motiverad. Domen mot två av de äldre kvinnorna är acceptabla, med beaktande att våra straffskalor internationellt sett är relativt låga. Domen mot den yngre kvinnan, Rebecka Roos är dock på tok för mild, även när man beaktar en viss ungdomsrabatt. Skadestånden som de tre kvinnorna gemensamt får betala är inget annat än ett skämt. Att de blir skyldiga till ett så löjligt lågt skadestånd för en så pass rå och planerad, politiskt motiverad misshandel är i det närmaste en skandal. Som jämförelse kan vi ta ett exempel där en elev på ett yrkesgymnasium fick ”problem” för att hon bär huvudduk, hon erhöll 90,000 kronor i skadestånd. LÄNK
En annan märklighet är att kvinnorna inte blev dömda för misshandeln av Kinnunen. Det kan ju mycket väl vara så att kvinnorna inte var inblandade i just den misshandeln, fast Kinnunen påstår motsatsen. Då var det i stället kvinnornas manliga kamrater som misshandlade Kinnunen. Ingen av dessa män har dock blivit gripna och åtalade, ett förhållande som i sig är djupt otillfredsställande. Inte ens en svensk domstol tror väl på scenariot att Kinnunen misshandlade sig själv med knogjärn, emedan hans flickvän blev brutalt misshandlad av tre främmande kvinnor.
Det verkar som om det svenska rättsväsendet har börjat ta det politiska våldet, även från vänsterhåll, på allvar. Det är bra och positivt, däremot väntar vi fortfarande på att svenska politiker skall höja sina röster och markera mot detta politiskt motiverade våld. Vi är rätt många som börjar finna det enbart löjeväckande när företrädare för våra riksdagspartier ställer sig och med patos i stämman fördömer politiskt våld i t.ex. Ryssland, samtidigt säger de inte ett ord om det politiska våld som faktiskt sker bokstavligt talat framför ögonen på dem.
Paula Neuding har skrivit en del bra ledarartiklar, nu skriver hon även en som innehåller flera frågetecken, i alla fall om vi vill höja debattnivån i vårt land som tenderar att hamna på en rudimentär nivå allt oftare. Neuding tar upp Putins förslag att stoppa utländska lärare i Ryssland för att hindra att extrema läror sprids vid landets lärosäten. Så här skriver Neuding i sin artikel.
Däremot skulle det ha kunnat låta så i rysk radio i veckan eftersom premiärminister Vladimir Putin lagt fram ett lagförslag som innebär just detta – att med nationalistiska argument hindra utländska lärare från att verka vid universiteten i Ryssland. Ytterligare ett grepp som förstärker bilden av ett Ryssland som är på helt fel väg.
Är det dags att isolera Ryssland?
För det första skulle det vara en helt otrolig åtgärd att isolera Ryssland för en inrikespolitisk åtgärd som vi fullständigt saknar bakgrund till. Vi har ingen aning om varför Ryssland vill införa denna åtgärd och vilka problem de upplever. Återigen så kan vi konstatera att nationalism ses i Sverige som något fult och nästan äckligt, vi måste dock komma ihåg att Sverige är närmast ensam på denna jord om en sådan inställning till nationalism. Skall vi reagera lika våldsamt på utslag av nationalism från USA Neuding? Om det nu överhuvudtaget är ett utslag av nationalism från Putins sida, och inte en åtgärd baserad på säkerhetsmässiga grunder. Ett annat perspektiv är att vi i vårt eget land kan ha problem med muslimska friskolor som indoktrinerar sina små elever. Vi kanske borde ta tag i det problemet innan vi kommer med pekpinnar till andra nationer. Vidare skriver Neuding så här.
Men omvärlden får inte glömma att resultatet av toppmötet är ett litet ljus i ett annars tämligen mörkt töcken av antidemokratiska tendenser.
Säkert finns det ”antidemokratiska” tendenser i Ryssland i dag. Men lagförslaget från Putin behöver inte vara antidemokratiskt. Globalisering har definitivt inget med demokrati att göra, slå upp ordet ”demokrati” i vilken ordbok ni vill. Det finns en tendens att använda ordet ”demokrati” som man själv vill och enbart för sina egna syften i dagens debattklimat. Om Putin har stöd av befolkningen är det inte ett problem för demokratin. Skulle Putin (Ryska regeringen) däremot införa en sådan lag mot en förmodad folkmajoritet så är det ett demokratiskt problem. På samma sätt är det ett demokratiskt problem om t.ex. svenska regeringen vill införa kvotering av lärare med utländsk härkomst utan att ha folkligt stöd för detta. Vidare skriver Neuding så här i sin artikel.
Att verka som oppositionell journalist i Dimitrij Medvedevs och Putins Ryssland har tidigare visat sig förenat med en klar risk att bli tystad – för ett tag eller för evigt. I förra veckan mördades ytterligare en människorättsaktivist – Natalja Estemirova.
Det må vara naivt att hoppas på en trovärdig och rättssäker rättegång, men om Medvedev vill bättra på Rysslands anseende är det i denna ände han ska börja.
Det är förfärligt detta som händer ryska journalister och det sänker Rysslands anseende utan tvivel. Jag tvivlar dock inte på att straffen blir hårda om man får fast de som gjort sig skyldiga till det senaste mordet på Estemirova. Vad Neuding menar med trovärdig rättegång har jag lite svårt att förstå. Apropå trovärdiga rättegångar så kommer domen i morgon mot de tre kvinnor som brutalt misshandlade Martin Kinnunen och hans flickvän av politiska skäl. Vi har alltså ett brutal politiskt överfall i vårt eget land som man skulle önska att våra journalister vore lite mer intresserade av. Just journalisten Paula Neuding har jag själv informerat via telefon angående rättegången mot dem som så brutalt misshandlade Kinnunen. Vi får se om försvaret av demokratin står lika högt i kurs när det gäller vårt eget land.
Apropå Görans Hägglunds tal i Almedalen så skriver Elise Claesson om den ”nykonservativa” våg som lär ha uppstått i vårt land efter talet av Hägglund. Att Hägglunds tal fått beteckningen ”konservativt” beror enligt Claesson på att han talade om ”vanligt folk”. Nu skall ju detta enligt alla de många definitioner av konservatism som finns, inte innebära att Hägglunds tal var konservativt per automatik. Däremot så är det så att ”vanligt folk”, alltså människor som inte sysslar med politik till vardags, befinner sig i vanliga inkomstklasser och kanske inte bor nära Stureplan, alltid varit betydligt konservativare än den politiska och mediala eliten i vårt land. Detta är en illa dold politisk hemlighet faktiskt.
Den socialdemokratiske bloggaren Enn Kokk skrev en mycket träffande artikel för ganska länge sedan där han beskrev det stora avstånd mellan vad politiker i allmänhet står för gentemot vad folk i allmänhet står för. Stora delar av befolkningen är betydligt konservativare värderingsmässigt än vad vår riksdag är, avståndet är såpass stort att det faktiskt är ett demokratiskt problem, om man väljer att se det så. De flesta politiker och valstrateger ser det ur ett annat perspektiv, hur kan vi fånga dessa väljare? Det är mot bakgrund av det Folkpartiet gjorde upp med sin ”snällism”. Politiska ideologer vill i stället gärna påverka människor mot det liberala hållet (faktiskt både från vänster och höger) det är mot den bakgrunden bland annat, som vi skall se den omfattande politiska korrekthet i vårt land. Den politiska korrektheten är, i alla fall till stor del, inget annat än ett försök att ”tvinga” stora delar av befolkningen från dess alltför konservativa hållning till en mer liberal hållning. Det är en taktik som till viss del lyckats dessutom, i alla fall fram till nu.
Även ett parti som KD, vars historiska grund till stor del bygger på konservatism, har tvingats att gå mot en liberalare hållning. Det är inte risken för att tappa väljare som fått KD att gå mot det liberalare hållet, tvärtom det är snarare alliansbröderna och det mediala trycket som tvingat KD åt det liberalare hållet. KD som parti har snarast tappat väljare på kursändringen. Alf Svensson uppfattades som konservativ i alla fall, han lyckades dessutom med konststycket att verka konservativare än vad han egentligen var. Det är inte märkligt att Svensson var den stora röstmagneten för KD.
Många påstår att Moderaterna gått från en delvis konservativ hållning till en rent liberal hållning. Det stämmer faktiskt inte helt, enligt populära definitioner av konservatism, så kan faktiskt Moderaterna sägas ha plockat upp konservativa värderingar i sin strävan att bevara vissa av de socialdemokratiska institutionerna. De vill inte riva ned delar av det samhälle socialdemokratin har byggt upp och som många svenskar lärt sig förknippa med vårt goda samhälle.
En konservativ våg har under en tid dragit genom Europa, den kommer med största säkerhet att också slå igenom i vårt land. För några decennier sedan så slog den liberala vågen som drog genom Europa igenom även i vårt land med full kraft, så kommer sannolikt även den konservativa vågen att göra.
Journalisten Kerstin Ekberg har forskat om var journalister som är medlemmar i Journalistförbundet bor i vårt land. Hon har skrivit en utförlig rapport om i vilka bostadsområden journalister föredrar att bo i dessutom. Hela den omfattande rapporten kan laddas ned här.
Inte så förvånande så kommer Ekberg fram till att mycket få journalister bor i våra enklaviserade förorter, inte heller bor de på landet eller i det inre av Norrland. De bor inte heller i våra riktiga överklassområden som Danderyd, Östermalm eller Vellinge. Sakine Madon har i Expressen skrivit en artikel om Ekbergs artikel, så här skriver hon.
Högalid på Södermalm i Stockholm toppar i popularitet; där bor hela 371 journalister som kan morsa på varandra i matbutiken och föreslå nästa brunch eller lattefika. Stockholms innerstad lockar 19 procent av samtliga svenska journalister - på en yta där tre procent av svenska folket bor. 1 259 journalister trängs på Södermalm, medan det i Rosengård bor sju och i Angered tio. Så mycket som det skrivs, debatteras och görs reportage om ställen som Rosengård, och ändå så få journalister som bor och lever där. Den som tror att det inte skapar ett glapp mellan mediebild och verklighet, eller mellan journalister och människor i "journalistfria zoner", kan ju räcka upp en hand.
Mycket få människor lär räcka upp en hand på Madons fråga. Vi har redan anat att det förhåller sig på detta vis, men nu har vi det alltså svart på vitt. Många frågor som ter sig viktiga i tidningsvärlden ter sig inte alls lika viktiga för gemene man. Frågor som är viktiga för förortens människor, som t.ex. trygghet, lag och ordning, ses ur ett annat perspektiv för innerstadsjournalister. De ser i stället brister i vår rättssäkerhet och belyser gärna om någon brottsling blivit orättvist behandlad av någon enskild polis. Förortens människor ser problem med hur samhällets institutioner förfaller såsom skola, vårdcentraler och polisverksamhet, medan innerstadsjournalister gärna belyser om någon enskild lärare i desperation tagit i för hårt mot en elev eller om någon enskild polis på sin fritid räckt långfingret till ett av förortens tuffa glidargäng. De människor som bor och sett verkligheten i de enklaviserade förorterna vi har, kan omöjligt fästa samma vikt vid att en enskild polisman ger långfingret åt ett ungdomsgäng, vars medlemmar i princip räckt långfingret åt alla sedan de var sex år gamla. Till slut skriver Madon så här.
Missförstå mig rätt. Jag är trött på påståenden som "journalister bara skriver dåligt om förorten", inte sällan representerad av någon projektsnubbe eller tjej i hiphopbyxor och Palestinasjal som tycker att journalister ska skriva om för allmänheten totalt ointressanta saker.
Dessa ”projektsnubbar” och ”tjejer i hiphopbyxor med palestinasjal” ger snarast de etablerade journalisterna vatten på sin kvarn och ytterligare ett argument för att fortsätta rapportera från sitt vanliga perspektiv. Det finns ju ett annat samhälle som varken representeras av innerstadsjournalisterna eller dessa ”flummare”. Klart är att många av de problem förortens folk ser, inte uppmärksammas av innerstadsjournalisterna.
Hittade ett klipp med Bill O’Reilly när han debatterar frågan om illegala invandrare med Geraldo Rivera. Jag håller ju med O’Reilly, själva begreppet ”illegal immigrant” säger ju att de bryter mot lagen och faktiskt inte har tillåtelse att vara i det aktuella landet. Jag tycker det är väldigt märkligt att själva grundfrågan inte diskuteras mer, är man t.ex. i Sverige illegalt så måste huvudfrågan vara att transportera de som är här olagligt härifrån. Jag skulle tro att jag inte kan ta mig in i t.ex. Jemen utan riktiga papper, och ertappas jag så blir det nog knalltransport därifrån. I stället handlar diskussionen om fri sjukvård och andra saker, herregud de är ju här olagligt!
