Intellektuellt bottennapp av Naturskyddsföreningen

När jag läste Politiskt Inkorrekt denna morgon så höll jag på att sätta kaffet i vrångstrupen. Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson gick tydligen ut på Naturskyddsföreningens blogg och uppmanade människor att inte rösta på Sverigedemokraterna. Bara det är anmärkningsvärt då naturskyddsföreningen skall vara politiskt obunden. När jag sedan läser vad Karlsson skriver i sin artikel blir det än värre. Läs och förundras över dessa rader av Karlsson.

Det florerar ett påstående att Sverigedemokraterna skulle ha en bra miljöpolitik. Det vet jag ganska litet om och Naturskyddsföreningen har inte granskat partiet, men jag vet att demokrati är en grundbult för ett långsiktigt effektivt miljöarbete. Därför kan Sverigedemokraternas miljöpolitik knappast vara bra. Även om partiet skulle ha världens bästa miljöpolitik skulle det inte förtjäna en röst, menar jag, eftersom vi kan rädda miljön utan att offra demokratin – alla dagens riksdagspartier vill mer på miljöområdet.

Mikael Karlsson har alltså inte "granskat partiet" men han vet att demokrati är en grundbult för ett långsiktigt bra miljöarbete. Karlsson verkar veta, utan att ha granskat partiet, att Sverigedemokraterna brister i demokrati. Man behöver inte ha studerat logik på universitetsnivå för att förstå det totala intellektuella moras som både Karlsson och andra drabbats av. Det är i själva verket Karlsson själv som agerar odemokratiskt genom att uppmana människor att inte rösta på just ett parti, detta utan att ens ha "granskat" partiet i fråga. I stället har Karlsson lyssnat på den hetspropaganda våra partiska tidningar spytt ut och som i princip inte innehållit ett ord av sanning. 


Jag kan inte förstå annat än att detta skadar Naturskyddsföreningen och det miljöarbete denna förening ägnar sig åt. I detta val var det nästan sex procent som röstade på SD. Om det nu vid nästa val blir 15 eller rent av 20 procent som röstar på SD så lär Naturskyddsföreningen ligga rätt dåligt till (räknar vi med de som blev skrämda av hetskampanjen mot SD så kanske partisympatierna redan nu ligger på uppemot 8 - 9 procent). Självklart kan Karlsson då göra en s.k. "pudel", men den får nog vara väldigt bra i sådana fall.

Länk Karlsson blogg

Länk PI

Ny styrelsemedlem i Expo

Organisationen Expo har valt in en ny styrelsemedlem enligt Journalisten.se. Expo har under den nu avslutande valkampanjen försett media med allehanda uppgifter för att försöka stoppa SD:s inträde i riksdagen. Uppgifter som den samlade svenska pressen till slut struntade i för att i stället vräka på urskillningslöst med onyanserade okvädningsord. Det är en ironisk paradox att när Expo så skulle komma till sin rätt för etablissemanget, så hade organisationen ingen betydelse i alla fall. 


Kanske vill expo reparera detta med en ny styrelsemedlem som jobbat inom reklambranschen samt haft en del med public service att göra och dessutom faktiskt jobbat som kulturminister i hela 10 dagar. Det är ett möjligt rekord för en ministertjänst i vårt land, alltså ett negativt rekord. Så här uttalar sig den nye styrelsemedlemmen Cecilia Stegö Chilò (fint folk har ofta dubbla efternamn och röstar aldrig på SD) för Journalisten.se.

Få saker engagerar mig mer än försvaret av det öppna samhället, säger Stegö Chilò till Resumé. Jag har följt de främlingsfientliga krafternas framfart på nära håll i Europa och vet att det behövs ett brett engagemang om inte deras enkla lösningar och budskap ska bli framgångsrika.

Stegö Chilò (nämns härefter enbart Stegö) vill inte att enkla lösningar skall bli framgångsrika. Rent språkligt och logiskt vill hon då alltså inte lösa problemen utan vill hellre att dessa förblir olösta (oavsett dess lösningar är enkla eller komplicerade).  


I ett öppet samhälle måste man faktiskt också få tycka vad man vill, man måste t.o.m. få ha åsikter om den tabubelagda immigrationspolitiken annars är det helt enkelt inget öppet samhälle. En paradox som måhända är i svåraste laget för Stegö. 


Kanske är en orsak till Stegös positiva syn på en ohämmad immigration den "svarta" (i ekonomisk mening svart) hemhjälp som bl.a. orsakade hennes rekordtidiga avgång som kulturminister. Om hennes hemhjälp hade sina papper i ordning förtäljer inte historien (eller vilken nationalitet hon hade), men Stegö har nog en "öppen" syn i sådana frågor. Så här stod det i DN när frågan om hennes obetalda TV-licens kom upp.

Får hon betala tillbaka sina avgifter sedan 1990?

- Vi får träffa en överenskommelse, säger Lars Lindberg, vd på Radiotjänst.

Det senaste deklarerade inkomståret 2004 tjänade Cecilia Stegö Chilò 641.600 kronor, vilket motsvarar en månadslön på drygt 53.000 kronor. Hennes man tjänade samma år 726.600 kronor, cirka 60.000 kronor i månaden. Tv-avgiften låg det året på 1.872 kronor.

Nio av tio svenska hushåll betalar årligen tv-avgiften, som nu ligger på 1.968 kronor per år.

- Människor med små inkomster gör rätt för sig. Folk ringer oss för att få dela upp sina betalningar. Men de gör rätt för sig, de tycker att det är värt det.

- Sedan finns det en liten grupp som raljerar över att de inte betalar. Det känns inget bra. Jag tycker att det är märkligt, säger Lars Lindberg. 

Stegö betalade alltså inte sin TV-licens trots att hon och hennes man hade en sammanlagt månadsinkomst på över 110,000 kronor. Detta skall ses att i jämförelse så betalar alltså 90 procent av de med mycket lägre inkomster sin licens. Detta med att "raljera" som Lars Lindberg nämner kommer från en ofta omtalad historia att Stegö skröt om att hon inte betalade sin TV-licens när hon var på Timbro. Hon hoppades t.o.m. att bli ertappad med sin uteblivna licensavgift, då skulle de få se på annat. Nu blev faktiskt Stegö bönhörd. Hon ertappades verkligen med att inte ha betalat sin licens. Problemet var dock att hon hunnit blivit minister och sällan har väl någon fått äta upp sina ord så som Stegö. 


Till slut kan nämnas att Stegö enligt Wikipedia betalade sin TV-licens när hon bodde i Tyskland, men varken före eller efter Tysklandsvistelsen då hon bodde i Sverige. Jag skulle säga att Stegö blir en typisk och bra styrelsemedlem i Expo.

Länk Journalisten.se

Länk DN

Länk  Wiki

Lena Sundström och Lasch

När valresultatet blev känt så reagerade både det politiska och mediala etablissemanget med indignation och frustration. I TV4-programmet "Kvällsöppet" med Ekdal och Birro så fick Åkesson framträda och förklara sin politik. Med i programmet var Lena Sundström som väl får betraktas som SD:s främsta kritiker i dag. Sundström fick fritt utveckla sina teorier om SD och göra sin tolkning av SD:s politik. När Åkesson inte kunde hejda sig längre så försökte han svara på Sundströms påstående, varvid Sundström satte upp handen med orden "jag tänker inte gå i debatt med dig". Sundström visade utmärkt väl hur beskrivande och rätt den amerikanske sociologen Christopher Lasch när han skrev detta i "Eliternas uppror".

När de [liberaler från övre meddelklassen, min anmärkning] möter motstånd mot dessa initiativ röjer de det ettriga hat som ligger strax under välviljans leende ansikte. När liberalerna möter motstånd glömmer de bort de liberala dygder som de säger sig upprätthålla. De blir griniga, egenrättfärdiga, intoleranta. I den politiska kontroversens hetta blir det omöjligt för dem att dölja sitt förakt för dem som envist vägrar se ljuset - de som ” helt enkelt inte fattar vad det är frågan om”, som de självbelåtet uttrycker sig i sin politiska fläckfrihet.

Ett bättre exempel på det "ettriga hat, egenrättfärdighet och intolerans" som ligger "strax under ytan" än Sundström är svårt att hitta. Sundström har mycket svårt att dölja både sitt hat och den intolerans hon har gentemot dem som tycker annorlunda än vad hon själv gör. Dessutom är det svårt att hitta ett bättre exempel på "exkludering" än när Sundström sätter upp sin hand och med sitt rätt giftiga tonfall deklarerar att hon minsann är för fin för att debattera med Åkesson. Bilden av Sundström blir inte bättre av att hon har ovanan att avbryta människor med sin ljusa men oerhört starka röst. Själv låter hon sig aldrig avbrytas då hon lärt sig använda sin genomträngande röst på ett mycket effektivt sätt. 


Sundström har fått inför detta val fått ett oerhört stort medialt utrymme, vi har sett hennes nu så välbekanta ansikte i alla möjliga (och omöjliga) sammanhang. Sundström framför gång på gång åsikten att de frågor SD gått till val på inte ens skall framföras eller debatteras offentligt, ety då kan de växa och slå rot. Man skall alltså undanhålla vissa politiska frågor för allmänheten, så att inte allmänheten får möjlighet att ansluta sig till fel åsikter. Det måste ligga en insikt i att det finns en stor potential i de frågor SD driver, annars skulle inte denna rädsla för att ens ta upp vissa frågor föreligga. 

TV4

Perspektiv på avhoppet i Gällivare

Under morgonens nyhetssändningar så pumpades nyheten ut gång på gång att en representant för SD som kommit in i fullmäktige hoppat av "efter att ha läst partiprogrammet" och deklarerat att "invandrarna är mina vänner". Nu står samma nyhet i DN och avhoppet slås upp stort i media. När över 20 miljöpartister lämnade Miljöpartiet i Botkyrka blev rubrikerna mindre.

Vi var nog många som anade ugglor i mossen när vi hörde nyheten i morse, speciellt därför att bilden av SD som partiprogrammet ger måste betecknas som en oerhört mild och skön vårvind jämfört med den besinningslösa smutskastningskampanj som drivit mot partiet de senaste veckorna. Skall man hoppa av gör man det inte när man läser partiprogrammet utan när man läser de kolsvarta tidningsrubrikerna. Så här står det i DN.

Beslutet att gå med i SD var inte helt genomtänkt, tillstår han nu.

– Jag har fått ett väldigt dåligt bemötande. En socialdemokrat ville inte ta mig i handen och sa att det är risk att man får smutsiga händer, säger han.

Vi anar att personen pressats så hårt att han känt sig tvingad att hoppa av sitt uppdrag. Efter en del telefonsamtal med personer uppe i vårt nordliga hörn så bekräftas misstankarna. Socialdemokraterna har en oerhört tung och stor dominans uppe Norrbotten och man utmanar dem inte ostraffat. Begrepp som demokrati och åsiktsfrihet är enligt utsagor från medlemmar i Norrbotten om möjligt ännu luddigare än i övriga Sverige, vilket inte säger lite dessa dagar. Så här står det i vidare i artikeln.

Gerhardsson är sannolikt den första SD-kandidaten som fick plats i kommunfullmäktige att hoppa av. Högst troligt är att han inte blir den sista; avhopp inom SD är betydligt vanligare än inom andra partier.

Ja, så är det och det är precis det mediala och politiska etablissemanget arbetar på. I själva verket kan antalet avhopp vara en mätare på hur bra och hårt journalisterna arbetar och hur hårt övriga politiker kan mobba de sverigedemokratiska ledamöterna.

Reinfeldt visade vägen när han sade något om "tång". Tänk er att en grundskoleelev uttryckte sig om en annan elev på samma sätt som Reinfeldt uttryckte sig om ett annat demokratiskt parti som just nu är invalt i Sveriges riksdag av vår valmanskår. Det ger lite perspektiv på den nivå vi numera rör oss i när det gäller det politiska debattklimatet i vårt land. Känner man sedan på sig att man gått på lite för hårt och att metoderna kan börja få lite för många människor att börja fundera, kör man esset i skjortärmen, "sverigedemokraterna älskar att spela martyrer". Överför man också denna taktik till skolgården blir det riktigt, riktigt otrevligt.

Länk DN

Journalismen i Sverige

Hans Bergström tar på ledarplats upp frågan om våra journalisters arbete inför valet och den utveckling journalismen har tagit i vårt land. Bergström reagerar på den "tölpighet" journalister t.ex. visade statsministern under valnatten. Bergström reflekterar också över den yrkesmässiga distans journalister skall visa gentemot politiker och partier i vårt land. Så här skriver bergström om den distans och respekt journalister skall förhålla sig med i sina kontakter gentemot journalister.

Det handlar om att markera respekt för det högsta demokratiska ämbetet samt genom sitt tilltal signalera att man i intervjuögonblicket har en professionell relation, där både frågare och svarande uppträder i sina roller. Uppdraget är vare sig intimt eller antagonistiskt på ett personligt plan. Det är professionellt och legitimt som en del av en demokratisk kultur.

Jag håller med Bergström och journalisterna missade säkert sin professionella roll under valnatten när de intervjuade statsministern (som Reinfeldt bör tilltalas enligt Bergström). I ärlighetens namn måste jag dock påpeka att värre journalistiska bottennapp gjordes under valrörelsen. Expressen och Aftonbladet gick på sina löp och förstasidor ut och avrådde valmanskåren från att rösta på ett speciellt parti. Respekten för den demokratiska processen måste närmat sig den absoluta nollpunkten när två tidningar går ut och talar om för väljarna explicit vilket parti de inte skall rösta på. 


Bergström skriver att det journalistiska uppdraget varken skall vara "intimt eller antagonistiskt". Nu finns det en hel del människor som kunde spåra en hel del "antagonism" från den samlade pressen gentemot ett speciellt parti under valrörelsen. Att i detta sammanhang nämna att en trött och uppjagad journalist råkat tilltala Reinfeldt med förnamnet under valnatten gör att vi måste fråga oss om hela detta land drabbats av en masspsykos. 


Ser verkligen inte Bergström den avgrundslika skillnaden mellan att en journalist kallar statsministern vid förnamn och att kalla ett parti för de värsta epitet man kan tänka sig varje dag under valrörelsen så många gånger man någonsin kan få in i sitt journalistiska värv? Ett annat uttalande av Bergström är intressant, så här lyder det.   

Sanningen är att det inte har funnits någon konspiration i medierna mot de rödgröna. Inom journalistkåren råder stor rödgrön övervikt.

Det är sannolikt så att det råder en övervikt för de rödgröna bland journalister, å andra sidan ägs tidningarna av människor från det liberala hållet. Med facit i hand kan man dock ana en viss konspiration mot ett politiskt parti. Det var heller inte särskilt subtilt många journalister öppet tog avstånd från en ideologi de själva inte omfattades av. Återigen har det visat sig att demokrati, yttrandefrihet och åsiktsfrihet är lätt så länge människor tycker likadant, men svårt så fort någon tycker annorlunda.

Länk DN

Socialdemokratisk valanalys

Peder Weiderud, ordförande för Sveriges kristna socialdemokraters förbund, publicerar sig i DN och gör en ganska omfattande valanalys angående socialdemokraternas dåliga val. Weiderud har tidigare profilerat sig som en ivrig försvarare av den politiska korrektheten. Även i denna valanalys så försvarar Weiderud denna linje och man anar en oro att kommande valanalyser skall staka ut en politisk linje som avviker från det vi normalt kallar "politisk korrekthet". Weiderud försöker förekomma obekväma valanalyser och angriper redan i förväg slutsatser som att socialdemokratin skulle behöva gå mer till vänster, behöva en ny partiledare som kan tänkas bli en man eller samarbetet med MP och V. 


I stället försvarar Weiderud den linje som från socialdemokratins gräsrötter blivit så kritiserad. Socialdemokratin övergav sin väljarbas då denna grupp fick det bättre och lättare jobb, för att plötsligt börja flirta med andra grupper, samt lägga sig till med visioner som det "mångkulturella samhället". Som en röd tråd genom artikeln går försvaret av socialdemokratins förvandling till det som många kallar "politisk korrekt". När Weiderud pratar om den socialdemokratiska visionen så försöker han mest bekräfta sina egna teser än att göra en förutsättningslös valanalys. Så här skriver Weiderud i sin artikel.

Den nya underklassen – invandrare och ungdomar som aldrig kommit in på arbetsmarknaden – har vi inte förmått organisera. De röstar ändå på oss, i den mån de röstar och inte hamnat i politisk apati.  

Ja, de röstar ändå på socialdemokraterna, invandrarna för att alla tror att det är socialdemokraterna som öppnat dörrarna till Sverige och vill man att släkten också skall få komma till vårt land är socialdemokraterna det bästa alternativet. Arbetslösa ungdomar röstar kanske också i hög grad på socialdemokraterna för att de för lite högre bidrag. Detta är inte att dela en vision med socialdemokraterna, högre bidrag och ännu slappare immigrationspolitik är inte någon genomarbetad politisk vision, det är klockrent egenintresse. 


Weiderud beskriver det som att vi lider brist på religiösa, sociala och mänskliga rättigheter. Själva formuleringen leder in i en återvändsgränd. Ingen i detta land tvingas avstå från sin tro, de mänskliga rättigheterna hotas väl mest för sverigedemokrater. Hela resonemanget bygger på en felaktig grund, frihet lider vi i princip inte brist på i detta land. Så här utvecklar Weiderud sitt resonemang. 

När jag i valrörelsen tackade en imam i en mellansvensk röd industristad med att jag hoppas vi ska bli värdiga det förtroende som ligger i att nio av tio muslimer röstar rödgrönt, tog han mig avsides och sa: ”Här kommer tio av tio att rösta på er, men detta är sista chansen, Vi har i tio år kämpat för att få en moské. Vi har pengar och lokalpolitikernas löften. Men inget händer.

Här reagerar jag starkt och bara med utgångspunkt från detta stycke skulle vi kunna skriva en politisk bok. Nio av tio muslimer röstar rödgrönt (lågt räknat enligt Weiderud) och nu vill man behålla denna väljarbas och eventuellt utöka den till 100 procent. Jag tillhör faktiskt dem som aldrig anklagat socialdemokraterna för att med sin massinvandringspolitik medvetet försökt "importerat valboskap". Jag har alltid ansett att massinvandringspolitiken snarare rör sig om ideologisk förvirring, sökande efter en ny bas och felriktad humanism. Nu måste även jag omvärdera den åsikten och möjligen ansluta mig till dem som tolkat massinvandringspolitiken ur det mest cyniska perspektivet. Man får en fadd och obehaglig känsla i munnen när man läser detta och Weideruds citerade stycke ovan är mycket uppseendeväckande ur flera perspektiv. I slutet av sin artikel deklarerar Weiderud det som är målet för hela hans engagemang, så här skriver han.

En frihetlig och framtidsorienterad socialdemokrati måste lyssna in men också göra upp med både vänstertraditionalisternas nostalgi och högerförnyarnas marknadsiver. Den måste organisera den nya underklassen, den klassiska arbetarklassen och en ansvarskännande medelklass.

Bara så kan vi bli statsbärande också i det framtida mångkulturella, globaliserade kunskapssamhället.

Med överraskande tydlighet skisserar Weiderud upp sin vision. Jag respekterar människor som vill ha ett mångkulturellt samhälle, problemet är att de inte respekterar mig som inte vill ha ett mångkulturellt samhälle. Socialdemokratin antog sin vision om det mångkulturella samhället utan att ens fråga sig vad deras gamla medlemmar ville eller ansåg om detta. Den underklass Weiderud hela tiden hänvisar till är dessutom ett resultat av detta mångkulturella samhälle. Frågan är om det också inte ur ett borgerligt perspektiv, är själva vitsen med detta nya samhälle, då det ju är ett sätt att pressa ned den allmänna lönenivån. 


Man kan analysera och dra oändligt många slutsatser om dagens politik och partiernas utveckling. Det börjar dock framträda en bild vars konturer skvallrar om att både de konservativa och de liberala partierna i vårt land har en någorlunda sammanhållen vision om vårt framtida samhälle, något som socialdemokraterna inte har. Någonstans på vägen har de tappat kontakten både med verkligheten och en möjlig stor väljarbas.

Länk DN

Hetskampanjen har gett resultat

Den exempellösa hetskampanj mot Sverigedemokrater som pågått under valrörelsen och direkt efter denna, har tydligen gett effekt. Just nu (21-09, kl. 6.35) ligger Sverigedemokraternas hemsida nere igen. Det är alldeles uppenbart återkommande hackerattacker som riktas upprepade gånger mot just SD:s hemsidor. Tydligen har några personer lyckats hacka SD:s hemsida och lyckats komma över delar av ett register över personer som visat intresse för SD. Dessa personer hängs nu ut på nätet med namn och adress. 


Efter den demonstration mot SD som lockade 5000 personer på Sergels torg så blev en man knivskuren på Södermalm då gärningsmännen trodde att han var Sverigedemokrat. Vi har alltså ett politiskt klimat där människor blir knivskurna bara för att de misstänks vara medlemmar i ett politiskt riksdagsparti. Så här står det i SvD om dådet på Södermalm.

Det var tydligen något gäng som hållit sig därvid och av någon anledning trodde man att den här mannen tillhörde Sverigedemokraterna, men det gjorde han ju inte, och gav sig på honom, säger Håkan Westin, befäl vid Stockholmspolisens länskommunikationscentral

Vi har historiskt haft väldigt lite politiskt våld i vårt land och en demokratisk stämning har dominerat under mycket lång tid. Det har dock förekommit politiskt våld i vårt land, både historiskt och i modern tid, men dessa dåd kan snarast betraktas som undantag. Den besinningslösa mediekampanj som drivits mot SD under den senaste tiden gör att förvirrade unga män och kvinnor kan känna ett stöd från etablissemanget för rena våldsdåd.


En annan effekt av den senaste tidens hetskampanj mot SD är att människor som inte har svenska som modermål inte uppfattar några som helst nyanser (i den mån det finns några sådana överhuvudtaget) i debatten och kampanjen. Den kampanj som redan från början är ytterst onyanserad uppfattas för människor med bristande språkkunskaper ännu grövre och då blir steget för utövande av politiskt våld kortare. 


Ansvaret faller tungt på det mediala och politiska etablissemang som initierad den senaste tiden onyanserade och hetsiga kampanj mot SD. Kampanjen "Vi gillar olika" är egentligen ren lögn. Vårt mediala och politiska etablissemang har visat att åsiktsmässigt så lyder devisen "vi gillar lika".

Länk SvD knivdåd

Länk DN hackerattack

Historiens vingslag här och nu

Ofta finns det vändpunkter och historiska händelser som i böcker får epitetet "historiens vingslag". Kanske vidrörde "historiens vingslag" Sverige och SD:s valvaka vid Gärdet i Stockholm när SD trädde in i demokratins finrum under söndagsnatten. Reaktionen från det politiska etablissemanget, representerade i form av politiska företrädare för de sju politiskt korrekta partierna, blev mycket kraftig. Frustrationen och ilskan var inte att ta miste på hos etablerade politiker under valnatten.

Den massmediala kampajen räckte inte till för att mota bort SD från riksdagsspärren. Denna kampanj var fruktansvärt osmaklig och gick utöver demokratins råmärken. Man publicerar inte en framsida som den Expressen och Aftonbladet gjorde på valdagen. Det strider mot all demokratisk och publicistisk sed. Den massmediala kampanjen kan snarast bedrivas som hets mot oliktänkande.

Vi måste respektera att vi tycker olika om en del saker, vi måste respektera att vi har olika tankar och åsikter om politiska frågor. Om Aftonbladet menar allvar med sitt "vi gillar olika" så kan de börja med att visa detta med att respektera "olika" åsikter.

Jag vill avsluta med ett varmt och stort "tack" till alla dem som trotsat massmedias hatkampanj och trotsat hoten och propagandan. Dagens verkliga hjältar är alla dem som insisterade på att tänka själva och inte låta sig hjärntvättas av den ursinniga mediala offensiv som verkställdes inför detta val. Än en gång, ett varmt tack!