FI vänder svart till vitt och hat till kärlek.

Ja jag kan inte låta bli att skriva en blänkare om FI, detta på grund av den exempellösa skjuts media i allmänhet och SvD i synnerhet ger partiet. Det liberala och lättkonservativa SvD:s ambition är förmodligen att FI skall knapra procent från V och MP, för att underlätta för Alliansen i det kommande riksdagsvalet. På den vänstra kanten i svensk politik äger man tydligen inte tillräckligt med strategiskt tänkande för att räkna ut denna i grunden mycket enkla taktik. Machiavelli skulle rotera i sin grav. Självklart kan taktiken slå fel. FI kan få för mycket röster och komma över riksdagsspärren, då tillfaller ju deras röster plötsligt det rödgröna blocket. Vågar vi gissa på att chefredaktören på SvD därför har en ganska tuff granskning av partiet i sin byrålåda? Om FI ser ut att komma över riksdagsspärren kan det vara bra att ha en rejält tuff granskning av partiet, detta för att kunna balansera röstetalet strax under fyra procent. Alltmedan de rödgröna partistrategerna i princip fattar noll. Har de överhuvudtaget någon som tänker på den sidan? 

I dagens SvD pratar FI:s kandidat Soraya Post om kärlek, så här säger hon till SvD.

– Min övertygelse är att man måste ta debatten och möta hat med kärlek.

Nu verkar det alldeles uppenbart att det mesta hatet står vänsterelement och diverse antirasister för. Mötesstörningar och våldsaktioner börjar bli legio från den kanten. I dag leder de även hatligan på nätet vågar jag nog påstå. FI själv stoltserar med sådana kärleksfulla personer som Tiina Roos, som när det begav sig slog ned meningsmotståndare inom partiet på öppen gata. Vi har en rad kärleksyttringar som hyllandet av SCUM – manifestet samt talrika planer på vad de skall göra med män när de väl får makten, inga av dem låter frestande för de som råkar vara född till man. Dessutom har vi ju själva Schymans uttalande att svenska män inte är bättre än talibaner, eller hur orden föll. Listan kan göras lång, men detta kongressuppträdande från 2005, som kanske inte andas direkt kärlek, kan vi inte undanhålla publicum. 

Det är populärt för media och journalister att gräva i SD:s sp kallade "rötter" är någon som sett minsta tecken på att media gjort en ansats att gräva i FI:s betydligt färskare rötter? 

Vidare skriver Post så här i sin artikel.

- De andra partierna har inte bemött grodorna, de har låtit SD uttrycka sig rasistiskt utan att säga emot.

Media och politiker har inte gjort annat än fokuserat på SD:s grodor. De har letat efter dem med elektronmikroskåp. Däremot har man tydligen glömt bort alla FI:s talrika praktgrodor inför detta val. Vi får väl se hur bra FI går i de två kommande valen. I vilket fall har vi aldrig sett maken till medieexponering av ett litet parti, tryggt parkerat utanför riksdagens portar. Det är en medial hype som nästa borde få chefredaktörerna att i hemlighet rodna. Det oblyga sätt de för fram FI på tyder på att de inte ens tänker låtsas spela efter några demokratiska eller pressetiska regler längre. Media och journalister skall i hyfsade demokratier spegla opinionen, inte driva egen opinionsbildning. Var gränserna går kan många gånger vara svårt att avgöra och det finns självklart många gråzoner. I fallet FI (och för allt i världen MP) inför valen detta år, har man tydligen kastat alla betänkligheter över bord. Var är reaktionerna från våra annars så aktiva statsvetare? Var är reaktionerna från mediegranskarna? Det är Nu ni skall reagera, inte i något boksläpp om tre år som knappt någon läser. 

Vad är det för fel på folk som röstar på SD?

Plötsligt länkades en artikel från Barometern lite varstans på sociala medier. När jag läste den förstod jag varför. Det Malin Wollin säger i en intervju om programserien ”Våga fråga” fick t.o.m. en luttrad person som undertecknad att tappa hakan. Våga fråga är en intervjuserie med partiföreträdare inför valet och Wollin är programledare för serien. Redan i ingressen får vi veta detta om Wollin.

– Jag är journalist men jag tror att jag har glömt hur man håller sig neutral.   

När man läser hela artikeln får man nog hålla med Wollin på den punkten. Det bör väl tilläggas i rättvisans namn att Wollin i dagens mediala klimat inte är ensam om denna förargliga egenhet.

Men, det skall bli ännu bättre. I slutet av artikeln kan häpna läsare ta del av denna kärleksförklaring från Wollin. 

Vad var roligast? 
 

– Det är ingen hemlighet att jag är lite småkär i Gustav Fridolin från miljöpartiet, så det var roligt att intervjua honom.

Det är förvisso ingen hemlighet att ganska många journalister är lite småkära i Fridolin, ovanligt är att de erkänner det så här öppet och nästan koketterar med det. Självklart blev intervjun sådär småmysig som vi sett en del andra tätatäter från journalister med just Fridolin. Därefter intervjuade Wollin Julia Kronlid från SD, det blev nog en något mindre småmysig tillställning. Det här läser vi i artikeln.

Och vad var svårast? 
 

– Jag är väldigt nöjd med alla intervjuerna utom den med Sverigedemokraternas Julia Kronlid. Det programmet kommer att vara plumpen i protokollet. Jag klarade faktiskt inte av det riktigt, är ju helt emot deras syn på invandring. Det är så svårt att hantera Sverigedemokraterna, hur man än gör känns det fel. Låter man dem inte komma till tals blir det fel, låter man dem komma till tals blir det fel, för då låter man dem föra ut sitt budskap. Och hur man än gör verkar de inte ta någon skada, de får ändå röster. Jag vet att vi lever i en demokrati och att de röstats fram på demokratiskt vis men vad är det med folk som röstar på dem? Någon gång måste vi sätta ner foten. 

Jasså Wollin klarade inte av intervjun för att hon är emot SD:s syn på invandring. Vi undrar hur hon klarar av en intervju med moderaterna om hon är emot deras skattepolitik eller välfärdspolitik. 

Ja, om man inte låter ett av folket invalt riksdagsparti ”komma till tals” så uppfattar nog många ”att det blir lite fel”. Att SD får föra ut sitt budskap på samma villkor som andra partier behöver inte vara fel, även om det känns fel för journalisten Wollin. Om folk inte gillar SD:s budskap kan de nämligen rösta på ett annat parti. Detta kallas demokrati och eleverna i svenska grundskolor börjar redan i mellanstadiet att lära sig hur det fungerar. 

Ja, trots att Wollin och en del andra journalister säger att SD är dumma så envisas en del människor med att rösta på dem. Detta kan nog uppfattas som en brist i demokratin för en del media. Men den lilla haken är att alla människor tror inte riktigt på vad Wollin och hennes kolleger skriver. Det kan också vara så enkelt att många människor helt enkelt inte håller med Wollin och hennes kompisar, precis som att alla inte tycker att Fridolin är urgullig.

Det känns betryggande att Wollin ändå vet att vi lever i en demokrati, jag undrade faktiskt lite angående det. Wollin undrar vad det är för fel på folk som röstar på SD. Tja de kanske bor på fel ställe, inte på Södermalm. De kanske upplever att Sverige tagit fel väg i en del politiska frågor. De kanske undrar varför inte vi kan ha samma immigrationspolitik som Finland, Danmark, Island eller t.o.m. Kanada eller Australien. Svaren är kanske lika många som det finns SD-röster. 

Till sist håller jag faktiskt med Wollin, det är verkligen dags att sätta ned foten, mot oseriös journalistik. Visserligen är detta ett program som bara skall sändas Familjeliv.se (får vi hoppas) men intervjun med Wollin är mycket talande för hur djupt media och journalistiken sjunkit i vårt land. Detta mina damer och herrar är under all kritik. Hur kan man ha dessa diktaturfasoner som Wollin ger uttryck för, när man uppenbart gått igenom journalistutbildning och kallar sig journalist? Det är som om läkare skulle bete sig som slaktare. Wollin är ju som alla förstår något av ett skräckexempel, men tendenserna återfinns på andra håll, speciellt inom kulturjournalistiken. Ja, det är verkligen dags att på allvar sätta ned foten mot sådana direkt antidemokratiska tendenser som Wollin ger uttryck för.