Som ett brev på posten kommer en artikel i dagens DN där fackföreningsfolk, Janne Rudén från Service och Kommunikation samt Lars-Anders Häggström förbundsordförande för Handelsanställdas förbund, säger samma sak som jag skrivit så mycket om och som alltfler människor upplever, nämligen att skillnaderna mellan blocken börjar bli minimal. Dessa fackföreningsföreträdare ser det ur ett annat perspektiv än vad jag ser det. Dessa två män skriver ur ett ekonomiskt perspektiv. Även i ett ekonomiskt perspektiv har skillnaderna mellan blocken blivit mindre utan att denna minskade skillnad egentligen avspeglas i vad folk tycker och tänker om ekonomiskt politik. Ur ett ideologiskt perspektiv och ur ett värdegrundsperspektiv så är skillnaderna mellan blocken i princip obefintlig i dag. Vi pratar om demokrati men det måste innebära olika val för den röstberättigade delen av befolkningen, inte ett val mellan två likartade alternativ. Så här skriver de två författarna med versaler.
Det finns många faror i den snarlika retoriken mellan höger och vänster. Hur ska väljarna egentligen kunna se skillnaderna? Varför välja en ny regering som i grundläggande och principiella frågor lägger sig väldigt nära den sittande regeringen? Vad öppnar detta upp för när det gäller exempelvis ytterlighetspartier? Det börjar bli lite väl trångt i mitten.
Det författarna kallar "ytterlighetspartier" är nya partier som fyller igen de luckor som de nuvarande riksdagspartierna medvetet lämnar därhän. De blir ytterlighetspartier därför att de stora partierna i sin iver att lägga sig i mitten gör att allt utanför deras politiska åskådning plötsligt kallas "ytterlighet". Saken är den att för stora delar av befolkningen har det aldrig någonsin varit några ståndpunkter som betraktats som extrema. I den nuvarande riksdagen kan dessa synpunkter som nu kallas "ytterlighet" möjligen betraktas som extrema, men det beror ju på riksdagspartiernas iver att själva lägga sig i en mittfåra. Rent värderingsmässigt ligger dessutom inte de nuvarande riksdagspartierna i något som kan kallas "mitten", inte om man betraktar vad vanligt folk tycker och tänker. De nuvarande riksdagspartierna ligger snarast i något som kan kallas "flumvänster". Plötsligt skall alla anta att detta är någon slags imaginär "mitten" i svensk politik.
Inte ens för de enskilda riksdagsmännen är denna utpekade "mitten" någon självklarhet. Jag känner en person som under många år jobbade i riksdagen och när hon pratade med många riksdagsmän så uppvisade många av dem åsikter som ligger förvånande nära dem systemkritiska människor har. Dessa åsikter vågar dock aldrig någon enskild riksdagsman framföra då repressalierna väntas bli hårda för den enskilda person som bryter de informella tabun som vårt politiska skikt skapat tillsammans med media.
Länk DN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar