På tvåan gick det nyss ett program om elgitarren (History of rock 'n' roll). Den omskrev som en symbol för valfrihet och uppror. Just så har jag alltid sett den också. De som blivit hyllade virtuoser på detta instrument har alltid gått sin egen väg, sagt vad de ville och också gjort vad de vill. Ibland har det slutat med katastrof, ganska ofta faktiskt. Men vägen till katastrofen är också ett eget val.
Jag har länge tyckt att vi skall ha lite mer ”elplanka” inom svensk politik, utan att det blir oseriöst. Nu är det så tråkigt så man håller på att dö när man hör många debatter. Det blir inte seriöst det heller. Att alla tycker likadant och alla följer de slimmade partilinjerna gör att hela den demokratiska processen självdör p.g.a. ointresse. Lite mer rock’n roll i svensk politik tack. Vi bjuder på Canon Rock här. Jerry C drar igång elplankan nyvaken från sängen, och kan han hantera den då? Tja, bedöm själva, jag vet vad jag tycker.
Vi har varit inne på det tidigare på denna blogg, i alla fall bland kommentarerna. Vad är det som gör att systemkritiska partier och organisationer röner så mycket större framgång i Skåne än i vår huvudstad?
Först vill jag säga att jag inte har något facit på frågan, ingen annan heller vad jag har kunnat utröna. Denna artikel är ställd som en fråga, utan givet svar.
Jag kan tänka mig några orsaker till Skånes stora framgångar jämfört med huvudstaden och många övriga delar av landet.
1) Först så är de drabbade av vår oansvariga immigrationspolitik på ett annat sätt än övriga Sverige och Stockholm. Effekterna syns och märks mer i vårt södra landskap än i Stockholm. Någon skribent bland kommentarerna var inne på att de etniska enklaverna också är belägna på ett annat sätt i Stockholm än i t.ex. Malmö.
2) Det finns en annan tradition i Skåne. Denna tradition går långt tillbaka i tiden, kanske så långt som till snapphanetiden. Avståndet till huvudstaden är också långt. Köpenhamn ligger närmare, med ett helt annat politiskt klimat.
3) Tillsammans med andra faktorer så är det så att de systemkritiska talesmännen är synligare i Skåne än i t.ex. Stockholm. Man ser och känner igen företrädare för SD i vårt sydliga landskap. Människor vet och känner personligen företrädarna för SD och vet genom personliga möten att dessa inte är försedda med horn och bocksvans. Detta är något som övriga landet måste ta till sig (om det stämmer).
4) Man arbetar mer och hårdare i Skåne än i t.ex. Stockholm. Detta är något som övriga landet måste ta till sig (om det stämmer).
Detta är ingen fullständig eftervalsanalys. Vi kan göra några snabba reflexioner dock. Län i Norrlands inland har varit prisgivna åt de etablerade partierna till stor del. SD har gjort direkt dåligt ifrån sig i dessa områden. Jag har inget svar på varför resultatet i dessa områden ser ut som de gör. Enligt etablerade "förståsigpåare" skulle ju SD vara starka i dessa län. Det finns en mycket stor andel män med låg utbildning som kör omkring med sina snöskotrar hela dagarna. Arbetslösheten är betydande och Stockholmsföraktet är på sina håll kompakt. Nåja, många vågar ändå inte på allvar utmana den politiska korrekthet som utgår från vår huvudstad. Jag är besviken och förvånad.
Värmland har förvånat med ett resultat över genomsnittet för SD. jag blev oerhört glad och imponerad när jag såg vilka siffror de olika kommunerna presterat i det inre av Värmland. Svaret på deras resultat kan nog uttryckas med ett enda ord, nämligen "arbete". Ett stort och varmt GRATTIS till skogarnas och sjöarnas landskap.
Alla kan svika sitt ansvar. Familjefäder kan svika sitt ansvar mot familjen, företagare kan svika sitt ansvar mot företaget och de anställda. Vi kan göra en lång uppräkning av möjliga svek, men vi måste också påpeka att politiker kan svika sitt ansvar mot väljarna, den nation den är satt att förvalta och dess befolkning. Jag menar att det är just det våra rikspolitiker har gjort, både från vänsterblocket och Alliansen. Så här skriver Sven Tolgfors, försvarsminister i en artikel i DN.
I dag är en tredjedel av insatsorganisationen, drygt 11 500 man, kravställd för att kunna göra insats inom ett år. Det är för lite och för sent.
Jag läser stycket gång på gång, jag tror fortfarande inte mina ögon. Jag visste ju att det var dåligt ställt med vårt försvar, efter alla nedskärningar, men att det var så dåligt! Tolgfors skriver att det ”är för lite för sent”. Det är en historisk underdrift, det är ett skämt! Det är så outsägligt uruselt så man saknar ord för det. Låt oss bekanta oss med fakta och verkligheten, just nu står vi utan försvar. Vi står med byxorna nere helt utan försvar om någon nation eller terrorgrupp vill oss illa. Uppenbarligen finns det ingen nation eller annan organisation som vill oss illa, har de inte slagit till nu så lär de aldrig slå till. Fast tiderna förändras och nya fiender (och regeringar) kan ju uppstå när som helst. Det är helt uppenbart att våra regeringar både till höger och vänster har svikit sitt ansvar på det mest uppenbara sätt. Vidare skriver Tolgfors.
Vi utgår från oförändrade resurser och vill överföra pengar från stöd- och kringverksamhet till försvarets kärnverksamhet, operativ nytta.
Det är bra, fast det borde skett tidigare, långt tidigare. Vi noterar också oviljan mot att satsa pengar på försvaret, tydligen skall det inte satsas en krona mer. När det gäller andra områden som inte direkt befrämjar svenska folkets väl och ve satsas det pengar. Vi har svarta hål som vårt EU-medlemskap och en vansinnig immigrationspolitik. Där tillåts pengarna rinna i en strid ström, till ingen nytta. Vidare skriver Tolgfors i artikeln.
Det går inte att se en situation där en militär konflikt i vårt närområde skulle drabba endast ett av länderna. Sverige skulle inte stå passivt om ett grannland i Norden eller EU drabbas av kris eller angrepp.
Vi skulle visst stå passiva om ett grannland drabbades av angrepp, vi har ju inget försvar. Menar Tolgfors att vi först efter ett år skulle skramla ihop en imponerande styra av 11500 man för att hjälpa ett grannland militärt? Vi måste påminna vår regering och Tolgfors att ett militärt angrepp ändå inte är direkt samma sak som när ungdomarna i Rosengård kastar sten på brandmännen. Det är väl snarast ”konflikter” av den digniteten som vårt nuvarande försvar har en rimlig chans att gå segrande ur, i alla fall hoppas vi det.
Den skarpsinnige Peter Wolodarski på DN drar slutsatsen att PP och SD har delvis samma väljarbas. Båda partiernas väljare är t.ex. mer kritiska till hur demokratin fungerar och har generellt större misstro mot etablerade politiker. Wolodarski lutar sig mot vad bl.a. Sören Holmberg kommit fram till i sina väljarundersökningar. Vi tar av hatten för Wolodarski. Vilken skarpsinnighet! Förmodligen skulle en lätt utvecklingsstörd människa också kunnat räkna ut att både PP och SD:s väljare inte har överdrivet högt förtroende för etablerade politiker. Det är dessutom goda nyheter för både PP och SD. En stor del av svenska befolkningen har ganska begränsat förtroende för våra yrkespolitiker, det är knappast en hemlighet. Så här dristar sig Wolodarski att skriva på "Europabloggen."
PP har sitt största stöd bland arbetslösa, studerande och sjukskrivna/förtidspensionerade. För SD är rangordningen sjukskrivna, arbetslösa, pensionärer.
Jag är alldeles övertygad om att den största gruppen som röstade på SD var människor med arbete. I princip alla sympatisörer och nya medlemmar man möter är människor med arbete. Vi kan för Wolodarski och andra komma med avslöjandet att just människor som arbetar och betalar skatt känner att de blir lurade på sin samhällsuppoffring, de känner att deras skattepengar försvinner i ett antal svarta hål. Ett av dessa svarta hål är immigrationspolitiken. Att män är överrepresenterade stämmer utan tvivel. Hur kan man veta att de största grupperna är sjukskrivna och arbetslösa? Man kan inte ens förutspå valresultatet på ett nöjaktigt sätt. De flesta opinionsinstitut hade siffror kring 1.5 procents väljarstöd för SD. Hur bra det stämde vet vi nu. Nu vet man plötsligt att sympatisörerna är sjukskrivna och arbetslösa. ”Skämmighetsfaktorn” kanske gör att det är just dessa som talar om var de har sina sympatier, de har ju inte så mycket att förlora. Det är förövrigt dags att vi alla skrotar denna ”skämmighetsfaktor” som Wolodarski på bästa sätt försöker vårda. Det skall i stället vara skämmigt att rösta på Sahlin och Reinfeldt. Länk DN Wolodarskis blogg
I vårt land är vi snabba på att kritisera odemokratiska inslag i främmande länder, samtidigt brukar vi då mellan raderna höja vår egen demokrati till de berömda skyarna. Nu finns det direkt odemokratiska inslag även i vårt avlånga land. Politiskt våld förekommer och har de senaste åren satts i system. Det riktas alltid åt ett visst håll och förövarna är de samma gång efter gång och borde i rimlighetens namn, vara välkända av polis och SÄPO. Förövarna, som ofta är medlemmar i AFA eller närstående grupper, får mycket stort spelrum, ofta gör de sig skyldiga till allvarliga brott som de kommer undan med.
Läser man lagen bokstavligen gör de sig skyldiga till grova våldsbrott samt högmålsbrott. Det fick Martin Kinnunen och hans flickvän som mig veterligen, inte är politisk aktiv, erfara när de kvällen innan valet gick hem från krogen. Ett gäng på uppemot tio, tolv personer angrep paret med knogjärn och andra tillhyggen. De fick mottaga sparkar när de låg ned på marken försvarslösa. Så här står det i DN.
Motivet till misshandeln tros vara politiskt. Vittnen har berättat att de hört angriparna skrika politiska laddade förolämpningar.
Vi kan alla tänka oss vad för politiskt laddade ord som haglade över paret medan de misshandlades. Det var säkert epitet som använts också av våra riksmedier när de beskrivit partiet. Någon tvekan om att det var politiskt motiverat är det alltså inte och frågan om högmålsbrott borde bli aktuell tillsammans med grov misshandel. Till slut står det i artikeln.
Paret var strax efter midnatt på väg hem från en restaurang när en grupp människor gick fram och slog ned dem. De fick ta emot slag och sparkar. Misshandeln avbröts först när några väktare ingrep. Kinnunen och hans sambo fick sina skador omsedda på sjukhus. Sambon blev bland annat slagen i huvudet med ett knogjärn.
En späd flicka (jag har själv träffat henne) som inte ens är politiskt aktiv blev alltså slagen med knogjärn av dessa apejävlar. Det är klockrent politiskt motiverat våld i vårt land, Sverige. Det är inte politiskt våld i Mugabes Zimbabwe vi pratar om, utan här, demokratins högborg om vi skall tro våra politiska företrädare.
Dessa företrädare är knäpptysta om denna och andra liknande händelser. Om detta hänt i Ryssland eller något land i Afrika hade de med patos i stämman förkunnat hur illa detta rimmar med demokratin. Nu är alltså våra politiska företrädare tysta, de tar inte avstånd, de markerar inte mot händelsen eller andra liknande händelser, de planerar mig veterligen, inte några kraftfulla åtgärder, eller ens några åtgärder alls. Våra rikspolitiker förtjänar inte längre demokratisk trovärdighet och de får underkänt. Jag trodde i min enfald att de lärt sig något av det politiska våld som drabbade Olof Palme och Anna Lindh.
Ett stort tack till alla som hängivet och uppoffrande arbetat och slitit för att vända svensk politik rätt och återinföra sunt förnuft i vår politik. Ett jättestort tack vill jag rikta till alla er som offrat fritid och annat för att kämpa för det ni tror på och för att våra barn skall få ett drägligt samhälle att leva i, ett samhälle som är drägligt även om femtio år när vi själva kanske inte finns längre. SD fick 3.3 procent vilket var ganska bra. Jag vet att många hoppats och trott på mer. Många har slitit in i det sista för att vi skulle knipa en efterlängtad plats i Europaparlamentet och därigenom gett både Sahlin och Reinfeldt en rejäl känga. Nu fick de i alla fall varsin örfil, gott så.
Sahlin säger att hennes högsta önskan gick in, SD kom inte in i Europaparlamentet. Grattis Sahlin, du vann en halv seger denna gång. Vi är rätt många som kommer att kämpa ännu hårdare, framförallt ännu smartare för att du i framtiden skall förlora. Vi skall fortsätta kämpa och arbeta, vi skall bli fler och vi skall bli smartare och vassare. Matchen har bara börjat och för mitt och många andras vidkommande slutar den inte förrän prästen mässar över våra livlösa kroppar. Det är något med dig Sahlin som stimulerar oss att arbeta ännu hårdare, något vi inte kan sätta fingret på men som får alla att uppbåda det där lilla extra. Vi håller tummarna att du sitter kvar som partiledare länge, länge, bättre stimulans för arbetsmoral och kämpaglöd finns helt enkelt inte.
Piratpartiet skall vi gratulera i dag. De tog kanske 1.5 procent från oss. Så är demokratin och det demokratiska spelet. Vi skall respektera demokratin hur den än slår för våra reslutat. För varje tiondels röstprocent har SD-medlemmar kanske jobbat 2-3000 timmar. Piratpartiet har kanske jobbat två tre timmar för varje tiondels röstprocent de tog. Jag vet att många tycker det är en smula orättvist. Men världen är inte rättvis, den skall däremot vara demokratisk. Nästa gång blir det vår tur att smälla champagnekorkarna i taket, sanna mina ord. Hårt arbete GER resultat till slut. Det kommer sannolikt som en ketchupeffekt och vid nästa val kanske vi inte tror våra ögon när vi ser Holmberg stå förbluffat och stirra på röstsiffrorna. Dessutom var inte 3.3 procent på något vis dåligt, det var riktigt bra.
DN myser i dag, denna Westerbergsliberalismens högborg. Så här skriver de.
En glädjande bieffekt av Piratpartiets kampanj är att den minskade Sverigedemokraternas möjligheter att ta ett EU-mandat. Sveriges televisions vallokalsundersökning visar att piraterna framför allt hämtat sitt stöd från yngre män med lågt förtroende för politiker – en grupp som är överrepresenterad bland Sverigedemokraternas sympatisörer.
Vi lovar er, redaktörer på DN, att till riksdagsvalet skall vi göra er riktigt, riktigt ledsna. Det kommer att kännas så otroligt skönt så vi kan knapp bärga oss. Hämnden ÄR ljuv ibland!
På tvåan gick det nyss ett program om elgitarren (History of rock 'n' roll). Den omskrev som en symbol för valfrihet och uppror. Just så har jag alltid sett den också. De som blivit hyllade virtuoser på detta instrument har alltid gått sin egen väg, sagt vad de ville och också gjort vad de vill. Ibland har det slutat med katastrof, ganska ofta faktiskt. Men vägen till katastrofen är också ett eget val. 
