Första maj – hur socialdemokratin förlorade sin själ

Även om vårens ankomst firats sedan hednisk tid så härstammar det lite mer moderna första majfirandet från en massaker i Chicago 1886 på arbetare som demonstrerade för 8 timmars arbetsdag. För att hedra minnet av de stupade arbetarna höll man en årlig demonstration som sedermera utvecklades till det första maj-firande vi ägnar oss åt i dag. Glansdagarna för både 1:a majfirandet och socialdemokratin har dock passerats och i vårt land ser vi en kraftig permanent nedgång för socialdemokratin. Hur kan det komma sig?

I en tid när alla de gamla kraven från arbetarrörelsen i princip har uppfyllts så har det socialdemokratiska partiet fullständigt misslyckats att hitta sin nya roll och något som ens kan liknas vid en politisk agenda. I dag har vi 8 timmars arbetsdag och utvecklingen har gått dithän att människor inom många yrkesgrupper gått ifrån 8 timmar för att i stället frivilligt arbeta övertid. I stället har diskussionen handlat om föräldraförsäkringens delning mellan man och kvinna, där socialdemokratin inte alls har en lika självklar roll som fordom i frågan om arbetsdagens längd. 

Vi har ett system som erbjuder sjukvård till alla medborgare, t.o.m. de som vistas olagligt i landet. Men frågan att ge sjukvård till de som vistas här olagligt äger inte samma självklarhet som att ge sjukvård år en underbetald och utsliten arbetarklass. Oavsett vad man anser i själva sakfrågan så blir man inte ett statsbärande parti i frågan om vård av illegala, men man blev det i frågan om sjukvård till alla. När Sverige genomgick sin definitiva urbanisering byggde socialdemokratin det så kallade miljonprojektet så att den nya arbetar och tjänstemannaklassen kunde få tak över huvudet. Nu står socialdemokratin helt handfallen inför bostadsbristen och de därmed förknippade infrastrukturproblemen, i gott sällskap med de borgerliga partierna får man säga. De gamla miljonprogrammen har förvandlats till ”utanförskapsområden” där det ena integrationsprojektet efter det andra misslyckats. Inget parti blir statsbärande på att skapa dessa segregerade områden och inte ens om man hittar ett integrationsprojekt som lyckas lite bättre än vanligt blir man statsbärande på detta. Tvärtom, de gamla socialdemokratiska väljarna i förorten röstar i allt mindre grad på socialdemokratin ju bättre de får det. En lyckad integration betyder för socialdemokratin med nödvändighet färre väljare. 

Socialdemokratin drev en gång igenom allmän folkpension, även om beslutet togs av en i princip enig riksdag 1913. Inför pensionssystemet reformering 1957 drev socialdemokratin igenom sin linje, även om folkomröstningens resultat diskuterades en hel del, då en samlad borgerlighet faktiskt hade majoritet i frågan. Hela frågan om införandet av ett pensionssystem utgör själva kännetecknet på ett statsbärande parti. Men inget parti blir statsbärande på att höja pensionsåldern och urholka pensionerna, även om det är nödvändigt med en reformering av kostnadsskäl. Inte heller blir man statsbärande på att förespråka massimmigration av demografiska skäl (för att få människor att jobba inom vården) när arbetslösheten når över 8 procent och de som immigrerar dessutom själva hamnar i arbetslöshet. 

När samhällsklasserna blev allt otydligare och den forna arbetarklassen fick betydligt mer än livets nödtorft hittade inte socialdemokratin sin nya roll eller sina nya frågor. Det fanns inga mer naturliga stora reformer att genomföra och dessutom började samhället på något sätt ”slå i taket” vad välfärd och skattetryck anbelangar. Den gamla vägen till att vara ett statsbärande parti var stängd. I stället fortsatte man med att hitta nya grupper att ”kämpa” för, som invandrare, kvinnor och HBT-personer. Med emfas stod socialdemokratiska företrädare och deklarerade sin avsky mot diskriminering av dessa och andra grupper. Skillnaden från fordom var att de socialdemokratiska ledarna som kämpade för arbetarklassen, kom från densamma och kände problematiken in i märgen. De behövde inte ens ta till några bombastiska överord. Den forna kampen har ersättas av en ”tycka synd om” politik, vilket inte alls är samma sak. Att kämpa för kvinnans jämställdhet är bra, men vem argumenterar man emot? Dessutom är det inget man blir ett statsbärande parti på. Speciellt inte när de svenska kvinnorna kanske ändå är de mest jämställda i världen, trots vissa orättvisor.

August "mäster" Palm

Stig-Björn Ljunggren skriver i Dagens Samhälle nr16 så här om det forna statsbärande partiet:

När partikongressen väljer en partiledare blir denne strax avsatt av partiets VU. När en ny partiledare ska skaffas fram finns den inte hämta bland partiets 100 riksdagsledamöter. Inte ens en ekonomisk-politisk talesperson kan de snyta fram ur den folkvalda församlingen. Och partikongressen sparkar glatt veteraner som Ylva Johansson och framtidsnamn som Anders Ygeman och installerar en person som får landets hela PK-maffia att gå i spinn.  

Förr var ordet ”valberedning” synonymt med ”arbetarrörelsen”. I dag är ”Socialdemokraterna” synonymt med ”valberedningshaveri”. Egentligen är problemet att partiet sedan lång tid tappat kunskapskompetensen bland sina förtroendevalda. 

Ljunggren är ju känd för att ta ut svängarna en smula, men här träffar han ändå ganska rätt. Hans beskrivning är ett porträtt av ett ideologiskt förvirrat parti som varken hittat sina väljare (eller så är de man hittat för få) eller sina kärnfrågor. Inför valrörelsen så gick socialdemokraterna till höger där de skulle vunnit väljare på att gå till vänster (välfärdens privatisering) och de gick till vänster där de skulle vunnit väljare på att gå till höger en smula (värdegrundsfrågor). Hur kan partiledningen och partistrateger bli så förvirrade? 

Svaren är många och svårfångade, men det mest uppenbara svaret (förutom den tappade kompassen) är att man likt de borgerliga partierna inte kan hantera konflikten mellan media och valmanskåren. Länge var det så att media och de stora tidningarna i hög grad styrde de väljarströmmar som inte redan var cementerade i ett parti. I dag är det inte så längre. Väldigt många människor röstar inte som landets chefredaktörer beordrar dem att göra. Många människor har upptäckt att de nödvändigtvis inte tycker likadant som de rabiata kulturskribenter vilka mest ägnar sig åt besinningslös propaganda i sina kulturkolumner. Om man ändå upptäckt diskrepansen mellan media och väljare så är det ändå inte säkert att man vågar trotsa en Wolodarski eller en Helin. Man är inte van att arbeta i medial motvind, man klarar det inte helt enkelt. Det socialdemokratin klarade av i början av 1900-talet, att arbeta i hård motvind mot en mäktig motståndare, är ännu en av de förmågor man förlorat någonstans på vägen. 

Ha en bra första maj!

Positivt och negativt från Historiska museet

Ett besök på Historiska museet i huvudstaden bjuder på en enorm resa genom vår gemensamma förhistoria. De första föremålen är från äldre stenåldern och t.o.m. föremål från den s.k. Hamburgkulturen har hittats i Skåne och finns utställda på Historiska museet. Hamburgkulturen är mycket gammal och lämningarna härstammar förmodligen från enskilda jaktexpeditioner. Det rör sig alltså sannolikt inte om våra förfäder. Efter Hamburgkulturen och framåt är de flesta fynd från våra förfäder, det är just detta som gör de så intressanta.

Det finns otroligt många fina föremål på Historiska och vår forntida kultur var högre stående än de flesta kan föreställa sig. Yxor från yngre stenåldern gjorda av flinta är samtida repliker från bronsgjutna yxor från samma tid tillverkade i södra Europa där bronsgjutningskonsten var aktuell något tidigare än hos oss.

När befolkningen i vårt land själva lärde sig att gjuta i brons så tillverkades otroligt fina nyttosaker, liksom rena prydnadsföremål. De svärd som hänger på Historiska från bronsåldern är fantastiska i sin precision och konstnärlighet. De var dock aldrig menade som att brukas utan tillverkades närmast som statussymboler.

När vi så kliver in i vikingatiden så blir de rena bruksföremålen fler, men imponerar inte mindre för det. Vikingasvärd av järn fyllde sannolikt sin funktion, och var inte bara prydnadsföremål.   

På Gotland har en kista med en full utrustning för en smed hittats i en sjö. Verktygen skulle i princip kunnat vara från 1900-talet men är från vikingatiden. Ibland undrar man hur långt vi egentligen har kommit i vår tid, låt vara att vikingarna i alla fall inte hade I-phones. Dock har man hittat hänglås av skilda storlek från vikingatiden, hänglås som inte är alltför olika de vi använder i dag. Klart är att järnålderskulturen i Norden var oerhört högtstående.

Eftersom man med relativ stor säkerhet har kunnat återskapa de klädesplagg som vikingarna använde vet vi med ganska stor säkerhet hur de var klädda. Gore-tex hade de inte, men klädesplaggen är oerhört vackra och en återskapad kvinnlig klädesdräkt imponerar nästan mest i hela museet. Det är synd att grupper som vill återskapa äldre musik klär sig i trasiga och säckliknande kläder. Originalkläderna var sannolikt både vackrare och hela.

Tyvärr finns det en mycket tråkig baksida med dagens Historia museum. Politiskt korrekta museichefer och dito politiker har i sin outsinliga strävan efter att utrota varje tendens till nationalism hos det uppväxande släktet infört mångkulturella avdelningar i museet. Man drar sig inte ens för ren historieförfalskning för att föra fram sitt budskap. Populistiska och propagandistiska knep som flickor med påtaglig utländsk härkomst står utställda i full vikingautrustning med svärd och allting. Sanningen är den att det var ytterst sällan en kvinna överhuvudtaget lyfte ett svärd på denna tid, kanske mycket beroende på det praktiska skälet av svärdets blotta tyngd.

En bild med vikingatida symboler tillsammans med nazisymboler som användes i Norge visas också upp. I bakgrunden finns en bild av ryssar som letar efter mördade anhöriga på Krimhalvön under 2a världskriget. Sammankopplingen är säkert magnifik enligt ansvariga politiker och intendenter, inte desto mindre är den djupt propagandistisk och felaktig. Det mesta vikingarna gjorde med det gamla Ryssland var att handla. Ryssarna hämtade t.o.m. en kung från Sverige under vikingatiden för att ena stridiga falanger. Att man använder sig av denna typ av propaganda som är riktad direkt till skolbarn är omoraliskt.

Ett annat plakat meddelar förnumstigt att det inte fanns något Sverige eller svenskt folk för 1000 år sedan. Självklart fanns inte Sverige i sin nuvarande form för 1000 år sedan. Däremot utvecklades Sverige ur det gamla Svitjod som har gamla anor. Självklart fanns våra förfäder här för 1000 år sedan. Att de inte kallade sig svenskar är ju en följd av att statsbildningen inte fanns ännu. Man får dock intrycket av att våra förfäder inte fanns i det landområde som i dag kallas Sverige enligt plakatet, vilket är helt fel. Det verkar som de ansvariga för denna utställning ansträngt sig maximalt för att skapa en historielöshet hos vårt uppväxande släkte. Är det verkligen Historiska museets strävan och uppgift?

Vi är självklart inte blinda för att elever med utländsk härkomst i en skolklass kan känna sig utanför och på något sätt ”exkluderad” under ett besök på Historiska. Det avhjälper man inte genom att göra elever med svensk härkomst historielösa. En skicklig och kompetent lärare behandlar alla elevers respektive historia. Perser, araber och alla andra folk har också sin fantastiska historia, väl värda att känna stolthet inför. I djupet av sina själar känner få elever stolthet för nedklottrade tunnelbanestationer och gråtrista betongväggar, vilket verkar vara en någon förvirrad intendents trick för att alla skall samlas i någon slags gemensam traskultur (enligt de pop-bilder Historiska också ställer ut).   

Ett annat plakat verkar ifrågasätta om vikingatiden var höjdpunkten på vår fornnordiska historia. Ja det råkar vara vår kulturella och maktpolitiska höjdpunkt under forntiden. Vad är det för konstigt med det? Om inte denna tid var höjdpunkten skulle ju någon annan tid vara det. Var exakt skulle skillnaden vara? Eller är idealet att det inte skall ha varit någon höjdpunkt alls? Sannolikt stod vi på denna tid kulturell över våra grannfolk och samerna. Det innebär ju inte att vi ser ner varken på samer eller ester i dag, eller gjorde det ens under vikingatiden. Tvärtom visar fynd som Historiska visar upp att det mest rådde ett fredligt handelsförhållande mellan våra närmaste grannar. Låt vara att vikingarna inte kunde avhålla sig från ett eller annat rövarstråt även mot dessa, men det är bagateller i sammanhanget.

Det är mycket synd att politiskt korrekta chefer för museer och politiker hela tiden måste ursäkta vår historia, som självklart har inslag av både gott och ont, dåliga och mycket goda saker. Ägnar man sig åt ren historieförfalskning i sin iver att vara den rådande politiska diskursen till lags har man dock gått för långt och närmar sig gränsen för rent kriminella handlingar. Vinklingen med nazisymboler och mördade civila på Krimhalvön under slutskedet av andra världskriget är historiskt relevant och inget att säga om. Men sätter man detta plakat på historiska museet i en avdelning som handlar om vikingatiden har man glasklart passerat gränsen för den värsta avarten av ren propaganda. Vad exakt är budskapet? Att vikingarna var väldigt tidiga nazister? Eller att alla som bär en torshammare runt halsen är ytterst misstänkta figurer? Tänk om, gör om, gör rätt.

Svea rikes födelse - kristendomen - EU

På nationaldagen passar det utmärkt att publicera en text jag skrev redan 2008. Det är en betraktelse över vår nations födelse samt kristendomens roll i detta sammanhang. Dessutom kan vi inte undanhålla läsarna en jämförelse mellan dagens EU som främmande makt och kristendomens intåg på våra breddgrader. Dessutom visar denna artikel att denna blogg behandlar alla religioner lika och efter samma måttstock. Bloggen önskar alla svenskar en trevlig nationaldag. 


Innan kristendomen kom till det område vi nu kallar Sverige, fanns inget enhetligt styre av detta område och man kunde inte kalla det en nation. Olika småkungar styrde sina områden. Över sig hade man i bästa fall folkkungen i Uppsala, en kung med begränsad makt i det förkristna samhället. I huvudsak fanns det två folk som gjorde anspråk på att styra större områden i nuvarande Sverige. Det var svearna som bodde och verkade i Svitjod, svearna land. Svitjod sträckte sig längst kusten ända ner till Kalmar då svearna var ett sjöfarande folk, de härskade också i hela Mälardalen samt Uppland. Det andra folkslaget var götarna som härskade i nuvarande Västergötland och Östergötland samt ytterligare en del områden. Svearna var utan tvekan det överlägsna folket och ofta var det svearna som fick det mesta av sin vilja igenom i olika förhandlingar med götarna. Svearna var också det mest krigiska av de två folkslagen. När kristendomen vann insteg i vårt land så försköts maktbalansen dock avsevärt till götarnas fördel, de kristnades tidigare än svearna och drog fördel av detta. Götarna var innan kristendomens intåg i vårt land mest kända nere i Europa som en rest av det gotiska folkslaget. Goterna lade under sig områden och etablerade sig i södra Europa och skaffade sig ett grundmurat rykte om sig som krigare och härskare. 

Bildandet av Sverige hör ihop med kristendomens etablering i vårt land. Kristendomen vann först insteg i Götland kring 900-talet, den vann dock inte över asatron i delar av Svitjod (Uppland) förrän under 1100-talet. Exakt när Sverige kristnades är omöjligt att säga, olika områden kristnades vid olika tidpunkter, dessutom levde kristendomen långa tider sida vid sida med asatron. Sverige fanns i princip inte vid kristendomens intåg utan nuvarande Sverige bestod av Götland (Götaland), Svitjod (Svearnas land – Uppland, Mälardalen, kusten när till Kalmar) och landsändar som i princip inte hörde till någon alls. Norrland hörde till de människor som bodde där helt enkelt. För att kristendomen skulle kunna etablera sig mer varaktigt i vårt land så behövdes det fasta gränser för riket, det behövdes ett styre av riket som var konsekvent och förutsägbart, det behövdes ordning och reda kort sagt. En kristen kung valdes på livstid, i det förkristna samhället dömdes en kung på ett år. Benämningen "dömas" kan verka märklig men uppdraget var krävande och svårt, det var inte alltid kungen rönte uppskattning och kritiken kunde vara mycket hård. Ordet kungadöme kommer just av att kungen dömdes till sitt uppdrag. Det är inte så konstigt att många män av hög börd i det dåvarande förkristna samhället gärna gick över till kristendomen. Det var förövrigt inte självklart att Sverige skulle se ut som faktiskt gör i dag, med facit i hand. Götar och svear var två folkslag som inte hade mer gemensamt än svear och norrmän eller götar och daner. Det fanns dock en lång historia av samarbete mellan götar och svear, så det var inte konstigt att Sverige ändå bildades med dessa två folkslag som grund. 


Det är omöjligt att inte dra paralleller med dagens EU och dåtidens kristnande av landet. Sverige kristnades mycket genom ett tryck utifrån Europa, precis som dagens EU vann insteg i svensk politik genom ett tryck från övriga Europa. Vi ville handla med Europa och vi ville framförallt inte bli uppslukade av starkare och modernare makter. Vi hade inget annat val än att följa med, om än på många håll motvilligt, i utvecklingen. Att handla med övriga Europa var ett av huvudargumenten för att gå med i EU, samma argument fanns när Svitjod och Götland kristnades och därigenom bildade Svea rike. 
När kristendomen lanserades i det område vi numera kallar Sverige var det med försiktighet och smidighet till en början. Man krävde inte att folket skulle avsäga sig sina gamla gudar, det kravet kom först senare. De kristna missionärerna framställde kristendomens alla fördelar, inte dess nackdelar och förpliktelser, de kom först senare. Man framställde kristendomen så aptitligt som möjligt för folket, för att sedan, när religionen var etablerad, komma med kraven och förpliktelserna. Även här ser vi likheter med hur EU introducerades i vårt land. Likheterna med att det först är makteliten i landet som går över till det nya för att sedan försöka påverka befolkningen är slående när man jämför kristnandet av landet och införandet av EU. Nu finns det skillnader också. Vår asatro och vårt mycket gammaldags sätt att styra landet med olika småkungar som var för sig regerade sin landsända hade med tiden ingen chans att överleva, vi skulle ha blivit en munsbit för övriga Europa. Däremot finns det nationer som t.ex. Norge som klarar sig alldeles utmärkt att stå utanför EU. I början av medeltiden var vårt landområde (nuvarande Sverige) tvunget att modernisera sitt styre för att överleva. Kristnandet av vårt land har mer att göra med detta än med den egentliga religionen. 


De kristna missionärerna vände sig först till kungar och andra män med hög ställning i samhället. Man gav dem frikostiga gåvor och målade upp alla de fördelar som kristendomen skulle föra med sig för män i deras ställning. Även här ser vi stora likheter med hur EU introducerades i vårt land. Framförallt skulle kungen i ett kristet land få oerhört mycket mer makt än i det förkristna Sverige. Kungen i ett kristet land var tillsatt av gud i princip, kungen i det gamla Svitjod kunde avsättas eller dräpas i värsta fall om han misskötte sitt uppdrag. Att det förkristna systemet var mer demokratiskt med dagens mått råder det inget tvivel om, det var i princip bara i krig som kungen makt var oinskränkt i det förkristna Sverige. På samma sätt råder det väl inget tvivel om att ju mer makt EU får på de enskilda staternas bekostnad, ju mindre demokrati kommer varje enskild medborgare till del.

Nutidens beroende av förr

Vi tar denna gång in en gästpublicist på Robsten. Eftersom mina kunskaper om olika religioner är begränsade och mitt intresse för främmande religioner är ännu mer begränsade så låter vi den oerhört kunniga och påläste Bertil Malmberg publicera en historisk exposé över islam. Håll till godo!

Händelser och stämningar från tiden kring Första världskrigets slut har fortfarande stor betydelse för skeenden i nutiden. Jag skall här i första hand begränsa mig till länder i Mellanöstern, som under det senaste året varit scener för omvälvande händelser.

Den enskilda händelse, som skulle få särskilt stor betydelse med föjder in i vår tid var det osmanska rikets undergång och uppdelning efter fredsslutet 1920.

Detta imperium hade efter en snabb expansion under 13- och 1400-talen kommit att dominera hela Anatolien, stora delar av Mellanöstern och Nordafrika samt Balkan. Expansionen präglades liksom tidigare muslimska erövringar av grovt våld och systematiskt förtryck av ursprungsbefolkningarna. Man kontrollerade dock aldrig det som nu är de inre och östra delarna Saudiarabien. Något av en storhetstid nåddes under 1500-talet sedan Konstantinopel erövrats (1453) och större delen av Balkan erövrats samt sultanerna även blivit kalifer för alla muslimer. Kalifen är sedan de första kaliferna efter Muhammed såväl politiska som andliga ledare och upprätthåller den muslimska lagen sharia. Sedan expansionen hejdats genom förlusten vid Wien 1683 började en lång tid av ständig nedgång samt inre och yttre sönderfall.

Två år efter freden störtades kalifen av Kemal Atatürk, som införde en sekulär stat och genomdrev ett antal åtgärder vilka ledde till en snabb modernisering. Atatürk hade delvis utbildats i Europa och hade noterat att Västmakterna hade tillgång till avancerad vetenskap och teknik vida överlägsen den som utvecklats i islamiska länder under de senaste flera hundra åren. Han gjorde analysen att landets mångåriga nedgång till stor del berodde på religionens, islams, förkvävande inflytande. Flera av hans åtgärder gick ut på att begränsa detta inflytande. Efter Atatürk axlades hans mantel av militära ledare och välutbildade tjänstmän inom administrationen.

Hassan al-Banna, grundaren av Muslimska brödraskapet (MB), och hans vänner gjorde några år senare en diametralt motsatt analys. Dessa kretsar drevs av en stark förtrytelse över att kalifatet fallit och islam förlorat inflytande. Enligt al-Bannas uppfattning hade islam förlorat sin dominans på grund av att de flesta muslimer hade blivit moraliskt fördärvade genom västerländsk påverkan. Därför intog han och hans vänner en strikt religiös hållning till problemet. När Muslimska brödraskapet (MB) valde att följa religiösa dogmer, ett återvändande till en ursprunglig islam, tog de ett steg bakåt istället för ett steg framåt. Man såg framför sig förhållandena under de första kaliferna då islam var framgångsrik. Detta synsätt präglar fortfarande MB:s motto, skrifter och uttalanden från företrädare som tidigare Syed Qutb och nu Yousuf al-Qaradawi.

Tag del av och fundera över Muslimska brödraskapets motto:

“Allah är vårt mål; Profeten är vår vägvisare; Koranen är vår konstitution;  jihad är vår väg; och döden för Allahs  ära är vår högsta strävan.”

Långt tidigare hade en annan religiös rörelse, wahabismen, fått fotfäste på arabiska halvön. Genom allians med den härskande familjen Saud fick man från 1800-talet ett dominerande inflytande. Wahabismen är mycket renlärig och vill liksom MB gå tillbaka till den ursprungliga islam under Muhammed och de första kaliferna. De sätter därför liksom MB sharia som ett självklart rättesnöre för all mänsklig aktivitet. Som framgår av Ammanbudskapet är detta en inställning, som är helt i linje med mainstream islam.

Efter Andra världskriget uppstod i flera länder som Irak, Syrien och Egypten politiska rörelser med socialistiska och pan-arabiska drag. Nasser, som förordade en arabisk socialism och pan-arabism tog makten 1954 i Egypten och skapade en sekulär regim. Baath-partier med en liknande inriktning fick senare genom revolutioner makten i Irak och Syrien. I samtliga dessa länder utvecklades diktaturer för att upprätthålla den sekulära staten. Detta är givetvis beklagligt men samtidigt i viss mån förståeligt eftersom demokratisk tradition fullständigt saknas i samtliga dessa länder. Många hundra år under islamiska kalifat ersattes efter ett kort kolonialt mellanspel med delvis sekulära diktaturer, som dock alltid måste ta viss hänsyn till islam. Det måste samtidigt erkännas att dessa sekulära diktaturer genomgående gett betydligt mer utrymme för kristna och andra minoriteter än någon islamistisk regim.

I väst har man ofta missbedömt stuationen och de bakomliggande förhållandena. Därför har man alltför ofta inbillat sig att oppositionen mot regimerna varit för demokrati. Detta har förvisso varit sant vad gäller liberala intellektuella kretsar, men den stora majoriteten är bl.a. som följd av hög analfabetism och låg utbildningsnivå lätta offer för moskéernas imamer. Kritiken mot regimerna har därför främst varit att de inte i tillräcklig grad följt och implementerat sharia. Oppositionen verkar i praktiken därför för att återupprätta det islamiska kalifatet i en eller annan form.

Det första exemplet på en sådan utveckling kom 1979 i Iran. Khomeinys islamistiska rörelse lyckades i samarbete med socialistiska och liberala krafter störta shahen. Snart infördes en islamisk republik under sharia och en stark islamisering av samhället påbörjades. De socialister och liberaler som stött revolutionen men motsatte sig utvecklingen fängslades och avrättades i tusental. Resultatet i Iran blev allt annat än demokrati. Det blev och är en förtryckande teokrati där grundläggande mänskliga rättigheter helt saknas. Valen i Iran är rena farsen eftersom det är det religiösa rådet av ayatollor, som bestämmer vilka som får kandidera.

I Turkiet har under senare år Atatürks verk steg för steg rullats tillbaka av den islamistiska rörelsen med ledaren för AKP, Erdogan, i spetsen. Erdogan har ofta kritiserats av militären och av sekulära intellektuella för att bedriva en islamisering av landet. Han har gjort sig känd för kontroversiella uttalanden som då han inför 16000 turkar i Köln sade att turkarna där främst var turkar och att assimilering är en synd. Turkiet har visserligen en någorlunda demokratisk konstitution, men tillämpningen lämnar mycket övrigt att önska vad gäller inte minst mänskliga rättigheter. I det sammanhanget bör påpekas att Turkiet liksom övriga medlemmar av OIC ratificerat Kairodeklarationen, som entydigt uttalar att alla mänskliga rättigheter skall underställas och tolkas enligt sharia.

Iran och större delen av befolkningen i Irak tillhör den islamiska riktningen shia, medan större delen av den muslimska världen tillhör sunni (ca 90 %). Den shia-islam, som tillämpas i Iran, är starkt radikal och fundamentalistisk. Det är uppenbart att denna fundamentalistiska inställning smittat av sig på radikala rörelser inom sunni-islam som Muslimska broderskapet och salafister/wahabister. Denna strävan att vara mest islamisk kan ses som en fortsättning på den mer än tusenåriga rivaliteten mellan sunni och shia. För den som följt utvecklingen är det att tydligt islam starkt radikaliserats i många sunni-dominerande länder sedan slutet av 70-talet.

Det senaste årets utveckling inte minst i Nordafrika pekar entydigt på att radikal islam har fått ett starkt inflytande. I först Tunisien och senare Egypten vann radikala islamistiska partier valen. I Libyen är det mera kaosartat men ledaren för övergångsstyret förkunnade samma dag Khadaffi dödades att landet nu skulle få en konstitution grundad på sharia. Sammantaget tyder detta på en allt annat än demokratisk utveckling. Man måste ständigt hålla i minnet att sharia är en integrerad del av islam och att den inte tillåter några av de centrala rättigheter, som är nödvändiga för verklig demokrati. Ärliga intellektuella med god insikt om Mellanöstern är övertygade om att oppositionen i Syrien drivs av wahabistiska krafter och de befarar det värsta för minoriteter där om regimen faller. Håll i minnet den förföljelse och fördrivning som drabbat kristna i Irak sedan den USA-ledda koalitionen störtade regimen där. Sammantaget är det tyvärr en allt annat än ljus framtid med demokrati, som kan förutses för dessa länder.

Bertil Malmberg

Striden om kulturarvet

Björn Magnusson Staaf, fil dr i arkeologi, har skrivit en artikel på DN-debatt där han argumenterar mot SD:s kultursyn och kulturpolitik. Staaf menar att SD försöker lägga beslag på "vad som är svenskt" och hur vårt land blev "Sverige". Därefter beskriver Magnusson hur tidigare regeringar och det politiska Sverige gjort precis som SD gör nu, använder historien och vårt kultarv för att definiera oss själva. En viktig komponent i detta kulturarv är arkeologin konstaterar sedan Staaf, vilket inte borde förvåna någon. Så här skriver Staaf i sin artikel.

Det finns ingen neutral historia, men alla tolkningar är inte av lika stort intresse. De slutsatser som dras efter analyser av lämningar, miljöer och dokument bygger på rimlighetsantaganden. Den nationalromantiska historiesyn som ligger till grund för SD:s ideologi är alltför endimensionell för att ha trovärdighet i djupare resonemang. Den är lika platt som en till sin yttersta spets driven historiematerialism. 

Det finns ingen neutral historia och alla ideologier tolkar den på sitt sätt, har alltid gjort och kommer alltid att göra. Människor väljer fritt vilken tolkning man vill ansluta sig till och vilken tolkning man tycker är mest trovärdig. Med alla arkeologiska titlar Staff innehar tycker man att han själv borde ta ställning, vilket han noga undviker. 


Det ligger säker något i att SD:s historiesyn är något endimensionell, vilket de övriga partiernas historiesyn också är. Det Staaf gör är att slå in fullständigt vidöppna dörrar. Varken SD eller något annat parti har utgett sig för att vara en intresseorganisation för arkeologi eller historia. Alla partier anammar sin del av vårt gemensamma kulturarv, det är inget konstigt med det, utan är normalt och naturligt. Sedan blir det värre i Staafs artikel.

Om intellektuella sakresonemang varit avgörande faktorer för politisk framgång skulle SD inte sitta i riksdagen. Partiet är emellertid skickligt på att exploatera känslomässiga attityder.

Här märks det att Staaf inte vet vad han pratar om och att han är ute på djupt vatten, trots alla sina fina titlar. Om intellektuella sakresonemang varit avgörande skulle SD vara i ensam majoritet i riksdagen. Vår massinvandringspolitik är vansinnig enligt alla logiska principer och argument. Den är inte ens human eller hjälper speciellt många. De övriga partierna undviker debatt med SD just för att de logiska argumenten gynnar SD. Det är de övriga partierna som kör med känsloargument som "människosyn" och "allas lika värde". Så här skriver Magnusson i slutet av sin artikel.

Vi måste i framtiden fokusera mindre på frågor kring vilka ”de” är, och i stället koncentrera oss mer på vad som ryms inom begreppet ”vi”. Hur vi tar oss an kulturarvet, historien och arkeologin är därför en central framtidsfråga.

Det är i grova drag även SD:s politik och syn i frågan. SD har aldrig fokuserat på vilka "de" är förutom i fallet med en doktrin som allvarligt påverkar vårt samhälle i negativ riktning. Magnusson har skrivit under sin artikel med ett nära nog oändligt antal fina titlar, ändå vet han inte vad SD står för och han har tydligen slukat och låtet sig påverkats av den infantilaste propagandan. Fina titlar och en högt uppsatt position motverkar tydligen inte att man kan motstå propaganda och i stället tänka själv. Det enda motmedlet mot massiv men infantil propaganda är tydligen rätt uppfostran från unga år samt kontakt med verkligheten. 

Länk DN

Nej till ändring av statsskicket

Ur en ren ideologisk synpunkt är en vald president att föredraga framför en kungatron som går i arv. Nu är ren ideologi och praktik inte alltid samma sak. Vi har det statskick vi har och vår demokratiska status är inte på något sätt beroende av kungahuset eller ämbetet i sig. Vårt land skulle inte automatiskt bli mer demokratiskt för att vi gick från monarki till republik. Ändrade vi vårt statskick skulle inte det innebära att Sverigedemokraterna skulle bli mer jämlikt behandlade av våra medier, det skulle inte per automatik innebära att SD fick hyra lokaler som de andra partierna eller köpa reklamplats i våra stora tidningar. Om vi ändrade vårt statskick skulle inte det innebära att Åkesson fick deltaga i de oerhört viktiga partiledardebatterna som nu väntar inför valet. Tvärtom kan en debatt om statsskicket dölja de demokratiska problem vi för närvarande har i vårt land.

Redan innan vårt land bildades med namnet ”Sverige” så hade vi kungar, folkkungar som valdes av fria män i ett fritt land. Egentligen ”dömdes” man till kung, att bli kung sågs per automatik inte som något man eftersträvade. Ansvaret var tungt och om tillräckligt många blev tillräckligt missnöjda kunde man avsättas genom att huvudet skildes från övriga kroppen med ett tungt och rejält vikingasvärd. Dagens riksdagsmän skulle antagligen inte ens kunna lyfta ett sådant svärd från marken upp till huvudhöjd.

Med tiden blev götarna kristna, svearna stretade emot så gott de kunde med sina folkkungar och sin blinda tro på Oden och Tor. Slutligen vann Birger Jarl över de sista hedniska folkkungarna och Sverige bildades som de nu ser ut, ungefär. Stockholm grundades för att slutgiltigt besegla de upproriska svearnas öde. Med kristendomen valdes inte längre kungarna utan ämbetet gick i arv och konungen såg som guds ställföreträdare på jorden. Om inte annat så är vårt statskick en länk till vår historia och vårt ursprung, visserligen en historia besudlad av mycket blod, svek och förräderi, men i alla fall vår historia.

På Newsmill skriver Carl Johan Ljungberg, Carin Stenström och Maare Tamm, (alla från något som kallas Claphaminstitutet, vilket jag aldrig hört talas om förut) att Monarkin enar i ett mångkulturellt samhälle. Det är i så fall ett mycket svagt kitt, det är säkert inte en starkare sammanhållande kraft än t.ex. socialbidragen. Klyftorna i vårt samhälle blir större och större. Klyftan mellan invånarna i våra etniska enklaver och övrig befolkning växer, klyftan mellan det politiska och mediala etablissemanget och folket växer också hela tiden. Att ändra statskick är dock ingen lösning på dessa ökande klyftor.

Länk DN bröllopet

Länk SvD bröllopet

Länk Newsmill

Ingen politisering av våra vetenskaper tack

Riksdagen har röstat igenom att det gamla Ottomanska riket begick ett folkmord på främst armenier i början av 1900-talet. I själva sakfrågan finns det inte mycket att anföra mot beslutet. Det finns t.o.m. ögonvittnesskildringar från svenska missionärer av folkmordet. En rimlig siffra som sansade bedömare brukar hävda är att ungefär 1,3 miljoner armenier avrättades. Vad som inte framkommer lika ofta är att 200,000 kristna armenier tvingades konvertera till islam. Dessutom var det delvis ett religionskrig mellan kristendomen och islam, där det alltså var muslimerna som gjorde sig skyldiga till folkmordet. En annan orsak till att massakrerna kunde genomföras var att det gamla Ottomanska samhället var ett segregerat samhälle.

Det råder inget tvivel om att riksdagen har rätt i sakfrågan denna gång, men det beror mest på ren tur. Frågan är, precis som Bildt påtalar, om riksdagen skall rösta om historien. För det första så är det inte precis de mest intelligenta och bäst utbildade medborgare som sitter i vår riksdag. Det är knappast lämpligt att just våra riksdagsmän skall rösta om hur historien skall se ut. Den som tror att riksdagen skulle rösta objektivt i alla historiska frågor är nog mer naiv än vad som är lämpligt. Det som blev rätt denna gång löper mycket stor risk att bli fel nästa gång våra historiskt inkompetenta riksdagsmän skall rösta.

För det andra så är det historiker som skall sköta historiebeskrivningen, inte politiker. Vi såg att Södertörns Högskola skall tillsätta en rektor, Moira von Right, som har för vana att t.o.m. politisera matematiken och fysiken. Von Right tycker att fysikundervisningen i våra skolor bedrivs enligt typiskt manlig könsmaktsordning, hon vill ha mer kvinnligt känsloperspektiv på atomernas rörelser och elektriska magnetfält. Skulle riksdagen rösta om t.ex. matematiken skulle kanske inte 4 + 4 bli åtta, det skulle bli 9 p.g.a. vissa mänskliga synergieffekter.

Politiker är direkt olämpliga att rösta om hur ämnen och vetenskaper skall utformas och se ut. Politiker tar alltid politisk hänsyn och de tillhör som sagt inte gräddan av vår intelligentia. En positiv effekt av hela denna historia kan dock bli att ett Turkiskt EU-medlemsskap ligger ännu längre bort, något som Bildt förnekar i SvD, så här står det.

Han tror däremot inte att beslutet kommer att påverka Turkiets eventuella medlemskap i EU.
– Där har vi en mycket bred enighet i riksdagen, säger han.

Självklart finns det en bred enighet mellan blockgränserna även här, det föreligger en bred enighet i alla viktiga frågor. Om det inte vore för partialternativ som just nu finns utanför riksdagen skulle man faktiskt på allvar börja fundera på varför man skulle rösta överhuvudtaget. Låt oss hoppas att detta riksdagsbeslut ändå har fört det goda med sig att Turkiets medlemskap ligger ännu längre bort än innan omröstningen.

Länk DN

Länk SvD

Länk SvD Bildt

Länk Blogg om von Right

Ny bra blogg

Stellan Bojerud har börjat skriva på sin egen blogg vilket förtjänar att uppmärksammas. Bojeruds blogg heter Mopsen's Blogg. Bojerud är en känd militärhistoriker och han har tidigare varit med i Moderata samlingspartiet under många år. Numera sitter Bojerud med i SD:s partistyrelse.
Bojerud väckte också uppmärksamhet i systemkritiska kretsar när hans redan färdigskrivna och beställda artiklar refuserades av Militärhistorisk tidsskrift, som orsak nämndes han engagemang i SD. Jag är sedan länge prenumerant på  "Allt om historia" och jag var inställd på att även prenumerera på Militärhistoriska tidsskrift. Jag tvingades självklart tacka nej till alla de erbjudanden om en prenumeration på Militärhistorisk tidsskrift som kom. Det är ju omöjligt för mig att prenumerera på en tidsskrift som aktivt tagit politisk ställning för de etablerade nuvarande riksdagspartierna.

Bra artikel om diskrimineringshysterin

Jättebra artikel om den diskrimineringshysteri vi förnärvarande har i vårt land i SvD av Håkan Eriksson och Jacob Rennerfelt. Denna diskrimineringshysteri är  representerat av Katri Linna i väldigt hög grad. Snart är det ingen som tar denna Linna på allvar. Nu har Linna kastat sig över samefrågan och hon ser de djupaste orättvisor naturligtvis. Så här svarar författarna på Linnas utspel.

Samtidigt måste den historieskrivning som Linna och Larsson gör ifrågasättas. De ser samerna som offer för kolonisation, men är det inte snarare så att samerna över tid vunnit på koloniseringen? Istället för en tillvaro som naturfolk, dömt till evig renskötsel har samerna fått ta del av frihet, jämlikhet, demokrati och ekonomsikt välstånd. Det är svårt att se hur samerna skulle ha förlorat på att vara svenskar. Att Sametingets styrelseordförande vill ha ökade anslag till det egna särintresset – för det är naturligtvis pengar det handlar om och inte några gamla kranier – är förståeligt. Samernas företrädare skiljer inte ut från andra särintressen i det avseendet.

Den salvan från författarna tror jag inte  Linna kan returnera. Mycket bra skrivet och naturligtvis är det sanningen. Ingen same vill vara utan varken helikoptrar eller snöskotrar. Hur samebyarna har råd med helikopter är förresten en gåta för mig, inte ens de rikaste i vårt samhälle i övrigt brukar hålla sig med helikopter. Hur mycket skall dagens befolkning betala för gångna tiders kränkningar?

Länk SvD

Bilder från en svunnen tid

Jag kan inte hjälpa att jag frossar i Lars Epsteins Stockholmsartiklar och de bilder han presenterar. Det är ofta nya bilder som han själv tagit som han visat tillsammans med bilder från en annan tid. Den artikel han nu skrivit om det gamla Klara är verkligen intressant.

Gamla Klara var det gamla Stockholm, en stadsdel med förnimmelser om en annan tid och en annan stad. Gamla Klara var även bohemernas stadsdel, där hängde Nils Ferlin med andra mer eller mindre bohemiska skribenter i stadsdelens ruffiga kaféer. Jag har sett gamla Klara i svartvita filmer, även med Ferlin i en av rollerna faktiskt. Stadsdelen utövar en märklig och nästan mystisk lockelse på mig, säkert något en psykolog borde ta en titt på. Det är ju så att allt inte har blivit bättre med åren. Stockholm har mist mycket av sin charm och värme, något som även artisten Orup lagt märke till och även skrivit en sång om.

Vi skall inte romantisera för mycket. När människor som uppnått mogen ålder ser tillbaka så tenderar forna tider att framstå i ett rosa skimmer, så är det. Gamla Klara var till viss del fallfärdig, det var nödvändigt att riva en hel del av de gamla fallfärdiga byggnaderna. Men den totalskövling av kvarteret som socialdemokraterna Joakim Garpe och Hjalmar Mehr satte i verket har jämförts i förstörelse med bombningarna av Warszawa under 2a världskriget. Den nya bebyggelse som uppfördes efter den närmast patologiska rivningen var så otrivsam och så människofientlig att den borde vunnit pris för just detta.

Nu har politiska broilers i de olika ungdomsförbunden med ungdomlig kaxighet börjat tala om Stockholms ”skyline” och att göra om Stockholm till en världsmetropol. Det var kanske det Mehr och Garpe drömde om också, med förfärande resultat. Låt oss acceptera vår stad som den är, huvudstad i ett välmående, glest befolkat och lagom stort land. De som bedåras av New Yorks skyline och myllrande människomassor kan flytta dit. Själv vill jag bevara den gamla känslan i vår stad, en känsla som till stor del är borta för alltid tyvärr.

Som kuriosa kan jag nämna att jag i min ungdom träffat Epstein några gånger (han har säkert glömt det så min anonymitet på bloggen är inte hotad). Lasse var en trevlig och rätt ödmjuk kille som faktiskt utbildade sig till journalist. Enligt honom själv så tröttnade han på att varje dag ringa till Mats Hult (någon som kommer ihåg honom?) för att kolla fakta och uttalanden så han sadlade om till fotograf, något han sannolikt aldrig ångrat. Läs gärna Epsteins artikel om det Gamla Klara och titta på bilderna, det är de värda tycker jag.

Länk DN

En liten historielektion

Det inte filmen säger är att Birger Jarl stred för kristendomen och folkkungarna för hedendomen. Efter Birger Jarls seger vid Herrevadsbro så anlade Birger för säkerhets skull en stad för att skära av hedningarnas handelsvägar. Birger Jarl lät importera tyska handelsmän för att helt underkuva folkkungarna. Stadens som Birger Jarl lät uppföra kom att heta Stockholm.

Verklighetens folk

Efter att Göran Hägglund gått ut och kritiserat kulturetablissemanget för att ha fjärmat sig från ”verklighetens folk” så har detta etablissemang gått ut och visat upp ett fullständigt oförstående ansiktsuttryck. Hägglund har förklarats som mindre vetande och att svamla i största allmänhet. Hägglund har fått det svårt med sitt försvar eftersom han måste balansera för att inte själv bli alltför inkorrekt, han tillhör ju själv ett etablissemang, nämligen det politiska.

En artikel som jag fått E-postad till mig visar klart vad som i alla fall INTE är ”verklighetens folk”. Det är en artikel om arkeologi i tidningen Forskning & Framsteg. En kvinnlig arkeolog intervjuas och även hon kritiserar den ovetenskapliga tendens som uppstår när etablissemanget anstränger sig till det yttersta för att vara korrekt. Så här står det i artikeln.

Det är den traditionella arkeologin som Kerstin Lidén slår vakt om - att analysera fynden, vilket de nya teknikerna ger så stora möjligheter till. Men arkeologin har förändrats radikalt de senaste femton åren. Riksantikvarieämbetet kritiseras för att montera ner kompetensen om runor, och gör föga historiskt underbyggda utställningar, som den häromåret om Vik-Inga Muhamed, en muslimsk, kvinnlig viking. Syftet var att demokratisera och göra kulturarvet mångkulturellt och genuskorrekt. Och Historiska museet har fått massiv kritik för att försumma samlingarna till förmån för allmänna konstinstallationer som den uppmärksammade Snövit och sanningens vansinne år 2004.  

Ja, tydligare kan det knappast bli, en kvinnlig muslimsk viking, så smart av Riksantikvarieämbetet. Att framställa en viking som kvinnlig muslim bryter utan tvivel mot en del invanda föreställningar, men är knappast vetenskapligt korrekt. Man kan knappast komma längre från ”verkligheten” än att framställa denna låtsasviking och gemene man gör utan tvivel en min av äkta avsmak inför detta försök att införa någon slags multikultiperspektiv i historien. Arkeologen Kerstin Lidén känner dock att hon måste försvara det mångkulturella samhället fast hon var tvungen att ta avstånd från de värsta avarterna av propaganda. Så här säger hon i intervjun.

Det är helt felaktigt att framställa dagens mångkulturella samhälle som avvikande, som ett problem som måste hanteras. Förhistorien har alltid varit mångkulturell. Det kan man använda information från vikingatiden för att visa.

Dagens mångkulturella samhälle är ett problem som måste hanteras, jag tror inte Lidén frivilligt flyttar till Rosengård eller Fittja. Dagens mångkulturella samhälle är avvikande och det har växt fram på konstlad väg med en medveten politik, dessutom utan folkligt stöd. Ja, vikingatiden var i viss mån mångkulturell, vikingar handlade med ryssar, det blir i alla fall två kulturer som kanske inte stod så långt ifrån varandra. Att jämföra det med dagens mångkultur är inget annat än löjligt.

Att framställa en viking som muslimsk kvinna och påstå att dagens mångkultur i Sverige är samma sak som att svenskar handlade med ryssar på järnåldern är något som ”verklighetens folk” aldrig skulle göra, det är bara den kulturella och mediala eliten som skulle få för sig sådana vansinniga saker. Detta är bara ett exempel på hur långt avståndet är mellan den kulturella och politiska eliten och det som efter Hägglunds utspel populärtkallas ”verklighetens folk”.

Länk Forskning & Framsteg

Hiphop...NOT!

Det var en del prat om hiphop innan på bloggen. Detta är INTE hiphop, men min musik. När jag ser filmen tänker jag på ett av historiens absolut viktigaste slag, slaget vid Teutoburgerskogen. Det var där germanerna slog romarna i grunden så de psykologiskt aldrig riktigt hämtade sig. Det var där germanerna hindrade romarna från att sprida sig längre norrut och de blev istället tillbakapressade, mest av psykologiska orsaker. Att romarna knäcktes mentalt berodde mycket på att de förlorade tre hela legioner på det mest grymma och brutala sätt, de blev slaktade skoningslöst i ett av historiens grymmaste slag. Knappt någon romare kom från slaget med livet i behåll, men drabbningen har påverkat hela vår germanska historia. Jag vet dock inte om filmbilderna kommer från slaget vid Teutoburgerskogen, men jag hoppas verkligen det, någon MÅSTE göra en film om slaget, allt annat är brottsligt.

Vargen – Fiende eller vän?

Det var inte länge sedan jag besökte Skansen. Det var ganska lätt att konstatera vilket djur som röner mest intresse bland besökarna. Det är utan tvivel vargarna, detta trots att man nästan aldrig får se dem på Skansen. Vargen är det djur som väcker mest känslor hos oss människor, antingen kärlek eller hat. Jag brukar roa mig med att testa människors uppfattning om vargen när jag vill veta mer om någon person, inställningen till vargen skvallrar nämligen en del om personen i frågan. Det tråkiga är att vargdebatten innehåller så många myter och falska antaganden. Det är nästan jämförbart med immigrationsdebatten när det gäller osaklighet och falska påståenden.

Lite bakgrundsfakta

Vargen kom till Sverige efter senaste istiden och var här före människan. Vargen, räven och människan har funnits på hela norra halvklotet och är de landdjur som har störst utbredning i världen. De tidiga folken som levde på jakt här i norden kände vördnad inför vargen som den skicklige jägaren, men med boskapsskötseln förändrades synen till att den var glupsk, falsk och farlig.

I landskapslagarna från 1200-talet står det om skottpengar på varg, men ända in på 1600-talet var vargen vanlig i Europa. På Linnés tid hade jakten satt sina spår och vargen var sällsynt, men tiden därefter var landet präglat av krig och hungerår och det gjorde att trycket på vargen minskade. Folk hade annat att göra än att jaga varg. Vargarna kunde öka och under 1800-talet ledde det till stora konflikter kring tamboskap som blev rivna och vargen bekämpades med bössa och giftet stryknin. Förföljelsen ledde till att vargarna nästan försvann helt, redan vid början av 1900-talet var de bortträngda från hela Sverige utom längst i norr. 1965 fridlystes vargen, men det var för sent. Några år senare var vargen helt borta både i Sverige och i Norge.

Vargen idag

På 1980-talet invandrade några vargar från Finland av en slump och vargen började etablera sig i Sverige igen. I dag har vi en fast vargstam i Mellansverige på ungefär 150 djur. De senaste inventeringarna har visat att vargstammen vuxit så att det nu finns ca 20 föryngringar eller ca 200 vargar i Sverige och Norge, varav de allra flesta i Sverige. Därmed är riksdagens etappmål för vargstammen uppnått.

Gamla föreställningar lever kvar uppseendeväckande mycket i dagens upplysta samhälle. En sådan myt är vargens farlighet. Det finns inga säkra uppgifter om att vargar dödat människor i Sverige de senaste 300 åren, med ett enda undantag: Gysingevargen 1820. Men den var uppfödd i fångenskap och van att förknippa människor med mat.

Jägare pratar ofta om hur deras hundar blir angripna och dödade av varg. Så här ser fakta ut. Vi har 150 vargar i vårt land i dag, samtidigt har vi ungefär 200,000 jakthundar. Från år 2000 till år 2005 så skadades eller dödades det 7508 hundar i landet. Av dessa var trafiken skyldig i 7252 fall, vådaskott, ofta från den egna hundägaren var skyldig i 135 fall, skador eller dödsfall p.g.a. rovdjursattacker förekom i 78 fall, skador p.g.a. andra djur än rovdjur stod för 43 fall. Läs gärna denna statistik en gång till. Statistiken kommer inte från någon vargälskare från Skansen utan från Agria djurförsäkringar.

Under 2005 undersökte man tamdjursattacker. Man kom fram till att drygt hälften av alla attacker gjordes av hundar och inte vargar. Ofta förekom stora rubriker i tidningarna om en vargattack. Lite senare konstaterades det att attacken ofta hade utförts av hundar. Tyvärr blev ofta den senare upptäckten inte föremål för några rubriker i tidningarna. Människor hade alltså kvar uppfattningen att attacken var utförd av varg och inte av hund som det senare konstaterades.

Det pågår en civil olydnad i sensationell omfattning när det gäller vargen och de jaktlagar vi har. Brottsförebyggande rådet (Brå) presenterade en rapport om illegal rovdjursjakt i höstas. Den visade på en "civil olydnad i närmast sensationell omfattning" och spårade flera faktorer bakom attityden: rovdjuren ses som konkurrenter om jaktbart vilt, ett hot mot livsstilen och symboler för en centralmakt man inte vill kännas vid. Det är fullständigt oacceptabelt att de jaktlagar vi har kan brytas och ignoreras i den omfattning som sker när det gäller tjyvjakt på varg. Om vissa grupper kan tillåtas att bryta mot de lagar vi har på ett område, så minskar motivationen att följa andra lagar för övrig befolkning.

Vargen finns i våra sagor och berättelser. Vargen finns i vår historia och kultur, den ÄR en del av vår kultur. Att förgöra vargen är att förgöra en viktig del av vår egen kultur och historia. Samtidigt visar varghatet på människans sämsta egenskaper. Den visar på närighet, egoism och intolerans.

Pakten Tyskland - Sovjet -39

Det har talats om Sovjetunionens pakt med Hitler många gånger i olika diskussionsgrupper, bloggar mm. Den har fått proportioner den inte förtjänar då det slöts massvis med avtal under mellankrigstiden, samtliga dessa avtal hade karaktären av taktiska avtal och ingick i ett slugt spel mellan staterna. Dessutom förekommer en ganska aktiv historierevision som inte vilar på faktiska grunder. Den politiska inriktning som för tillfället sitter på makten och medierna kan sällan motstå frestelsen att göra om verkligheten en smula, så att den mer passar den egna politiska agendan. Många av de stater som slöt avtal med varandra var sedermera i krig med varandra.

Tyskland lämnade Polen efter första världskriget, ett resultat av detta var att inom polens gränser fanns det både ukrainare och tyskar, både Tyskland och Sovjet var mycket missnöjda med polens gränsdragning, I det s.k. Rigafördraget 1921 utvidgade Polen sin gräns ytterliga vilket gjorde Sovjet ursinnigt. 1921 skrev så Polen en pakt ihop med Frankrike, i detta läge var faktiskt Tyskland militärt underlägset Polen, detta som en följd av första världskriget och de avtal som Tyskland tvingades följa.

I ren desperation tog då tyskarna kontakt med ryssarna, detta för att bilda en motvikt mot det då relativt starka Polen. Detta var alltså INNAN Hitlers tid. Så 1922 slöts "Rapallofördraget". Det innebar militärt samarbete riktat mot Polen som ju båda stater hade ett horn i sidan till. Så tog då Hitler makten, han skrev en tid efter sitt maktövertagande sin andra bok, som utkom 1928. I denna bok framstår det helt klart att Sovjet, (bolsjevikerna, som han uttryckte det), var tysklands fiende nr1. Han ville göra Polen till en allierad i kriget mot Sovjet, samt glömma gamla gränstvister. Han ville handla tvärt emot vad de gamla Preussen gjorde.

Upprepade gånger vädjade den nye rikskanslern till polackerna om att göra upp de gamla gränstvisterna i godo. Så 1934 kunde en förbluffad omvärld konstatera att Tyskland och Polen skrev på en non-aggressionspakt. I pakten ingick t.o.m. att det skulle tillsättas kommissioner som skulle gå igenom de båda ländernas skolböcker, samt rensa ut sådant som kunde så hat mellan de båda folken. Omvärlden började betrakta Polen och Tyskland som bundsförvanter.

Under 1938 började dock gränstvister återigen dyka upp mellan Tyskland och Polen. Ribbentrop krävde bl.a. att Danzig skulle återlämnas till tyskarna. Den polske utrikesministern Beck vägrade. Det skall sägas att vid denna tid så var polens självförtroende högre än dess militära förmåga, de hade inte riktigt hängt med i tysklans militära upprustning. Dessutom var de oroliga att bli för hårt knutna till det i omvärlden misstänkliggjorda Tyskland. Under dessa sista år innan kriget bryter ut så ökade trakasserierna i Polen mot såväl judar, tyskar som ukrainare. En urladdning synes oundviklig. I slutet av 39 skrev så Chamberlain på en garantipakt med Polen. Om landet blev utsatt för angrepp skulle England stå på Polens sida, detta gav Polen en farlig känsla av trygghet. Samtidigt som det definitivt skrotade Hitlers planer på en angreppspakt mot Sovjet.

England hade också börjat förhandla med Sovjet om en s.k. säkerhetspakt, men p.g.a. att engelskmännen hyste ett visst förakt för bolsjevikerna så gick förhandlingarna mycket trögt. I detta läge gjorde Hitler en framstöt och skickade Ribbentrop till Moskva samt slöt en "icke angreppspakt". Detta satte naturligtvis punkt för Engelskmännens förhandlingar. I denna icke angreppspakt ingick i förtäckta ordalag att de två nationerna skulle dela på Polen. Det var egentligen vad hela pakten gick ut på då de båda nationerna under en lång tid legat i tvist med Polen. Många bedömare menar också att Hitler lurade Sovjet, (vilket de bevisligen gjorde), och lättare kunde genomgöra sina expansionistiska planer för det tusenåriga kriget. Ryssarna kände hela tiden hotet från Tyskland och ville vinna tid för att rusta upp sitt försvar.

Det är i detta sammanhang man skall se Tysklands och Sovjets pakt som det otaliga gånger hänvisas till. Ofta har pakten antagit helt orimliga proportioner i historiebeskrivningar. Man bör snarast anklaga Stalin för att vilja lägga under sig halva Polen, än för denna rakt igenom taktiska pakt med Tyskland, som ALLA visste skulle spricka ganska snart.

Faktauppgifter: Lars Ericson, Folke Schimanski, Birgitta Kurtén-Lindberg, Harrison E. Salisbury
Böcker: ”Andra världskriget”, Lars Ericson. ”Östfronten”, Harrison E. Salisbury

Guidad fornlämningstur

Vi planerar en guidad fornlämningstur runt Stockholm den 24 på maj. Samling kl 10, plats meddelas senare men det blir i Södertörn. Intresserade kan höra av sig via mail till mig. Guide blir Andreas, han har arbetat som arkeolog och är mycket kunnig. Det kommer att bli en intressant söndag, just när sommaren är som finast.

Mail