I dagens Expressen läser jag inte mindre än två artiklar som flitigt annonseras på mikrobloggen twitter. Den första är av den före detta Axessredaktören Johan Lundberg där han kritiserar den industri och det geschäft dagens multikulturistiska politik genererat. Han kritiserar framförallt hur selektivt rasistbegreppet används och hur den politiska korrektheten vinklat hela rasistbegreppet i dagens Sverige. Att Lundberg inte är förtjust i gullandet av en viss främmande religion framgår klart och tydligt i artikeln. Under Lundbergs tid på Axess deklarerade samtidigt magasinet högtidligt att man bekände sig till multikulturen och i princip fri invandring, i sann nyliberal anda. Det var tydligt att Axess gjorde sin deklaration för att slippa ifrån kritik från mer politiskt korrekta kretsar. Huruvida Lundberg stod bakom deklarationen eller inte vet vi inte så mycket om. Men mönstret börjar bli tydligt med den slalomåkning av markeringar, de som befinner sig i den politiska diskursens utkanter ägnar sig åt.
Sakine Madon ärar oss också med en artikel där hon kommer med det fullständigt chockerande konstaterandet att även invandrare kan vara rasister. På det måste vi fråga oss om en enda människa med ett minimum av tankeförmåga, trott att rasism endast förekommit hos det svenska folket på vår planet? Påståendet är så horribelt självklart att det snaraste är ett symtom på det infantila debattklimat som präglat Sverige de senaste årtionden. Sakine har aldrig tillhört någon systemkritisk falang, hon är likt Axess för fri invandring. Det hon gjort är att kritisera överdrivet gullande med etniska och religiösa minoriteter, vilket ändå inte kommer ifråga med hennes nyliberala vision innebärande fri invandring, frånvaro av välfärdsstat och allas krig mot alla.
Saken är den att även en boren liberal som Sakine har känt sig nödgad att på ett skrattretande sätt markera mot alla som på minsta sätt kan tänkas hysa sympatier för SD. Mönstret går igen. Rädslan för rabiata vulgoliberaler och vänsterelement får debattörer som på minste sätt kritiserar den påbjudna politiska diskursen att göra märkliga, överdrivna markeringar. Till denna lista över debattörer kan läggas en del andra kända debattörer, som jag avstår att nämna med namn, för att inte spä på en osund politisk metadebatt. Det måste vara fullt naturligt och legitimt att markera mot politiska rörelser man inte sympatiserar med, ja det är t.o.m. nödvändigt. Så vad är då problemet?
Om jag på denna sida berömmer något skolpolitiskt förslag av Jan Björklund (FP) så behöver jag i nästa mening inte markera att jag inte sympatiserar med FP:s immigrationspolitik, för att i nästa post ösa klander över Björklund och FP samt kalla dem fuskliberaler, vingelpettrar och lögnare. Alla förstår min positionering i alla fall. Jag måste inte ta på mig tagelskjorta, rulla mig i avskräde och göra en offentlig avbön. Detta måste ses som ett naturligt debattklimat, vilket för oss till slutsatsen att vårt politiska klimat i dag varken är normalt eller sunt. Starka politiska krafter försöker gräva vallgravar runt SD av rädsla för ett ökande inflytande. Det står alla politiska krafter och partier fritt att göra, men det är skadligt för nationen.
Effekterna av en vallgravstaktik är många. Dels så används metoder som innebär att man gjuter rädsla i människor genom offentlig stigmatisering. Detta många gånger av människor som själva berömmer sig för sin utomordentliga humanitet. Dels så fattas många tokiga beslut, enbart för att vallgravarna skall bli tillräckligt djupa (se moderaternas utspel om vård av illegala tillsammans med MP). Dels så sker en onödig polarisering av hela debattklimatet. En del partier kanske tror att de kortsiktigt tjänar på denna polarisering, men vad som sker långsiktigt har de ingen koll på. Dessutom så tjänar SD väljarmässigt sannolikt på denna polarisering. Eftersom media spelar en viktig roll i detta grävande av vallgravar så eroderas förtroendet också för media. Det gäller också människor som nödvändigtvis inte sympatiserar med SD, men som inte kan undgå de värsta orimligheterna i medierapporteringen. När höga politiker, samhällsdebattörer och medieprofiler beter sig som i en sandlåda med hink och spade, så eroderas självklart med tiden förtroendet för samhällsinstitutionerna av dem som är lite mer balanserade, oavsett politisk åskådning.
Som grädde på moset kan Sveriges anseende utomlands solkas när uppgifter om den låga debattnivån så småningom sipprar ut, vilket den gör förr eller senare. Det börjar snart bli dags att fylla igen vallgravarna. Även en liberal eller en socialdemokrat måste kunna dela synsätt med en Sverigedemokrat i en enskild fråga. Enskilda debattörer måste kunna dela samma synsätt som systemkritiker i någon fråga utan att de skall behöva ägna arbetsveckor åt att markera avstånd, dessutom på det mest uppenbart teatraliska sätt. Varför inte ägna samma energi till att klämma åt dem som eldar på de hatfulla dreven i stället? Är det inte dags att sätta ned foten?
