Fredrik Malm har hållit ett föredrag

Ja på Pridefestivalen har Malm hållit ett föredrag om Sd. Föredraget ligger inte ute på nätet men en sammanfattning finns HÄR på något som kallas QX. Malm säger bl.a. så här.

Vi ska vara medvetna om att det är ett öppet rasistiskt parti som kanske är på väg in i riksdagen.

Malm vet tydligen mer än mig om detta parti. På vilket sätt är Sd rasistisk Malm? Du bara kommer med ett påstående, utan att underbygga ditt påstående på minsta vis. Var snäll och peka på var i partiprogrammet det rasistiska finns Malm. Vidare säger Malm så här.

Visserligen är islamofobin i SD mer utbredd än homofobin och syns mer i deras politik utåt, men homofobin finns ofta mer internt i partiet.

Malm måste ha en examen som psykiatriker med fobier som specialitet, så många fobier. Gillar man inte kritik mot den förda politiken så drar man helt enkelt till med en fobi. Gillar du inte Sveriges flyktingpolitik så är du vips en xenofob, har du synpunkter på att samhället backar för mycket för imamer med understöd av den socialdemokratiska broderskapsrörelsen så är du vips en islamofob. Detta är ord som inte ens fanns för tio år sedan, jag hörde dem aldrig i alla fall. Hur har alla dessa fobier uppstått? Har fullt friska människor som för tio femton år sedan var fullt psykiskt friska fått en massa fobier? Är det inte läkare och psykiatriker som skall ställa psykiatriska diagnoser? Fobier är nämligen en psykisk sjukdom och hör till facket psykiatri. Det borde i princip vara åtalbart för offentliga personer att svänga sig och anklaga folk hur som helst med psykiatriska diagnoser.

Länk Malm

Stolthet och fördom – ur ett annat perspektiv

Ledaren på DN i dag klappar sig på bröstet hur långt vi kommit i Sverige jämfört med det stenåldersmässiga Ryssland när det gäller tolerans och öppenhet för avvikande grupper. Nu finns det dock människor i Sverige som inte blir bemötta med samma tolerans som ledarredaktionen så målande beskriver. Vi saxar lite citerad text från ledaren och funderar lite längre än vad ledarredaktionen gjort i sin självgodhet. Först står det så här.

Men fortfarande krävs åratal av arbete för att Ryssland ska komma i närheten av Sveriges toleranta klimat.

Ja det stämmer när det gäller sexuellt avvikande beteende (eller vad vi skall kalla det för, homosexualitet räknas väl inte längre som ett avvikande beteende). Men när det gäller människor som är nationalister på något sätt råder det motsatta förhållandet. Det krävs åratal av arbete för att Sverige skall komma i närheten av Rysslands toleranta klimat när det gäller nationalism. Vidare står det om hatbrottslagstiftningen.

Ett av de mest akuta problemen för Rysslands hbt-rörelse är det faktum att sexuell läggning, till skillnad från etnicitet och religion, inte är inkluderat i lagen om hatbrott. Det innebär att ingen kan dömas för hatbrott mot homo-, bi- eller transpersoner, som därmed lever utan rättsligt skydd. För att en lagförändring ska kunna drivas igenom krävs så genomgripande förändringar i det ryska samhället att det kan ta åratal att genomföra.

"Lever utan rättsligt skydd"? Då tror jag vi får göra ett litet tankeexperiment. Tänk er att de tre gärningsmännen som oprovocerat knivskar en man i Tantolunden skulle ha gjort samma sak i Ryssland och blivit gripna. Tänk er ungefär vilket straff dessa gärningsmän skulle ha erhållit i Ryssland, och nu mina kära läsare, skall ni förstås tänka er det "humana" straff dessa "pojkar" som de benämns i tidningarna, kommer att få i Sverige. Ja, de döms för hatbrott i Sverige, dessutom för fel hatbrott, de hatade svenskar i första hand och inte homosexuella, men straffet skulle ändå ha blivit betydligt hårdare i Ryssland. Men vi kan ändå klappa oss för bröstet och säga "titta, vi dömde dem för hatbrott också". Att sedan straffet kommer att bli nästintill löjeväckande i alla fall är inget som ledarredaktionen nämner naturligtvis.

Det finns kritiker inom Sverige av den svenska hatbrottslagstiftningen också. Jag bland annat tycker att ALLA våldsbrott skall dömas hårdare, speciellt när det handlar om oprovocerat våld, vilket nästan alla s.k. "hatbrott" skulle betecknas som. Om några ungdomar är på dåligt humör och helt oprovocerat slår ned en heterosexuell man i en korvkö på småtimmarna så ser inte jag några förmildrande omständigheter. I dag skulle alltså ungdomarna dömas något hårdare om mannen råkade vara homosexuell, fast det egentligen inte spelade någon roll för ungdomarna som utförde gärningen, de ville bara se blod, kvittar vilket blod.

Jag delade flygblad med några likasinnade för några veckor sedan. En kvinna som var med mig blev hotad med fysiskt våld av några unga vältränade ungdomar p.g.a. det systemkritiska budskap som flygbladen innehöll. Det var ju dock ingen idé att polisanmäla, det var ju inget hatbrott. Det är alltså inte själva hatet i sig som bedöms hårdare, utan att det riktas mot vissa grupper. Allt våld och hot mot oss som inte tillhör någon av dessa grupper bedöms alltså mildare. Nu blir ju straffen relativt milda i detta land i vilket fall, men ändå, något sjukt är det med hela resonemanget om hatbrott. Om inte annat så visar det grova överfallet i Tantolunden hur fel det kan bli. Vem hatar egentligen vad? Byt ut hatbrottslagstiftningen med en lag om oprovocerat våld. Nästan alla hatbrott skulle ändå falla inom denna nya lagstiftning, samt en del andra brott också.

Länk DN

Gärningsmännen från Tantolunden gripna

Jag skrev tidigare om det råa oprovocerade överfallet i Tantolunden mot två män. Detta överfall präglades av hat inte bara mot homosexuella utan även mot svenskar i allmänhet. Media har inte gett några ytterligare upplysningar i fallet förrän nu då gärningsmännen blivit gripna. Media med anställda journalister har oerhört mycket större resurser än vi privata bloggare, ändå väljer de att inte kasta ljus över det som många undrar över just nu. Hur var det med hatbrottet egentligen och vilka var det gärningsmännen hatade?

Media måste ta ett större demokratiskt ansvar och ge svar på de frågor som många nu ställer. De skall ge opartiska objektiva svar och ge oss läsare sanningen hur den än ser ut.

Som avslutning vill jag säga att det ändå är mycket glädjande att gärningsmännen är gripna. En eloge till polisen för detta i alla fall.

UPPDATERING:

Jag har fått uppgifter om gärningsmännen identitet nu. Två är från Afghanistan, en av dessa är Afghansk medborgare, den andre är svensk medborgare. En av gärningsmännen är bördig från Turkiet, eller har föräldrar som är därifrån.

Jag väljer till skillnad från en del andra bloggare, efter moget övervägande, att inte gå ut med namnen. Det tjänar inget egentligt syfte vad jag kan se. Det viktiga är medias mörkläggning och vinkling av fakta som lämnats till dem av offren. De har gjort ett hatbrott mot både svenskar och homosexuella till enbart ett hatbrott mot homosexuella. Där det viktigaste motivet var just att de var svenskar.


Länk SvD

Länk DN

Ett tack till en lärare

Har precis läst Göran Häggs bok "Välfärdsåren". Hägg har arbetat som lärare och har på nära håll följt den svenska skolutvecklingen. Det har varit projekt och nya pedagogiker som kommit och gått. Så här skriver Hägg om LGR69 som antogs av riksdagen 1967.

När rättvisetänkandet var över kunde Ragnar Edenmans idéer om lycka och medborgaranda istället för kunskap och lika chanser få fullt genomslag. Det främsta uttrycket för hans antiintellektuella ideologi blev den nya läroplanen för grundskolan LGr69, som han vid sin avgång 1967 lämnade i arv och som antogs av riksdagen 1969. I inledningen kastades målen om så att skolan främst skulle arbeta med personlighetsutveckling >samt därvid meddela eleverna kunskaper och färdigheter< Läxor förbjöds. Betygen inskränktes till de sista åren. Ett par veckotimmar gavs åt "fritt valt arbete" som kunde bestå av precis vadsomhelst. Kursplanerna i olika ämnen flyttades till särskilda bilagor och ambitionerna sänktes kraftigt samtidigt som alla skrivningar blev mycket vaga. Den nya utbildningsministern Olof Palme ägnade skolans detaljproblem förstrött intresse, övertygad om att experterna visste vad de gjorde medan han ägnade sig åt större samhällsfrågor.
Istället för demokrati genom kunskaper och lika chanser skulle skolan nu skapa demokrati genom medborgaranda. Den som förfäktade kunskapers värde stämplades omedelbart som fiende till demokrati och jämlikhet. All modepedagogik ansågs då jag gick lärarhögskolan 1969-70 ingå i det demokratiska projektet. På något sätt var övningar i konsten att titta på TV mer demokratiskt än läsning av böcker. I svenskan härskade >praktiska färdigheter> som att fylla i postens avier eller läsa telefonkatalogen, trots att människor klarat sig ditintills utan utbildning på området. Det är faktiskt en kuslig upplevelse att i dag läsa igenom tidens allenarådande läromedel (termen "bok" hade i princip förbjudits i skolan) i svenska för grundskolans högstadium, Svenskserien av Fröroth-Husén-Starrsjö och inse att man som lärare utan att protestera utsatt barn för denna själsdödande parodi på undervisning.
I engelskan skulle vi utöva direktmetoden, som utformats av engelskmannen Harold E. Palmer i Japan 1925. Läraren skrek en fras åt elevgruppen som utan att förstå dels imiterade, dels i kör skrek fram inlärda svar varigenom man efter hand skulle identifiera begrepp och bli medveten om grammatiska egenheter. Något mer auktoritärt är svårt att tänka sig. Frånsett att det alls fungerade. Men det var enligt våra handledare reaktionärt och antidemokratiskt att inte tro på den. I början av 70-talet gjorde engelskprofessorn Alvar Ellegård en modig insats genom att i artiklar i Dagens Nyheter angripa metoden och få den avskaffad. Demokratin överlevde förlusten.

Något liknande gäller den med LGr69 införda mängdläran eller "nya mattematiken". Den avsatte 70-talets mest beryktade läromedel "Hej mattematik 1970". Även denna metod ansågs på något gåtfullt sätt stå i förbindelse med demokratiprojektet. Varken elever, föräldrar eller lärare tycks ha förstått vad det gick ut på. Matematikkunskaperna sjönk. Olof Palme hade stött experternas krav på dess införande. Men det blev också han som 1974 i ett intervjusvar lastade mängdläran för problemen och därmed påskyndade dess avskaffande.

Matematik och engelska är mätbara ämnen, där misslyckande snabbt syns. "Avnämarna" i näringslivet reagerade mot sämre kunskaper, vad än den officiella ideologin förkunnade. På det viset räddades tillsvidare, frånsett en kort katastrofperiod kring 1970, den eminenta svenska massundervisningen i språk som varit till en sådan nytta både för näringslivets expansion i världen och, som sagt, för den svenska popmusikexporten med ABBA i spetsen. Med mjukare ämnen som svenska och historia, samhällskunskap och biologi var det värre. Här kunde nästan vadsomhelst hända utan att någon brydde sig om det.

Det var ett långt citat från Häggs bok "Välfärdsåren", men texten är så bra så jag var tvungen att lägga in detta långa citat. Hägg beskriver utomordentligt väl den tidsanda och de tokiga experiment som samhället under sjuttiotalet genomförde på det uppväxande släktet. En massa metoder prövades utan att någon vetenskaplig undersökning hade bevisat dess effektivitet. En del metoder borde man skrinlagt genom att använda vanligt sunt förnuft. Vi lever fortfarande med effekterna av detta virrvarr av tokiga metoder som infördes under denna tid. Hur mycket vi tappat i kunskap och kompetens gentemot omvärlden är omöjligt att mäta. Det är kanske tur i oturen att Sverige inte var det enda västland som införde "alternativ pedagogik", då hade vi sannolikt legat hopplöst efter i kunskap och kompetens. Hur undervisningsmetoder som dessutom saknade all vetenskaplig grund på något sätt skulle ha med demokrat att göra är nog dåtidens politiker och ämbetsmän oss svaren skyldiga fortfarande. Efter LGr69 kom SIA-reformen, så här skriver Hägg om denna reform i sin bok.

Experiment som den nya matematiken skapade givetvis stort utrymme för nya konsulttjänster och utredningsverksamhet inom myndigheten. Men det första nya stora projekt som drabbade skolväsendet, efter LGr69 var SIA. Redan namnet är mycket typiskt för tidens byråkrati som älskade den sortens initialförkortningar. Här "SIAde" man om framtidens skola. Egentligen var det utredningen om skolans inre arbete som 1974 lade fram sitt förslag och 1976 fick det antaget som ett av jämviktsriksdagens sista beslut. Politiker från alla partier hade ingått, men arbetet letts och styrts av SÖ:s alltmer maktfullkomlige generaldirektör Jonas Orring (1912-77) Målet var i praktiken skolans förvandling från utbildningsväsen till anstalt för totalt omhändertagande. Eleverna skulle i kommunal regi omhändertas hela dagen eller i princip samma tid som en normal heltidsarbetande och därvid sysselsättas med lek, idrott och hobbyverksamhet vari det egentliga skolarbetet sprängas in här och var – helst dock i nya, föga undervisningsliknande former. Storklasser, lärarlag, årskurslös verksamhet och liknande skulle uppmuntras, liksom rivna väggar och en sorts kontorslandskap för lek och självstudier. Skolmyndigheternas makt över medborgarnas tid och liv skulle förstås öka drastiskt, samtidigt som verksamheten knappast skulle störas v några prestationskrav. Ständiga förändringar av mål och innehåll garanterade tillväxt av de centrala organens utrednings och propagandaverksamhet.

Sedan skriver Hägg i sin bok att SIA-reformen aldrig genomfördes i praktiken. Kommunerna hade inga pengar att genomföra reformen, lärarna var fullständigt ointresserade och de föräldrar som brydde sig om sina barn tillät aldrig reformen att bli verklighet. På några få platser genomfördes reformen, det var i områden med gott om pengar samtidigt som föräldrarna inte lade sig i skolans arbete. Resultaten i dessa områden var enligt Hägg katastrofala.

Ytterligare en reform behandlar Hägg i sin bok, det är LGr80. Den mötte samma öde som LGr69, den genomfördes till stora delar aldrig. Hägg beskriver händelseförloppet som sådant att dåtidens rikspolitiker (i början av 80-talet) var fullständigt ointresserad av vad som hände i klassrummen, de lade över allt ansvar på kommunerna. I kommunerna runt om i landet så litade man på att lärarna kunde sitt jobb så de lade över ansvaret på dessa, som undervisade på det sätt de alltid gjort.

De här reformerna borde ha präglat min egen skoltid, förutom LGr80. En del av allt detta som står i styrdokumenten blev jag och mina klasskamrater utsatt för också, men långt ifrån allt. För det mesta bedrevs undervisningen med en katedergenomgång av läraren, samt eget arbete vid skolbänken. Som kuriosa kan jag berätta att jag på något märkligt sätt lyckades med konststycket att komma undan all skrivstilsundervisning. Dels var jag sjuk en period på två månader och dels bytte jag skola. Hur jag ändå lyckades lära mig hjälplig skrivstil vet jag än i dag inte. Däremot är min handstil bedrövlig på grund av utebliven undervisning. Vi tackar för datorernas intåg så jag slipper skriva för hand. Det jag kommer ihåg av grupparbeten är att man inte lärde sig någonting, inte ens samarbete. I övrigt är det inte mycket av det som står i alla styrdokument som jag och mina klasskamrater blev utsatt för.

Den bästa läraren jag någonsin haft, och jag har haft många, var Kurt som undervisade i Hellmanarps byskola i årskurserna 5 och 6. Kurt var väl medveten om alla styrdokument och reformer, han brukade prata om dem ibland och säga att de var bra. I undervisningen lyste dock alla populistiska reformer med sin absoluta frånvaro. Kurt gjorde som han alltid gjort, en ordentlig genomgång av det vi skulle lära oss, därefter var det eget arbete i egna böcker. När vi satt och arbetade i våra böcker för att öva våra färdigheter var det så tyst i klassrummet att man kunde höra en knappnål falla, varje lektion, alla dagar hela läsåret. Pedagogiska forskare har kommit fram till att en av de viktigaste faktorerna för hur mycket barn lär sig är något som kallas ALT, "Actually Learning Time", alltså den tiden eleverna sitter med näsan i boken och jobbar. ALT måste ha varit i absolut världstopp under mina år med Kurt som lärare, jag har svårt att tänka mig någon klass som slog oss på denna punkt.

Kurt höjde aldrig någonsin rösten, inte på de två år jag hade honom som lärare, han behövde inte det. Det var aldrig bråk på någon lektion, aldrig flams och trams. Det värsta var väl att någon elev skickade en liten lapp med något meddelande till bänkgrannen, Kurt låtsades för det mesta att han inte såg det. Jag har varit på många föreläsningar som ung och som vuxen. Ingen av de föreläsningarna når upp till de geografigenomgångar Kurt hade. Han berättade med inlevelse och kunskap som gjorde att vi elever satt med öppna munnar och lyssnade. En stor del av de geografikunskaper jag i dag har som vuxen har jag Kurt att tacka för. En stor del av de engelska glosor jag som vuxen haft sådan oerhörd nytta av har jag lärt mig under de år jag hade Kurt som lärare. Jag råpluggade engelska glosor eftersom jag helt enkelt inte ville komma till skolan utan att kunna dem, atmosfären och förväntningarna var sådana, i alla fall på mig. Kurt dog i våras fick jag höra av en gammal klasskamrat från den tiden. Jag kan inte låta bli att känna ett stråk av sorg och dåligt samvete. Jag borde ha tackat honom för de två åren jag hade förmånen att ta del av hans undervisning, nu är det för sent.

Hatbrottet i Tantolunden – Ett tips har kommit in

En mycket nära bekant till en av de utsatta för det omtalade hatbrottet (det var verkligen ett hatbrott) har kontaktat mig. Först kom ett mail med en personlig berättelse. Jag svarade på mailet och sade att jag inte kan publicera något enbart med ett mail som utgångspunkt. Så i kväll har jag även pratat med personen i telefon. Jag har valt att publicera denna personliga berättelse då jag gjort den bedömningen att den är sann. Här kommer berättelsen, håll till godo.

Först av allt, jag har en nära anknytning till en av de angripna männen, och har fått en exakt återgivning av hela händelseförloppet från denne. Jag skriver dock detta helt på eget bevåg, utan varken vetskap eller medgivande från de angripna männen, då jag anser att sanningen om detta och det som det representerar bara MÅSTE komma ut till det svenska folket innan allt är HELT försent för detta land!

Nattens händelse var inte bara ett hatbrott mot homosexuella, utan även ett hatbrott mot svenskar. Det är ett utmärkt exempel på det hat och oprovocerade våld mot både svenskar och homosexuella, som utomeuropeisk invandring är ekvivalent med.

Självklart har ingen av de stora tidningarna eller nyhetskällorna avslöjat att det handlade om tre araber som utförde handlingen mot två svenskar, och inte heller hur dessa araber förnedrade de två männen och deras nationalitet, t.o.m. en lång stund efter att en av dem låg knivhuggen på marken. Detta trots att dessa tidningar mycket väl har delgivits alla dessa detaljer.

Under knivmisshandeln säger araberna bl.a. till offren att "alla svenskar är bögar", medan de sticker kniven i den ena av dem, helt oprovocerat.

I tidningen beskrivs det som ett "hatbrott" bara för att offren var homosexuella, men om det hade handlat om heterosexuella svenskar så hade det minsann inte kallats hatbrott, trots att det uppfyllde hela definitionen på detsamma, d.v.s. att gärningsmännen under brottet uttalar ett hat eller en bakomliggande orsak till angreppet baserat på offrens etnicitet. Nej, för våra kära politiker har nämligen sett till att lägga in ett undantag i lagen om "hatbrott", nämligen att det inte räknas om offren är svenska, även om de just angrips för sin etnicitet, just snyggt va?

Samtidigt har man inom svensk media en obrytbar regel om att aldrig nämna angripares och brottslingars etnicitet så länge som de inte är svenska. Just två fina undantag stipulerade av vår kära politiska ledning och dess manipulerande media, utformade för att ytterligare snabba på avsvenskningen och förtrycket mot landets invånare.

På precis detta sätt tystas ständigt sanningen om dagens hat och råa våld mot svenskar ned av media. Sanningen är att saker som detta pågår och händer konstant i dagens "mångkulturella" samhälle, och sanningen är även att just detta hat mot homosexuella och det kvinnoförtryck som media på samma gång ständigt skriker högt om och fördömer, till en extremt stor majoritet består av direktimport från utomeuropeiska länder.

Och inte bara undanhåller media sanningen, utan de försöker även samtidigt så ofta de bara kan insinuera att det är "nazister", "skin-heads" eller dylikt som ligger bakom denna typ av brott, medan andelen sådana egentligen är försvinnande liten, näst intill ickeexisterande, jämfört med invandrarbrottsligheten av denna typ (och de flesta andra typer, för den delen).

DN länk

SvD länk

Expressen

Aftonbladet

Personen jag pratat med har valt att vara anonym, av förklarliga skäl. Samhällsklimatet är förnärvarande inte sådant att vi kan utnyttja våra demokratiska rättigheter full ut.

NEJ!

I dagens DN-debatt går två kvinnor, journalisten Jeanette Thelander och Katarina Lingehag-Ekholm, intendent på Malmö Museer ut och kräver att Sverige inte skall tillåta slakt utan bedövning. Bakgrunden är att påtryckargrupper som den socialdemokratiska broderskapsrörelsen och vissa liberala kretsar då och då gör framstötar att Sverige skall ändra sin lagstiftning så att slakt utan bedövning tillåts i vårt land. Enligt vissa religiösa grupper skall slakt göras utan bedövning, s.k. halal-slakt eller koscher-slakt. Även en liberal riksdagsman, Fredrik Malm har lagt en motion om att tillåta denna typ av slakt. Malm har enligt DN sagt så här.

År 1933 förbjöds skäktning i Tyskland, strax efter det att Adolf Hitler hade tillträtt makten. Skäktning förbjöds i Sverige år 1937. I alla områden där nazisterna hade makt var skäktning förbjuden. Det går därför inte att bortse från att den svenska lagstiftningen var starkt påverkad av Hitlertyskland och den nazistiska regimen

Malm gör det numera nästan utslitna tricket att koppla samman sina motståndares åsikter med nazism. Det har varit ett oerhört effektiv debattknep men har nu blivit så vanligt så det förlorat effekt. Inte heller de två kvinnorna som skrivit debattartikeln går på detta debattknep, utan tycker sättet att resonera på är direkt osmakligt. Hitler lät ju bygga upp Tysklands motorvägsnät också, det går heller inte att bortse från att byggandet av motorvägar är påverkat av Hitlertyskland och den nazistiska regimen. Det gevär jag använde när jag gjorde militärtjänsten var en modell som faktiskt togs fram av den nazistiska regimen, nämligen en AK4 som miljoner svenskar skjutit med, få visste att det är en hyllning till Hitler att använda detta vapen. Malms resonemang är mycket osmakligt och detta fula debattknep som Malm använder sig av hoppas jag vi slipper i framtiden. Så här står det i artikeln om hur halal-slakt går till i verkligenheten i ett västland med modern teknologi.

I Iowa i USA finns bland annat världens största slakteri för nötkreatur där dessa metoder används på tusentals djur varje dag. Varje djur drivs in i en stor roterande ståltrumma, med hjälp av kraftiga elpådrivare. (Nötkreatur är utpräglade flockdjur som upplever det mycket skrämmande att tvingas in ensamt i ett smalt utrymme.) Sedan vänds djuret upp och ner vilket gör att vommen, den största av kons magar, trycker kraftigt på lungorna. (Nötkreatur väljer aldrig att ligga på rygg frivilligt.) Slaktaren lägger ett halssnitt och sedan tippas djuret ut ur ståltrumman på golvet. Djuret försöker oftast resa sig, men då golvet blir halt av den stora mängd blod som stötvis slungas ur halssnittet, går kon, tjuren eller kalven ofta omkull gång på gång. Denna slaktform orsakar en lång, utdragen, ångest- och smärtfylld upplevelse för ett högt utvecklat däggdjur.

Jag säger NEJ till att denna form av slakt tillåts i Sverige. En överväldigande majoritet av svenska folket säger bestämt NEJ till att sådana här slaktformer tillåts i Sverige. Jag tar för givet att det parti jag tillhör och är medlem i säger ett rungande NEJ till denna typ av slakt. Som vanligt är det enskilda särintressen som med stark och smart lobbyverksamhet försöker driva igenom sina krav, tvärtemot vad en majoritet av folket vill. Det kommer inte lyckas denna gång, inte en chans. Om riksdagen ens försöker driva igenom en lagändring, så kommer jag och förhoppningsvis en hel del andra människor ifrågasätta hela vårt demokratiska system. Riksdagen och regeringen skall få det så hett om öronen så de kommer att ångra att de någonsin tog tag i frågan. Dessutom är det väl dags att börja fundera på vad den socialdemokratiska broderskapsrörelsen egentligen står för. Denna märkliga rörelse har stått för en del märkliga saker förut. Varför granskar inte den borgerliga oppositionen den socialdemokratiska broderskapsrörelsen, det skulle jag ha gjort om jag var borgerlig partistrateg, det finns sannolikt massvis med röster att hämta på ett sådant agerande.

Länk DN-debatt