Dilsas far reste till Sverige som politisk flykting. Mycket talar för att han, åtminstone till en del, uppfyllde kravet för att klassas som politisk flykting. Han hade demonstrerat mot regeringen i Turkiet, han hade erfarit fysiska korrigeringar av den turkiska militären och säkerhetstjänsten. Efter ett år kom så familjen efter till det förlovade landet av honung och mjölk, nämligen till Sverige. Så här skriver Dilsa på sidan 75 i sin bok.
Allt skulle förändras till det bättre, hade far sagt till mor före avresan till Sverige, men allt hade inte blivit bättre. Vissa delar av livet hade blivit sämre, sa mor. Rikedomarna som skulle samlas på hög var en fantasi. Arbetet som städare gav inget överskott. Mor levde plötsligt i en annan slags fattigdom än den hon hade upplevt i byn. En annan torftighet och armod än den som infann sig när fårpesten drabbade klanens boskap. Drömmen om rinnande vatten och element hade besannats. Men det fanns inga pengar att köpa nya skor och kläder för barnen, som växte ur sina plagg i otakt med lönen. ”Vi äter sämre än i byn” hävdade mor bestämt och far suckade. ”I hemlandet smakade grönsakerna mer och allt var färskt. Gud vet hur länge köttet har legat i frysdiskarna på ICA” klagade hon.
På sidan 119
Redan efter några år efter vår flytt till Sverige började mina föräldrar glida isär. Mor undrade om detta var vad far hade lovat henne. Far frågade varför hon var så fientligt inställd till det nya goda – till Sverige, svenskarna och det liv som i hans ögon var så uppenbart mycket bättre än det som de lämnat bakom sig. Hon valde att minnas allt det goda medan han inte kunde glömma förnedringen i byn. Hon sa: gemenskapen, värmen, skrattet, avlastningen, språket, kulturen och sångerna. Han sa: fattigdomen, fadershatet, det hårda arbetet, skvallret, tomheten, leran, isoleringen och kraven. Kvinnorna pratade han inte om. Inte med mor.
Vi slås av den starka saknad efter sin kultur och sina rötter som Dilsas mor ständigt lider av i det främmande landet och i den väldigt främmande kulturen. Allt handlar inte om rinnande vatten och elvärme. Dilsas mor har säkert rätt att kvaliteten på maten är oerhört mycket bättre i det område Dilsa och hennes mor kom ifrån. Dilsas mor saknade sin kultur, sina rötter och den gemenskap som fanns i det samhälle hon lämnade bakom sig. Dilsas far var politiskt intresserad och fann gemenskap med den svenska vänstern som blommade vid den tid familjen flyttade till vårt land. Fadern fann sin plats i Sverige genom hans engagemang, han fick även vänner och bekantskaper genom denna verksamhet. Att Dilsas far var ateist gjorde sannolikt anpassningen till det svenska samhället oerhört mycket lättare. Längre fram i boken ser vi vilka oerhörda problem moderns religiösa övertygelse stället till med. Det är tyvärr så att en stark religiös övertygelse i främmande religioner inte går ihop med det samhälle vi har här.
Det är uppenbart att Dilsas mor drog en nitlott när hon emigrerade till vårt land. Modern mådde mycket sämre än vad hon någonsin gjort i sitt hemland. Hennes hemlängtan var konstant och tärande. Det är också uppenbart att emigration inte är lösningen på alla problem och att det ibland ställer till med rena tragedier. Nu var ju Dilsas far politisk flykting så han vann säkert på att emigrera. Dessutom verkade han ju inte vara lika bunden vid sin hembygd som modern.
Några slutsatser: De kulturella banden och de historiska rötterna spelar mycket större roll för människor än vad många samhällsdebattörer i vårt land vill erkänna. Emigration och immigration är en lösning med förfärande resultat ibland och denna politik skall användas med försiktighet. Turkiet skall inte och kan inte bli medlemmar i EU med tanke på hur de behandlar sina fritänkare (även om situationen är bättre i dag). Hur Carl Bildt tänker är en gåta.
Länk Adlibris "Fosterland" (tror man kan köpa den billare än här, det finns recensioner har som kan vara värda att läsa dock)