fredag, augusti 31, 2012

Positivt och negativt från Historiska museet

Ett besök på Historiska museet i huvudstaden bjuder på en enorm resa genom vår gemensamma förhistoria. De första föremålen är från äldre stenåldern och t.o.m. föremål från den s.k. Hamburgkulturen har hittats i Skåne och finns utställda på Historiska museet. Hamburgkulturen är mycket gammal och lämningarna härstammar förmodligen från enskilda jaktexpeditioner. Det rör sig alltså sannolikt inte om våra förfäder. Efter Hamburgkulturen och framåt är de flesta fynd från våra förfäder, det är just detta som gör de så intressanta.

Det finns otroligt många fina föremål på Historiska och vår forntida kultur var högre stående än de flesta kan föreställa sig. Yxor från yngre stenåldern gjorda av flinta är samtida repliker från bronsgjutna yxor från samma tid tillverkade i södra Europa där bronsgjutningskonsten var aktuell något tidigare än hos oss.


När befolkningen i vårt land själva lärde sig att gjuta i brons så tillverkades otroligt fina nyttosaker, liksom rena prydnadsföremål. De svärd som hänger på Historiska från bronsåldern är fantastiska i sin precision och konstnärlighet. De var dock aldrig menade som att brukas utan tillverkades närmast som statussymboler.


När vi så kliver in i vikingatiden så blir de rena bruksföremålen fler, men imponerar inte mindre för det. Vikingasvärd av järn fyllde sannolikt sin funktion, och var inte bara prydnadsföremål.   


På Gotland har en kista med en full utrustning för en smed hittats i en sjö. Verktygen skulle i princip kunnat vara från 1900-talet men är från vikingatiden. Ibland undrar man hur långt vi egentligen har kommit i vår tid, låt vara att vikingarna i alla fall inte hade I-phones. Dock har man hittat hänglås av skilda storlek från vikingatiden, hänglås som inte är alltför olika de vi använder i dag. Klart är att järnålderskulturen i Norden var oerhört högtstående.


Eftersom man med relativ stor säkerhet har kunnat återskapa de klädesplagg som vikingarna använde vet vi med ganska stor säkerhet hur de var klädda. Gore-tex hade de inte, men klädesplaggen är oerhört vackra och en återskapad kvinnlig klädesdräkt imponerar nästan mest i hela museet. Det är synd att grupper som vill återskapa äldre musik klär sig i trasiga och säckliknande kläder. Originalkläderna var sannolikt både vackrare och hela.


Tyvärr finns det en mycket tråkig baksida med dagens Historia museum. Politiskt korrekta museichefer och dito politiker har i sin outsinliga strävan efter att utrota varje tendens till nationalism hos det uppväxande släktet infört mångkulturella avdelningar i museet. Man drar sig inte ens för ren historieförfalskning för att föra fram sitt budskap. Populistiska och propagandistiska knep som flickor med påtaglig utländsk härkomst står utställda i full vikingautrustning med svärd och allting. Sanningen är den att det var ytterst sällan en kvinna överhuvudtaget lyfte ett svärd på denna tid, kanske mycket beroende på det praktiska skälet av svärdets blotta tyngd.

En bild med vikingatida symboler tillsammans med nazisymboler som användes i Norge visas också upp. I bakgrunden finns en bild av ryssar som letar efter mördade anhöriga på Krimhalvön under 2a världskriget. Sammankopplingen är säkert magnifik enligt ansvariga politiker och intendenter, inte desto mindre är den djupt propagandistisk och felaktig. Det mesta vikingarna gjorde med det gamla Ryssland var att handla. Ryssarna hämtade t.o.m. en kung från Sverige under vikingatiden för att ena stridiga falanger. Att man använder sig av denna typ av propaganda som är riktad direkt till skolbarn är omoraliskt.


Ett annat plakat meddelar förnumstigt att det inte fanns något Sverige eller svenskt folk för 1000 år sedan. Självklart fanns inte Sverige i sin nuvarande form för 1000 år sedan. Däremot utvecklades Sverige ur det gamla Svitjod som har gamla anor. Självklart fanns våra förfäder här för 1000 år sedan. Att de inte kallade sig svenskar är ju en följd av att statsbildningen inte fanns ännu. Man får dock intrycket av att våra förfäder inte fanns i det landområde som i dag kallas Sverige enligt plakatet, vilket är helt fel. Det verkar som de ansvariga för denna utställning ansträngt sig maximalt för att skapa en historielöshet hos vårt uppväxande släkte. Är det verkligen Historiska museets strävan och uppgift?

Vi är självklart inte blinda för att elever med utländsk härkomst i en skolklass kan känna sig utanför och på något sätt ”exkluderad” under ett besök på Historiska. Det avhjälper man inte genom att göra elever med svensk härkomst historielösa. En skicklig och kompetent lärare behandlar alla elevers respektive historia. Perser, araber och alla andra folk har också sin fantastiska historia, väl värda att känna stolthet inför. I djupet av sina själar känner få elever stolthet för nedklottrade tunnelbanestationer och gråtrista betongväggar, vilket verkar vara en någon förvirrad intendents trick för att alla skall samlas i någon slags gemensam traskultur (enligt de pop-bilder Historiska också ställer ut).   


Ett annat plakat verkar ifrågasätta om vikingatiden var höjdpunkten på vår fornnordiska historia. Ja det råkar vara vår kulturella och maktpolitiska höjdpunkt under forntiden. Vad är det för konstigt med det? Om inte denna tid var höjdpunkten skulle ju någon annan tid vara det. Var exakt skulle skillnaden vara? Eller är idealet att det inte skall ha varit någon höjdpunkt alls? Sannolikt stod vi på denna tid kulturell över våra grannfolk och samerna. Det innebär ju inte att vi ser ner varken på samer eller ester i dag, eller gjorde det ens under vikingatiden. Tvärtom visar fynd som Historiska visar upp att det mest rådde ett fredligt handelsförhållande mellan våra närmaste grannar. Låt vara att vikingarna inte kunde avhålla sig från ett eller annat rövarstråt även mot dessa, men det är bagateller i sammanhanget.


Det är mycket synd att politiskt korrekta chefer för museer och politiker hela tiden måste ursäkta vår historia, som självklart har inslag av både gott och ont, dåliga och mycket goda saker. Ägnar man sig åt ren historieförfalskning i sin iver att vara den rådande politiska diskursen till lags har man dock gått för långt och närmar sig gränsen för rent kriminella handlingar. Vinklingen med nazisymboler och mördade civila på Krimhalvön under slutskedet av andra världskriget är historiskt relevant och inget att säga om. Men sätter man detta plakat på historiska museet i en avdelning som handlar om vikingatiden har man glasklart passerat gränsen för den värsta avarten av ren propaganda. Vad exakt är budskapet? Att vikingarna var väldigt tidiga nazister? Eller att alla som bär en torshammare runt halsen är ytterst misstänkta figurer? Tänk om, gör om, gör rätt.

söndag, augusti 26, 2012

George Orwell fick rätt till slut


Eric Arthur Blair föddes i Biharprovinsen där fadern arbetade som tillsyningsman för en opiumfabrik. Blairs mamma tog med sig sonen till Storbrittanden där Blair växte upp, utbildade sig och sedan levde ett mycket brokigt liv. Innan Orwell som han sedan kom att heta, blev författare på allvar hade han bl.a. prövat på livet som utslagen luffare i både Paris och London. Listan på yrken som Orwell kom att pröva på under sitt förhållandevis korta liv kan dock göras betydligt längre. En författare med en så bred livserfarenhet har alla förutsättningar att skriva riktigt bra litteratur, vilket Orwell också gjorde. Av Orwells tid som luffare kom boken "Nere för räkning i London och Paris" som varmt kan rekommenderas. 

Orwells kanske viktigaste bok blev dock "1984" som handlar om en framtida totalitär stat där myndigheterna kontrollerar befolkningen med total kontroll, historieförfalskning, indoktrinering och det så kallade "nyspråket", där staten kontrollerade människors tankar genom att kontrollera och modifiera själva språket. Människors tankar står som bekant i direkt relation till språket som psykologen Lev Vygotsky visat. 

Jag är så gammal så jag minns årtalet 1984. Jag minns också att jag lite hånfullt sände en tanke detta år till Orwell, "ha, du fick inte rätt". Nu kanske ändå Orwell till slut avgick med segern. I dag finns artiklar i både DN och SvD om att moderaten Thomas Böhlmark på twitter fällt epitetet "klappturk" om Nalin Pekgul. Utan tvekan ett olämpligt och kränkande epitet fällt i ett offentligt forum. Jag hade själv aldrig fällt ett sådant yttrande. Men står reaktionerna i proportion till vad som hänt? Ingen misstänker Böhlmark för att vara rasist. Han har såvitt jag vet, aldrig fällt likande kommentarer förut. Benämningen "klappturk" skall enligt vad jag erfar komma sig av det överdrivna sätt varpå Pekgul applåderade Sahlins tillträde som partiledare. 

Vi har mer eller mindre offentligt finansierade organisationer som ägnar sin tid åt att nagelfara kommentarer på olika internetsidor. Fäller någon offentlig företrädare för ett parti (ni vet vilket) en olämplig kommentar, kanske i upprördheten över en grov överfallsvåldtäkt och efter fredagswhiskyn, så är mediedrevet igång för full maskin. Ofta är det humanismens företrädare som visar sin nit och obegränsade energi att lusläsa allt som kan tänkas skrivas mer eller mindre obetänksamt. Men har dessa humanismens okrönta apostlar någon enda gång tänkt på den unga flicka som fått sitt liv förstört? Det betecknas i sammanhanget som en ren bagatell och saknar politik betydelse. Man ger språket, vad som sägs, större betydelse än aldrig så vidriga handlingar. Både kontrollen och språkets betydelse liknar Orwells 1984.

Vi lever i ett politiskt och medialt klimat där det går utmärkt bra att kalla människor med "fel" åsikter för rasist och fascist. Ingen blir uthängd eller utsatt för ett mediedrev p.g.a. detta. Vissa andra ord rådet det absolut nolltolerans för och reaktionerna blir både våldsamma och omedelbara. Återigen påminner detta om Orwells "nyspråk". Språket skall kontrolleras och formas av en samhällelig elit, för att därigenom styra tankeverksamheten och hela den politiska diskursen. Självklart är det varken acceptabelt eller någonting bra att vi kallar varandra för olika epitet, varken rasistiska sådana eller andra. Men hur kommer det sig att vissa epitet är godtagbara medan reaktionen blir fullständigt ohämmad för andra, objektivt sett mindre allvarliga epitet? Om det är saklig debatt vi vill ha, då skall ju alla epitet bedömas strikt efter deras grovhet och frekvens, inte åt vilken grupp människor riktar epiteten emot. De grövsta i nutid publicerade epiteten återfanns på Aftonbladet, skrivna av en kvinna som kallar sig konstnär (Joanna Rytel) och riktade sig mot gruppen "medelålders vita män". Reaktion från medierna och etablissemanget? Noll!

Jag menar självklart inte att det är godtagbart med rasistiska eller plumpa kommentarer, varken riktade mot folkgrupp eller enskild person. Tvärtom skall vi framföra samhällelig kritik så precist och objektivt vi någonsin kan, utan alla personangrepp. Det vinner vi alla på. Dessutom erhåller vi inga politiska vinster genom att såra enskilda personer, tvärtom. Budskapet tenderar snarare att förlora i styrka. Men den kontroll och det nit som läggs vid kommentarer av gräsrötter som är politiskt och semantiskt helt oskolade företrädare tyder på ett i princip Orwellskt kontrollsystem, med tillhörande reaktioner. En illa vald kommentar i Avpixlats kommentarsfält blir förstasidestoff medan en grov misshandel nämns i förbigående. Om vi nu inte befinner oss i Orwells 1984, har vi i alla fatt fått en försmak av vad han menade. 

Länk DN

Länk SvD