Det socialdemokratiska partiledarvalet

På valnatten när det stod klart att vänsterblocket hade förlorat valet så deklarerade Persson sin avgång, till allas förvåning dessutom, ingen hade väntat att det skulle komma direkt på valnatten. Det tog inte lång stund förrän det spekulerades om vem nästa partiledare skulle bli. På ett tidigt stadium trädde olika representanter för partiet fram och deklarerade att det denna gång måste det bli en kvinna. Massmedia hängde på och förde fram sina förslag, det var i det rådande klimatet nästan enbart kvinnor som fördes fram, på ett senare stadium var det undantagslöst kvinnor som presenterades som kandidater. Tyvärr så deklarerade de främsta kvinnliga kandidaterna, Wallström och Jämtin att de inte var intresserade av partiledarposten. En som hela tiden varit med i diskussionen (mycket beroende på att det enbart är kvinniga kandidater som gäller denna gång) är Mona Sahlin. Sahlin var från början inte ett så hett namn, alla vet hur belastad hon är av olika skandaler, dessutom så har hon faktiskt inte åstadkommit särskilt mycket under sin tid som minister för en rad olika departement, det har varit mycket prat, många fina deklarationer, det har nästan aldrig hänt något. Många tycker nog också att hon är det politiska korrektas främsta fanbärare. Borgerliga politiker är oroade för att Sahlin kommer att driva många socialdemokratiska arbetare till Sverigedemokraterna, en hel del Sverigedemokrater ser också med blandande känslor på Sahlin som partiledare, utan tvekan får man nya medlemmar och röster, samtidigt personifierar hon det som man mest av allt hatar inom svensk politik. Hatet och avskyn för Sahlin är dock så avgrundsdjup så det t.o.m. väger starkare än nya röster.

Plötsligt så framstår Sahlin, en kandidat som enligt all logik skulle vara helt omöjlig som partiledare, som den främsta kandidaten, en kandidat som många socialdemokrater sannolikt inte vill ha som partiledare. Hur har det blivit så? En orsak är att stora delar av partiet, ivrigt påhejade av massmedia som inte har med saken att göra, låst fast sig vid en kvinnlig partiledare. En annan orsak är att många av de andra naturliga kandidaterna sagt bestämt nej till uppdraget, det hade sannolikt inte partiet räknat med. Sahlin säger inte nej, hon har redan för många år sedan klivit fram, som i princip den enda socialdemokrat, och sagt sig vara villig att axla partiledarrollen. Göran Persson har vid en intervju sagt att de som själv vill inte är lämpade, de skall bli kallade av rörelsen, inte kliva fram själva. Jag tror personligen att detta var med syftning på Sahlin, han vill absolut inte se Sahlin som partiledare.

En annan sak som gjort detta läge så prekärt är att hela processen med olika kandidater förts helt offentligt, massmedia och alla möjliga människor från olika håll har fört fram sina synpunkter, socialdemokrater från olika läger har luftat sina synpunkter via massmedia inte internt. Plötsligt har partiledarvalet blivit en angelägenhet för alla, för borgerliga politiker likväl som för socialdemokrater. Det hela har tagit sig rent groteska proportioner, vi kan tänka oss en situation där en massa socialdemokrater har synpunkter på vem som skall efterträda Reinfeldt.

Jag tror inte Sahlin blir partiledare, förnuftet segrar nog ändå till slut. Det positiva är som sagt att många socialdemokrater i vredesmod skulle lämna partiet. Nackdelarna överväger dock, vi skulle gå tillbaka till en politisk korrekt polemik vi varit en smula bort ifrån på sista tiden. Vi skulle få en politik där inhemska intressen offrades på det multikulturella altaret. Vi skulle få se Sahlin från partiledarposten, kanske från statsministerposten deklarera hur rasistiska vi svenskar är, att allt är den svenska rasismens fel, inte en vansinnig flyktingpolitik, som med Sahlin vid rodret garanterat skulle fortsätta. Låt oss be en bön att Sahlin inte blir socialdemokraternas nästa partiledare, det skulle verkligen vara att vrida tillbaka klockan.