Dubbelmoral

Det är populärt att markera sin politiska position genom att skänka pengar till israels försvar nu. En del av dem som tydligen skall skänka pengar betraktar sig som pacifister, däribland ledamoten för CUF Göteborg, David Bernvi. Det är bara det att han vägrat göra svensk värnplikt. Hur går det ihop? Han är svensk medborgare, vägrar göra militärtjänst i svenska försvaret p.g.a. hans pacifistiska idéer. Efter ett tag skänker han pengar till israels försvar, anser att de har rätt att försvara sig. Jag fattar ingenting, har inte Sverige rätt att försvara sig? Phhuuu!, Handlar allt om politik nu för tiden? Positionsmarkering, vinna röster inför personval, komma med i SVT för man gjort ett kraftfullt ställningstagande, tagit en modig ståndpunkt. Att göra militärtjänstgöring för sitt eget land kommer dock inte på fråga, är det ingten mer än jag som tycker detta är en smula märkligt?

Federley mot Fridolin

Möttes i SVT:s morgonnyheter i en debatt om mellanösternkonflikten i dag fredag. Ståndpunkterna var kända, Fridolin är starkt emot israels agerande, Federley har t.o.m. skänkt pengar till israels krigsmakt. Skall säga på en gång att Federley och även Fridolin debatterar förvånansvärt bra för sin unga ålder. De är dock något av politiska broilers båda två och har väl sin plats i den politiska nomenklaturan redan klar inför framtiden.

I själva debatten så var väl Fridolin den vassare, han har ju föralldel en hög argument på sin sida. Frågorna var om Israel har rätt att försvara sig, vilket alla tycker att de har. Vad är en rimlig reaktion på de provokationer Israel utsatts för? Hur mycket av israels insatser drabbar Hizbollah och hur mycket drabbar civilbefolkningen?

Tror Federley delvis åtminstone, begränsat sina egna möjligheter i hans framtida politiska karriär. Att han skänkt pengar till israels armé kommer aldrig att glömmas av hans politiska motståndare, då gör de sig skyldiga till tjänstefel.

Får ofta känslan av att människor i denna konflikt tar parti, antingen för Israel eller också Palestina på samma sätt som jag och andra fotbollsintresserade hejade på olika fotbollslag. Man ser allt bra det egna laget gör, aldrig det dåliga, man ser allt dåligt motståndarlaget gör, aldrig det som är bra. De båda sidorna (om vi övergår till konflikten i mellanöstern) erhåller alltid stöd av sina trogna anhängare. Det rör sig om moraliskt, politiskt och ekonomiskt stöd. Detta underhåller konflikten som därigenom kan hålla på i evigheter. Denna konflikt skulle i princip vara omöjlig utan allt det stöd i olika former som de båda sidorna erhåller. Det märkliga är att de flesta är överrens om grundprinciperna i konflikten. Båda parter har rätt att existera, har rätt till eget territorium. Det borde inte vara omöjligt att komma överrens om en rimlig lösning som båda parter blir ungefär lika missnöjd med. I detta läge borde det vara viktigare att få slut på konflikten i stället för att stödja än den ena parten eller den andra. Förklaringen att människor ändå så gärna vill hålla på någon av parterna är att många människor har behov av att positionsmarkera sig, man vill visa hur stor demokrat man är genom att hålla på Israel, eller visa vilken stor humanist man är genom att hålla på Palestinierna. Federleys pengabidrag på 30 dollar var en klockren positionsmarkering, ingen tror att israels försvar verkligen behöver dessa pengar.

En position där man är både humanist och demokrat, i verkligheten, är att hålla sig strikt neutral, där målet är att få slut på konflikten och där båda parter fick sitt territorium och blir lika missnöjda (nöjda kan vi aldrig göra dessa parter). För att få slut på konflikten måste vi tyvärr omyndigförklara parterna och gå in med internationell styrka där även civiliserade arabnationer ingår. Tyvärr måste buffertzoner sannolikt inrättas och parternas internationella territorium garanteras av internationell trupp.

Debatteknik

Har med stort intresse följt den understundom våldsamma debatt som uppstått efter israels angrepp i södra Libanon, speciellt efter att Federley har deklarerat att han skänkt pengar till israels armé. För att en debatt skall bli så intressant som möjligt är det önskvärt med några få riktlinjer att hålla sig till.

För det första, diskutera sakfrågorna, undvik personangrepp eller att överhuvudtaget ge debattmotståndaren olika epitet såsom ”terroristkramare” eller ”sionistimperialist”. Publiken kan med största säkerhet själv avgöra vilka som är det ena eller det andra.

För det andra, undvik att associera på ett osakligt sätt. De mest otroliga associationer kan man läsa om, muslimer associeras med nazismen ibland och vid andra tillfällen med kommunismen, socialdemokrater associeras med fascism, alla som har en annan mening än debattören kan tydligen kallas för allt med negativ laddning såsom antidemokratisk till fascist.

För det tredje, i vårt samhälle har ord såsom ”fascist”, ”kommunist”, ”terrorist”, ”rasist”, ”främlingsfientlig” och ”nazist” mycket negativ laddning. Undvik dessa ord om det inte objektivt är befogat att använda dem. Tekniken att stigmatisera sin meningsmotståndare med dessa, starkt negativt laddade ord är välkänd. När de sakliga argumenten har tagit slut väljer en del att gå över till metoden att stigmatisera sin meningsmotståndare, denna person kan anses ha förlorat debatten när detta sker.

För det fjärde, var noga med olika begrepp. Om vi tar det övermåttan populära ordet ”demokrati” så används det som ett verktyg i olika debatter, inget fel i det. Men, man skall vara noga med begreppets innehåll och ursprungliga betydelse. Om vi tar Federley som ett exempel så tenderar han att kalla alla stater som han inte gillar för antidemokratiska (märkligt nog inte för diktaturer som ju är demokratins motsats). Demokrati är ett styrelseskick, normalt så är demokrati när folket får välja sin regering. Andra komponenter som brukar ingå i en demokrati (för att den också skall kunna fungera som demokrati) är yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Alltså, när man bedömer om en stat är en demokrati så utgår man från dessa kriterier, ingenting annat. Även bland yrkespolitiker i Sverige så är det oerhört vanligt att ordet demokrati missbrukas, man kallar allt man inte gillar/avskyr för antidemokratiskt. Detta sker nuförtiden nästan automatiskt och närmast reflexmässigt. Följden blir att vi eroderar all verklig betydelse av ord som demokrati, det får till slut betydelsen, ”något jag inte gillar”, detta är en utveckling ingen är betjänt av.

Förföljelse

En del personer av judisk börd klagar (med rätta tycker jag) att det tillåts väldigt grova uttalanden utan att dessa blir fällda. De menar att justitiekanslern Göran Lambertz släpper det mesta och tillåter förföljelse av enskilda grupper.

Det ligger mycket i det. Den grupp som definitivt saknar allt skydd är dock gruppen ”västerländska vita män”, jag har det svart på vitt från Lambertz. Jag anmälde nämligen Joanna Rytels groteska publicering i Aftonbladet 2004, (länken trilskas men har fungerat, om rävarna på Aftonbladet inte tagit bort sidan) där hon publicerade sitt manifest ”vitt gubbslem”. Jag publicerar det här:

Ett vitt gubbslem:

1 har brist på empati.

2 tror sig ha förtur på alla plan.

3 tar för sig på andras bekostnad.

4 vill att andra ska behaga hans förväntningar.

5 tål inte kritik.

6 har en fejkad mjukisfasad.

7 brer ut sin kropp utan att märka det.

8 tycker att män säger viktiga saker, fastän det var en upprepning av vad en kvinna precis sagt.

9 kräver uppmärksamhet dygnet runt.

0 tål inte att snubbla inför alla.

q förstår bara ibland det viktigaste ordet NEJ i en kvinnas vokabulär.

w roffar, roff, roff.

PS. Jag tänker aldrig föda en vit man, så det så. Man vill ju inte utsätta andra tjejer för samma obehag i framtiden eller begränsa deras sexliv.

Joanna Rytel

Publicerad: 2004-04-11

Så spirituellt! Jag anmälde detta till JK, här är svaret:

Svar från Justitiekanslern –Joanna Rytel

IFRÅGASATT YTTRANDEFRIHETSBROTT

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern vidtar inte någon åtgärd med anledning av anmälan.

Ärendet

Rosten* har anmält innehållet i en artikel publicerad på Aftonbladets nätupplaga den 11 april 2004. Enligt anmälaren är innehållet i artikeln diskriminerande och kränkande mot gruppen vita svenska män.

Justitiekanslerns bedömning

I ett beslut med anledning av en tidigare anmälan mot den aktuella artikeln i Aftonbladet har jag inte sett skäl att vidta någon åtgärd i frågan (se beslut den 19 april 2004 i ärende dnr 1514-04-30). I korthet innebar beslutet att ”vita män” inte utgör någon sådan grupp som avses med det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga straff­stadgandet om hets mot folkgrupp. Det finns inte skäl att nu frångå den bedömningen. Jag vidtar därför inte någon åtgärd i ärendet.

Göran Lambertz

Kirsi Laakso Utvik

Vita män kan alltså enligt utsättas för vad som helst, alla andra grupper har alltså något slags skydd, även om det inte verkar vara mycket bevänt med deras skydd heller. Kan det vara dags att avsätta nuvarande justitiekansler? Förövrigt är Rytels publicering ingenting mot Sara Stridsbergs översättning av Solanas groteska bok, SCUM-manifestet, där kan vi bl.a. läsa följande,

” De kan odla kohagar tillsammans med rövslickarna eller också kan de gå till

närmaste trevliga självmordscenter där de snabbt, diskret och smärtfritt kan

bli ihjälgasade."

"Utplånandet av mannen är därför en rättfärdig och god handling."

Storheter som Nina Lekander, Salka Hallström Bornold och Kristina Hultman har hyllat denna skrift. Sätter sig någon av dessa människor i samma pendeltågvagn som mig så byter jag vagn, jag vill inte riskera att få i mig en luftmolekyl som varit i deras lungor.

Förövrigt undrar jag om gruppen ”vita västerländska kvinnor” är en grupp som JK ömmar för. I vilket fall tänker jag här publicera mitt extremfeministiska manifest. Jag är tvärsäker på att nuvarande JK tillåter oerhört mycket grövre saker än detta, tvivlar ni kan ni anmäla manifestet. Här kommer det:

En västerländsk välsituerad extremfeminist är/har

1) Brist på verklighetsförankring

2) Bortskämd över alla gränser, vet inte hur bra hon har det och hur tidigare generationer fått slita för hennes välstånd

3) Tror hon sitter inne med "sanningen" oförmögen att ta in andra synpunkter

4)Tror hon representerar alla kvinnor, fast de är i liten minoritet

5) En fejkad systerskapsfasad, vad bryr sig dessa curlingkvinnor om sina systrar i Gambia?

6) Brer ut sig på mer förnuftiga kvinnors bekostnad, de är förmodligen medvetna om det men skiter i det

7) Tycker att de säger viktiga saker, fastän det är totala dårskaper, alla fattar det utom de själva

8) Kräver massmedialt utrymme för sina dårskaper, de vill dock ej bli intervjuade av Evin Rubar

9) Tål inte saklig debatt med en meningsmotståndare

PS. Jag tänker aldrig avla en extremfeminist, så det så. Man vill ju inte utsätta andra vita män för samma obehag, eller begränsa deras livsluft.

Fiska i grumliga vatten

För en tid sedan sade Maud Olofsson att hon gärna vill ”ta debatten med dem som fiskar i grumliga vatten”. Jag var tvungen att läsa uttalandet två gånger, trodde jag läste fel första gången. Socialdemokraterna och de andra av vänsterblockets partier har noga aktat sig för att släppa några uttalanden som kan tolkas som att de ”fiskar i grumliga vatten”, de kan ju spelet, frågan är om de inte rent av var de som uppfann spelet, tillsammans med Bengt Westerberg.

Vad menade då Olofsson med att ”fiska i grumliga vatten”? Hon menade naturligtvis att sossarna skulle släppa något förslag som på något sätt gick emot den generösa flyktingpolitik som Olofsson så varmt vurmar för. Alla förslag som inkräktar på den generösa flyktingpolitiken kan ju appellera till dem som är främlingsfientliga, rasister eller andra som helt enkelt vill ha en mindre generös flyktingpolitik. Nu är det ju så att vilket förslag man än kommer med kan appellera till oönskade politiskt grupper. Släpper ett parti ett förslag om att fritidsbåtar inte skall registreras så appellerar det till båttjyvar, släpper ett parti ett förslag om mindre krångliga regler för småföretag appellerar det sannolikt till ekonomiska brottslingar, släpps ett förslag om öppnare gränser appellerar det garanterat till narkotikasmugglare och de som håller på med trafficking, släpper något ett förslag om att ingen avlyssning av elektronisk trafik får ske så tycker internetpedofiler det är smaskens. Om nu något parti släppte det förslaget om ingen elektronisk avlyssning så skulle ingen drömma om och kalla företrädarna för förslaget för pedofiler. När samma resonemang överförs på flyktingpolitiken så är det just det som sker, ett talande exempel är Olofssons ”fiska i grumliga vatten”, kommer du med förslag som på minsta sätt inskränker den generösa flyktingpolitiken så är du rasist, enligt samma resonemang skulle det bli omöjligt för någon att lägga något förslag överhuvudtaget, det kan alltid appellera till någon som inte har rent mjöl i påsen.

Denna debattmetod som Olofsson använder sig av utgår från att hon dribblat bort begreppen, gett begreppet ”rasist” en betydelse det från början inte hade. En rasist är enligt alla ordböcker en person som höjer den egna rasens förträfflighet över andra raser, nu har Olofsson (och många andra yrkespolitiker) gett den betydelsen, alla som inte vill ha en generös flyktingpolitik, ett fullkomligt regelvidrigt sätt att resonera.

Till detta kommer också en försåtlig skrämseltaktik, ingen vill i dag bli kallad rasist eller främlingsfientlig. Olofsson associerar varje förslag om en mindre generös flyktingpolitik med begreppet främlingsfientlig, på så sätt skrämmer hon de politiska aktörerna från att komma med sådana, eller ge sig in i en debatt i detta ämne. Detta är ju också en helt orimlig association, att på minsta sätt kritisera den förda flyktingpolitiken associeras med de negativa, stigmatiserande orden ”rasist” eller ”främlingsfientlig”.

Detta är en lumpen debattmetod, en metod vi slipper i framtiden om alla medvetna samhällsdebattörer påpekar metodens natur så fort den används. På detta sätt vrider man ett otillbörligt vapen ur händerna på de som använder sig av den.

Sent skall syndaren vakna

På DN-debatt (var annars) publicerar på lördagen 15e Jens Orback och Berit Andnor en artikel med den braskande artikeln ” Vi förbereder kriminalisering av barn och tvångäktenskap”. Jag var tvungen att läsa rubriken två gånger, är det inte redan kriminellt med dessa typer av äktenskap? Jag trodde i min stora enfald att dessa typer av äktenskap förlänge sedan var kriminaliserade, om än, som vanligt, inga blivit dömda för brottet.

Orback skriver (Andnor lämnar vi därhän) att könsstympning varit olagligt sedan 1982, så bra, mig veterligen har en (1), person dömts för detta brott på 24 år. Innebär det att mycket få sådana brott skett i Sverige, eller av i Sverige boende personer? Orback skriver, med viss stolthet, lite längre ned i artikeln också att ”i dagarna har den första fällande domen avkunnats”, ja just det, den första fällande domen på 24 år. Den svenska rättvisan är ett under av effektivitet, eller är det politik som ligger bakom.

Orback berömmer dessutom regeringen för att ha genomfört en handlingsplan mot könsstympning. Vi väntar med spänning på resultatet av denna, säkerligen mycket handlingskraftiga och resoluta handlingsplan.

Min rubrik hette ”Sent skall syndaren vakna”, jag tänkte då mest på när Orback skriver,

- Vi måste vara mycket tydliga med att övergrepp aldrig kan rättfärdigas med hänvisning till nationalitet eller kultur. Oavsett vem som utsätter en person för det övergrepp som tvångsgifte eller könsstympning innebär är det fullständigt oacceptabelt och något som vi alla har ett ansvar att bekämpa.

Jag och en del andra i detta land har, i princip alltid tyckt detta vara självklart. Nu har ju regeringen, och sanning och säga, inte heller de borgerliga partierna, tyckt detta vara självklart. I sin rädsla för att förtrycka någon minoritet eller visa minsta tecken på något som kan liknas med främlingsfientlighet (detta verktyg i händerna på politikerna) så har de med kulturella skillnader som alibi, blundat för otrevliga sanningar. Småtjejer i 8 till 18 års ålder har fått sitta emellan och betalat priset för politikernas rädsla.

Vidare skriver Orback,

- För andra barn innebär sommarlovet ibland resor med familjen till det forna hemlandet. I de allra flesta fall innebär det efterlängtade möten med släkt och vänner. Men för några barn kan utlandsresan tyvärr innebära arrangerade äktenskap, tvångsgifte eller till och med könsstympning.

Det måste vara väldigt trevligt att hälsa på släkt och vänner i det forna hemlandet, men man undrar ju hur mycket flyktingar dessa människor är, som kan företa sig dessa resor.