Reflektioner politikerveckan I Visby - och min keps

Ja hög tid för lite lätta reflektioner från Politikerveckan I Visby, inkluderat debaclet om min rutiga och kanske lite gubbiga keps.

Om vi klarar av detta med kepsen en gång för alla, så var det inte konstigare än att jag såg en länk på twitter om herrkläder, något som vanligtvis intresserar mig föga. Jag tyckte dock att jag inte bör använda Nike-kepsar till min vardagskostym. Jag ville ha något lite mer respektabelt. Jag klickade på länken, kom till Nordic Wear. Där såg jag en rutig keps som såg acceptabel ut. Någon gång under resans gång blev jag medveten om att Nordic Wear förmodligen är återförsäljare åt Thor Steinar, ett klädmärke som högerradikala ofta använder sig av. Märket på kepsen med runor är en smula ovanligt och jag blev förmodligen varse Thor Steinar redan när jag såg märket med två runor, ett T och ett S, representerat då Thor Steinar.

Att högerradikala använde sig av märket hade jag hört talas om, men jag har ingen koll på vilka märken I övrigt de använder sig av, eller att det skulle vara kontroversiellt, speciellt inte när företaget ägs av ett moderföretag i Saudiarabien. Speciellt inte när ingen media eller journalist någonsin jagat någon för att använda sig av märket Hugo Boss, LÄNK. Hugo Boss designade uniformerna åt SS, på riktigt. Alltså här talar vi om riktiga nazister som mördade miljontals människor. Varför detta oerhörda och plötsliga intresse för min keps då? Kan det, möjligtvis, äga politiska orsaker? Jag bara spekulerar lite.

Märket är utan någon som helst tvekan I världen ett T och ett S I runor. Vem som helst kan kontrollera detta, t.ex. På Wikipedia LÄNK, för att vederlägga diverse både sjuka och långsökta teorier som förts fram I några oseriösa medier. Att jag skulle gå I kläder med något som ens liknar ett nazimärke är föga troligt. Ungdomar hade I våras målat en svastika utanför ledamotshuset, där det arbetar hundratals personer. Trots mängden människor som måste ha noterat klottret var det jag som tog kontakt med våningsservice för att få bort klottret. Låter det troligt att jag skulle befatta mig med något som ens på tusen ljusår påminner om ett solkors? Nog om denna keps nu.

Jag hade under denna Politikerveckan andra åtaganden än att gå på seminarier och mingla, bland annat ett styrelsemöte i en styrelse där jag är suppleant. Vad seminarierna anbelangar är de fler än någonsin, men också, enligt mig, ointressantare än någonsin. Färre och färre seminarier äger ordentligt intresse. Många av seminarierna är också av karaktären lobby-tillfällen.

Jag bevistade en debatt där Fridolin, Baylan, Björklund och Tomas Tobé diskuterade skolan, och främst då huvudmannaskapet. Fördelen med debatten var att det framfördes det jag sagt hela tiden, att huvudmannaskapet alltid varit delat mellan stat och kommun. Frågan är hur man skall vikta detta delade huvudmannaskap. I övrigt briljerade Björklund rätt rejält och enligt mig, sopade han banan med Baylan. Fridolin upprepade mest att vi bör inrätta ännu en skolkommission. Upprepningarna var av den ihärdigheten att nerverna på publiken sattes på hårda prov. Det var i alla fall en rätt givande debatt sammanfattningsvis.

En övergripande reflexion är annars att den politiska adeln, tillsammans med medie och föreningsetablissemanget varje år firar julafton efter ett slitsamt år i Visby. Detta intryck blir starkare för varje Politikervecka. Tillställningar där ”mångfald”, ”öppenhet” och ”tolerans” var ledord kunde räknas i tusental. Överallt kunde man läsa och höra om mångfaldens välsignelse. De som talade om ”allas lika värde” och flyktingsströmmar lyftes upp till skyarna av Opinions och PR-byråer, LÄNK. Man hade nog tänkt att ge SD en riktig känga inför det stundande valet. Men mot vem riktade man sig? Det fanns ju bara redan troende i Visby. Det är inte åsiktsmånglarna i Visby som fäller avgörandet i hösten val. Det är bland annat förortens folk som kommer visa vad de tycker om utvecklingen.

Vad tycker förortens folk om en utveckling där det viktigaste verkar vara att införa genuspedagoger på förskolorna, i stället för att arbeta för en trygg och stabil skola. En utveckling där det tjatas om ”allas lika värde” in absurdum, i stället för att arbeta för en rättvis och fungerande sjukvård och en trygg tillvaro genom ett fungerande polis och rättsväsende. En utveckling där man tjatar om den oundvikliga globaliseringen i stället för att arbeta för att ungdomar för arbete, på riktigt. En utveckling där man lyfter fram mångkultur i tid och otid, i stället för att tala om för det uppväxande släktet och dess föräldrar vad som är rätt och fel och för att sätta en tydlig gräns att i svenska skolor blir ingen kallad vare sig ”svennehora” eller ”blatte”. En utveckling där man tjatar om kränkningar och diskrimineringar på de mest underliga grunder, i stället för att i praktiken ge alla chans till att bli vad de vill och göra de klassresor de har förmåga och motivation till. Jag vet inte vad förortens folk säger om denna utveckling, men jag pekar åt ett annat håll än vad hipsterkonsulterna i Visby pekar.

Jimmie Åkessons tal var det bästa han någonsin hållit enligt nästan alla sympatisörer jag pratat med. Det verkar som att man måste befinna sig i någon slags utanförskap för att få den rätta glöden och verklighetsförankringen. Jonas Sjöstedt höll ett tamare tal som nästan verkar vara anpassat till den politiskt vulgära stämningen i Visby. Symtomatiskt nog nämnde Sjöstedt vare sig arbetare eller klass under sitt tal. Det skulle sannolikt få rosévinet att smaka lite surare. Inte heller är V längre ett parti för förortens folk, om vi skall dra en elak slutsats.

Något kom emellan Löfvéns tal så jag missade tyvärr det, men jag har läst deras ”Framtidskontrakt” LÄNK. De grupper som specifikt nämns där är kvinnor, funktionshindrade och utländsk arbetskraft. Inget fel i att satsa på de grupperna, men varför är det just dessa som nämns i ett framtidskontrakt framtaget av deras kongress? Inte heller S verkar vara förortens folk.

I stället för att behandla verkliga och allvarliga problem inför framtiden, är det småchica populistiska budskap som äger det offentliga rummet i Visby under Politikerveckan. Som exempel, flaggor med ”nej till kärnkraft” syntes tydligt, och tycktes smälta in förträffligt i miljön. Medan riktigt allvarliga frågeställningar om vårt framtida energibehov lyste med sin frånvaro (vad jag kunde se). Man kan göra så mycket mer av denna Politikervecka, vad gäller belysning av allvarliga samhälls- och framtidsproblem. I stället fokuserar man på mångfald och märket på min hastigt inköpta keps.  

Är det dags för Vänsterpartiet att byta ut den röda nejlikan mot en röd vuvuzela?

Jimmie Åkesson försöker hålla att tal på Götaplatsen i Göteborg. Talet får ställas in på grund av att en massa vänstersympatisörer stör ut hela mötet med trummor och trumpeter samt en massa annat otyg. Dessutom kastar de ägg och flaskor fyllda med sand (försök till misshandel). Allt detta inför en valrörelse när samhället försöker få alla att rösta, samt påtalar hur viktigt det är med demokrati och yttrandefrihet (speciellt den i östra delen av Europa). Hur man än ser på saken, från Moderaterna till höger och Vänsterpartiet till vänster, så är detta en attack mot våra demokratiska rättigheter. Det går intellektuell inte att se det på annat sätt. Det är väl ingen från dessa partier som är så dum så att de inte tror att detta till slut drabbar dem själva? Det är bara en tidsfråga innan moderater eller kristdemokrater drabbas av dessa vänsterelement, som många gånger aldrig haft ett stadigt arbete och påfallande ofta kommer från den bortskämda övre medelklassen. Är det DÅ ni skall reagera? Så trovärdigt!

Hur agerar (enligt egen utsago) vår demokratitörstande media dagen efter angreppet mot demokratin? Jo hela nyhetsmorgonen på SVT, samt våra två största morgontidningar nämner knappt angreppet på demokratin. I stället fyller de löpen med feta rubriker om att regissören Malik Bendjelloul avlidit. Samme man som gjorde den i och för sig roliga och anekdotiskt intressanta filmen ” Searching for Sugar Man”. För Bendjellouls anhöriga, kamrater och arbetskamrater är det självklart en tragedi att han avled alldeles för tidigt. Efter alla runor i media råder det väl ingen tvekan om att Bendjelloul var en mycket trevlig, varm och energisk person. Som sagt, en tragedi. Men trist nog var Bendjelloul faktiskt okänd för en majoritet av svenska folket, de hade ingen relation till honom. Många har inte ens sett Searching for Sugar Man. Reportrarna på SVT och tidningarna skall spegla samhället, inte uttrycka personliga känslor i första hand. Här skriver man knappt en rad om ett allvarligt angrepp på hela vår demokrati, för att det skedde mot ett parti många journalister personligen ogillar. Underkänt!

 

Ja, vi får inte glömma att det faktiskt är val snart (har de tänkt på vissa redaktioner). Tidningarna måste ju skriva om något politiskt. Så vad gör SvD då? Jo de skriver att FI förmodligen är näst störst på nätet, hur man nu mätt det. Det kan kanske stämma med de twitterflöden redaktionen på SvD har. I mitt twitterflöde ser jag knappt FI, och när jag gör det är det mest en massa människor som fullkomligt sågar FI och deras obefintliga politik på alla områden utom ett, och inte ens där är de seriösa.

Jag kan inte låta bli att dra paralleller till vad jag just läst av den gamla journalisten Ann-Marie Åsheden i ”Genomskåda medielogiken”. Media och journalister behöver en saga för att fånga läsarna. En saga behöver en bov och en hjälte. Hjälten skall gärna vara liten och slåss mot de stora (FI mot de stora partierna). Den lilla aktören skall vara god och slåss mot de onda (FI mot övriga, och SD som super-ond). Det behövs en tydlig konflikt (det kommande valet och kvinnofrågan). Man strör på med så mycket dramatik man förmår, gör allt så svart-vitt man kan. Och till slut skall självklart David vinna mot den hemska Goliat. Vilket i detta fall betyder att FI tar en plats i EU-parlamentet och att Schyman äntligen får sin försörjning genom riksdagsförvaltningens omsorg.

En stilla fråga bara till alla journalister. Exakt hur kan ett twitterflöde på en redaktion bli viktigare än ett generalangrepp på den upphöjda och omhuldade svenska demokratin?

Till slut. Jag deltog i en EU-debatt i går med samtliga partier närvarande. Flera partier och speciellt vänstern förfasade sig över, varnade för ”fascismens framgångar i Europa och här hemma”. Detta med en bifogad uppmaning – gå och rösta annars får de ännu större makt. Jag hade inte tid att svara just på denna anklagelse, då jag prioriterade andra viktigare frågor. I detta sammanhang hör det dock hemma med ett påpekande. Hälften av de utpekade partierna är sannolikt inte fascistiska alls, utan begreppet används för att plocka egna politiska poäng, vilket är ett oerhört hån mot den verkliga fascismens verkliga offer.

Till vänstern speciellt får vi väl säga, - sopa rent framför er egna skitiga dörr först, där vänstersympatisörer använder odemokratiska fascistmetoder för att tysta de som försöker utnyttja den demokratiska yttrandefriheten. Samtidigt som ni förfasar er över påstådda fascistpartiers framgångar ute i Europa, så har ni själva medlemmar och sympatisörer som använder exakt samma metoder för att tysta meningsmotståndare, som det spöke ni försöker framkalla. Detta enbart för att plocka era politiska poäng. Ser ni verkligen inte bjälken i det egna ögat? Det här är en strid ni helt enkelt inte kan vinna. Samhället kommer förr eller senare reagera på små amatörfascister som kräver, med vilka medel som helst, att vissa inte får föra fram sitt budskap. Avslutningsvis borde Vänsterpartiet byta ut sin röda nejlika mot en röd vuvuzela om de inte tar avstånd från direkt odemokratiska metoder.