När man läser de stora tidningarna och lyssnar på TV så undrar men ibland (rätt ofta) vad detta med demokrati tagit vägen. Alltså verklig demokrati för medborgarna, inte demokrati för media eller de stora partierna och dess företrädare. Läser man tidningarna kan man tro att demokrati är när det politiska elitskiktet och media får föra fram sina synpunkter. Vad människor i landet tycker räknas liksom inte.
Miljöpartiet har slopat kravet på utträde ur EU. Enligt en omröstning av medlemmar ville 55,6 procent slopa utträdeskravet, men likväl ville 44,4 procent ha kvar utträdeskravet. Inom övriga partier ser det ungefär likadant ut. En minoritet är mycket kritisk till EU men en majoritet är inte kritiska och vill stanna i EU. Det innebär att samtliga partiet, nästan, är mycket positiva till EU. Men alla minoriteter som finns i de olika partierna får aldrig göra sin röst hörd och har faktiskt inget demokratiskt alternativ att rösta på, inte i den nuvarande riksdagen i alla fall. Dessutom är yrkespolitiker mycket positivare till EU än vad det folk är som skall rösta på dem. Eftersom alla yrkespolitiker från riksdagspartierna är lika positiva ges inget verkligt val för väljarna. Vänsterpartiet är ett undantag men ett extremt sådant, så det kan de flesta i alla fall inte rösta på av andra orsaker.
De stora dagstidningarna och även de stora TV-kanalerna är också positiva till EU. Det krävs inte någon större intelligens eller iakttagelseförmåga för att lista ut vad de står. I spelet mellan De stora politiska partierna, media och folket så förlorar folket hela tiden. Dessutom så har media resurser och egenintresse av att till varje pris dölja det demokratiska underskottet för folk i gemen. Det utmålas som höjden av demokrati när de stora riksdagspartierna får styra trots att de i viktiga frågor har svagt folkligt stöd. Det är numera självklart att demokrati är att företrädarna för de stora riksdagspartierna och media får ge uttryck för sin åsikt. Folk i gemen är ju så dåligt insatta i frågorna, outbildade eller rent av dumma. Kommer något uppstickarparti som riskerar att orsaka sprickor i fasaden så består ofta sådana partier av oupplysta dumma män som inte sällan beskriva som infantila, till skillnad mot det upplysta etablissemanget då, allt enligt media.
EMU-frågan: Ett talande exempel på detta är EMU-frågan. Företrädarna för alla de stora riksdagspartierna var för ett inträde i EMU-samarbetet. Centern var faktiskt emot, men mest av taktiska skäl förmodligen. Maud Olofsson verkade inte ett dugg glad efter segern för nej-sidan och efter denna "seger" så vände Centerpartiet och blev plötsligt det mest EU-positiva partiet. Maud Olofsson räknade inte med att vinna och ville inte vinna utan bara kapa åt sig lite EU-kritiska röster. Så var det då folkomröstning och svaret från svenska folket var tydligt. NEJ, svenska folket ville inte gå med i EMU-samarbetet. Det är kristallklart att i princip hela det politiska etablissemanget och en majoritet av våra medier var för ett sådant inträde. Klarare kan det inte bli, vad folk i gemen tycker och vad det politiska etablissemanget tycker går isär.
Asylpolitiken: En annan stor sådan fråga är asylpolitiken. Det kommer aldrig att bli någon folkomröstning i den frågan, ni kan vara helt säkra på det. Det politiska etablissemanget är i alla fall utåt eniga om den nuvarande enormt generösa asylpolitiken som är en av västvärldens generösaste. Det är t.o.m. så att frågan inte ens debatteras. Socialdemokraterna har, som jag tidigare skrivit om på denna blogg, gett ut en liten folder där man instruerar medlemmar hur man skall "bemöta" ett invandringskritiskt parti. Nu är det ju glasklart för alla som läser denna lilla folder att den enbart lär ut hur man effektivt skall sätta stopp för all debatt.
Asylpolitiken har inget med "människosyn" att göra som politikerna så gärna vill göra gällande. Många länder har oerhört mycket stringentare asylpolitik än Sverige, men har ändå samma människosyn. Skulle t.ex. Finland som nation ha en urusel människosyn bara för att de har en mycket stramare asylpolitik? Det är i själv verket Sverige som sticker ut vad gäller generös asylpolitik. Mer än hälften av alla irakflyktingar som fick asyl i väst fick det i vårt lilla land. Skulle politikernas resonemang dras till sin spets så vore det bara lilla Sverige som har en acceptabel människosyn i hela världen. Jag får rösta om vi skall ha 75 eller 80 procent i A-kassa, men enligt det politiska etablissemanget skall jag helst inte få rösta om vår asylpolitik som är en mycket viktigare fråga. Nu finns det partier utanför riksdagen som företräder en annan asylpolitik. Dessa partier är dock hårt ansatta av både media och övriga samhälle. Om jag inte får ge min syn på asylpolitiken kan jag lika gärna leva i en diktatur. Skillnaden för mig blir minimal.
Pensionsöverenskommelsen: Fem riksdagspartier, Socialdemokraterna, Centern, Folkpartiet, Moderaterna och kristdemokraterna gjorde upp om våra framtida pensioner och införde ett nytt pensionssystem. Det skulle bli "raka rör" mellan vad man betalade in och vad man sedan kunde kvittera ut i pension. Detta nya stora pensionssystem infördes utan nämnvärd debatt. Människor hade ingen möjlighet att rösta om det då det var en blocköverskridande överenskommelse. Personligen förlorar jag som studerat mycket flera tusen kronor i månaden på detta nya pensionssystem jämfört med det gamla. Jag har förståelse för att det gamla systemet med ATP-poäng i längden blev för dyrt. Men att införa ett omvälvande nytt system utan debatt bland befolkningen eller ge denna befolkning chans att ge sin synpunkt i demokratiska val är något helt annat. Det är direkt odemokratiskt. Dessutom kan man ställa sig frågan hur införandet av detta nya system, där många människor som jobbat och betalat skatt större delen av sitt liv och förlorar enormt mycket ekonomiskt, går ihop med vår asylpolitik där stora ekonomiska resurser förs över till helt andra grupper än dem som betalat in skatt.
Länk DN MP
lördag, oktober 11, 2008
torsdag, oktober 09, 2008
Tema demokrati
Jag blir inte klar med min demokratiartikel förrän till lördagen. Lägger ut denna film av Janne Milld som pekar på hur media och TV arbetar för att upprätthålla det politiskt korrekta och därmed motverkar verklig demokrati och yttrandefrihet. Filmen är definitivt sevärd och den blir rolig med Millds kommentarer.
Triangulering ur ett demokratiskt perspektiv
Som ett brev på posten kommer en artikel i dagens DN där fackföreningsfolk, Janne Rudén från Service och Kommunikation samt Lars-Anders Häggström förbundsordförande för Handelsanställdas förbund, säger samma sak som jag skrivit så mycket om och som alltfler människor upplever, nämligen att skillnaderna mellan blocken börjar bli minimal. Dessa fackföreningsföreträdare ser det ur ett annat perspektiv än vad jag ser det. Dessa två män skriver ur ett ekonomiskt perspektiv. Även i ett ekonomiskt perspektiv har skillnaderna mellan blocken blivit mindre utan att denna minskade skillnad egentligen avspeglas i vad folk tycker och tänker om ekonomiskt politik.
Ur ett ideologiskt perspektiv och ur ett värdegrundsperspektiv så är skillnaderna mellan blocken i princip obefintlig i dag. Vi pratar om demokrati men det måste innebära olika val för den röstberättigade delen av befolkningen, inte ett val mellan två likartade alternativ. Så här skriver de två författarna med versaler.
Det finns många faror i den snarlika retoriken mellan höger och vänster. Hur ska väljarna egentligen kunna se skillnaderna? Varför välja en ny regering som i grundläggande och principiella frågor lägger sig väldigt nära den sittande regeringen? Vad öppnar detta upp för när det gäller exempelvis ytterlighetspartier? Det börjar bli lite väl trångt i mitten.
Det författarna kallar "ytterlighetspartier" är nya partier som fyller igen de luckor som de nuvarande riksdagspartierna medvetet lämnar därhän. De blir ytterlighetspartier därför att de stora partierna i sin iver att lägga sig i mitten gör att allt utanför deras politiska åskådning plötsligt kallas "ytterlighet". Saken är den att för stora delar av befolkningen har det aldrig någonsin varit några ståndpunkter som betraktats som extrema. I den nuvarande riksdagen kan dessa synpunkter som nu kallas "ytterlighet" möjligen betraktas som extrema, men det beror ju på riksdagspartiernas iver att själva lägga sig i en mittfåra. Rent värderingsmässigt ligger dessutom inte de nuvarande riksdagspartierna i något som kan kallas "mitten", inte om man betraktar vad vanligt folk tycker och tänker. De nuvarande riksdagspartierna ligger snarast i något som kan kallas "flumvänster". Plötsligt skall alla anta att detta är någon slags imaginär "mitten" i svensk politik.
Inte ens för de enskilda riksdagsmännen är denna utpekade "mitten" någon självklarhet. Jag känner en person som under många år jobbade i riksdagen och när hon pratade med många riksdagsmän så uppvisade många av dem åsikter som ligger förvånande nära dem systemkritiska människor har. Dessa åsikter vågar dock aldrig någon enskild riksdagsman framföra då repressalierna väntas bli hårda för den enskilda person som bryter de informella tabun som vårt politiska skikt skapat tillsammans med media.
Länk DN
Ur ett ideologiskt perspektiv och ur ett värdegrundsperspektiv så är skillnaderna mellan blocken i princip obefintlig i dag. Vi pratar om demokrati men det måste innebära olika val för den röstberättigade delen av befolkningen, inte ett val mellan två likartade alternativ. Så här skriver de två författarna med versaler.
Det finns många faror i den snarlika retoriken mellan höger och vänster. Hur ska väljarna egentligen kunna se skillnaderna? Varför välja en ny regering som i grundläggande och principiella frågor lägger sig väldigt nära den sittande regeringen? Vad öppnar detta upp för när det gäller exempelvis ytterlighetspartier? Det börjar bli lite väl trångt i mitten.
Det författarna kallar "ytterlighetspartier" är nya partier som fyller igen de luckor som de nuvarande riksdagspartierna medvetet lämnar därhän. De blir ytterlighetspartier därför att de stora partierna i sin iver att lägga sig i mitten gör att allt utanför deras politiska åskådning plötsligt kallas "ytterlighet". Saken är den att för stora delar av befolkningen har det aldrig någonsin varit några ståndpunkter som betraktats som extrema. I den nuvarande riksdagen kan dessa synpunkter som nu kallas "ytterlighet" möjligen betraktas som extrema, men det beror ju på riksdagspartiernas iver att själva lägga sig i en mittfåra. Rent värderingsmässigt ligger dessutom inte de nuvarande riksdagspartierna i något som kan kallas "mitten", inte om man betraktar vad vanligt folk tycker och tänker. De nuvarande riksdagspartierna ligger snarast i något som kan kallas "flumvänster". Plötsligt skall alla anta att detta är någon slags imaginär "mitten" i svensk politik.
Inte ens för de enskilda riksdagsmännen är denna utpekade "mitten" någon självklarhet. Jag känner en person som under många år jobbade i riksdagen och när hon pratade med många riksdagsmän så uppvisade många av dem åsikter som ligger förvånande nära dem systemkritiska människor har. Dessa åsikter vågar dock aldrig någon enskild riksdagsman framföra då repressalierna väntas bli hårda för den enskilda person som bryter de informella tabun som vårt politiska skikt skapat tillsammans med media.
Länk DN
onsdag, oktober 08, 2008
Demokrati
Jag håller på att fila på en liten artikel om demokrati och speciellt vår svenska demokrati, som jag menar har allvarliga brister. Jag tycker att systemkritiska personer och krafter fokuserar alldeles för lite på bristerna i vår demokrati. Även det parti som jag sympatiserar med och som för tillfället befinner sig utanför riksdagen tar upp demokratifrågan för lite. Demokrati betyder INTE att enbart media och yrkespolitiker får göra sin röst hörd.
En bra början till en mer insiktsfull förståelse av hur bristfälligt vår demokrati fungerar är att läsa " Invandring och demokrati" av John Järvenpää. Den fanns på "Reaktion.nu" men är slutsåld ser jag. Hade jag lite pengar undanstoppade så skulle jag köpa in 20.000 ex och sälja den mycket billigt. Det är enligt mitt förmenande den bästa av alla svenska systemkritiska böcker och det är synd och skam om den inte trycks i nyupplagor. Den skall läggas ut på nätet och jag tänker länka den så ofta att ni tröttnar på det.
En bra början till en mer insiktsfull förståelse av hur bristfälligt vår demokrati fungerar är att läsa " Invandring och demokrati" av John Järvenpää. Den fanns på "Reaktion.nu" men är slutsåld ser jag. Hade jag lite pengar undanstoppade så skulle jag köpa in 20.000 ex och sälja den mycket billigt. Det är enligt mitt förmenande den bästa av alla svenska systemkritiska böcker och det är synd och skam om den inte trycks i nyupplagor. Den skall läggas ut på nätet och jag tänker länka den så ofta att ni tröttnar på det.
söndag, oktober 05, 2008
Irakiska barn
Det står i dagens DN om att allt fler irakiska barn får avslag på sin asylansökan. Det har kommit in 297 ärenden och 111 av dessa barn eller snarare ungdomar har fått avslag på sin ansökan. Omvänd räkning gör då att 186 ungdomar fått asyl i vårt land. DN tar upp fallet med en 16 årig pojke som har fått avslag på sin ansökan. Eftersom han kommer från Bagdad så anser DN att det strider mot FN:s rekommendationer att inte bevilja honom asyl.
Vi i allmänheten har själva mycket dålig insyn i vilka regler och rekommendationer som gäller från FN. Hur gör andra länder undrar vi? Är Sverige det enda land som bryter mot dessa påstådda rekommendationer, eller är vi kanske den nation som följer alla dessa rekommendationer bäst i alla fall? Klart är att Sverige är det land som tagit emot flest irakflyktingar hur man än räknar. Sverige ensamt har tagit emot hälften av alla de irakflyktingar som tagit sig till väst.
Dessutom så skall barn och ungdomar vara hos sina föräldrar i sitt hemland. Har de inga föräldrar så finns det i dessa kulturer släktingar att växa upp med. Det är fullständigt vansinnigt att ge asyl till ensamma ungdomar från ett land som Irak. Det är förvisso oroligt i Irak men situationen kan inte ens liknas vid inbördeskrig. Behöver inte Irak sitt uppväxande släkte? Är det bättre att dessa ungdomar växer upp i ett betongghetto i Sverige för att sedan hamna i arbetslöshet eller kriminalitet? Det står så här i DN.
FN:s flyktingorgan, UNHCR, uppmanade senast i slutet av september EU:s medlemsländer att även i fortsättningen ge skydd åt alla irakier från centrala och södra Irak. Säkerhetsläget är enligt UNHCR:s färska rapport fortfarande riskabelt.
Att ge skydd åt alla irakier skulle innebära att om alla från södra och mellersta Irak flydde så skulle man i princip tömma hela södra och mellersta Irak på alla människor. Detta är som alla förstår en fullständigt vansinnig politik. Hur kan förresten UNHCR ge dessa rekommendationer enbart till EU:s medlemsländer? Detta måste ju gälla alla FN:s medlemsländer, vad blir nästa steg, att UNHCR ger rekommendationer enbart till Sverige?
Det måste bli ett slut på den politik som innebär att man löser problem med rena folkomflyttningar. Det är dessutom alltid vissa länder som tar emot lejonparten av alla flyktingar. Om människor flydde för sina liv så skulle sannolikt fler länder kunna tänkas vara mål för emigrationen. När det så tydligt är vissa länder med generösa mottagningssystem som är mål för "flykten" så är vi många som tvivlar på att man verkligen flyr för sitt liv. Framför allt behöver Irak sina egna ungdomar för att bygga upp landet igen och skapa ett demokratiskt system där alla får plats. Skall alla de som inte är fundamentalister emigrera från Irak är det tänkt? Hur skall i så fall det framtida Irak se ut? Det är dags att tänka om i hela den asylcirkus vi så ivrigt har deltagit i.
Länk DN
Vi i allmänheten har själva mycket dålig insyn i vilka regler och rekommendationer som gäller från FN. Hur gör andra länder undrar vi? Är Sverige det enda land som bryter mot dessa påstådda rekommendationer, eller är vi kanske den nation som följer alla dessa rekommendationer bäst i alla fall? Klart är att Sverige är det land som tagit emot flest irakflyktingar hur man än räknar. Sverige ensamt har tagit emot hälften av alla de irakflyktingar som tagit sig till väst.
Dessutom så skall barn och ungdomar vara hos sina föräldrar i sitt hemland. Har de inga föräldrar så finns det i dessa kulturer släktingar att växa upp med. Det är fullständigt vansinnigt att ge asyl till ensamma ungdomar från ett land som Irak. Det är förvisso oroligt i Irak men situationen kan inte ens liknas vid inbördeskrig. Behöver inte Irak sitt uppväxande släkte? Är det bättre att dessa ungdomar växer upp i ett betongghetto i Sverige för att sedan hamna i arbetslöshet eller kriminalitet? Det står så här i DN.
FN:s flyktingorgan, UNHCR, uppmanade senast i slutet av september EU:s medlemsländer att även i fortsättningen ge skydd åt alla irakier från centrala och södra Irak. Säkerhetsläget är enligt UNHCR:s färska rapport fortfarande riskabelt.
Att ge skydd åt alla irakier skulle innebära att om alla från södra och mellersta Irak flydde så skulle man i princip tömma hela södra och mellersta Irak på alla människor. Detta är som alla förstår en fullständigt vansinnig politik. Hur kan förresten UNHCR ge dessa rekommendationer enbart till EU:s medlemsländer? Detta måste ju gälla alla FN:s medlemsländer, vad blir nästa steg, att UNHCR ger rekommendationer enbart till Sverige?
Det måste bli ett slut på den politik som innebär att man löser problem med rena folkomflyttningar. Det är dessutom alltid vissa länder som tar emot lejonparten av alla flyktingar. Om människor flydde för sina liv så skulle sannolikt fler länder kunna tänkas vara mål för emigrationen. När det så tydligt är vissa länder med generösa mottagningssystem som är mål för "flykten" så är vi många som tvivlar på att man verkligen flyr för sitt liv. Framför allt behöver Irak sina egna ungdomar för att bygga upp landet igen och skapa ett demokratiskt system där alla får plats. Skall alla de som inte är fundamentalister emigrera från Irak är det tänkt? Hur skall i så fall det framtida Irak se ut? Det är dags att tänka om i hela den asylcirkus vi så ivrigt har deltagit i.
Länk DN
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)