Den egoistiska arbetsimmigrationen

Med titeln ”Välfärdsturismen är en myt” publicerar GP en artikel där ekonomen Joakim Ruist i en doktorsavhandling påstår att vi varken har förlorat eller vunnit på arbetskraftsinvandringen. Enligt Ruist har varken skatteutgifterna eller de sociala utgifterna ökat sedan vi införde den fria rörligheten för arbetskraft. Enligt artikeln har denna invandring ”inte frestat på ekonomin ett dugg”.

Jag har inte tillgång till doktorsavhandlingen men att mäta de sociala utgifterna totalt sett verkar vara ett mycket konstigt sätt att undersöka utgifterna för en speciell grupp. Det måste vara mycket bättre att helt enkelt be att få uppgifterna från berörda myndigheter på hur mycket de betalar ut till de aktuella grupperna. 

Eftersom skatteinkomsterna inte ökat kan man förmoda att en viss undanträngningseffekt ligger vid handen. Alltså att arbetskraft utifrån tagit en del arbeten som annars skulle gått till inhemsk arbetskraft. De som bor fast i Sverige och därmed är arbetslösa erhåller ju A-kassa eller annat bidrag, vilket blir en kostnad för arbetskraftsinvandringen i de fall de inte får arbete p.g.a. undanträngningseffekten.

Dessutom har vi i dag enligt Ekonomifakta en arbetslöshet på 8,8, procent. Som ekonomen Jan Tullberg konstaterat blir det en dubbel positiv effekt om en arbetslös inom landet tar ett nytt arbete i stället för en immigrerad arbetskraft. Detta eftersom den arbetslöse inom landet har levt på bidrag, en kostnad som samhället slipper när han får ett arbete. Tar en arbetskraftsinvandrare samma nya arbete blir det bara plusposten genom skatteintäkter som staten gör i vinst. Detta behöver egentligen inte ekonomer som Tullberg påtala, det borde alla normalintelligenta människor förstå ändå.    

Vi kan också tänka oss att svensk ekonomi som det talas om, inte avläsbart påverkas av arbetsimmigrationen, beroende på vad och hur man mäter. Kadern av arbetslösa kan ju i alla fall lida men av arbetskraftsinvandringen, beroende på att de har svårare att få ett arbete. Detta är något som i alla fall artikeln inte tar upp, men som det står en SR-artikel om i dag. Sedan skall man också sätta in siffrorna i sitt sammanhang. Alltså inte bara läsa av den ekonomiska utvecklingen, utan också ta med i beräkningen vad vi kunde gjort I STÄLLET för att importera arbetskraft, som t.ex. att försöka få den allt större kadern av arbetskraft i arbete.

En annan effekt av arbetsimmigrationen kan bli pressade lönenivåer i landet. Något som sannolikt redan skett i Sverige inom t.ex. byggbranschen. Det behöver ju självklart inte innebära en sämre ekonomi för nationen Sverige, tvärtom innebär det vissa positiva effekter. Men snickarna kanske inte håller med Ruis om det saliggörande med dessa pressade lönenivåerna. Om regering och andra aktörer vill få ned en för hög lönenivå inom vissa branscher, så är arbetsimmigration sannolikt det sämsta verktyget för detta ändamål.      

Enda sättet det kan uppstå en ”win-win” situation är sannolikt om arbetsmigrationen sker mellan likvärdiga länder där migrationen går likvärdigt åt båda håll. Om Sverige saknar snickare och Polen golvläggare kan ett fruktbart utbyte ske. Alternativt att läkare tar sig från Polen till Sverige och ingenjörer den motsatta färdvägen. Om Sverige tar emot läkare från Polen men skickar iväg golvläggare uppstår på sikt en obalans som Polen förlorar på. En sådan arbetsmigration vi talar om här dör med tiden ut då det verkar vansinnigt att länderna inte själva täpper till kompetensluckorna.

Man kan också tänka sig att en nation tar emot arbetsmigration då det råder absolut arbetskraftbrist från en nation där det råder absolut arbetskraftsöverskott, men långsiktigt är inte ens det hållbart. Att Polen skulle utbilda arbetskraft som sedan arbetar och betalar skatt i Sverige skapar långsiktigt ohälsosamma obalanser. Situationen kommer inte heller inom överskådlig tid bli sådan för västliga nationer att det kommer uppstå absolut arbetskraftbrist. Ekonomierna ser helt enkelt inte ut så nuförtiden i norra Västeuropa. Sedan har vi konjunkturerna att tänka på. Skulle det otroliga ske att det uppstår absolut arbetskraftsbrist, lär denna brist försvinna vid nästa lågkonjunktur. Exakt vad gör vi av alla arbetskraftsinvandrare då? Man slås också av hur oerhört egoistisk denna arbetsimmigration ter sig. Ju mer man tittar på den, ju mer egoistisk ter den sig.

Det står i GP-artikeln att vi inte sett något av den oro för ”social turism” som Göran Persson lidit sådan smälek för att ha uttalat. På pendeltåget tog jag på måfå upp sista numret av Dagens Samhälle. Första uppslaget jag fick upp handlade om den lavinartade ökning av utländska tiggare som ju är ett resultat av den fria rörligheten vilken Persson uttryckte oro inför. Det står också att socialtjänsten inte har skyldighet att hjälpa dessa individer, men att trycket hela tiden ökar. Det ställs fler och fler krav på att dessa den fria rörlighetens vagabonder skall få ta del av vårt välfärdssystem. Jag kan inte se annat än att Göran Perssons oro var befogad och att GP har fel. 

UPPDATERING: 
En uppmärksam läsare har påtalat att nationalekonomen Joakim Ruist inte bara är nationalekonom, han är också miljöpartist och har suttit i Stenungsunds fullmäktige. Vad jag kan se från Stenungsund kommuns hemsida sitter han inte i fullmäktige i dag. Att en aktiv politiker skulle vara oberoende och objektiv är inte särskilt troligt. Ruists avhandling kan läsas här.   

Partiledardebatten – oroande tecken inför valet 2014

På söndagskvällen sände SVT den årliga partiledardebatten innan sommarkoman tar över vårt land. Det känns lite som sista drabbningen innan sommarlovet och det är sannolikt det som är vitsen med hela tillställningen. Jimmie Åkesson var mycket bra vid de tillfällen han kom till tals, men de övriga partiledarna hade en taktik att glida undan ämnen och diskussioner där Åkesson naturligt skulle kunna komma in, för att i stället fly till diskussioner där de visste att SD inte kom till sin rätt. Ibland liknande det ren mattflykt för att använda brottningstermer, som när Fridolin lyckades få diskussionen om immigration och integration till bostadspolitik. En snygg och elegant undanglidning, men kanske inte vad TV-tittarna vill se. Frågan är också varför man flyr immigrationsfrågan, om man nu menar att man har så bra svar.

Sanna Rayman, SvD menar att Sjöstedt och Åkesson var de som förmodligen vann mest på debatten. Det är möjligt att hon har rätt, men jag skulle vilja lägga till Björklund, som ofta är befriande fri från floskler och framstår som nästan lika ärlig som Åkesson, fast med helt andra åsikter naturligtvis. Dock verkar inte Björklunds debatteknik ge utslag i opinionen.     

En annan kommentator till debatten är The Viktor Report som gör en sansad bedömning (DN) av debatten. Viktor Barth-Kron lever på sitt namn och skulle sannolikt lida svår skada om han spårade ur i sina bedömningar, vilket han också noga aktar sig för.     

Så kommer vi då till det riktiga bottennappet. Bottennappen som initierade denna artikel rentav (den hade inte blivit skriven annars). SvD tar in en bedömning av en studierektor i retorik från Södertörns högskola, Fredrik Söderquist, som fäller denna kommentar redan i ingressen.

Sjöstedt har funnit sin balans. Reinfeldt ville visa sig som statsmannen. Lööf och Löfven var hetsigast. Fridolin var allra skickligast.

Fridolin var allra skickligast? Exakt hur visade det sig? Åkesson fick Fridolin att bli röd i ansiktet med frågan om ”ickevåldsförsvar”. I övrigt hamnade Fridolin ofta på mellanhand, vilket bekräftas av flera andra bedömare som Barth-Kron. Man kunde se detta som en ”random” artikel bland de övriga. Det allvarliga är dock att denna upphöjelse av MP ingår i ett sedan länge välkänt mönster där journalister och mer eller mindre självutnämnda experter gullar med just MP, och på så sätt ger dem en gräddfil i valrörelser. Jag vill mena att detta skett åtminstone i de två senaste valrörelserna.

Wetterstrand blev under hela hennes partiledarskap aldrig utsatt för samma granskning som övriga partiledare. Det var rent penibelt att läsa artiklarna efter partiledardebatten (Agenda) den 17 maj 2009 när Wetterstrand börjat svamla osammanhängande i frågan om skolan. Det stod inte ord om detta bottennapp i tidningarna efteråt [2009 17 maj DN, SvD]. Björklund ryckte in som räddaren i nöden när t.o.m. en icke miljöpartist som undertecknad började bli generad. Och så har det fortsatt.

Detta är allvarligt eftersom delar av väljarkåren är ganska lättpåverkad av etablerad media, låt oss sanningen i vitögat. Det torde strida mot alla demokratiska principer att MP får kanske tre, fyra extra mandat för att en liten klick mer eller mindre verklighetsfrånvända journalister ger ett parti, som de råkar gilla, en gräddfil i valrörelse efter valrörelse. Och nu ger alltså en retorikexpert från den, ähumm… beryktade Södertörns högskola Fridolin högsta betyg. Fridolin är sannolikt en betydligt bättre retoriker än vad Wetterstrand någonsin var, i sina bästa stunder och när han kommer rätt i debatten, vilket inte skedde i går. Wetterstrand red på journalisternas ohämmade välvilja, vilket inte ens Fridolin skall behöva göra, han är faktiskt skickligare än så.

Det är förvånande att inte fler reagerar på MP:s mediala gräddfil (som dock inte är överväldigande efter denna debatt, om man undantar Söderquists artikel). Även socialdemokrater och vänsterpartister borde reagera lite mer än vad de gör. Att de skulle vara nöjda med att släppa väljare till MP tror jag inte på, även om de hellre släpper dessa väljare till MP än SD. Det torde dock inte röra sig om samma skara väljare så frågan är obsolet. I vilket fall blir det mediala gullandet med MP omöjligt om fler reagerar på det. Reaktionerna måste ju också komma från de partier som riskerar tappa väljare till MP, inte bara från det medialt observanta SD. Att SvD släpper denna artikel av Söderquist som mot all sans och vett utnämner Fridolin till debattens stora vinnare är ett oroande tecken inför den kommande valrörelsen 2014. Är det planerat att gullandet med MP skall fortsätta även till det kommande valet 2014?