För en tid sedan sade Maud Olofsson att hon gärna vill ”ta debatten med dem som fiskar i grumliga vatten”. Jag var tvungen att läsa uttalandet två gånger, trodde jag läste fel första gången. Socialdemokraterna och de andra av vänsterblockets partier har noga aktat sig för att släppa några uttalanden som kan tolkas som att de ”fiskar i grumliga vatten”, de kan ju spelet, frågan är om de inte rent av var de som uppfann spelet, tillsammans med Bengt Westerberg.
Vad menade då Olofsson med att ”fiska i grumliga vatten”? Hon menade naturligtvis att sossarna skulle släppa något förslag som på något sätt gick emot den generösa flyktingpolitik som Olofsson så varmt vurmar för. Alla förslag som inkräktar på den generösa flyktingpolitiken kan ju appellera till dem som är främlingsfientliga, rasister eller andra som helt enkelt vill ha en mindre generös flyktingpolitik. Nu är det ju så att vilket förslag man än kommer med kan appellera till oönskade politiskt grupper. Släpper ett parti ett förslag om att fritidsbåtar inte skall registreras så appellerar det till båttjyvar, släpper ett parti ett förslag om mindre krångliga regler för småföretag appellerar det sannolikt till ekonomiska brottslingar, släpps ett förslag om öppnare gränser appellerar det garanterat till narkotikasmugglare och de som håller på med trafficking, släpper något ett förslag om att ingen avlyssning av elektronisk trafik får ske så tycker internetpedofiler det är smaskens. Om nu något parti släppte det förslaget om ingen elektronisk avlyssning så skulle ingen drömma om och kalla företrädarna för förslaget för pedofiler. När samma resonemang överförs på flyktingpolitiken så är det just det som sker, ett talande exempel är Olofssons ”fiska i grumliga vatten”, kommer du med förslag som på minsta sätt inskränker den generösa flyktingpolitiken så är du rasist, enligt samma resonemang skulle det bli omöjligt för någon att lägga något förslag överhuvudtaget, det kan alltid appellera till någon som inte har rent mjöl i påsen.
Denna debattmetod som Olofsson använder sig av utgår från att hon dribblat bort begreppen, gett begreppet ”rasist” en betydelse det från början inte hade. En rasist är enligt alla ordböcker en person som höjer den egna rasens förträfflighet över andra raser, nu har Olofsson (och många andra yrkespolitiker) gett den betydelsen, alla som inte vill ha en generös flyktingpolitik, ett fullkomligt regelvidrigt sätt att resonera.
Till detta kommer också en försåtlig skrämseltaktik, ingen vill i dag bli kallad rasist eller främlingsfientlig. Olofsson associerar varje förslag om en mindre generös flyktingpolitik med begreppet främlingsfientlig, på så sätt skrämmer hon de politiska aktörerna från att komma med sådana, eller ge sig in i en debatt i detta ämne. Detta är ju också en helt orimlig association, att på minsta sätt kritisera den förda flyktingpolitiken associeras med de negativa, stigmatiserande orden ”rasist” eller ”främlingsfientlig”.
Detta är en lumpen debattmetod, en metod vi slipper i framtiden om alla medvetna samhällsdebattörer påpekar metodens natur så fort den används. På detta sätt vrider man ett otillbörligt vapen ur händerna på de som använder sig av den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar