torsdag, juli 31, 2008

Ett tack till en lärare

Har precis läst Göran Häggs bok "Välfärdsåren". Hägg har arbetat som lärare och har på nära håll följt den svenska skolutvecklingen. Det har varit projekt och nya pedagogiker som kommit och gått. Så här skriver Hägg om LGR69 som antogs av riksdagen 1967.

När rättvisetänkandet var över kunde Ragnar Edenmans idéer om lycka och medborgaranda istället för kunskap och lika chanser få fullt genomslag. Det främsta uttrycket för hans antiintellektuella ideologi blev den nya läroplanen för grundskolan LGr69, som han vid sin avgång 1967 lämnade i arv och som antogs av riksdagen 1969. I inledningen kastades målen om så att skolan främst skulle arbeta med personlighetsutveckling >samt därvid meddela eleverna kunskaper och färdigheter< Läxor förbjöds. Betygen inskränktes till de sista åren. Ett par veckotimmar gavs åt "fritt valt arbete" som kunde bestå av precis vadsomhelst. Kursplanerna i olika ämnen flyttades till särskilda bilagor och ambitionerna sänktes kraftigt samtidigt som alla skrivningar blev mycket vaga. Den nya utbildningsministern Olof Palme ägnade skolans detaljproblem förstrött intresse, övertygad om att experterna visste vad de gjorde medan han ägnade sig åt större samhällsfrågor.
Istället för demokrati genom kunskaper och lika chanser skulle skolan nu skapa demokrati genom medborgaranda. Den som förfäktade kunskapers värde stämplades omedelbart som fiende till demokrati och jämlikhet. All modepedagogik ansågs då jag gick lärarhögskolan 1969-70 ingå i det demokratiska projektet. På något sätt var övningar i konsten att titta på TV mer demokratiskt än läsning av böcker. I svenskan härskade >praktiska färdigheter> som att fylla i postens avier eller läsa telefonkatalogen, trots att människor klarat sig ditintills utan utbildning på området. Det är faktiskt en kuslig upplevelse att i dag läsa igenom tidens allenarådande läromedel (termen "bok" hade i princip förbjudits i skolan) i svenska för grundskolans högstadium, Svenskserien av Fröroth-Husén-Starrsjö och inse att man som lärare utan att protestera utsatt barn för denna själsdödande parodi på undervisning.
I engelskan skulle vi utöva direktmetoden, som utformats av engelskmannen Harold E. Palmer i Japan 1925. Läraren skrek en fras åt elevgruppen som utan att förstå dels imiterade, dels i kör skrek fram inlärda svar varigenom man efter hand skulle identifiera begrepp och bli medveten om grammatiska egenheter. Något mer auktoritärt är svårt att tänka sig. Frånsett att det alls fungerade. Men det var enligt våra handledare reaktionärt och antidemokratiskt att inte tro på den. I början av 70-talet gjorde engelskprofessorn Alvar Ellegård en modig insats genom att i artiklar i Dagens Nyheter angripa metoden och få den avskaffad. Demokratin överlevde förlusten.

Något liknande gäller den med LGr69 införda mängdläran eller "nya mattematiken". Den avsatte 70-talets mest beryktade läromedel "Hej mattematik 1970". Även denna metod ansågs på något gåtfullt sätt stå i förbindelse med demokratiprojektet. Varken elever, föräldrar eller lärare tycks ha förstått vad det gick ut på. Matematikkunskaperna sjönk. Olof Palme hade stött experternas krav på dess införande. Men det blev också han som 1974 i ett intervjusvar lastade mängdläran för problemen och därmed påskyndade dess avskaffande.

Matematik och engelska är mätbara ämnen, där misslyckande snabbt syns. "Avnämarna" i näringslivet reagerade mot sämre kunskaper, vad än den officiella ideologin förkunnade. På det viset räddades tillsvidare, frånsett en kort katastrofperiod kring 1970, den eminenta svenska massundervisningen i språk som varit till en sådan nytta både för näringslivets expansion i världen och, som sagt, för den svenska popmusikexporten med ABBA i spetsen. Med mjukare ämnen som svenska och historia, samhällskunskap och biologi var det värre. Här kunde nästan vadsomhelst hända utan att någon brydde sig om det.

Det var ett långt citat från Häggs bok "Välfärdsåren", men texten är så bra så jag var tvungen att lägga in detta långa citat. Hägg beskriver utomordentligt väl den tidsanda och de tokiga experiment som samhället under sjuttiotalet genomförde på det uppväxande släktet. En massa metoder prövades utan att någon vetenskaplig undersökning hade bevisat dess effektivitet. En del metoder borde man skrinlagt genom att använda vanligt sunt förnuft. Vi lever fortfarande med effekterna av detta virrvarr av tokiga metoder som infördes under denna tid. Hur mycket vi tappat i kunskap och kompetens gentemot omvärlden är omöjligt att mäta. Det är kanske tur i oturen att Sverige inte var det enda västland som införde "alternativ pedagogik", då hade vi sannolikt legat hopplöst efter i kunskap och kompetens. Hur undervisningsmetoder som dessutom saknade all vetenskaplig grund på något sätt skulle ha med demokrat att göra är nog dåtidens politiker och ämbetsmän oss svaren skyldiga fortfarande. Efter LGr69 kom SIA-reformen, så här skriver Hägg om denna reform i sin bok.

Experiment som den nya matematiken skapade givetvis stort utrymme för nya konsulttjänster och utredningsverksamhet inom myndigheten. Men det första nya stora projekt som drabbade skolväsendet, efter LGr69 var SIA. Redan namnet är mycket typiskt för tidens byråkrati som älskade den sortens initialförkortningar. Här "SIAde" man om framtidens skola. Egentligen var det utredningen om skolans inre arbete som 1974 lade fram sitt förslag och 1976 fick det antaget som ett av jämviktsriksdagens sista beslut. Politiker från alla partier hade ingått, men arbetet letts och styrts av SÖ:s alltmer maktfullkomlige generaldirektör Jonas Orring (1912-77) Målet var i praktiken skolans förvandling från utbildningsväsen till anstalt för totalt omhändertagande. Eleverna skulle i kommunal regi omhändertas hela dagen eller i princip samma tid som en normal heltidsarbetande och därvid sysselsättas med lek, idrott och hobbyverksamhet vari det egentliga skolarbetet sprängas in här och var – helst dock i nya, föga undervisningsliknande former. Storklasser, lärarlag, årskurslös verksamhet och liknande skulle uppmuntras, liksom rivna väggar och en sorts kontorslandskap för lek och självstudier. Skolmyndigheternas makt över medborgarnas tid och liv skulle förstås öka drastiskt, samtidigt som verksamheten knappast skulle störas v några prestationskrav. Ständiga förändringar av mål och innehåll garanterade tillväxt av de centrala organens utrednings och propagandaverksamhet.


Sedan skriver Hägg i sin bok att SIA-reformen aldrig genomfördes i praktiken. Kommunerna hade inga pengar att genomföra reformen, lärarna var fullständigt ointresserade och de föräldrar som brydde sig om sina barn tillät aldrig reformen att bli verklighet. På några få platser genomfördes reformen, det var i områden med gott om pengar samtidigt som föräldrarna inte lade sig i skolans arbete. Resultaten i dessa områden var enligt Hägg katastrofala.

Ytterligare en reform behandlar Hägg i sin bok, det är LGr80. Den mötte samma öde som LGr69, den genomfördes till stora delar aldrig. Hägg beskriver händelseförloppet som sådant att dåtidens rikspolitiker (i början av 80-talet) var fullständigt ointresserad av vad som hände i klassrummen, de lade över allt ansvar på kommunerna. I kommunerna runt om i landet så litade man på att lärarna kunde sitt jobb så de lade över ansvaret på dessa, som undervisade på det sätt de alltid gjort.

De här reformerna borde ha präglat min egen skoltid, förutom LGr80. En del av allt detta som står i styrdokumenten blev jag och mina klasskamrater utsatt för också, men långt ifrån allt. För det mesta bedrevs undervisningen med en katedergenomgång av läraren, samt eget arbete vid skolbänken. Som kuriosa kan jag berätta att jag på något märkligt sätt lyckades med konststycket att komma undan all skrivstilsundervisning. Dels var jag sjuk en period på två månader och dels bytte jag skola. Hur jag ändå lyckades lära mig hjälplig skrivstil vet jag än i dag inte. Däremot är min handstil bedrövlig på grund av utebliven undervisning. Vi tackar för datorernas intåg så jag slipper skriva för hand. Det jag kommer ihåg av grupparbeten är att man inte lärde sig någonting, inte ens samarbete. I övrigt är det inte mycket av det som står i alla styrdokument som jag och mina klasskamrater blev utsatt för.

Den bästa läraren jag någonsin haft, och jag har haft många, var Kurt som undervisade i Hellmanarps byskola i årskurserna 5 och 6. Kurt var väl medveten om alla styrdokument och reformer, han brukade prata om dem ibland och säga att de var bra. I undervisningen lyste dock alla populistiska reformer med sin absoluta frånvaro. Kurt gjorde som han alltid gjort, en ordentlig genomgång av det vi skulle lära oss, därefter var det eget arbete i egna böcker. När vi satt och arbetade i våra böcker för att öva våra färdigheter var det så tyst i klassrummet att man kunde höra en knappnål falla, varje lektion, alla dagar hela läsåret. Pedagogiska forskare har kommit fram till att en av de viktigaste faktorerna för hur mycket barn lär sig är något som kallas ALT, "Actually Learning Time", alltså den tiden eleverna sitter med näsan i boken och jobbar. ALT måste ha varit i absolut världstopp under mina år med Kurt som lärare, jag har svårt att tänka mig någon klass som slog oss på denna punkt.

Kurt höjde aldrig någonsin rösten, inte på de två år jag hade honom som lärare, han behövde inte det. Det var aldrig bråk på någon lektion, aldrig flams och trams. Det värsta var väl att någon elev skickade en liten lapp med något meddelande till bänkgrannen, Kurt låtsades för det mesta att han inte såg det. Jag har varit på många föreläsningar som ung och som vuxen. Ingen av de föreläsningarna når upp till de geografigenomgångar Kurt hade. Han berättade med inlevelse och kunskap som gjorde att vi elever satt med öppna munnar och lyssnade. En stor del av de geografikunskaper jag i dag har som vuxen har jag Kurt att tacka för. En stor del av de engelska glosor jag som vuxen haft sådan oerhörd nytta av har jag lärt mig under de år jag hade Kurt som lärare. Jag råpluggade engelska glosor eftersom jag helt enkelt inte ville komma till skolan utan att kunna dem, atmosfären och förväntningarna var sådana, i alla fall på mig. Kurt dog i våras fick jag höra av en gammal klasskamrat från den tiden. Jag kan inte låta bli att känna ett stråk av sorg och dåligt samvete. Jag borde ha tackat honom för de två åren jag hade förmånen att ta del av hans undervisning, nu är det för sent.




12 kommentarer:

Jonas sa...

Intressant, men under 70 talet fanns rester kvar från kvalitetsskolan som avslutades med riktig studentexamen.
Experimenten och förfallet har ökat i styrka från mitten av 90 talet för att idag vara en lekskola för "barn" till deras avgång efter 3 år i gymnasiet. Blev själv hotad av rektor att mina kurser skulle dras in om inte eleverna fick godkänt. "Gör lätta prov, ta inte med det som är svårt, det gäller att få bra statistik" sa rektorn då 9 elever av 12 fick IG i ämnet programmering. Och värre lär det bli med alla nya lärare som har dåliga kunskaper och kallar sig pedagoger i stället för lärare. Man kan ju förstå varför.

Fredrik sa...

Kriget mot skolan är nog ett av de största brott som skett i Sverige de senaste fyrtio åren. Man kan bara gapa åt idiotin. Har läst liknande texter tidigare där det framgick att grupparbete var någonting som ordinerades i dessa reformer. Sådant ger mig kalla kårar då inget absolut inget är så pass improduktivt, parasitärt (då en gör att arbete ändå) och jobbigt som detta. Har förövrigt precis ingenting alls att göra med arbetslivets arbetsdelning i grupp.

Jonas sa...

Måste bara nämna ett av de senare påfunden inom skolan. Pedagogernas favorit alla kategorier. LÄRARLAG som är en slags räddare i nöden. Något mera improduktivt får man leta efter. Att det kanske passa på förskola, men att generalisera det upp tom gymnasiet är förkastligt. Sammanträden i det oändliga med en lärarkår som skulle må betydligt bättre av att säga ifrån betydligt oftare.

Robsten sa...

Nja,nuförtiden är schemana så pressade så lärarlagen kanske inte hinner träffas alls, inte heller så produktivt, då försvinner själva vitsen med ett lärarlag, förutom att man kan hoppa in för varandra vid sjukdom, som kanske är själva vitsen med dessa lärarlag nuförtiden.

Jonas sa...

Vad är vitsen med lärarlag?Fungerar inte undervisningen utan lärarlag?

Robsten sa...

Jo, det gör den naturkligtvis. Det fins en vits, om en lärare är bra i svenska, och en annan i matte så tar matteläraren alla mattelektioner i två klasser och svenskaläraren tar alla svensklektioner. Sedan är det väl lite mindre sårbart vid sjukdom om man jobbar i lärarlag. I det långaloppet skall det dock inte spela roll eftersom den som ofta får hoppa in för någon annan själv brukar bli skul eller utbränd p.g.a. för hög arbetsbelastning. Finns både för o nackdelar. Just lärarlagen är inte något som har förstört undervisningen i någon högre grad, det är andra saker.

Jonas sa...

Menar du att lärarlag är lika bra oavsett ålderskategori på elever eller lika bra oavsett vart eleven befinner sig i systemet?
Enekvist har skrivit en del om problemem i den Svenska skolan. Lärarlag kan helt klart påverka undervisningen lika väl som annat som dagligen påverkar undervisningen. För att förstå det hela må vi i så fall klart definiera vad som påverkar undervisningen respektive vad som inte påverkar undervisningen.

Robsten sa...

"Menar du att lärarlag är lika bra oavsett ålderskategori på elever eller lika bra oavsett vart eleven befinner sig i systemet?"

Nä det menar jag inte. Jag talar här ur perspektivet lågstadiet och mellanstadiet.

Robsten sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Aloysius sa...

Lärarlag innebär förstås ett ökat kontroll över den enskilde läraren, och sådan kontroll har hittills använts i ideologiskt syfte. Som lärare är min erfarenhet också just denna. Inte sällan förenas kravet på lärarlag med kravet på s.k. tematiskt arbete - så att ingen skall kunna undervisa i ett ämne på klassiskt vis.

Robsten sa...

Ääähhhh..ja, tematisk undervisning underlättas ju av lärarlag, helt klart. men i många lärarlag så undervisas det inte tematiskt alls, det väljer lärarlaget själv nuförtiden. Många är så indoktrinerade så de vill köra tema hela tiden.

Tematiskt arbete behöver inte vara dåligt egentligen, men blir det ofta, själva arbetssättat tema blir viktigare än de kunskaper som förmedlas. Det som är avgörande är till syvende o sist vilka kunskaper som förmedlas, antingen det rör sig om tema eller vanlig ämnesundervisning. Min erfarenhet är tyvärr att vanlig ämnesundervisning håller högre standard än temaarbetena.

Anette Jahnke sa...

Intressant - tyvärr har det inte blivit bättre under 90/2000-talet heller när det gäller styrdokumenten i dagens skola (läs tex Pedagogiska magasinet 2008/2, s64)