lördag, september 27, 2014

Sista artikeln

Ja, så har vi då kommit till vägs ände vad gäller Robsten blog. Jag startade denna blogg för ganska exakt 10 år sedan, en lång tid för en blogg. I själva verket kan jag inte komma på någon blogg som verkat så länge, men kom gärna med tips. Det känns rätt att just nu, vid ett 10-års jubileum, att sätta punkt för vidare uppdateringar. Jag fortsätter dock att driva en hemsida under eget namn. Från början, eller nästan frän början, så var det meningen att denna blogg skulle vara anonym. Orsaken var inte att jag inte vågade stå för mina åsikter. Orsaken var i stället att jag skrev om ett mycket uppmärksammat mordfall i Stockholms city. Tre personer blev dömda för mordet. Efter ett par dagar började dock anhöriga till de dömda höra av sig (understundom ganska hotfullt). Medierna hade som vanligt rapporterat undermåligt om fallet och polisen misslyckades med att reda ut hur mordet egentligen gått till. En av de tre var egentligen skyldig till mordet, vilket de anhöriga hade full koll på. Övriga hade på sin höjd gjort sig skyldiga till misshandel. Efter denna händelse slutade jag i princip att skriva om enskilda brott. De enda gångerna det är seriöst att skriva om enskilda brott är om man själv varit ögonvittne. Det var en nyttig läxa att lära sig. Dessutom verkade det då som en god idé att försöka vara anonym på bloggen. Anonymiteten blev ju med tiden mest ett skämt, som de flesta känner till.

Som kuriosa kan jag nämna att "Jinge" och jag startade våra bloggar samtidigt och uppmuntrade varandra till att börja blogga. Sedan när jag skrev mer om immigrationspolitik fick jag en känsla av att Jinge blev besviken på mig dock. Men det är bara en känsla.  

Bloggen ligger självklart kvar här som ett arkiv. Dessutom finns det sidor kopplade till bloggen med register över företag/offentliga personer som aktivt tagit politisk ställning. Dessa sidor kommer att uppdateras, som levande register, är min tanke.

Ja, tack alla läsare och kommentatorer, tack Mats i Huddinge som väl är den mest trogna läsaren och kommentatorn. Så har det med en nypa vemod, blivit dags att ta farväl.


måndag, september 22, 2014

Väljare utan makt

Valet är över och blir det inte nyval så dröjer det fyra år till nästa gång det är valkampanj och partiledardebatter. Just partiledardebatter och andra slags debatter mellan partierna verkade vara fler denna valrörelse än någonsin tidigare. T.o.m. politiskt intresserade som undertecknad började i slutfasen av valrörelsen bli en smula trött på alla debatter. För SD:s roll var det lite av samma negativa mediala uppmärksamhet som vid förra valet. Expressen hade tillsammans med Researchgruppen grävt fram diverse kommentarer från SD-företrädare, som de publicerade lagom till valet. En del företrädare fick lämna partiet eller lämna sina förtroendeuppdrag. Att det i nämnvärd mening skulle påverka valresultatet trodde väl inte Expressen själv på en gång. Att så uppenbart vänta med publiceringen för att påverka valresultatet så mycket som möjligt tar förmodligen bort en del av effekten. Dessutom blir det lite märkligt när både vissa politiker och andra debattörer går till storms mot lagstiftningen kring FRA-lagarna, men är knäpptysta när Researchgruppen hackar disqus-konton på löpande band. Med det sagt så har självklart en del företrädare gått klart över gränsen för vad man kan säga och tycka som politisk företrädare.

Borta var ändå raden av statsvetare som för en häpen allmänhet skulle förklara varför SD är en inkarnation av den rena ondskan. Man har väl på tidningarnas redaktioner insett det hopplösa i strategin, speciellt när möjligheten påtagligt uppenbarar sig att någon nätaktivist med begränsad utbildning kan avväpna statsvetaren. Det hela blir till slut bara penibelt. Borta är alla de idrottsstjärnor som vid förra valet gjorde diverse upprop. Det hela liknade mest Sven Melanders film om ”Fred på jorden” så det var nog klokt att inte köra vidare på det spåret. Man har i maktens centrum nog insett att kulturpersonligheternas effekt på en frustrerad väljarkår är högst begränsad. Att någon kulturpersonlighet, boende på det hippa Södermalm skulle kunna övertyga en enda av SD:s presumtiva väljare förefaller osannolikt, vilket t.o.m. spinndoctors på diverse håll måste ha insett. Vi tackar för att vi slapp dessa penibla inslag i valrörelsen. Jag trodde att dessa inslag av kulturpersonligheter och idrottsstjärnor skulle användas även i valrörelsen 2014, vilket jag lyckligtvis fick fel i. I övrigt stämde i princip min förutsägelse från 2013.

Valresultatet för SD blev högre än vad i alla fall undertecknad hade kunnat tro. Förmodligen spelade ändå Reinfeldts tal roll, där han erkände immigrationspolitikens kostnader och negativa effekter på välfärden. Talet kan ha givit SD den där sista procenten. Reinfeldt planerade sannolikt utspelet för att kunna angripa socialdemokraternas välfärdsutspel i valrörelsen. Han och andra inom M måste ha vetat att det kunde innebära vissa ”bieffekter” gällande SD, en bieffekt de alltså accepterade när makten stod på spel. I media har det spekulerats i hur mycket utspelet gynnade SD, inte om Reinfeldts utsaga är sann eller falsk, vilket faktiskt, i den bästa av världar, borde vara de mediala aktörernas huvudpunkt.

En strategi som i alla fall Anna Hedenmo gett uttryck för på ett glasklart sätt, är att isolera och göra SD maktlös. Principen går ut på att när väljarna märker att en röst på SD inte innebär någon direkt påverkan på politiken, så skall samma väljare vid nästa val ändå välja t.ex. S eller M. Hela resonemanget är i grunden märkligt. Att väljarna av resignation skulle överge SD när deras röst inte respekteras är osannolikt. Människor fungerar vanligtvis inte på det vis Hedenmo förde fram vid en intervju av en SD-företrädare, enligt ungefär detta mönster
  • Jaha, de respekterade inte min och andras röst på SD, då får jag väl rösta på S/M då.

Det hela är ett mycket osannolikt scenario. Om nu många väljare röstat på SD förmodligen beroende på en oro för den oansvariga immigrationspolitiken och vår framtida välfärd, så minskar inte den oron för att övriga partier isolerar SD från makt och inflytande (vilket dessutom inte låter sig göras i praktiken). Det är troligare att samma väljares oro ökar och att frustrationen också ökar. Frustrationen lär i de flesta fall riktas mot övriga partier, inte mot SD. Det är ju inte SD:s ansvar att övriga partier inte vill ta ansvar, som Jan Sjunnesson så riktigt uttryckte det i en eftervalsintervju. Det är ytterst osannolikt att väljare som anser att vi skall strama åt immigrationspolitiken ändrar åsikt bara för att SD blir utfrysta. Lika osannolikt är det att samma väljare i hopplöshet röstar på något annat parti i framtiden. Snarare kommer dessa väljare att straffa de övriga partierna för deras ovilja att ta en stor del av väljarkåren på allvar. Detta enligt följande mönster,

  • Jaha, ni tog inte min och andras röst på allvar, då skall vi i alla fall se till att ni förlorar mandat, pengar och makt.

Straffet blir alltså färre röster och att tjänstemän och politiker från övriga partier förlorar sina tjänster. Det är ett kännbart straff, tro inget annat.


I praktiken är det omöjligt att inte ge politisk makt till SD med nuvarande valresultat. Framgångarna för partiet påverkar den parlamentariska situationen på hundratals olika sätt. Den påverkar samhällsdebatten. Den påverkar vad folk pratar om vid köksborden och vad media skriver om. Det politiska landskapet är annorlunda och det går inte med sämsta vilja i världen att önsketänka bort det nya politiska landskapet.  

onsdag, september 10, 2014

En mycket smutsig valrörelse

Valrörelsen går in i sin final och stämningen är naturligt nog uppskruvad. Plötsligt vill politiker, som haft all tid i världen att föra fram sina förslag innan, skärpa straffen för olika brott och återinföra värnplikten t.o.m. (FP). Det hör till en valrörelse att tonen och debattens vokabulär skärps och skruvas upp. Vissa övertramp för god ton får man nog också acceptera i en valrörelse, andra saker, som flitigt förekommit i denna valrörelse bör inte förekomma någonsin. Vi bokför ännu en mycket smutsig valrörelse där sociala regler och t.o.m. regler grundläggande för vår demokrati, inte bara åsidosätts utan nonchaleras helt, dessutom med medias goda minne.

Vi har sett hur en ung flicka från SDU blir kallad saker vi inte ens vill upprepa på denna blogg. Detta dessutom av de som säger sig vara humanismen och tolerans virtuoser.


Vi har sett hur SD:s valstugor blir demolerade. Vi har sett hur valaffischer systematiskt demoleras. Valaffischer har alltid demoleras (låt oss vara ärliga) men det har aldrig skett med den systematik vi ser i denna valrörelse. Bäst att lägga till, det gäller inte bara SD:s affischer, moderaterna har blivit utsatt i nästan lika hög grad.

Vi har sett ett exempel på ren misshandel av politiska orsaker när Jonas Anderson från Linköping blev ganska gravt misshandlad för några dagar sedan. Media har varit mycket njugg med att rapportera misshandeln. En grav misshandel av rent politiska orsaker får alltså minimala rubriker medan kommentarer skrivna på Avpixlat för flera år sedan blir förstasidesstoff i flera dagar. Vad ger detta för signal?


Media tvekar inte heller att låta en dedikerad lögnare komma till tals för att sänka trovärdigheten hos ett visst parti. Dagens Opinion låter Daniel Assai uttala sig om Åkessons karaktär så här i valrörelsens slutskede. Ägnar inte undertecknad sig åt förtal nu, vad har jag för bevis för lögnerna? Vi nöjer oss med att konstatera det faktum att Assai signerar artikeln med titeln f.d. Kanslichef, vilket han alltså aldrig varit.

Låt oss slutligen ta ett talande exempel på medias och hela det politiska Sveriges dubbelmoral. Företrädare för SD har fått avgå efter kommentarer på sociala fora (kommentarer som jag självklart tar avstånd ifrån). Senast var det Christoffer Dulny som avgick efter vissa kommentarer som avslöjades för flera år sedan (bara det faktum att media sparar uppgifter i flera år till valets slutskede måste ifrågasättas). Kjell Bergqvist fick oemotsagd kalla sverigedemokrater för ”ett jävla pack” tisdagen den 9e september i programmet Valet med Janne & Belinda. Det är i princip ett grövre tillmäle än något av de Dulny avslöjats med. I alla fall av de kommentarer som nämnts i TV (har ej hunnit läsa artiklarna). Nu kanske någon tänker att Bergqvist ändå är skådespelare och inte politiker. Detta håller ju inte heller längre när Bergqvist faktiskt kampanjar för FI.

Hur skall vi tolka det faktum att Bergqvist oemotsagd kan kalla medlemmarna för ett visst parti för ”jävla pack”. Är det tillåtet att kalla grupper av människor för grova epitet, bara man gör det i direktsändning hos vår Public Service? Hade Bergqvist blivit uthängd om han skrivit exakt samma sak i en anonym kommentar? I vilket fall har vi nu satt en ny nivå på vårt politiska samtal. Vi kan jämföra alla kommentarer på sociala fora och alla andra uttalanden med det faktum att det tydligen är OK att kalla partimedlemmar för ett parti för ”jävla pack” i TV på bästa sändningstid. Det är ingen nivå jag är stolt över eller gläds åt.

Vi går inte i valspurtens slutskede och vi kan tyvärr konstatera att demokratin är en synnerligen tunn fernissa i vårt samhälle. Speciellt de som säger sig företräda humanism och ”antirasism” kan tydligen tillåta sig precis vad som helst och använda sig av hur grova tillmälen hur som helst i sin godhetskamp. Man kommer osökt att tänka på inkvisitionens Spanien. Det var en tid med en dubbelmoral jag trodde vi för alltid lämnat bakom oss.  

lördag, september 06, 2014

Underkänt för studenter i ämnena demokrati och argumentation

Liberala studenter kritiserade på SvD de studenter på Stockholms universitet som agerade högljutt och med glåpord störde debatten mellan Ullenhag och Åkesson, en debatt som liberala studenter anordnat. Enligt Liberala studenter ville de genomföra en saklig debatt mellan Åkesson och immigrationspolitikens främste försvarare, Erik Ullenhag. Nu har en rad studenter främst från Stockholms universitet svarat Liberala studenter och svaret visar att dessa studenter både har en barnslig världsbild samt inte förstår demokratins mest grundläggande spelregler.

Eftersom undertecknarna saknar några tyngre argument kallar de SD regelbundet saker som ”rasistpartiet” och liknande. De får naturligtvis tycka att SD är ett sådant parti, men att regelbundet smyga in det i sin text på det sätt undertecknarna gör är bara barnsligt. Man får bilden av två barn i en sandlåda, - du är rasist! - Nä, du är antidemokrat! -Nä Du är rasist! Etc. Etc. Man slås av den infantilisering som skett med det svenska debattklimatet de sista två decennierna. Ni som är lite yngre skall veta att det inte alltid varit så här.

Så till ”motstudenternas” så kallade argument för sitt beteende. Så här skriver de i sitt svar.

Det är för oss uppenbart hur SD:s närvaro får människor att må. Rasifierade, HBTQ-personer och antirasistiska aktivister är exempel på grupper som känner sig hotade av den utbredda rasismen och som känner sig otrygga på de platser där dess representanter ges plats.

Återigen blandar studenterna ihop rasism med immigrationskritik. All kritik mot nuvarande immigrationspolitik, som främst SD står för, framställs som rasism. Alltså behöver man aldrig argumentera mot den kritik som förs fram mot immigrationspolitiken. SD angriper den nuvarande politiska korrektheten, den diskurs som det politiska etablissemanget säger sig vara enig om. Många människor vars världsbild vilar på denna diskurs kan självklart känna sig mentalt hotade. Vi kan bara säga, välkommen till demokratin! Demokrati är ingen skyddad verkstad.

Mordhot, terror och förföljelser är obligatoriskt mot människor som offentligt ger uttryck för invändningar mot SD.

Säkert förekommer en del både hot och annat otrevligt av diverse sympatisörer och andra snedseglare. Vi kan bara uppmana alla att sluta med slikt beteende. Det nuvarande debattklimatet gör sannolikt inte saken bättre. Studenter och andra stör ut möten och skriker glåpord. En del existenser tycker nog att de då svarar med samma mynt när de skickar en burdus (eller värre) e-post. I huvudsak är det dock SD-representanter som blir utsatta för hot. Vidare i texten.

Att Liberala studenter inte tar hänsyn till det här blir extra tydligt när det i deras artikel står att de möttes av ”av kvinnor och män som skrek”, vilket är ett direkt osynliggörande av de icke-binära transpersoner som deltog i demonstrationen.

Här borde verkligen Liberala studenter pudla rejält. De borde självklart ha skrivit ”av kvinnor, män och icke-binära transpersoner som skrek”. Rättning i ledet liberaler! Vidare i den osammanhängande texten.

För hur ska transpersoner känna sig välkomna att vara med och ta debatten och bemöta SD:s argument när deras existens inte ens erkänns?
Det här är osakligt svammel på en så låg nivå att inga studenter på någon plats på jorden någonsin bör ägna sig åt det. Vad har en persons sexuella identitet med saklig politisk argumentation att göra? Handlade debatten om sexuella minoriteter? Det här är argumentation på förskolenivå och vi lämnar det raskt och går vidare.

Hur är vi ett hot mot demokratin när vi utövar vår demokratiska rätt att demonstrera?

Det är här man blir riktigt trött. Att demonstrera är inte samma sak som att störa ut andras samtal. Vi tar det på barnnivå. Om mamma och pappa säger åt barnet att hålla tyst för att de skall prata om huslånet innebär det inte att föräldrarna har förbjudit barnet att prata överhuvudtaget. Det här är nog en nivå som de undertecknade studenterna förstår.

Vi ser i dag en allvarlig infantilisering av det samhälleliga samtalet och samtalet inom politiken. Barnsliga och direkt felaktiga argument används flitigt och publiceras i våra stora dagstidningar. När jag själv gick i gymnasiet så läste vi i alla fall några timmar argumentationsanalys inom ämnet filosofi. Man kan undra vad studenterna egentligen lär sig i dag. De undertecknade studenterna får i demokratisk ordning tycka precis vad de vill om SD och dess representanter. Men debattklimatet skulle må bra av en något sakligare debatt. Vi inom SD blir nästan hånade när vi på något område säger att det faktiskt var bättre förr. Jag dristar mig till att synda igen. Debattklimatet var både bättre och sakligare förr.


tisdag, augusti 26, 2014

Priset för att blir en humanistiskt stormakt är högt

Bo Ekman är chairman emeritus på ”Tällberg foundation” har inför det stunande valet fått en helsida i SvD (åtminstone på nätupplagan) för att tala om hur bra det går för Sverige. Ekman presenterar ett index där Sverige kommer nästan i topp. Av vad och hur detta index konstruerats är höjt i dunkel, men det spelar mindre roll. Sverige är ett bra land att leva i och på många områden är vi fortfarande bättre än många andra jämförbara länder. Det Ekman inte talar om är att vi som nation på vissa områden vänt nedåt, vilket är ganska lätt att dölja i den typ av ”index” Ekman presenterar. Undersökningar som är betydligt mer strikta som PISA-undersökningen är betydligt svårare att manipulera, och där faller vi som en sten genom luften.

Ekman uttrycker sig slappt och svävande i sin artikel, vilken är en fördel om man vill driva ren politik som Ekman egentlig gör. Han säger så här:
SD vill besegra de idéer som förde Sverige till att bli ett internationellt föredöme
Vilka idéer menar Ekman? Iden om Sverige som en ”humanistisk stormakt” vill i alla fall jag besegra, eftersom den humanism vi satsar för att bli en ”stormakt” tas från våra gamla och sjuka i vårt eget land. Föreställningen att vi skulle ha råd med att både vara en humanistisk stormakt internationellt och samtidigt ha resurser till våra egna gamla, sjuka och arbetslösa är i grunden en villfarelse av miljöpartistiska mått. Det är dessutom lite som Jan Myrdal beskriver sin familj som, fast i makroperspektiv. Makarna Myrdal brydde sig om hela värden, men glömde bort sitt eget barn.

Vi kommenterar mycket kort påståenden från Ekman, Han skriver följande:
De [SD. Min anm.] vill inte vara med i Europa
Jo, lika mycket som Norge, Schweiz och Island. Kanske mer än Storbritannien. Men vi vill inte styras av maktfullkomliga byråkrater i Bryssel, som till förfärande grad styrs av lobbygrupper. Dessutom börjar Europa tycka mer och mer som SD, vilket måste svida oerhört mycket för Ekman. Självklart vill vi vara med i Europa och den spännande utveckling som står för dörren. Frågan är om Ekman vill det.
De vill heller inte att världen ska komma hit
Nej, det är lika bra att erkänna det. Vi vill inte att hela världens befolkning skall komma till Sverige. Eller vad menar Ekman? Maken till svepande och oprecisa uttalanden har man sällan sett. Det språkbruk Ekman hemfaller åt hör hemma inom poesin och i romaner, inte i debattartiklar. Förmodligen får vi se mer av denna vara inför det stundande valet. Rena propaganda-artiklar där det lobbas för att rösta på något ”förnuftigt” parti. Hur förnuftiga dessa partier egentligen är visade väl Reinfeldt i sitt tal på Norrmalmstorg, där han proklamerade att välfärdssatsningar måste stå tillbaka för den väntade immigrationen under kommande år. Nej Bo Ekman, det är historiskt inte en sådan politik som fört upp oss till ett föregångsland i västvärlden. Snarare lever vi på gamla meriter, vilken nog inte går hur länge som helst.


fredag, augusti 22, 2014

Reinfeldts strategi

Vi skall säga det på en gång, det är omöjligt att veta vad som rör sig i Reinfeldts huvud och vilka övervägande som gjordes i samband med att Reinfeldt i veckan under ett tal på Norrmalmstorg gick ut och erkände immigrationens stora kostnader och den påverkan det med nödvändighet har på vår välfärd och ekonomi. Det är dock långsökt att han skulle göra det i ett anfall av plötslig moralisk ärlighet. En agenda och en strategi måste ligga bakom utspelet. I annat fall skulle han ha erkänt kostnaderna långt innan, som flera oberoende bedömare påtalat, däribland Lars Calmfors. Så här föll Reinfeldts ord på Norrmalmstorg.

Jag kan redan säga att det kommer att bli omfattande kostnader för att ta emot dessa människor. De är så pass omfattande att det kommer att lägga ytterligare restriktioner för vad som finns utrymme för i offentlig finansiering. Därför lovar vi nära nog ingenting i den här valrörelsen, det kommer inte att finnas utrymme för det

Det är uppenbart att vi är inne i en valrörelse och att utspelet har med valrörelsen att göra. Det är nästan lika uppenbart att Alliansen ligger under de röd-gröna i opinionsundersökningarna. I detta läge väljer alltså Reinfeldt att göra ett utspel som förmodas (även av moderaterna) gynna SD som Reinfeldt avskyr. Det råder ingen tvekan om Reinfeldts avsky för SD, det syns varje sekund genom TV-rutan. Ändå väljer han alltså att göra ett utspel som han vet gynnar SD.

Tar man med Reinfeldts dedikerade motvilja mot SD i analysen, duger inte den förklaring SVT:s experter bjöd på, nämligen att Reinfeldt gjorde utspelet för att enbart skapa oro hos väljarna, och att de därigenom skulle välja det säkrare alternativet som nästan alltid är den sittande regeringen. Det är en osannolik förklaring med alldeles för osäker utdelning och en alldeles för hög insats (gynna SD).

Petter Larsson på Aftonbladet är faktiskt något på spåret bakom allt onyanserat känslosvall och världsfrånvända vänsterfantasier. Så här skriver han.

För samtidigt som han med ena handen lyfter SD, skadar han de rödgröna partierna i två av deras paradfrågor: välfärdssatsningar och antirasism.Så snart de nu talar om satsningar som kan kosta något, kommer det att framstå som att de är ekonomiskt ansvarslösa, och som att de sviker världens flyktingar

Larsson reflekterar inte en sekund på att det faktiskt kan vara sant, att en kostsam immigrationspolitik faktisk på sikt kommer att rasera välfärden, ety då skulle ju hela hans världsbild rasa samman. Däremot kan han ha rätt i att Reinfeld gjorde utspelet för att ställa till det för de rödgröna och deras planer på välfärdssatsningar. Reinfeldt kan innan valet peka på hur oansvariga de röd-gröna beter sig som lanserar stora satsningar, samtidigt som immigrationen slukar stora delar av budgetutrymmet.

Om det värsta inträffar ur Reinfeldts synvinkel, att de röd-gröna vinner valet, har han själv gett sig alibi, - jag sade minsann hur läget var. Samtidigt som han nästan tvingar in de röd-gröna i en destruktiv politik, nämligen den att fortsätta på den inslagna vägen. Det är en väg där vi skall ”öppna våra hjärtan” samtidigt som den ekonomiska situationen tvingar de röd-gröna att föra en politik som faktiskt liknar Reinfeldts egen. En politik med omfattande kostsam immigration och där det ekonomiska läget omöjliggör stora satsningar på välfärden.


De röd-gröna missade självfallet tillfället att lägga om politik. När Reinfeldt höll sitt tal om begränsade välfärdssatsningar hade de röd-gröna kunnat deklarera en kursändring vad gäller immigrationspolitiken, med hänvisning till Reinfeldts tal. Men det var en tillfällighet som de självklart inte utnyttjade. Stora partier är inte kända för snabba kursändringar när tillfället yppar sig, om det ens är möjligt med tanke på gräsrötter och media.

lördag, augusti 16, 2014

Skånetrafikens infantila beslut

UPPDATERING: Fackets agerande mot SD


Nu har också huvudskyddsombudet på Nobina infört ett skyddsstopp för bussar med köpt SD-reklam i Södertälje. Enligt DI skulle det bero på en ökad hotbild som t.ex. stenkastning mot bussar med SD-reklam. På andra ställen, som t.ex. i Kommunalarbetaren talar i stället de fackliga organisationerna (Kommunal, SACO och Vårdförbundet) om att SD:s budskap skulle strida mot ”allas lika värde”.

LO och Kommunal har aldrig visat att de har några problem med reklam från andra partier, som t.ex. Moderaterna. Det är ett parti där partiledaren sagt [DN] att p.g.a. en förmodad flyktingström så kommer vi inte ha råd med framtida reformer. Detta efter en regeringsperiod som inneburit en rad försämringar i olika försäkrings och välfärdssystem. Nu utlovas alltså ännu kraftigare försämringar, allt medan fackföreningarna bryter mot både givna regler och demokratiska principer för att stoppa betald reklam från SD.


Förmodligen är falska skyddsstopp grund för omedelbar uppsägning och definitivt skäl för att bli avsatt som huvudskyddsombud. Det som inträffat i Södertälje är en cirkus som kommer att fortsätta om inte företaget sätter ned foten rejält och vidtar kraftfulla åtgärder mot att anställda bedriver partipolitik både under arbetstid som anställd, samt grovt missköter sina uppdrag som t.ex. skyddsombud.   

Skånetrafiken har stoppat SD-reklam


Skånetrafiken har enligt DN avvisat tre reklamskyltar som SD beställt inför valrörelsen. Budskapen på skyltarna har bedömts som ”rasistiska, sedlighetssårande eller svårförenliga med etiska värderingar som gäller i samhället” enligt Camilla Bunke, försäljningschef på Skånetrafiken. Skånetrafiken är offentligt finansierat och i princip ett allmännyttigt företag.

Låt oss se på de tre budskap som Skånetrafiken avvisat med ovanstående motivering. Först:

”Stoppa det organiserade tiggeriet”

Att budskapet om ett förbud mot organiserat tiggeri skulle vara rasistiskt är löjligt och det behöver vi inte vidare uppehålla oss vid. Begreppet ”sedlighetssårande” betyder enligt synonymer.se ”oanständigt, otuktigt, omoraliskt, ekivok”. Eftersom inget av budskapen fördes fram med hjälp av lättklädda damer så kan vi bortse från det argumentet helt för samtliga budskap. Att budskapet skulle vara ”svårförenligt med de etiska värderingar som gäller i samhället” är inte heller plausibelt. Ett stort antal borgerliga och t.o.m. Någon från de rödgröna har framfört liknande förslag. En majoritet av befolkningen är också för ett förbud, som då t.o.m. Gäller o-organiserat tiggeri. Att det skulle strida mot etiska värderingar att ens föra fram budskapet om ett förbud, i en valrörelse ter sig oerhört långsökt.

Argumentet förs fram av DN att budskapet om ett tiggeriförbud skulle verka stötande i miljöer där det faktiskt rör sig många tiggare. Det kanske det skulle vara om dessa organiserade tiggare kunde läsa svenska, vilket de knappast i något enda fall kan göra. Dessutom är alla politiska budskap stötande för någon grupp om det inte rör sig om rent snömos. Budskap om arbetslinjen ter sig stötande för den som inte får något arbete etc.

Nästa budskap:

Mindre invandring här, mer hjälp till flyktingar där”.

Detta kan inte heller bryta mot Bunkes kriterier. Att SD vill ha en immigrationspolitik som större delen av övriga Europa, men anslå betydligt mer resurser än de övriga europeiska nationerna är rent sakligt ett budskap om att hjälpa fler, inte färre. Att ett politiskt parti inte skulle få ha åsikter om immigrationspolitiken och föra fram dessa åsikter i en valrörelse är inget annat än odemokratiskt och en närmast absurd tanke.

Hårdare straff för kriminella, mer stöd till brottsoffer”.

Att detta budskap skulle strida mot Bunkes kriterier är inget annat än ett intellektuellt haveri av gigantiska mått. T.o.m. det traditionellt ”snäll-liberala” DN inser detta. Här har Skånetrafiken tagit ett närmast absurt beslut som absolut ingen med den minska känsla för demokrati och yttrandefrihet kan sympatisera med. Det går helt enkelt inte att förstå hur de resonerat här, det är bortom det fattbara.

Som en extra motivering till Skånetrafikens beslut har Camilla Bunke sagt detta till ETC

Vi har tidigare haft incidenter där det förekommit stenkastning på grund av budskap på bussarna.”

När jag växte upp i detta land så var stenkastning mot bussar ett helt okänt begrepp. För att komma tillrätta med nya problem av denna art kanske vi borde införa hårdare straff för de som gör sig skyldiga till dessa okynnesbrott. Blir någon på bussarna träffade av inflygande stenar borde dessa personer få ökat stöd av samhället.   

tisdag, augusti 05, 2014

Public Service sviker när den som bäst behövs

Anders R Olsson tecknar i sin bok ”Lögn, förbannad lögn och journalistik” en förfärlig bild av den mediala utvecklingen i vårt land, en utveckling som förmodligen delas av flera länder i västvärlden. Medierna serverar lättköpta, populistiska och ytliga ”nyheter” där proportionerna är kraftigt missvisande. Viktig samhällsinformation lyser med sin frånvaro och medierna slåss om att sälja flest lösnummer eller ”klick” med braskande rubriker om den bästa bantningen eller udda spektakulära händelser. Samhällsanalyser ersätts med kändisskvaller och medborgarna undanhålls den information de skall ha för att fungera i ett demokratiska samhälle, därför att alla demokratier förutsätter ett minimum av samhällskunskap. Vi håller också på att få dubbla informationsnivåer i samhället (om det inte redan skett). Ett medielandskap för, vad Olsson kallar ”underklassen” och ett annat för de mer välsituerade.

De flesta medier har inget samhällsuppdrag att servera medborgarna nödvändig samhällsinformation. I ett demokratisk samhälle kan man inte lägga några sådana uppdrag på kommersiella medier. Olsson försöker i sin bok hitta olika lösningar för att utvecklingen skall kunna gå i en riktning där medborgarna ändå erhåller ett minimum av nödvändig samhällsinformation. Ju mer Olsson försöker hitta lösningar, ju mer uppenbart blir det att det inte finns någon annan lösning än en välskött objektivt och informativ medial samhällsnytta (Public Service). T.o.m. Olsson själv ger i slutet av boken upp andra försök till lösningar.

Public Service skulle kunna fylla uppdraget att servera medborgarna opartisk, objektiv samhällsinformation (det torde också vara deras uppdrag i dag). Ju mer våra kommersiella medier utarmas, ju viktigare blir allmännyttans samhällsuppdrag för medborgarna. I dag nödvändigare än någonsin. I en tid när samhällsnyttan behövs som mest, sviker den sitt uppdrag som allra sämst. Vi har på sista tiden sett chockartade exempel från både SVT och SR på den mest vinklade och opinionsdrivande journalistik vi kan tänka oss, alltifrån EU-valvakan till SR:s sommarprogram.


Allmännyttan verkar göra allt för att erodera sitt förtroende även hos medborgare vars mediala skärpa kan liknas vid koma-patienter. Lösningen är självklart inte att lägga ned allmännyttan, det vore som att lägga ned ett urusel fungerande sjukhus för att ersätta det med medicinmän. Lösningen måste vara att rensa ut odugliga chefer i allmännyttan samt att omorganisera och tydliggöra uppdraget ännu mer. Vi kan helt enkelt inte ha chefer i allmännyttan som fått för sig att deras uppdrag är att politiskt skola befolkningen, i stället för att servera samhällsinformation. Detta borde vara ett uppdrag för samtliga riksdagspartier i framtiden.

torsdag, juli 31, 2014

Valrörelsen har sparkat igång – Jenny Bengtsson hot och allas lika värde

Nu har Jenny Bengtsson, ordförande för restaurang och hotellfacket, blivit utsatt för hot (och hat tydligen), kommenterat i dagens SvD. Två händelser är polisanmälda och de är säkert verkliga hot. I övrigt har vi ingen aning om hur många hot Bengtsson erhållit, inte efter den mediekampanj som följde efter att Mazetti skrivit en rätt provocerande krönika i ICA-kuriren [ICA-Kuriren, 13-01-02 Svårt att finna en riktig ”svensk”] där media basunerade ut att kommentarerna innehöll massvis med hat och hot. Jag läste i alla fall 250 kommentarer, där de flesta kritiska kommentarer höll en hövligare ton än den artikel de kritiserade. Något hot hittade jag inte alls, men kan ha förekommit i de över tusen kommentarer som publicerades (kommentarerna skall ligga uppe på nätet). I vilket fall så gav media en mycket skev bild av Mazettis artikel och reaktionerna på denna. Vilket är själva poängen, i ett makroperspektiv. Media har satt i system att skildra en sida av verkligheten, men inte den andra. Ja, en hel del krönikörer har på sistone belyst ”hatet från vänster”, vilket är bra.

Låt mig för säkerhets skull med skärpa påtala, alla hot (och även oartikulerat hat) är både förkastligt, många gånger olagligt och definitivt kontraproduktivt. Därför uppmanar jag alla som är aktiva på sociala forum att låta bli detta. Skaffa en sandsäck att slå på i stället och skriv inte saker i affekt. Det är lättare sagt en gjort men följ regeln i alla fall.

Ingela Edlund. Andra vice ordförande LO, har i SvD skrivit en artikel om hoten mot Bengtsson, en artikel som andas en del ren politisk propaganda. Edlund och Ella Niia skriver att de är oroliga inför den fortsatta valrörelsen. De är inte ensamma om den oron. Många SD-medlemmar har till mig vittnat om en oro inför valrörelsen, och om hur media skall agera den sista månaden innan valet. Minnen från förra valrörelsen 2010 förskräcker. Edlund och Niia skriver inte bara om hot mot Bengtsson, utan även om ”hat” riktat mot henne. Nu har Bengtsson uttryckt en del hat själv, vilket de självklart förbigår med tystnad. Nej, att Bengtsson gett uttryck för hat är ingen anledning till att hon skall bli hotad. Men när de nu inte bara nämner hot i artikeln, utan även hat , blir detta relevant att bemöta.

I själva verket uppträdde Bengtsson så provokativt så man nästan misstänker en bakomliggande strategi bakom det hela. När man märker att någon uppträder avsiktligt provokativt, gå inte i fällan och svara med samma mynt. Gör vänstertrollen besvikna med att fullständigt ignorera dem i stället. Det är ganska självklart att om någon uppträder maximalt provokativt, så VILL de ha kraftiga motreaktioner, om de nu planerar ännu en artikel eller vad syftet nu kan vara. Snälla -IGNORERA! Annars spelar ni dem rätt i händerna.

Så här skriver författarna i artikeln.

Hoten mot fackligt förtroendevalda som försvarar den grundläggande principen om alla människors lika värde är helt oacceptabla.

Ja, Bengtsson försvarar ”allas lika värde” på ett mycket mustigt sätt må man säga. Som denna länk visar.


Dessutom kan man undra hur många av hennes uttalande verkligen går ihop med ”allas lika värde”



Vidare i artikel skriver Edlund följande:

En av LO:s viktigaste utgångspunkter är principen om alla människors lika värde och rätt

Författarna nämner detta om ”allas lika värde” inte mindre än fem gånger i artikeln. Men samtidigt skriver de fackliga företrädarna följande:

När det i juli startades en debatt om huruvida fackliga förtroendeuppdrag går att förena med medlemskap i Sverigedemokraterna, klargjorde flera LO-förbund sin ståndpunkt. Eftersom antirasismen är en central del av vårt fackliga engagemang, är en sådan kombination inte godtagbar;

Man får alltså inte vara medlem i SD om man skall ha fackligt förtroende uppdrag inom facket, men samtidigt skall alltså alla vara ”lika mycket värda”. Två tolkningar är möjliga, den första är följande.

  1. Man får inte ha förtroendeuppdrag i facket, men är fortfarande lika mycket värd.

I detta fall så urholkas ”allas lika värde rejält”. Vilka fler uppdrag och vilka fler specialregler skall gälla vissa personer, fast man ändå kan anses ”lika värd”.

  1. Alla är lika mycket värda, förutom sverigedemokrater.

Detta blir i förlängningen också problematiskt. Om man nu är mindre värd bara för att man har åsikter om immigrationspolitiken (i samsyn med övriga Europa dessutom), vilka fler åsikter kommer i framtiden att göra någon mindre värd? Är nazister, fascister mindre värda? Moderater och folkpartister, exakt när blir de också mindre värda? När de uttrycker synpunkter om Mellanösternkonflikten kanske? Vi har sett tendenser åt det hållet (se Löfvéns Facebook-uppdatering Mellanöstern-konflikten t.ex.).

Vad det hela nog handlar rätt mycket om avslöjar författarna i sitt sista stycke, där skriver de följande:

Vid valet den 14 september har vi alla möjlighet att säga ifrån mot hot och antidemokratiska yttringar, genom att välja parti och företrädare till Sveriges riksdag som också står upp för allas lika värde och ett demokratiskt samhälle.


Ja, det är val den 14 september och det överskuggar nog tjafs på våra sociala forum, ärligt talat. Det handlar om makt, mandat och pengar, bland annat. Slutligen, - är inte demokrati när alla tycker lika och klappar varandras ryggar när debattstudion slår av kameran. Demokrati är svårt och kämpigt. Demokrati är när jag får ha en annan åsikt om Sveriges immigrationspolitik än Ingela Edlund och LO, och när de får ha en annan åsikt i frågan än undertecknad, på samma villkor. Exakt det är demokrati. Så vem är mest demokrat och vem är minst demokrat?   

fredag, juli 25, 2014

Hur media förvanskade bilden av Balkankriget

Det är viktigt att känna till hur media arbetar och hur den kan göra om svart till vitt enligt en dramaturgisk sagomodell, med en genomond skurk och goda hjältar. I verkligheten är det ofta så att det inte finns varken genomonda skurkar eller klart lysande hjältar. Alla parter drivs av sina intressen och har för det mesta både goda och onda sidor. Ofta är aktörerna i en konflikt lika goda kålsupare, men likt publiken i en fotbollsmatch vill ha en sida att hålla på, vill den mediala publiken också ha en god sida och en ond, där den onda till slut skall förlora. Media i Sverige arbetar ofta på samma vis, även i inrikespolitiska frågor. Är man vaksam ser man hur media ofta försöker framställa någon som god eller enbart offer, medan någon annan part tilldelas skurkrollen. Det sker självklart skickligt med små men effektiva meddel.

För att visa på hur media kan förvanska bilden av verkligheten citerar vi ett avsnitt från boken ”Lögn, förbannad lögn och journalistik” av Anders R. Olsson.    

Sagovärldens sanning
Någon måste vara god. Det är nästan alltid den som vinner.

Efter en viss tvekan vid mitten på 1990-talet beslöt nyhetsmedia i väst att utse Slobodan milosevic till Balkans ende store skurk. ”Vem är det som ytterst har satt igång hlea det för miljoner människor på Balkan katastrofala händelseförloppet under hela 90-talet? Alla vet vi svaret: Slobodan Milosevic...” skrev Olof Dahlberg, redaktör för SvT:s Dokument Utifrån. (Journalisten 00-05-25) När skuldfrågan så enkelt och kategoriskt hade avgjorts föll övriga bitar automatiskt på plats. Var man fiende till Milosevic så gick man säker för kritik. Kroatiens ledare Tudjman till exempel, en lika hänsynslös maktspelare som Milosevic, slapp i allt väsentligt undan.

En rad skeenden och faktiska förhållanden som, om man tagit upp dem i den journalistiska rapporteringen, skulle störa sagoperspektivet måste man helt bortse från: 
Stromakternas cyniska spel om maktsfärer före och under Jugoslaviens sönderfall – då Slovenien och Kroatienenligt sekelgamla mönster återknöts till yskland/väst och Serbien till Ryssland – tillmättes ingen betydelse trots att det så uppenbart gynnade extrema nationalister och krigsherrar på båda sidor. Att NATO mot slutet av 1990-talet backade upp UCK-gerillan i Kosovo trots att den var hela Balkans mest uttalade anhängare av etnisk rensning och lät den, som enda representant för albanerna, delta i de så kallade förhandlingarna i Rambouillet 1990 om Kosovos framtid kunde inte ifrågasättas i den journalistiska rapporteringen. Att vid dessa ”förhandlingar” i Rambouillet kräva Milosevics namnteckning på ett avtal där Serbien gav upp sin nyvunna nationella suveränitet och godtog NATO-ockupation av hela landet (inte bara av Kosovo) – i medvetande om att ingen serbisk ledare kunde skriva på ett sådant papper och överleva på sin post – beskrevs i nyhetsmedierna som ett seriöst försök till konfliktlösning. När bomberna föll över Serbien senare samma år kunde det bara skildras som ett rimligt straff för att Milosevic inte hade gjort det man egentligen visste att han inte kunde.[...]

Rapporteringen inför/ om NATO:s bombkrig 1990 mot Serbien gick ut på att det blev nödvändigt för att få slut på serbernas redan påbörjade etniska rensning av albaner i Kosovo. Redan då var det emellertid påståendena om systematiskt fördrivning av albaner uppenbart felaktiga. Som många påpekat, bland andra överste Bo Pellnäs i Dagens Nyheter [2004-02-08], påbörjades massfördrivningarna i Kosovo en vecka efter att de första bomberna fallit.

Jag vill minnas att jag reagerade redan under kriget på hur vissa parter framställdes som genomgoda och närmast som offer, medan andra framställdes medvetet onda. I själva verket fanns det inga ”goda” sidor i konflikten, inga oskyldiga offer. Självklart låg det starka intressen bakom denna förvanskning av verkligheten. Samma mönster av det Olsson kallar ”sagomodellen” finns självklart i vår inhemska medierapportering. Vi närmar oss ett val, där vi förmodligen kan se talrika exempel på denna modell.  

söndag, juli 20, 2014

Sommar, semester och Baas kommande bok om SD

Under sommaren inträder den så kallade nyhetstorkan, så även denna sommar. Fast i år kanske det är lugnet före stormen, det är ju valår och SD:s opinionssiffror skrämmer säkert en del väldigt mediestarka aktörer. I vilket fall blir det lugnt med uppdateringar på denna blogg under juli och början på augusti. Vi ägnar oss i stället åt flygbladsutdelning och diverse andra aktiviteter, en del aktiviteter som rentav har karaktären av semestersysslor. 

Vi ser också framemot David Baas utlovade bok som enligt Bonnier skall komma i mitten på augusti. Vi har ju ingen aning om vad den kommer att innehålla, och självklart har varken bokförlag eller författare yppat något om det. Om jag har någon insikt i det som skrivs där så lovar jag att kommentera det på denna plats. Boken lär inte vara färdigskriven riktigt ännu då Baas tydligen fortfarande ringer runt och vill ha hemliga inspelningar av före detta medlemmar. Man undrar om andra riksdagspartier röner samma näst intill hysteriska intresse. Jag har i alla fall meddelat bokförlaget att en i offentligheten ofta förekommande källa äger noll trovärdighet och i den mån jag äger motbevis (beror ju på vad som tas upp i boken) så kommer de obönhörligt att publiceras just här. 

Ha en fortsatt skön och lat (gäller ej partimedlemmar) sommar.

onsdag, juli 16, 2014

Hur man skapar en ”kritikerstorm”

I Resumé står det att en etikett för fruktjuice  ”fått stor spridning på sociala medier”. Så här skriver de om etiketten. ”I sociala medier gör det flesta kopplingen mellan -Unike Jimmie we love all fruit- [sic!] och Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson.” Vilket självklart är hela poängen, att ge SD och Åkesson ett litet tjyvnyp. Hur stor spridning har då denna etikett, som bara finns i ett enda exemplar, fått i de sociala medierna? Ja, på twitter fanns det fyra tweets om denna etikett, varav en av dessa innehöll en tråd. Är det vad Resumé kallar ”stor spridning”?



Det här vara bara ett litet exempel av alla de ”stormar” som media basunerar ut. Ett annat lite mer komplext fall var när Stefan Löfvén skrev på sin Facebook-sida om Mellanösternkonflikten. I kommentarerna efteråt fanns det faktiskt många som var kritiska till uppdateringen. Inlägget uppfattades som ett försvar av Israel, fast det enda konkreta Löfvén sade var att Israel har rätt att försvara sig, vilket faktiskt alla länder och folk har.  Det är bara att vända på påståendet för att se det självklara i Löfvéns påstående, ”Israel har inte rätt att försvara sig” eller ”Palestinierna har inte rätt att försvara sig”. Låter det absurt? 

Det var faktiskt en mängd kritiska kommentarer efter Löfvéns uppdatering, men det var ännu fler ”likes”. Varför rönte inte detta någon uppmärksamhet? Varför lyftes bara de kritiska kommentarerna fram, och betecknades som en ”kritikerstorm” av t.ex. SVT? Kan man ana att journalisterna speglade sina egna högst personliga åsikter genom att uppmärksamma en ”kritikerstorm”? 

Efter att ha följt rapporteringen av diverse ”stormar” på de sociala medierna märker man att en orimligt stor del av stormarna hyser samma uppfattning som den politiskt korrekta diskursen, och således ”stormar” mot det politiskt inkorrekta. Alla ”stormar” åt motsatt håll, mot den politiskt korrekta paradigmen, verkar förbigås med tystnad. Sjävklart spelar det roll vilka personer man råkar ha i sitt aktuella flöde av sociala kontakter, men tendensen är så stark så att det duger inte som enda förklaring. Dessutom är det lika stor chans att journalisterna har ett selektivt flöde som någon annan. 

I boken ”Lögn, förbannad lögn och journalistik” skriver journalistutbildaren Anders R Olsson så här.


Åren kring 1990 vidgades också journalisternas funktion i samhällsdebatten genom att de själva började få tycka alltmer öppet.

Nu finns det ändå gränser för hur skamlöst journalister kan deklarera sina egna åsikter på nyhetsplats innan många läsare börjar reagera. SVT kan inte skriva ”Löfvén är en sopa, som påstår att Israel har rätt att försvara sig” eller ”Ha, ha, titta vilken kul etikett, där fick han allt Jimmie”. I stället uppmärksammar man väl valda episoder ur de sociala medierna. Detta samtidigt som man noga undviker andra strömningar på nätet. Det är därför ingen etablerad media kommer att uppmärksamma den relativt kraftiga reaktion mot att den unga Jonna Sima, som rimligen själv har högst begränsad erfarenhet av både fackföreningar såväl som fast löneanställning, tycker det är självklart att SD skall uteslutas ur LO-fack. Detta trots att en del mycket kända krönikörer denna gång stämt in i den kraftfulla kritiken. En annan reflexion är att just personer från vänsterkanten som ofta anser att snart sagt allting skall betecknas som "mänsklig rättighet", just när det gäller SD vill snäva in vad som skall gå under detta begrepp. 

lördag, juli 12, 2014

Journalistikens förfall




torsdag, juli 10, 2014

Vänstervåldet försvaras av media




tisdag, juli 08, 2014

Voltaire roterar i sin grav




måndag, juli 07, 2014

Svar på artikel SvD Mauricio Rojas




söndag, juli 06, 2014

Reflektioner politikerveckan I Visby - och min keps

Ja hög tid för lite lätta reflektioner från Politikerveckan I Visby, inkluderat debaclet om min rutiga och kanske lite gubbiga keps.

Om vi klarar av detta med kepsen en gång för alla, så var det inte konstigare än att jag såg en länk på twitter om herrkläder, något som vanligtvis intresserar mig föga. Jag tyckte dock att jag inte bör använda Nike-kepsar till min vardagskostym. Jag ville ha något lite mer respektabelt. Jag klickade på länken, kom till Nordic Wear. Där såg jag en rutig keps som såg acceptabel ut. Någon gång under resans gång blev jag medveten om att Nordic Wear förmodligen är återförsäljare åt Thor Steinar, ett klädmärke som högerradikala ofta använder sig av. Märket på kepsen med runor är en smula ovanligt och jag blev förmodligen varse Thor Steinar redan när jag såg märket med två runor, ett T och ett S, representerat då Thor Steinar.

Att högerradikala använde sig av märket hade jag hört talas om, men jag har ingen koll på vilka märken I övrigt de använder sig av, eller att det skulle vara kontroversiellt, speciellt inte när företaget ägs av ett moderföretag i Saudiarabien. Speciellt inte när ingen media eller journalist någonsin jagat någon för att använda sig av märket Hugo Boss, LÄNK. Hugo Boss designade uniformerna åt SS, på riktigt. Alltså här talar vi om riktiga nazister som mördade miljontals människor. Varför detta oerhörda och plötsliga intresse för min keps då? Kan det, möjligtvis, äga politiska orsaker? Jag bara spekulerar lite.

Märket är utan någon som helst tvekan I världen ett T och ett S I runor. Vem som helst kan kontrollera detta, t.ex. På Wikipedia LÄNK, för att vederlägga diverse både sjuka och långsökta teorier som förts fram I några oseriösa medier. Att jag skulle gå I kläder med något som ens liknar ett nazimärke är föga troligt. Ungdomar hade I våras målat en svastika utanför ledamotshuset, där det arbetar hundratals personer. Trots mängden människor som måste ha noterat klottret var det jag som tog kontakt med våningsservice för att få bort klottret. Låter det troligt att jag skulle befatta mig med något som ens på tusen ljusår påminner om ett solkors? Nog om denna keps nu.

Jag hade under denna Politikerveckan andra åtaganden än att gå på seminarier och mingla, bland annat ett styrelsemöte i en styrelse där jag är suppleant. Vad seminarierna anbelangar är de fler än någonsin, men också, enligt mig, ointressantare än någonsin. Färre och färre seminarier äger ordentligt intresse. Många av seminarierna är också av karaktären lobby-tillfällen.

Jag bevistade en debatt där Fridolin, Baylan, Björklund och Tomas Tobé diskuterade skolan, och främst då huvudmannaskapet. Fördelen med debatten var att det framfördes det jag sagt hela tiden, att huvudmannaskapet alltid varit delat mellan stat och kommun. Frågan är hur man skall vikta detta delade huvudmannaskap. I övrigt briljerade Björklund rätt rejält och enligt mig, sopade han banan med Baylan. Fridolin upprepade mest att vi bör inrätta ännu en skolkommission. Upprepningarna var av den ihärdigheten att nerverna på publiken sattes på hårda prov. Det var i alla fall en rätt givande debatt sammanfattningsvis.

En övergripande reflexion är annars att den politiska adeln, tillsammans med medie och föreningsetablissemanget varje år firar julafton efter ett slitsamt år i Visby. Detta intryck blir starkare för varje Politikervecka. Tillställningar där ”mångfald”, ”öppenhet” och ”tolerans” var ledord kunde räknas i tusental. Överallt kunde man läsa och höra om mångfaldens välsignelse. De som talade om ”allas lika värde” och flyktingsströmmar lyftes upp till skyarna av Opinions och PR-byråer, LÄNK. Man hade nog tänkt att ge SD en riktig känga inför det stundande valet. Men mot vem riktade man sig? Det fanns ju bara redan troende i Visby. Det är inte åsiktsmånglarna i Visby som fäller avgörandet i hösten val. Det är bland annat förortens folk som kommer visa vad de tycker om utvecklingen.

Vad tycker förortens folk om en utveckling där det viktigaste verkar vara att införa genuspedagoger på förskolorna, i stället för att arbeta för en trygg och stabil skola. En utveckling där det tjatas om ”allas lika värde” in absurdum, i stället för att arbeta för en rättvis och fungerande sjukvård och en trygg tillvaro genom ett fungerande polis och rättsväsende. En utveckling där man tjatar om den oundvikliga globaliseringen i stället för att arbeta för att ungdomar för arbete, på riktigt. En utveckling där man lyfter fram mångkultur i tid och otid, i stället för att tala om för det uppväxande släktet och dess föräldrar vad som är rätt och fel och för att sätta en tydlig gräns att i svenska skolor blir ingen kallad vare sig ”svennehora” eller ”blatte”. En utveckling där man tjatar om kränkningar och diskrimineringar på de mest underliga grunder, i stället för att i praktiken ge alla chans till att bli vad de vill och göra de klassresor de har förmåga och motivation till. Jag vet inte vad förortens folk säger om denna utveckling, men jag pekar åt ett annat håll än vad hipsterkonsulterna i Visby pekar.

Jimmie Åkessons tal var det bästa han någonsin hållit enligt nästan alla sympatisörer jag pratat med. Det verkar som att man måste befinna sig i någon slags utanförskap för att få den rätta glöden och verklighetsförankringen. Jonas Sjöstedt höll ett tamare tal som nästan verkar vara anpassat till den politiskt vulgära stämningen i Visby. Symtomatiskt nog nämnde Sjöstedt vare sig arbetare eller klass under sitt tal. Det skulle sannolikt få rosévinet att smaka lite surare. Inte heller är V längre ett parti för förortens folk, om vi skall dra en elak slutsats.

Något kom emellan Löfvéns tal så jag missade tyvärr det, men jag har läst deras ”Framtidskontrakt” LÄNK. De grupper som specifikt nämns där är kvinnor, funktionshindrade och utländsk arbetskraft. Inget fel i att satsa på de grupperna, men varför är det just dessa som nämns i ett framtidskontrakt framtaget av deras kongress? Inte heller S verkar vara förortens folk.



I stället för att behandla verkliga och allvarliga problem inför framtiden, är det småchica populistiska budskap som äger det offentliga rummet i Visby under Politikerveckan. Som exempel, flaggor med ”nej till kärnkraft” syntes tydligt, och tycktes smälta in förträffligt i miljön. Medan riktigt allvarliga frågeställningar om vårt framtida energibehov lyste med sin frånvaro (vad jag kunde se). Man kan göra så mycket mer av denna Politikervecka, vad gäller belysning av allvarliga samhälls- och framtidsproblem. I stället fokuserar man på mångfald och märket på min hastigt inköpta keps.  

lördag, juni 21, 2014

Liberalerna vinner utvecklingen även om de rödgröna vinner valet

Vi är många som frågat oss vart alla ”gammelmoderater” tagit vägen sedan moderaterna blivit ett alltigenom liberalt parti. Det många dock inte frågat sig är varför inte mer kritik mot migrationspolitiken och det mångkulturella projektet kommit från vänster och socialdemokraterna. ”Men det är ju ett vänsterprojekt från början till slut”, svarar då den vars historiska kunskaper huvudsakligen härstammar från Avpixlats kommentarsfält. Det är verkligen en sanning med modifikation. Historiskt sett är det mångkulturella projektet lika mycket ett liberalt projekt med fri migration av arbetskraft, ett sätt att erbjuda billigare arbetskraft och ett på sikt effektivt medel att hålla tillbaka välfärdssystemen. Historiskt sett har också Socialdemokraterna varit för en något njuggare migrationspolitik än de liberala partierna [se Luciabeslutet, och dagens LO. Länk SvD]. Framförallt så borde det finnas ”gammelsossar” likväl som ”gammelmoderater”.

Socialdemokraterna är historiskt ett parti för arbetarklassen, alltså för riktiga arbetare. Inte likt de yngel från övre medelklassen som i dag skriker om ”underklassen” och själva aldrig haft en fast anställning, eller de kultur/journalist-knuttar från Södermalm som i princip aldrig sett en arbetsplats utan datorer från insidan. De gamla socialdemokraterna ansåg inte att dagens migrationspolitik gynnade dem på minsta sätt, tvärtom. En enklare analys visar ju att i förlängningen är vårt välfärdssamhälle (i huvudsak uppbyggd av de gamla socialdemokraterna) omöjligt med dagens immigrationspolitik. Resurserna kommer helt enkelt inte att räcka till och transfereringssystemen kommer med nödvändighet att behöva monteras ned. Detta är en utveckling mer förknippad med naturlagar och enkel matematik än med politisk retorik. Socialdemokraterna kan prata hur mycket de vill om välfärdssamhället, men när resurserna är slut så är de. Det finns säkert en mängd liberaler som gjort denna analys, det konstiga är att de från vänster inte klarar av den.

En tidig morgon surfade jag in på den numera nedlagda myndigheten för psykologiskt försvar (Styrelsenför psykologisk försvar). Där hittade jag efter lite grävande bland dokumenten ett framtidsscenario som myndigheten ansåg i princip oundviklig. Där målades det upp ett tredjedelssamhälle där en tredjedel av befolkningen bodde i gated communities och där fattiga horder av människor rörde sig oroligt utanför murarna. Välfärdssystemen var nedmonterade och ekonomin styrde samhället. Resurserna användes huvudsakligen till att upprätthålla något som kan liknas vid ordning i samhället. Myndighetens ansvar var att beskriva spänningarna i ett sådant samhälle. Även om beskrivningen var mer än lovligt dyster så är det med nödvändighet åt det hållet samhället rör sig med dagens immigrationspolitik. Vi frågar oss om dagens socialdemokratiska, miljöpartistiska och vänsterväljare är medvetna om detta? Vill de köpa paketet för sina barnbarn? Ja kanske till och med i viss mån för sina barn.

Det har förvisso kommit en del försiktig kritik av det mångkulturella samhället från vänsterhåll, utan att ta fasta på den materiella historiska utvecklingen. Vi såg för ett tag sedan en sociolog, Göran Adamson gå ut i en lokal tidning och påpeka det självklara faktum att högskolor inte bör indoktrinera de studerande på det mest banala och rudimentära sätt. Det mest anmärkningsvärda var att Adamson hade grävt fram de rapporter som i princip beordrade indoktrinering av studenterna. Den första rapporten som så att säga plöjde vägen för den senare flod av skit som sköljt över både kommuner och lärosäten var enligt Adamson ”Mångfald i högskolan” och var författad av socialdemokraterna år 2000. I övrigt är det tunt med kritik från vänster av det mångkulturella projektet, som ju ändå infördes utan någon debatt i riksdagen, ännu mindre debatt med folket. Det enda vi hör är klagandet från en massa kommuner runt om i landet som inte mäktar med flyktingmottagningen. Ingen drar självklart slutsatsen att om hundra kommuner runt om i landet har nått och kanske överskridit sin kapacitet, så kanske man får se över politiken på riksnivå. Det verkar vara en alldeles för svår slutsats att dra tydligen.

Det är uppenbart att vänsterblocket i vårt land blundar med båda ögonen och håller för öronen hårt inför den utveckling vårt land är inne i. I stället för att analysera utvecklingen ägnar man sig åt indoktrinering i skolorna med hjälp av Expo, samt att brännmärka de budbärare som påpekat att kejsaren verkar vara rätt tunt klädd. Man skall till varje pris hindra de väljare man själva övergett att rösta på ”fel parti. Där stannar analysen.

Under sommaren:
Kommer jag att uppdatera sidan sporadiskt och mest bemöta hätska utfall från media, i skepnad av statsvetare, journalister, krönikörer, kulturakrobater och politiker. Möjligen kan det bli en artikel om medias natur också, jag har ju svårt att avhålla mig. Så jag önskar alla läsare en trevlig sommar på förhand.


lördag, juni 14, 2014

Sagomodellen och andra journalistiska knep

Varför skriva om mediekunskap? Ofta upplever systemkritiska grupper, de som är emot dagens immigrationspolitik och de som anses ”anti-PK” att medierna och journalistkåren är direkta politiska motståndare. Även om många journalister inte själva ser sig på detta vis, är det uppenbart för opartiska betraktare att det ligger mycket i kritiken av medierna. 

Den största effekten av mediernas politisering är dock inte de direkta angrepp de riktar mot systemkritiska grupper, det är sannolikt en effekt i avtagande dessutom. Den största effekten av mediernas politisering är sannolikt den grindvakt-funktion de utövar på de etablerade partierna. Ve det parti som ändrar sin politik i riktning mot den systemkritiska agendan. För att kunna bedöma och avslöja vad journalister och medier gör är det dock nödvändigt med ett minimum av kunskap om de mediala aktörerna. Vi kan inte bara kritisera media utan att ha någon kunskap om den.  

Sagomodellen

Vad har gått snett med dagens journalistik och dagens medier i vårt land? Det försöker Ann-Marie Åsheden ge ett mycket snabbt och kort svar på i hennes skrift (vill inte kalla det bok) ”Genomskåda medielogiken”. Enligt Åsheden så började mediernas enorma makt på 60-talet när journalistkåren vägrade vara mediernas lydiga knähundar och fick för sig att politikerna skulle granskas. Paradexemplet på detta var den klassiska intervjun med Tage Erlander om hur ett ungt par skulle bära sig åt för att skaffa sig en bostad i Stockholm. Det var själva startskottet för journalisternas självständiga ställning gentemot makten. 

Med tiden upptäckte medierna och journalistkåren vilken oerhörd makt de verkligen ägde. De kunde både avsätta ministrar och styra den politiska dagordningen. I samband med detta slog TV igenom och blev var mans egendom, vilket självklart spelade roll i sammanhanget. Journalistiken och mediernas maktgenombrott skedde också under 60-talet, när en enorm vänstervåg drog igenom hela västvärlden. Alla var ”vänster” av någon slags schattering, så även journalistkåren självklart. 

Vänsterperspektivet blev en mall, både i journalistutbildningen och i den diskurs journalister arbetade efter. Denna mall innebar att alla reportage utgick ifrån att verkligheten skulle skildras utifrån den svagares perspektiv, oavsett om det fanns andra relevanta perspektiv. Det som inte passade in i mallen filtrerades bort, och verklighetsskildringen blev självklart ensidigt belyst. Denna mall användes i princip jämt och under lång tid (fortfarande) så att den inympades i journalisternas hjärnor. Det blev en plikt för alla journalister att ”ställa sig på de svagares” sida. Det ursprungliga uppdraget att ”skildra verkligheten ur folks perspektiv”, byttes alltså ut mot ”ställa sig på de svagares sida”. Därmed försvann objektiviteten och konsekvensneutraliteten.        

Kommersiella medier måste sälja för att överleva, det är villkoren som obönhörligt gäller på mediemarknaden. För att sälja så mycket måste tidningarna locka läsare, expressen måste locka människor att välja deras tidning framför Aftonbladet. Det redaktionerna kom på främst under 80-talet var att dramatisera sina historier för att locka läsare. Ola Olsson var en dramaturg som under detta decennium städslades av redaktionerna landet runt för att lära ut knepen att locka läsare. Det Olsson lärde ut var det vi kan kalla ”sagomallen”. Denna mall innebär att berättelsen skall ha en huvudperson (personifiering), en renodlad handling där man skalar bort allt som ger nyanser, en konflikt som är så svart-vit som möjligt. Dessutom skall det självklart förmedlas en sensmoral. Personporträtten skall vara onda eller goda. På detta sätt är alla sagor och myter uppbyggda sedan historiens gryning, och det fungerar än i dag. Självklart skall de bästa historierna innehålla David mot Goliat-temat. Den lilla människan, mot den starka men onda. 

Sagomodellen säljer lösnummer, men tyvärr påverkar den innehållet också. Både människor och olika företeelser framställs som entydigt onda eller goda. Allt som talar emot den entydigt svart – vita bilden sållas bort. Komplicerade sammanhang och nyanser försvinner. 

Det som skiljer sagomallen från vänstermallen är att vänstermallen är en ren åsiktsmall och sagomallen är en metodmall. Som alla kan förstå så passar sagomallen utmärkt bra ihop med vänstermallen. Sagomallen kräver Davids kamp mot Goliat, och vad passar bättre in i vänstermallen än en utsatt människa som då blir David. Sagomallen växte ihop med vänstermallen och hela konceptet överlevde därför 80-talets högervindar, dessutom var ju fortfarande en försvarlig del av journalisterna fortfarande till vänster rent politiskt. 

Nackdelen med att medierna använder sig av sagomallen är att verkligheten konsekvent blir felaktigt beskriven. Vi har också ett samhällsklimat där politiker och partier har oerhört svårt att stå emot kraftfullare mediestormar. En enskild pensionär från Ukraina, som vägras uppehållstillstånd kan media skapa en fullskalig opinionsstorm för, där varenda TV-tittare tar parti för ändrade regler. Detta utan att alla aspekter kommer fram eller vad det får för långsiktiga konsekvenser. Inte heller dryftas vad som är rimligt och rätt ur ett mer nyktert perspektiv. Ve den som anmäler avvikande åsikt om den stackars pensionären, den förvandlas snabbt enligt mediedramaturgin till ondsint skurk. 

Andra effekter av den typ av journalistik som beskrivits här är att förtroendet för medierna och journalisterna har rasat i botten. Undersökningar har visat att journalistkåren är den yrkeskategori som hyser lägst förtroende bland alla yrkeskategorier. Allt har sitt pris. Åseheden tar i slutorden upp den kanske värsta effekten av den undermåliga journalistik som beskrivits här, dessa effekter äger rum trots att de dramaturgiska knepen kanske avslöjats av konsumenterna. Så här skriver Åsheden.

Sagans förenklingar tycks appellera till en djup mänsklig önskan att livet skall vara enkelt och lättbegripligt, att det skall finnas enkla lösningar på svåra problem. De stereotypa karaktärerna väcker djupt liggande, ofta omedvetna känslor och instinkter. Många får alltså sina världsbilder bekräftade när medierna skildrar verkligheten genom sagomallens raster. De kan identifiera sig. Det känns bra inuti dem. 

Grävande journalistik – Nils Hansson

För att bekanta oss med vilken inställning journalister kan ha och vilka principer de arbetar efter tar vi med lite från boken ”Grävande journalistik” av Nils Hansson. 

Twitter
Mikrobloggen Twitters betydelse för grävaren vet vi inte än. Men eftersom alltfler makthavare, inte minst politiker, “twittrar”, ska givetvis även detta verktyg utnyttjas. Vem vet vad en riksdagsledamot “twittrar” klockan halv två på natten i en utländsk hotellbar? Det krävs inte alltid ens 140 tecken för att avslöja en hemlighet. En sökning på Twitter bör därför ingå i rutinen vid granskning av en makthavare. Ett svenskt alternativ är Bloggy. Även här måste du själv bli medlem för att kunna söka.

Facebook
Alla reportrar bör vara med i Facebook, om inte annat så för att ta vara på en utmärkt möjlighet att finna källor. Och hittar du en person hittar du även andra som han eller hon är vän med och som kan vara potentiella källor. Granskar du en makthavare får du en inblick i dennes personliga nätverk.

Att besöka en persons sida kan vara som att titta in i en privat dagbok och ett fotoalbum. Så öppna är många människor på Facebook att även den som inte är accepterad som “vän” kan få insyn i det mest privata. Och du kan titta in utan att personen får reda på det. Du kan söka på personens namn eller e-postadress, vilket ger större precision.

Sociala fora
Exemplet visar på vilka möjligheter nätet erbjuder att få tag på människor och dra nytta av deras kunskaper. Det är viktigt att ha en genomtänkt strategi innan man ger sig in i de sociala nätverken.
Vad krävs för att passa in i mönstret? En person som är uppenbart okunnig väcker bara irritation. Att “lurka” (vara passivt observerande) anonymt i ett forum är ett bra sätt att närma sig en grupp för att lära sig på vilken nivå samtalen förs, vilka termer som används och – inte minst – identifiera potentiella källor. Om gruppen har ett sökbart arkiv kan det vara en bra möjlighet att komma ikapp. Och istället för att gå ut öppet i forumet kan man kontakta moderatorn, om en sådan finns, för att få hjälp eller kontakta enskilda deltagare.


En nyckelfråga: Ska jag uppge att jag är journalist?
Att direkt dyka upp som journalist och ställa frågor kan få samma effekt som att klampa in på ett föreningsmöte i den verkliga världen. Det är ofta säkrast att “lurka” först. En frestande lösning kan vara att segla under falsk flagg, utge sig för att vara någon man inte är. Men det är en sista utväg. Samma restriktiva förhållningssätt ska gälla[…]


Ta fram hemliga uppgifter
Sekretess innebär förbud att röja uppgift, muntligen eller genom utlämnande av handling. Tack vare meddelarfriheten kan tjänsteman dock bryta mot sin tystnadsplikt och muntligen lämna de flesta hemliga uppgifter till journalister…

Se det som en utmaning att få ut alla uppgifter och handlingar du behöver – även de hemliga. Försök gå runt sekretessen. Här får du tips om vägarna.