Det offentliga rummet

Åkte pendel hem i går fredag, klockan hann väl slå 23.00 innan jag kom innanför dörren hemma. Det som slog mig på vägen hem från city var vem/vilka som övertagit det offentliga rummet, alltså vem som dominerar de allmänna platser som vi vistas i när vi är utomhus. På pendeln och perrongen på Stockholm central dominerade ungdomsgäng, av utländsk härkomst. De skrek, for omkring med yviga rörelser, uppträdde som om de verkligen ägde det offentliga utrymmet, andra resenärer fick maka på sig, fick gå undan. Jag studerade de andra resenärerna mycket noga, de drag sig undan till mer undanskymda platser, de vågade inte titta åt det håll som ungdomsgängen håll låda, i vissa resenärers ögon kunde spåras något som mest såg ut som rädsla.

På pendeln likadant, där fick t.o.m. jag flytta ut på en kant av sätet för att en person tillhörande ett ungdomsgäng tog upp orimligt stor plats, även på pendeln var tonläget högt och självsäkert. När jag pratade med ett par andra resenärer av min egen ålder så fick vi luta oss mot varandra för att höra vad vi sade till varandra, när jag så klev av pendeln så flyttade sig det paret jag pratat med till en lugnare plats.

När jag så klev av på min perrong så stod ett annat gäng där och skrek för full hals, de dominerade fullständigt perrongen och visade med all tydlighet att de var de som var i besittning av området, de var dessutom inte mer än 14 – 15 år. Likadant var det på torget utanför stationen.

Det talas och skrivs mycket om övervakningssamhället, jag har dock aldrig märkt av någon övervakning från samhällets sida. Detta problem har vi dock framför ögonen, helg efter helg, alla märker av det mycket tydligt, de flesta finner det dessutom mycket obehagligt. Tvärtom, skulle det behövas lite mer övervakning från samhällets sida på dessa offentliga platser vid dessa tider, då skulle vanliga medborgare kunna återerövra det offentliga utrymmet i viss mån.

Nu beror detta på var man bor naturligtvis, bor man i ett välordnat villasamhälle så konfronteras man aldrig med dessa problem, våra yrkespolitiker vistats väl sällan i det offentliga utrymmet vid dessa tider naturligtvis, därav deras ointresse att göra något åt problematiken naturligtvis, de kanske inte ens är medvetna om att detta skett, att det offentliga utrymmet på helgerna tagits över av kringstrykande ungdomsgäng.

Det offentliga utrymmet har väl alltid vid vissa platser vid vissa tider tagits över av ungdomsgäng, min åsikt är dock att detta fenomen blivit värre de sista åren. Jag tillkännager därför en vilja att återerövra det offentliga utrymmet för alla medborgare i detta land, ingen skall behöva maka på sig, titta sig räddhågset omkring, flytta på sig för att ett gäng tagit över pendeltågsvagnen.

Hoppsan!

Adaktusson som slutat på SVT ger sig in i debatten om Public Service, statsbidrag och SVT, han publicerar sig på DN-debatt och tycker att fler än SVT kunde få statsbidrag. Dock så skriver han i inledningen något som borde få många att sätta morgonkaffet i halsen, så här skriver han,

- Det ringde på telefonen under förberedelserna för söndagskvällens direktsändning av "Agenda". Den dåvarande statsministerns närmaste man, Jan Larsson, hörde av sig för att meddela att regeringen var oroad över innehållet i det program som jag och mina kolleger arbetade med.

Till sändningen (den 5 maj 2002) hade vi bjudit in folkpartiets Lars Leijonborg och Sverigedemokraternas Sten Andersson för att debattera främlingsfientlighet och rasism utifrån ett svenskt perspektiv. Bakgrunden var att politiker som Pia Kjaersgaard, Pim Fortuyn och Jean Marie Le Pen skördade stora opinionsmässiga framgångar runt om i Europa.

Göran Persson och hans medarbetare ansåg att "Agenda" genom att arrangera TV-debatten bidrog till att "legitimera främlingsfientligheten". Som ansvarig utgivare uppmanades jag av Jan Larsson att tänka igenom konsekvenserna av det upplägg som vi planerade och offentligt hade annonserat.

Regeringen försöker alltså påverka innehållet i ett kritiskt granskande samhällsprogram. Det är så emot alla demokratiska principer som man kan komma, det går på tvärs mot grundläggande principer som yttrandefrihet, åsiktsfrihet och dessutom principen om ett fritt media. Men i Sverige så reagerar vi väl i vanlig ordning inte speciellt mycket över detta. Vi nöjer oss med att oroas över hur Putin i Ryssland skaffar sig alltmer makt och påpekar att riktningen där går i en alltmer odemokratisk riktning. Är det inte dags att titta på hur det är här hemma, vi ser alla odemokratiska tendenser i omvärlden, vi är helt blinda för de odemokratiska tendenser som finns i vår absoluta närhet. Hur hade svensk media och svenska debattörer reagerat om det kommit fram att Putin handlat på samma sätt som Lars Danielsson och regeringen i det aktuella fallet, de hade skrikigt i högan sky naturligtvis. Den svenska regeringen tillåter sig saker som den skulle bli djupt oroade av om det skedde i Putins Ryssland.

Ökad flyktingmottagning 2006

År 2006 var ett rekordår för flyktingmottagning i Sverige, hela 27,000 flyktingar behövde placeras runt om i kommunerna enligt DN. Varje kommun som tog emot flyktingar fick under året 20,000 extra i bidrag, det gör att summan som varje flykting fick stannar på 185,000. Slutsumman för kommunernas flyktingmottagning stannar på nästan 5 miljarder för året 2006. Integrationsverket har i alla fall fått arbeta hårt för att få ut flyktingarna till olika kommuner runt om i landet, många kommuner har varit svårflörtade. Till slut har nästan alla flyktingar i alla fall fått en introduktionsplats i någon kommun. Tittar vi på vilka kommuner som under året tagit emot flesta flyktingar så ser vi att det som vanligt är de redan hårt belastade kommunerna som tagit emot flest flyktingar.

Vi ser på diagrammet att en kommun som Botkyrka tog emot 515 flyktingar och hamnar på sjätte plats bland Sveriges kommuner. Botkyrka är en av de hårdast belastade kommunerna i Sverige vad gäller flyktingmottagning. Det står i denna artikel inget om Danderyds kommun, men denna kommun har tidigare inte tagit emot en enda flykting. Botkyrka är en av Sveriges fattigaste kommuner, Danderyd är en av Sveriges rikaste.

När Gustav Fridolin, med hjälp av utpressning, drev igenom den tillfälliga asyllagen så drev han i praktiken igenom att Sveriges mest utsatta och fattiga kommuner skulle ta emot ytterligare flyktingar som sannolikt inte kommer att kunna försörja sig själva, kommuner som Danderyd tog inte emot en enda av de flyktingar Fridolin så frikostigt försåg med uppehållstillstånd. Däremot så är man inte i allmänhet inte "rasist" om man bor i Danderyd, knappt någon röstade på SD i denna kommun, den egna kommunledningen ser ändå till att man slipper konfronteras med problemen.

Det socialdemokratiska partiledarvalet

På valnatten när det stod klart att vänsterblocket hade förlorat valet så deklarerade Persson sin avgång, till allas förvåning dessutom, ingen hade väntat att det skulle komma direkt på valnatten. Det tog inte lång stund förrän det spekulerades om vem nästa partiledare skulle bli. På ett tidigt stadium trädde olika representanter för partiet fram och deklarerade att det denna gång måste det bli en kvinna. Massmedia hängde på och förde fram sina förslag, det var i det rådande klimatet nästan enbart kvinnor som fördes fram, på ett senare stadium var det undantagslöst kvinnor som presenterades som kandidater. Tyvärr så deklarerade de främsta kvinnliga kandidaterna, Wallström och Jämtin att de inte var intresserade av partiledarposten. En som hela tiden varit med i diskussionen (mycket beroende på att det enbart är kvinniga kandidater som gäller denna gång) är Mona Sahlin. Sahlin var från början inte ett så hett namn, alla vet hur belastad hon är av olika skandaler, dessutom så har hon faktiskt inte åstadkommit särskilt mycket under sin tid som minister för en rad olika departement, det har varit mycket prat, många fina deklarationer, det har nästan aldrig hänt något. Många tycker nog också att hon är det politiska korrektas främsta fanbärare. Borgerliga politiker är oroade för att Sahlin kommer att driva många socialdemokratiska arbetare till Sverigedemokraterna, en hel del Sverigedemokrater ser också med blandande känslor på Sahlin som partiledare, utan tvekan får man nya medlemmar och röster, samtidigt personifierar hon det som man mest av allt hatar inom svensk politik. Hatet och avskyn för Sahlin är dock så avgrundsdjup så det t.o.m. väger starkare än nya röster.

Plötsligt så framstår Sahlin, en kandidat som enligt all logik skulle vara helt omöjlig som partiledare, som den främsta kandidaten, en kandidat som många socialdemokrater sannolikt inte vill ha som partiledare. Hur har det blivit så? En orsak är att stora delar av partiet, ivrigt påhejade av massmedia som inte har med saken att göra, låst fast sig vid en kvinnlig partiledare. En annan orsak är att många av de andra naturliga kandidaterna sagt bestämt nej till uppdraget, det hade sannolikt inte partiet räknat med. Sahlin säger inte nej, hon har redan för många år sedan klivit fram, som i princip den enda socialdemokrat, och sagt sig vara villig att axla partiledarrollen. Göran Persson har vid en intervju sagt att de som själv vill inte är lämpade, de skall bli kallade av rörelsen, inte kliva fram själva. Jag tror personligen att detta var med syftning på Sahlin, han vill absolut inte se Sahlin som partiledare.

En annan sak som gjort detta läge så prekärt är att hela processen med olika kandidater förts helt offentligt, massmedia och alla möjliga människor från olika håll har fört fram sina synpunkter, socialdemokrater från olika läger har luftat sina synpunkter via massmedia inte internt. Plötsligt har partiledarvalet blivit en angelägenhet för alla, för borgerliga politiker likväl som för socialdemokrater. Det hela har tagit sig rent groteska proportioner, vi kan tänka oss en situation där en massa socialdemokrater har synpunkter på vem som skall efterträda Reinfeldt.

Jag tror inte Sahlin blir partiledare, förnuftet segrar nog ändå till slut. Det positiva är som sagt att många socialdemokrater i vredesmod skulle lämna partiet. Nackdelarna överväger dock, vi skulle gå tillbaka till en politisk korrekt polemik vi varit en smula bort ifrån på sista tiden. Vi skulle få en politik där inhemska intressen offrades på det multikulturella altaret. Vi skulle få se Sahlin från partiledarposten, kanske från statsministerposten deklarera hur rasistiska vi svenskar är, att allt är den svenska rasismens fel, inte en vansinnig flyktingpolitik, som med Sahlin vid rodret garanterat skulle fortsätta. Låt oss be en bön att Sahlin inte blir socialdemokraternas nästa partiledare, det skulle verkligen vara att vrida tillbaka klockan.

Begreppen vänster – höger

Dessa begrepp, vänster – höger är väletablerade inom svensk politik, inte bara inom svensk politik utan i princip hela värden. Det har varit etablerade begrepp sedan franska revolutionen, då satt de mest radikala till vänster på ett podium, till höger satt de som varit de mest radikala för några veckor sedan, men nu fått flytta sig allt längre till höger efter att nya ännu radikalare personer kommit in. Podiet hade ju en begränsad längd, så de som inte längre fick plats på högersidan miste ofta huvudet, till allmänhetens förtjusning.

Dessa begrepp mister dock alltmer sin relevans i dagens politik, vi kan konstatera att dessa begrepp inte fungerar längre när vi läser Joel Malmqvists valanalys på den blogg han driver, han konstaterar att en stor del av arbetarna i dagens Sverige är till vänster i ekonomiska frågor men till höger i andra frågor såsom flyktingpolitik och feministfrågor. Han menar att en generös flyktingpolitik och en feministisk hållning skulle vara vänster. Det är förmodligen så att inte i något land på denna jord så är det så att den del av befolkningen som normalt kallas arbetare, är speciellt feministisk eller vurmar för en generös flyktingpolitik. Det är ju så att det är människor från arbetarklassen som blir utkonkurrerade vid en alltför generös immigrationspolitik, företagen tjänar på detta eftersom de kan pressa ner lönerna för samma grupp. Den teoretiska feminismen är inget som vanliga arbetare snackar om vid fikaborden runt om i världen, de skulle sannolikt bli utmobbade av sina arbetskamrater, om de plötsligt skulle börja prata om det patriarkala förtrycket och att strukturerna är desamma som i talibanernas Afghanistan. Detta är typiskt ställningstagande från en liberal medelklass. I vårt land så har vi ett talande exempel i Schyman, hon blev partiledare för vänsterpartiet, hur hon kunde bli partiledare för ett vänsterparti och kallas vänster skulle hennes företrädare innan Hermansson inte på något vis kunna förstå. Schyman är, om vi tittar lite närmare, faktiskt en ganska typisk företrädare för den liberala medelklassen. Kan ni tänka er Schyman i ett blåställ? Tog hon någonsin upp frågor som handlade om normala löntagare? Det vi minns bäst är väl snarare hur hon kämpade för att överklassfruar från Djursholm skulle kvoteras in i landets bolagsstyrelser, på något sätt har detta fått stämpeln vänster.

Tittar vi på Malmqvists eftervalsanalys så pratar han också om "akademikerna" inom socialdemokratin, det är de som skall driva de "radikala" frågorna, samtidigt skall man gömma dessa frågor för de vanliga simpla löntagarna. Malmqvist tror att högern, alltså Alliansen, vinner om fokus sätts på frågor såsom flyktingpolitik och feminism. Nu är det så att dessa liberala medelklassvärderingar också genomsyrar allianspartierna, självklart. Det Malmqvist missat är att socialdemokraterna faktiskt satte fokus på bidragspolitiken, det är inte självklart att vanliga löntagare som jobbar och sliter varje dag sympatiserar med ett alltför svulstigt bidragssystem, där en stor del av hans/hennes lön går rakt in i transfereringssystemet. Man förvånas över att socialdemokratiska valstrateger missar det som vanligt folk hemma i stugorna ser med självklarhet.

I stället för det gamla sättet och se med en skickning där Socialdemokraterna, V och MP är till vänster och där de övriga borgerliga partierna är till höger måste vi konstatera att den verkliga skickningen i dag i väsentliga frågor går mellan alla de etablerade sju riksdagspartierna och vanliga löntagare samt små uppstickarpartier. Hela den politiska nomenklaturan skulle, för att ta liknelsen från den franska revolutionen, mista huvudet till höger på podiet. Yrkespolitiker i dag representerar en egen klass, en socialdemokratisk yrkespolitiker har mer gemensamt med en moderat yrkespolitiker än med en byggjobbare, dessutom så står den socialdemokratiske yrkespolitikern och moderaten närmare varandra i väsentliga frågor än vad socialdemokraten och byggjobbaren gör. Hela denna utveckling mot att en ny elit så småningom växt fram beskrivs utmärkt väl i Christopher Lasch "Eliternas uppror", Anders Isaksson har också beskrivit detta i sin bok "Den politiska adeln", detta utifrån svenska förhållanden. Det Malmqvist skriver i sin eftervalsanalys bekräftar allt detta, utan att han själv är riktigt medveten om det.