lördag, augusti 28, 2010

Det demokratiska problemet är ett annat


Morten Messerschmidt europaparlamentariker från Dansk Folkeparti kritiserar i en artikel på Secund Opinion det svenska valsystemet och formerna för vår demokrati. Messerschmidt tar upp tre saker som enligt honom fungerar dåligt i Sverige, dessa är att bekosta valsedlar, distribuera valsedlar samt att små partier inte har tillräckligt med engagerade medlemmar som kan dela ut valsedlar utanför vallokalen. 


Det är mycket troligt att dessa faktorer påverkar nyblivna och små partiers möjligheter starkt att göra sig gällande vid de allmänna val vi har vart fjärde år. Valsystemet är inte konstruerat för att det skall vara lätt för nya partier att göra sig gällande i vår riksdag. Det hela är dock en balansgång, kommer det in för många partier för snabbt i riksdagen kan den lätt förvandlas till en s.k. "polsk riksdag". Sedan vet vi naturligtvis att de partier som redan sitter i riksdagen med alla tillbuds stående medel vill hindra nya partier, antingen de är främlingsfientliga eller inte, att träda in i demokratins finrum. Det handlar om makt och pengar naturligtvis. 


Det vore rimligt att staten bekostade och distribuerade valsedlar åt partier som ställer upp i våra allmänna val. Någon nedre gräns måste det dock alltid finnas för storleken på partierna som kan få denna service. Det är inte rimligt att staten bekostar valsedlar för t.ex. Fårgutarpartiet som erhöll 6 röster vid det senaste valet 2006. 


Det har någon gång framförts idéer om att ett valsystem med enmansvalkretsar skulle vara att föredra framför vårt proportionella valsystem. Jag vill å det bestämdaste tillbakavisa sådana tankegångar. En oerhörd mängd röster på ett parti kan gå till spillo nationellt sett, enbart för att kandidater för ett visst parti inte får absolut majoritet i sina valkretsar. Detta valsystem premierar ett tvåpartisystem. Om vi hade detta system i Sverige och de två dominerande partierna, t.ex. Moderaterna och Socialdemokraterna bestämde sig för att sopa en fråga under mattan, så skulle de ha alla möjligheter till detta. De har tillräckliga möjligheter redan i dag för att driva sina agendor. 


Problemen med valsedlar i vårt land är ändå av hanterbar storlek, även om det vore önskvärt att staten tog ett större ansvar för att bekosta och distribuera valsedlar åt de olika partierna. Det stora problemet är ändå medias roll i våra valrörelser. TV, tidningar och andra medier domineras av intressenter från de dominerande partierna i vårt land. Det finns ägarintressen med ekonomiska incitament för de olika medierna. En enskild journalist på en av våra stora tidningar kan inte göra ett reportage om de omfattande ekonomiska bedrägerier som enligt uppgifter sker i princip systematiskt av vissa grupper som söker asyl i vårt land. Ett sådant reportage skulle gynna ett visst parti inför valet, ett parti som de ekonomiska intressenterna inte vill gynna. 


Ett kanske ännu större problem är den politiska korrekthet som dominerar det politiska livet i vårt land. Journalister får redan på journalisthögskolan lära sig vad som är "rätt och fel". Journalisterna inympas redan från utbildningen att demokrati inte är den rena folkviljan utan något diffust om "allas lika värde", ett begrepp man efter behov kan ge det innehåll som för stunden passar bäst. Att unga till synes intelligenta människor kan påverkas i så hög grad att de t.o.m. kan implementera ett alldeles nytt demokratibegrepp kan vid en första anblick te sig förvånande. Dock visar ett otal undersökningar att människan är ett oerhört lättpåverkat flockdjur, få människor kan under tid motstå en avancerad systematiskt påverkan. 


Israeliska soldater i Syrisk fångenskap övertog efter ett par år fångvaktarnas politiska inställning och var vid frisläppandet ytterst kritiska till det egna landet Israels politik i området. De Israeliska soldater som hamnat i Egyptisk fångenskap visade inga tecken på denna politiska omställning. De syriska myndigheterna hade utan större svårigheter hjärntvättat sina fångar under loppet av ett par år. Detta visar med skärpa hur människor inte vågar eller kan gå emot en vad en homogen omgivning förespråkar. Dessa resultat är väl kända inom militärpsykologin. En Sverigedemokratisk journalist på journalisthögskolan skulle i princip befinna sig i samma psykologiska läge som en israelisk soldat i Syrisk fångeskap. 


Tillsammans med den politiskt korrekta diskurs som härskar i våra demokratiska institutioner blir den mediala korrekta diskursen förödande för nya idéer och nya politiska rörelser i vårt land. De bekämpas relativt framgångsrikt under lång tid. Det som ändå verkar som en motkraft, och har visat sig faktiskt till en del kunna påverka den allmänt påbjudna diskursen är verkligheten med de ibland uppenbara problem som inte ens media döljer. En annan motkraft är de nya oberoende medier vi fått med den digitala revolutionen. Internet med alla dess möjligheter är utan tvekan ett stort hot mot den allmänt påbjudna politiska paradigm som ännu råder i vårt land.

Länk Secund Opinion. 

Det demokratiska problemet är ett annat


Morten Messerschmidt europaparlamentariker från Dansk Folkeparti kritiserar i en artikel på Secund Opinion det svenska valsystemet och formerna för vår demokrati. Messerschmidt tar upp tre saker som enligt honom fungerar dåligt i Sverige, dessa är att bekosta valsedlar, distribuera valsedlar samt att små partier inte har tillräckligt med engagerade medlemmar som kan dela ut valsedlar utanför vallokalen. 


Det är mycket troligt att dessa faktorer påverkar nyblivna och små partiers möjligheter starkt att göra sig gällande vid de allmänna val vi har vart fjärde år. Valsystemet är inte konstruerat för att det skall vara lätt för nya partier att göra sig gällande i vår riksdag. Det hela är dock en balansgång, kommer det in för många partier för snabbt i riksdagen kan den lätt förvandlas till en s.k. "polsk riksdag". Sedan vet vi naturligtvis att de partier som redan sitter i riksdagen med alla tillbuds stående medel vill hindra nya partier, antingen de är främlingsfientliga eller inte, att träda in i demokratins finrum. Det handlar om makt och pengar naturligtvis. 


Det vore rimligt att staten bekostade och distribuerade valsedlar åt partier som ställer upp i våra allmänna val. Någon nedre gräns måste det dock alltid finnas för storleken på partierna som kan få denna service. Det är inte rimligt att staten bekostar valsedlar för t.ex. Fårgutarpartiet som erhöll 6 röster vid det senaste valet 2006. 


Det har någon gång framförts idéer om att ett valsystem med enmansvalkretsar skulle vara att föredra framför vårt proportionella valsystem. Jag vill å det bestämdaste tillbakavisa sådana tankegångar. En oerhörd mängd röster på ett parti kan gå till spillo nationellt sett, enbart för att kandidater för ett visst parti inte får absolut majoritet i sina valkretsar. Detta valsystem premierar ett tvåpartisystem. Om vi hade detta system i Sverige och de två dominerande partierna, t.ex. Moderaterna och Socialdemokraterna bestämde sig för att sopa en fråga under mattan, så skulle de ha alla möjligheter till detta. De har tillräckliga möjligheter redan i dag för att driva sina agendor. 


Problemen med valsedlar i vårt land är ändå av hanterbar storlek, även om det vore önskvärt att staten tog ett större ansvar för att bekosta och distribuera valsedlar åt de olika partierna. Det stora problemet är ändå medias roll i våra valrörelser. TV, tidningar och andra medier domineras av intressenter från de dominerande partierna i vårt land. Det finns ägarintressen med ekonomiska incitament för de olika medierna. En enskild journalist på en av våra stora tidningar kan inte göra ett reportage om de omfattande ekonomiska bedrägerier som enligt uppgifter sker i princip systematiskt av vissa grupper som söker asyl i vårt land. Ett sådant reportage skulle gynna ett visst parti inför valet, ett parti som de ekonomiska intressenterna inte vill gynna. 


Ett kanske ännu större problem är den politiska korrekthet som dominerar det politiska livet i vårt land. Journalister får redan på journalisthögskolan lära sig vad som är "rätt och fel". Journalisterna inympas redan från utbildningen att demokrati inte är den rena folkviljan utan något diffust om "allas lika värde", ett begrepp man efter behov kan ge det innehåll som för stunden passar bäst. Att unga till synes intelligenta människor kan påverkas i så hög grad att de t.o.m. kan implementera ett alldeles nytt demokratibegrepp kan vid en första anblick te sig förvånande. Dock visar ett otal undersökningar att människan är ett oerhört lättpåverkat flockdjur, få människor kan under tid motstå en avancerad systematiskt påverkan. 


Israeliska soldater i Syrisk fångenskap övertog efter ett par år fångvaktarnas politiska inställning och var vid frisläppandet ytterst kritiska till det egna landet Israels politik i området. De Israeliska soldater som hamnat i Egyptisk fångenskap visade inga tecken på denna politiska omställning. De syriska myndigheterna hade utan större svårigheter hjärntvättat sina fångar under loppet av ett par år. Detta visar med skärpa hur människor inte vågar eller kan gå emot en vad en homogen omgivning förespråkar. Dessa resultat är väl kända inom militärpsykologin. En Sverigedemokratisk journalist på journalisthögskolan skulle i princip befinna sig i samma psykologiska läge som en israelisk soldat i Syrisk fångeskap. 


Tillsammans med den politiskt korrekta diskurs som härskar i våra demokratiska institutioner blir den mediala korrekta diskursen förödande för nya idéer och nya politiska rörelser i vårt land. De bekämpas relativt framgångsrikt under lång tid. Det som ändå verkar som en motkraft, och har visat sig faktiskt till en del kunna påverka den allmänt påbjudna diskursen är verkligheten med de ibland uppenbara problem som inte ens media döljer. En annan motkraft är de nya oberoende medier vi fått med den digitala revolutionen. Internet med alla dess möjligheter är utan tvekan ett stort hot mot den allmänt påbjudna politiska paradigm som ännu råder i vårt land.

Länk Secund Opinion. 

fredag, augusti 27, 2010

Ett klargörande


Forskare och media uppvisar ett oerhört intresse för att dementera och tillbakavisa den rapport om våldtäkter Åkesson offentliggjorde i onsdags. Borta är allt tal om "mäns våld mot kvinnor" och "patriarkala maktstrukturer". Enligt BRÅ:s rapport 2005:17 så är överrisken för att vara registrerad för brottet våldtäkt 5,1 för en person född utrikes. För en person född i Sverige men med båda föräldrarna födda utrikes är överrisken 2,0 (sid 67 Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet, BRÅ). Då är samtliga etniska grupper inräknande i statistiken och det gäller inte fall där enbart fällande dom utdömts, där blir överrisken ännu högre. Nog om detta.


I dagens SvD så tillbakavisar medias egen kriminolog Jerzy Sarnecki, slutsatserna som han påstår partiet SD dragit av statistiken. Så här skriver han i SvD-artikeln. 


Sverigedemokraterna drar slutsatsen att invandring ska minska på grund av våldtäktsstatistiken. Det är lika orimligt som att föreslå att inga svenska män ska få åka till Asien eftersom en liten del av dem ägnar sig åt sexhandel med barn


Sverigedemokraterna drar inte slutsatsen att invandringen skall minska enbart p.g.a. någon våldtäktsstatistik, det vore oseriöst. Att Sarnecki drar denna slutsats är på en intellektuell spädbarnsnivå. Sverigedemokraterna drar slutsatsen att invandringen skall minska för att hela vår immigrationspolitik är destruktiv och vansinnig. SD drar slutsatsen att invandringen skall minska för att en bråkdel av dem som får PUT har asylskäl enligt internationella definitioner. SD drar slutsatsen att immigrationen skall minska p.g.a. att över 90 procent av dem som kommer hit som asylsökande inte har några identitetspapper, hur dessa människor kommit ombord på ett plan utan identitetspapper skulle enligt våra politiker vara en gåta av det mer olösliga slaget.  


Sverigedemokraterna drar slutsatsen att immigrationen skall minska för att jämförbara länder som Finland, Danmark och Island har en bråkdel av den immigration som Sverige har. De verkar inte lida någon skada av detta och de verkar inte fundera på att överta Sveriges politik på detta område. Tvärtom har vi läst att de statuerar Sverige som ett varnande exempel. 


Sverigedemokraterna drar slutsatsen att invandringen skall minska för att vi fått etniska enklaver som Rosengård, Fittja och Hammarkullen där arbetslösheten är skriande hög och där kriminaliteten är nästan lika hög, fast allt är enligt Sarnecki bara pojkbus. SD drar slutsatsen att vi för en vansinnig immigrationspolitik för att vår nuvarande politik är destruktiv t.o.m. för de som får asyl och för de länder där unga människor emigrerar från. Att växa upp i en förort som i all egentlig mening knappast tillhör den svenska gemenskapen och aldrig få ett vettigt jobb kan inte anses som en human politik. Dessutom måste det i någon mening vara så att de länder där människor nu emigrerar ifrån, någon gång skall byggas upp och bli drägliga att bo i, det är i alla fall min vision. Då lär dessa nationer behöva sin unga arbetskraft. 


Du får gärna läsa denna artikel noga Sarnecki och kommentera den (den är ju länkad till din artikel). Något säger mig att du inte kommer att göra detta, i denna fråga förlorar du nämligen debatten alla dagar i veckan. Dina slutsatser får "icke godkänt" Sarnecki, jag misstänker att du inte ens deltagit i kursen och i sådana fall borde du få ett streck i ditt betyg.  

Länk SvD

onsdag, augusti 25, 2010

Rött ljus skall vara grönt


Jimmie Åkesson har gått ut med uppgifter om ökat antal våldtäkter i valrörelsen. När man så kommenterar Åkessons uppgifter i Aktuellt säger man att han har helt fel och enbart spär på främlingsfientligheten. Därefter pratar man på Aktuellt med Jerzy Sarnecki, som åtminstone delvis ger Åkesson rätt när han kommenterar fakta, men säger att Åkesson har fel. Som slutkläm i Aktuellt så får den politiske kommentatorn Margit Silberstein (syster till Willy Silberstein) uttala sig och vräka sitt ohöljda förakt för Sverigedemokraterna. Att kalla Margit Silberstein för en seriös politisk kommentator skulle vara lika adekvat som att kalla Schyman för en balanserad politisk kommentator. Silbersteins olika anställningar i svensk media är inget annat än ett demokratiskt lågvattenmärke. 


Åkessons utspel följs upp av SvD:s "Faktakollen". Bredvid rubriken finns ett trafikljus med en röd lampa, något annat skulle väl inte vara möjligt. Vi kan tänka oss tanken att det fanns en grön lampa bredvid rubriken, det skulle skaka om hela det politiska Sverige.  


Läser man artikeln så ger den ändå Åkesson rätt på flera avgörande punkter. På frågan "har antalet våldtäkter ökat" så står det bl.a. så här.


Ja, på den här punkten har Sverigedemokraterna rätt, även om siffran de presenterar är i överkant. Mellan 1975 och 2008 ökade antalet anmälningar med 610 procent enligt Brå. 


Det talas också mycket om att vi i vårt land har ändrat definitionen på våldtäkt, samt att vi har satt ribban lägre för rubriceringen "våldtäkt". Det ligger säkert något i det men tendenserna finns där likafullt. Man har dessutom delvis saboterat möjligheterna till historiska och internationella jämförelser genom att mixtra med brottsrubriceringarna. I det annars så feministiska Sverige vill man plötsligt tona ner "mäns våld mot kvinnor". Det gäller att hänga med i svängarna. På frågan "är invandrare överrepresenterade i statistiken" så står det bl.a. så här.


Att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken är dock inget nytt – det har även Brå konstaterat tidigare. Enligt deras forskning är det fem gånger vanligare att en person född utomlands misstänks för våldtäkt än att en person född i Sverige gör det.

Överrepresentationen försvinner heller inte när myndigheten gör en så kallad standardisering, vilket betyder att man "likställer" grupperna när det gäller kön, ålder, utbildning och förvärvsinkomst. Även då är personer födda utomlands överrepresenterade i statistiken, men överrisken minskar.


Att redaktionen var tvungen att sätta ett "rött ljus" bredvid rubriken förstår man. Inget annat parti hade dock fått denna färg på trafikljuset med så många bekräftade fakta. Redaktionen har förmodligen vridit sina händer i ångest innan de insåg att de helt enkelt måste sätta det röda ljuset, fast alla som läser artikeln måste reagera över detta färgval. 

Länk SvD

tisdag, augusti 24, 2010

På spaning efter den ideologi som flytt


Leif G.W. Persson beskriver i Expressen hur han växte upp i Stockholm med en pappa och mamma som härstammade ur genuin arbetarklass. Att familjen röstade på Socialdemokraterna var en självklarhet i Perssons familj och alla i umgängeskretsen visste vilket parti som förde deras talan. Leif G.W. skriver också hur han under alla år, trots stigande inkomster, berömmelse och en klassvandring av det mer rejäla slaget, alltid röstat på Socialdemokraterna. Persson skriver också hur t.o.m. hans pappa som trogen Socialdemokrat undrat varför hans son envisas med att rösta på det forna arbetsklasspartiet. 


Nu förstår alla kvicktänkta läsare varthän både denna artikel och G.W:s artikel i Expressen barkar hän, ni har redan gissat poängen. Självklart har ni rätt, Leif G.W. Persson tänker för första gången rösta på ett annat parti än det parti han fått med modersmjölken. Så här beskriver Persson sina politiska tvivel i Expressen.


Under mina senaste tio år som väljare har det därför handlat enbart om mitt hjärta. Dessvärre också om ett hjärta som klappat på av gammal vana eftersom den socialdemokrati som jag växte upp med har sedan länge gått förlorad. 

Det hela blir heller inte lättare av att personer som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg plötsligt låter precis som gamla gråsossar som jag alltid har gjort. Jag skiter väl i det politiska arvet men vad hände med den politiska upphovsrätten?
Oavsett vilket känner jag att jag själv och den socialdemokrati som numera bärs av Mona Sahlin och Thomas Bodström kommit till vägs ände. Tvivel hanterar man bäst med sitt huvud och grunderna för det kan med fördel kokas ner till de väsentligheter som handlar om förmågan att leda landet.


Leif G.W. Persson gör det lätt för sig när han "kokar ned till de väsentligheter som handlar om förmågan att leda landet". Naturligtvis vill ingen vettig människa se Sahlin som kapten på den skuta vi kallar Sverige, inte en Sahlin som inte kan skilja mellan privat och offentlig ekonomi, som regelbundet har körförbud på någon av sina bilar, som alltid är sen till möten enligt Enn Kokk och som tycker att svensk midsommar är töntig medan alla andra kulturer är fullständigt överlägsna vår egen. 


Hur kunde då Sahlin bli vald till statsminister? En beskrivning av händelseförloppet ger Per Nuder i sin bok "Stolt men inte nöjd". Det skulle ju vara en kvinna denna gång på den högsta partiposten. De tre mest lämpliga kvinnor (som alla var betydligt mindre lämpade en Nuder själv [min slutsats]) sade "nej" till kandidaturen som partiledare. Kvar blev en (enligt Nuder) konspirerande och makthungrig kvinna som suktat efter den högsta posten under hela sin politiska karriär, och som till sist med list och svek manövrerade ut Nuder som varit en nära vän i 30 års tid. Många människor har liksom Nuder gjort den bittra erfarenheten, att konspiratorisk list har föga att göra med hög (eller låg) IQ. 


Men inte ens Sahlins tillträde till partiledarposten ger något egentligt svar på varför Persson till sist var tvungen att överge sitt politiska arvegods. Svaret är i stället en krympande egentlig arbetarklass och socialdemokratins flirtande med andra grupper i samhället såsom HBT-gruppen och invandrare. Socialdemokratin övergav sin bas, sin ideologi och egentligen sitt naturliga existensberättigande. Kvar blev ett parti där politiska floskler och allmänna deviser om "allas lika värde" ersatte en ideologi och en klar samhällelig vision. Inget politiskt parti kan bygga ett samhälle och vägledas av sina politiska beslut av flummiga deviser som "allas lika värde". Dessa och andra liknande deviser hör hemma på gymnasiets filosofilektioner och är inget som ger substans och vägledning i den politiska vardagen. 


Som stickprov tittade jag in på Socialdemokraternas hemsida i Botkyrka och jämförde den med moderaternas sida, detta för att se hur central partiideologi ter sig på basnivå. Mina värsta farhågor besannades med råge. Socialdemokraterna på kommunal nivå är så full av meningslösa floskler att även den mest inbitna socialdemokrat måste vända bort sitt anlete i äckel. 


Jag har aldrig röstat på Moderaterna så jag torde vara rätt objektiv när jag enkelt konstaterar att dessa producerar mer konkreta förslag och står för någonting som vanliga väljare kan identifiera sig med, detta trots att Moderaterna övergivit sin ideologi nästan lika mycket som Socialdemokraterna sin. Stellan Bojerud, nybliven Sverigedemokrat har flera gånger sagt att han har samma politiska uppfattning som när han var aktiv moderat. Det är inte han som ändrat politisk uppfattning, det är hans forna parti som ändrat hela sin ideologiska bas. 


Per Gudmundson kommenterar i dagens krönika på SvD Perssons abdikering från hans politiska ursprung. Gudmundson vill även han få in en politisk poäng och gissar att Persson skall rösta på KD för första gången. Det är ingen dålig gissning egentligen, Gudmundson är en listig räv. Persson har nämligen skrivit att han i sin nästa krönika i Expressen skall avslöja vilket parti han tänker rösta på i det kommande valet. Eftersom Persson tänker avslöja vilket parti som får hans sympati (nåja) så faller förmodligen SD bort. Persson har nämligen så mycket mellan pannloberna att han inte med berått mod spolar ner sin framtida mediala karriär i klosetten. Hade han däremot sagt att han inte tänker avslöja vilket parti han tänker rösta på, hade i alla fall min gissning stavats med två bokstäver, där den första var S och den andra D.

Länk Expressen

Länk SvD

måndag, augusti 23, 2010

Olle Wästberg om våldtäkterna i Sverige

Jimmie Åkesson och Gudrun Schyman debatterade i Agenda under söndagskvällen. Åkesson påstod att våldtäkterna ökade i vårt land medan Schyman i princip påstod motsatsen. Enligt det nyhetsbrev Olle Wästberg regelbundet skickar ut så ger i alla fall han Åkesson rätt. Så här skriver han.



Bara Lesotho har fler våldtäkter än Sverige i den internationella brottstatistiken från FN-organet UNDOC, United Nations Office on Drugs and Crime.  Sverige har ungefär dubbelt så många våldtäkter per 100.000 invånare som land nummer tre på listan, USA. Och antalet våldtäkter har ökat ytterligare i sommar. Länk
Det är en trist statistik. Alla inser att siffror kring anmälningar av våldtäkt är problematiska med olika definitioner och anmälningsbenägenhet. Men att den svenska våldtäktsstatistiken går åt helt fel håll erkänns av nästan alla.
I New York – där stigmatiseringen kring våldtäkter är jämförbar med den i Sverige och där definitionen var oförändrad under många år – har antalet ökat något under det senaste året, men minskat med 73 procent sedan den nya brottsbekämpningspolitiken infördes för 15 år sedan och ligger på en historiskt mycket låg nivå. 1990 våldtogs 3.126 kvinnor, förra året 1.200. I Sverige var 2009 siffran 5.937. Det är tyvärr talande. Länk
Här en intressant artikel om New York-polisens arbete i ett av stadens mest problemfyllda områden:


Schymans svar på Åkessons påstående att våldtäkterna ökar i vårt land var att vi förändrat vår definition av våldtäkter. Om nu inga andra länder har samma definitioner som Sverige borde vi kanske aldrig ha ändrat vår definition av våldtäkt. Schyman talade också om att anmälningsbenägenhet av våldtäkter ökat i vårt land. Det kan den dock mycket väl ha gjort i andra länder också. Det är ju, för att använda Schymans egna teorier, samma patriarkala förtryck överallt.


Debatten mellan Schyman och Åkesson var ett friskt inslag mellan blockens eviga träta om skatterna och alla löften de så friskt öser på med inför valet. Det som inte var ett friskt inslag var att Bengt Westerberg och en journalist från det vänstervridna Arena fick kommentera debatten efteråt. Två personer, den ena mer politiskt korrekt än den andra fick alltså sitta och leka experter efter en debatt där den ena debattdeltagaren var deras absoluta huvudmotståndare! Betecknande nog så kommenterades nästan enbart Åkesson, Schyman glömde man nästan helt bort i sina kraftigt vinklade kommentarer.