Jag svarar Rainfeldt, Olofsson och Sahlin med en raplåt

För att fortsätta på föregående artikels tema så lägger jag in en raplåt av Bill O'Reilly (som är en smula remixad) där jag i toner svarar på vad jag tycker om Reinfeldt uttalande om att "allt svenskt är barbari", Sahlins många uttalande men speciellt där hon säger att "vi har bara töntighheter när andra kulturer har riktig kultur" och Olofssons uttalande om att det inte var svenskar som byggde Sverige. Jag tror att jag genom denna låt kan förmedla en viss pedagogisk tydlighet som även dessa tre politiker torde fatta kontentan av.

En nation av fjollor

Jag tycker väl ungefär likadant om Sveriges asylpolitik som Bill O'Reilly tycker om den "telepronter" han just stiftat bekanskap med.



Jag börjar dessutom tycka att de av svenska folket som tycker likadant som mig om asylpolitiken och Sveriges politiskt korrekta rikspolitiker måste i herrans namn stå upp för det som män, vart har vårt vikingablod tagit vägen? Vi är en nation av fjollor som inte vågar ställa oss upp som män, slå näven i bordet och säga vad vi tycker. Vi låter typer som Reinfeldt, Sahlin, Olofsson och Westerberg trampa oss i ansiktet emedan vi ligger ned och ber om förlåtelse. När blev vi en nation av rädda, svansande harar, som lismar för inkompetenta idioter? Det är dags att ta av oss våra klänningar pojkar och visa lite "balls".

Dags att vakna nu?

I en debattartikel i DN (var annars) så går Veronica Palm ut och skriver en artikel där det står om att skärpa kraven för asylsökande på flera områden. Framförallt så vill Socialdemokraterna ta bort den s.k. EBO-lagen. Det är en lag som tillåter asylsökande att bosätta sig var som helst. Dessutom vill nu (S) enligt denna artikel skärpa kraven på asylsökanden för att erhålla ersättning. Denna nya hållning har vi inte sett från Socialdemokraterna förut. Det är enskilda kommunalråd som Ilmar Reepalu som någon gång gått ut och gett liknande signaler. Så här skriver Palm.

Det krävs politiskt mod att reformera politiken, men det är nödvändigt då både migrationen och våra förutsättningar förändras.

Varför krävs det politiskt mod för att förändra nuvarande politik då? Kan det bero på all den hatpropaganda som bl.a. Socialdemokraterna öst över dem som varit kritiska till nuvarande asylpolitik och dessutom vågat säga det öppet? Veronica Palm och hennes gelikar vet sannolikt inte vad politiskt mod är även om de ser exempel på sådant mitt framför ögonen. Vidare skriver Palm.

Vi är övertygade om att människor som kommer hit vill vara en del av vårt samhälle, och då måste vi ge verktyg för det.

Jag som sett de invandrarghetton vi har runt storstäderna och pratat med människorna där är lika övertygad om att många INTE vill vara en del av vårt samhälle. Det gäller ju inte alla invandrare naturligtvis, men alltför många. Ansvaret är våra poli8tiker som lyckats med konststycket att blunda med båda ögonen alltför länge. Vidare skriver Palm i artikeln.

Även om det i dag inte råder utbredd arbetskraftsbrist i Sverige så varierar det mellan olika branscher och geografiska områden. När mobilisering av dem som står utanför arbetsmarknaden inte räcker kan arbetskraftsinvandring bli ett viktigt instrument.

Men vi har ju 290 000 arbetslösa redan nu, när skall de få ett arbete då? När skall alla de som är arbetslösa i Rosengård få ett arbete? När upplevde vi senast en generell arbetskraftsbrist? Vidare skriver Palm.

I dag lever tiotusentals människor i Sverige utan uppehållstillstånd. Många utsätts för kränkningar och övergrepp. Vi kan aldrig acceptera att en grupp i samhället lever och behandlas som om de vore rättslösa. Samtidigt innebär de regler som gäller för invandring till Sverige ett närapå olösligt dilemma i förhållande till dem som befinner sig i landet utan tillstånd.

Men människor som befinner sig här illegalt ÄR rättslösa. De skall inte befinna sig här eftersom de är här olagligt. De bryter i praktiken mot lagen. Det är samma sak som att fundera på hur de som gjort sig skyldiga till bankrån och är efterlysta skall kunna få vård. Lagar och förordningar är till för att följas, i annat fall kan vi skrota hela rättssystemet. Till sist skriver Palm så här.

Ingen människa i Sverige ska nekas nödvändig vård. Vi vill dessutom öka tillgängligheten i vården för människor som lever i Sverige utan tillstånd genom att de ska kunna besöka primärvården för vardagsåkommor, mödrahälsovård eller andra undersökningar.

Ge gärna alla vård men de som befinner sig här olagligt skall naturligtvis lämna landet. Det är grundprinciperna i all lagstiftning att lagen skall följas. Hela resonemanget är lika overkligt som om vi skulle fundera på hur bankrånare skall kunna erhålla vård när de är på flykt. Har man inte sina papper i ordning så befinner man sig i landet olagligt, man har ingen rätt att befinna sig här. Har våra politiker tappat alla koncepter? Våra lagar och regler är till för att följas. Eller har våra politiker stiftat lagar som det inte är meningen att vi skall följa? Tala om det i så fall för vi är ganska många som jobbar och sliter varje dag och försöker följa de lagar och regler som politikerna stiftat, trots att lagarna ibland är tokiga.

Både Alliansens och vänsterblockets politiker har vaknat för sent. Åtgärderna är för tama och missar den allra viktigaste frågan, som är det faktum att våra asylregler är för generösa helt enkelt. Skall resonemanget om arbete för de som fått uppehållstillstånd äga någon trovärdighet så vore en bra början att sätta åtminstone 90 procent av invånarna i Rosengård i arbete, det vore ett bra första steg. Våra rikspolitiker har enligt mig gjort sig skyldiga till gigantiska misstag i vår asylpolitik och bär på ett gigantiskt ansvar för dessa misstag.



Länk DN

Folkets företrädare

I DN står det om bostadsbristen i Malmö och Rosengård på grund av anhöriginvandringen från Irak. Denna anhöriginvandring har slagit nya rekord som en följd av den flyktingvåg som Sverige tog emot. Det stod i landets tidningar att Sverige tog emot hälften av alla Irakflyktingar som tog till västvärlden. Enbart Södertälje tog emot fler flyktingar än hela Nordamerika.

Våra regler för anhöriginvandring kan inte ha varit okända för regeringen. Det är Sveriges riksdag och regering som stiftat de lagar som reglerar denna invandring. Alltså måste denna våg av anhöriginvandrare inte ha kommit som en nyhet eller överraskning för våra beslutsfattare. Bostadssituationen var redan innan denna flyktingvåg ansträngd i våra storstäder. Människor som flyttade till Stockholm för att arbeta från övriga landet hade ett mycket svårt jobb att finna en bostad redan innan vågen av asylsökande från Irak kom. Ungdomar har en omöjlig situation om de vill flytta hemifrån efter att ha fått ett jobb och börjat tjäna egna pengar. Ändå tog Sverige emot denna ström av asylsökande från Irak, detta i en mängd som inget annat västland. Så här står det i DN.

Barnen kommer till storstäderna som redan tagit emot tusentals flyktingar från krigets Irak. Bostadsbristen i Malmö är akut.

Det råder inget krig i Irak, det är en klockren lögn. Situationen är besvärlig och instabil, men krig är något helt annat. Frågan är om dessa familjer får det så mycket bättre i Sverige än de hade det i Irak. Frågan är om de har lättare att få jobb i Sverige än den skulle ha i Irak. Frågan är om deras framtidsutsikter är bättre i Sverige, frågan är om de kommer att trivas bättre i detta land som fört en vansinnig asylpolitik så länge. Allt fler människor i detta land vänder sig emot vår vansinniga asylpolitik, allt fler människor, däribland tidigare invandrare, undrar när det är nog, när skall våra politiker fatta det som de flesta andra vanliga medborgare fattat för länge sedan? Jag anser inte längre att våra politiker företräder svenska folket längre, de har förrått sin uppgift och sitt mandat. Det jag också undrar över är när det svenska folket skall vakna på allvar. Det är dags att vakna nu och ge våra förtroendevalda en signal de inte kan missförstå.

Länk DN

Är ryktet det viktigaste?

En brottsvåg drar över Göteborg. Olika gäng skjuter ned varandra på öppen gata och man kommer osökt att tänka på spritförbudets Chicago. Människor som är skötsamma och ordentliga blir rädda och skrämda. I detta läge så är tydligen Göteborgs rykte det viktigaste enligt Göteborgs politiker. Mikael Janson, folkpartistisk ledamot i kommunstyrelsen säger så här i artikeln.

Bilden av det "goda gemytliga Göteborg" förändras till "gangs­terstaden Göteborg". Men det är viktigt att inte sopa problemen under mattan, de måste diskuteras. En viktig orsak till att gängen fått fotfäste är utanförskap och segregation, och där är Göteborg en av de sämsta i klassen.

Janson snuddar i alla fall vid problemen. Det är inte bara ett polisiärt problem utan ett samhällsproblem. Vi går hela tiden mot ett samhälle nästan ingen vill ha. Ändå lever vi i en demokrati och det är ju meningen att människor skall få vara med och bestämma samhällets framtida utveckling. Det är något som inte stämmer med vår demokrati.


Länk DN

Grundläggande "systemkritisk" ståndpunkt

Signaturen "Minngor" frågade om jag kunde sammanfatta i en mening vad jag och andra systemkritiska slåss för. Det går naturligtvis inte, så jag skriver här några fler meningar. Det får bli en översikt och grov skiss på det ställningstagande jag gjort.

Vi har en parlamentarisk demokrati i vårt land, egentligen heter vårt styre konstitutionell monarki. Demokrati är ett dåligt styrelseskick, det är dock det minst dåliga av alla styrelseskick vi känner till och har prövat. Andemeningen med en demokrati är att folket skall utöva inflytande på de beslut och den riktning utvecklingen i nationen tar. Denna process sker huvudsakligen genom allmänna val och genom att media granskar makten och beskriver tillståndet i landet.

Vad som hänt i vårt land (och sannolikt inom hela EU) är att de politiker som tillhör de stora riksdagspartierna fjärmat sig från den situation "vanliga" människor befinner sig i. Att bli politiker och speciellt rikspolitiker med heltidslön för sitt politiska värv har blivit en heltidssyssla, en heltidssyssla man kan göra karriär i. Denna tendens har alltid funnits och ligger gömt i det demokratiska system vi har. Tendenserna har dock varit mer eller mindre påtagliga. Göran Hägg beskriver i sin bok "Välfärdsåren" en situation efter andra världskriget fram till att Olof Palme blev statsminister där den politiska makten stod oerhört mycket närmare folket än vad som är fallet i dag.

Det är t.o.m. så att man på allvar kan säga att våra nuvarande rikspolitiker som arbetar heltid med politik har bildat en egen klass, likt forna tiders adelsklass. Anders Isaksson har beskrivit denna utveckling mycket väl i sin bok "Den politiska adeln". Det finns ett flertal kännetecken på denna utveckling. Vår politiska nomenklatura låter positioner och högre tjänster gå i arv, många inom det politiska skiktet kommer från samma släkt (se tidigare artiklar av mig). De har förmåner som inte vanliga människor ens kan drömma om såsom, inkomstgarantin, fri sjukvård etc. De känner framförallt större gemenskap med varandra i riksdagen och andra konstitutioner än med de väljare som faktiskt valt dem. Detta såg vi utmärkt väl under EMU-omröstningen där det mycket tydligt var politikerna mot folket, striden stod inte mellan de politiska partierna. Oerhört vikiga frågor som den om pensionssystemet gjordes upp intern mellan de stora partierna utan att något parti ville blanda in valmanskåren i en demokratisk process.

Denna utveckling (politikerna som egen klass) har också fört med sig att det politiska etablissemanget har sin egen politiska agenda som saknar folkligt stöd i egentlig mening. Projektet med införandet av det s.k. "mångkulturella samhället" har aldrig debatterats med folket eller förts upp som en valfråga inför ett val. Det är helt och hållet ett projekt som den politiska klassen infört på eget bevåg utan att tillfråga folket. Från början är "det mångkulturella samhället" ett liberalt projekt och inte ett socialdemokratiskt sådant som många systemkritiker tycks tro. Samhällsvetaren Christopher Lasch har utomordentligt väl beskrivit detta i sin bok "Eliternas uppror".

För att kväsa kritik mot sitt projekt har den politiska klassen använt sig av och skapat den politiska korrekthet vi nu har i vårt land. Det är inkorrekt att kritisera nuvarande politik på vissa områden och speciellt asylpolitiken och liknande frågor. Stigmatisering används flitigt för att skrämma människor att ifrågasätta projektet. Stigmatisering fungerar som så att den som t.ex. kritiserar vår asylpolitik anklagas genast för att vara "främlingsfientlig" eller "xenofob". Just olika slags fobier används flitig av försvararna av rådande system, trots att dessa benämningar borde vara förbehållet läkare och psykiatriker. Professorn i socialantropologi, Jonathan Friedman definierar politisk korrekthet och stigmatisering så här.

Argument fördöms på moraliska grunder utan att logiskt analyseras. Den fria
diskussionen försvinner, och ersätts av associativa tankekedjor." Påståenden
reduceras till att bedömas som "goda eller dåliga.

Samt

Med "associativa tankekedjor" avses stigmatiseringsmetoden "guilt by
association", som förekommer på två sätt. Ett är att märka ord och utnyttja
ords laddningar för att ge associationer till en extremistisk och/eller
våldsinriktad individ, grupp eller åsiktsriktning, som redan är märkt. Det
andra är att direkt påtala eller påskina någon form av samröre mellan en
debatterande person eller förening och redan märkta. I ställer för att
ärligt bedöma en utsaga blir det viktigare att fråga vem X är och hur X kan
identifieras. Individer, ord och begrepp positionsmarkeras sålunda, en
indelning i gott och ont sker. På ett behändigt sätt slipper de politiskt
korrekta då anföra sakargument, hur väl underbyggt meningsmotståndarens
resonemang än är

John Järvenpää har beskrivit ovanstående process mycket väl i sin bok "Invandring och Demokrati" som torde vara ett standardverk för alla systemkritiska människor. Begreppet "systemkritiska" är ett samlande namn på alla som är starkt kritiska till politiker som en högre klass som fjärmat sig från folket, som vänder sig emot politikerklassens egna projekt och den politiska korrekthet som kommer med detta. Man finner vanligen "systemkritiska" personer in Sd eller ND men de finns också i alla de sju riksdagspartierna. Många "systemkritiker" anser sig vara partilösa i dag och känner leda vid all partipolitik.