Apropå den katastrofala norska militära insatsen vid den tyska invasionen av Norge under andra världskriget

Även det norska folket måste ta sin del av ansvaret. Det vore lätt att skylla på militären, därför att den inte lyckades stoppa inkräktarna, eller på politikerna eftersom dessa inte uppfattat det hot som närmade sig. Men Norge var en demokrati, varför även medborgarna bar ansvar för det norska försvarets och utrikespolitikens försummelse. Nu fick Norge betala för denna nonchalans, först i blod och sedan med sin frihet. Försvaret hade under lång tid negligerats till förmån för social uppbyggnad, och man fann det lämpligare att förvänta sig att britterna skulle skydda landet med sin flotta än att utöka de militära utgifterna så pass att det gjorde en skillnad. Nu var det för sent. Om landet skulle återfå sin självständighet kunde detta ske endast genom att Tyskland förlorade kriget mot de allierade. Inte desto mindre var norrmännen utan moralisk skuld till det inträffade. Man leds att tycka att blodbadet nu borde ha ändrats, att det norska folket, som blivit indraget i ett krig vilket inte var deras eget, endast därför att en kort remsa järnväg råkade passera deras territorium, borde ha sluppit fortsatt förödelse.

Den nionde april, Tamelander, Zetterling. ISBN 91-85057-95-9, sid. 200.

Känns scenariot igen? Bantade militära utgifter, förväntan att andra skall lösa problemen, förväntan att inget kommer att hända, pengar till storvulna samhällsbyggnadsprojekt i all oändlighet.

Rättelse

Snackade med A. Johansson på Aftonbladet. Det verkar som om de utelämnat uppgifter såsom Expo, har att göra med att de ännu inte gått ut med namn på den gripne. De vill då av naturliga skäl inte strö en massa uppgifter omkring sig. Johansson verkade inte ha något speciellt skäl att utelämna Expo, jag nämnde för Johansson de riksdagsledamöter som stödde Expo, han var mycket väl medveten om detta och verkade väl insatt i historiken kring både Expo och Hübinette.

Dåligt Expressen

Tobias Hübinette har gripits för två fall av mordbrand. I ena fallet försökte han tända eld på den före detta flickvännens bostad. I det andra fallet försökte han tända eld på den före detta sambons pojkväns hus. Efter dådet återvände den extremt välutbildade, han är filosofie doktor i det koreanska språket, Hübinette till flickvännens bostad. Där blev han gripen då polisen samt före detta flickvän lagt ihop två plus två, detta trots att de saknar Hübinettes överlägsna utbildning.

Vad Expressen inte skriver, och som föranleder rubriken, är att denna slasktidning, som annars är så pigga på att lämna ut detaljer, inte nämner Hübinettes kopplingar till Expo, en s.k. ”antirasistisk” organisation som har starkt stöd av många riksdagspolitiker. Kända riksdagspolitiker som aktivt stödjer Expo (eller eXpo som de själva skriver) är Karin Pilsäter, Birgitta Ohlsson och naturligtvis Mona Sahlin. I Expos styrelse sitter bl.a. Robert Ashberg, idel tunga namn från det etablerade samhället.

En annan delikat detalj i allt detta är att tidningen Expressen själva ofta anlitar Expo i ett antal frågor som rör rasism och diskriminering, kanske inte så lämpligt då att peka ut en simpel mordbrännare som före detta medlem i Expo, enligt vissa källor var Hübinette t.o.m. den som tillsammans med Andreas Rosenlund grundade Expo. Till saken hör att Hübinette också var med i AFA när han och Rosenlund startade tidningen Expo, de smaskiga detaljerna vill aldrig ta slut om man gräver lite i saken. Detta har alltså Expressen för en gångs skull valt att inte göra, denna tidning som så väl behövs om sanningen skall fram, som de själva säger.

Jag sitter här och försöker få tag på journalisten som skrivit artikeln i Expressen för att få fram vad de själva gjort för kopplingar men inte lyckats få tag på vederbörande. Jag återkommer i denna fråga. För ytterligare information kan ni få en översikt av Expo samt Hübinette HÄR.

Sverige vidare

Detta är en politisk blogg. Kan dock inte låta bli att göra några rudimentära reflexioner av Sveriges insatser i fotbollsVM. Sverige är vidare, tyvärr, tyvärr spelade vi oavgjort mot Svennis pojkar. Det var i.o.f.s. mycket bra mot ett namnkunnigt lag, men nu får vi möta Tyskland. Det hade varit oerhört mycket lättare att möta Equador än detta Tyskland på sin hemmaplan. Dåren till expertkommentator på SVT, vad han nu heter, sade att han önskade Tyskland i stället för Equador, vad tänker han med?
Förövrigt tyckte jag inte Teddy Lucic var så bra som alla säger, märkligt, så olika man kan se en match. Däremot var Allbäck i absoluta toppform, gjorde en jättematch. Enligt mig har han nu slagit ut Zlatan.

Förövrigt

Undrar jag varför inte Erixon flyttar till USA. Hans hyllande av USA tar sig rent löjliga proportioner, ungefär som när jag var ett barn, och mina kompisar och jag håll på ett fotbollslag eller något annat som man höjde till skyarna på ett nästan religiöst sätt. Det blir löjligt med andra ord, han försvarar t.o.m. att USA utövar påtryckningar på Sverige i Pirate Bay affären. Kan USA göra fel kära Erixon, eller är det guds eget land på jorden med rätt att företräda den högsta fadern i alla värdsliga frågor?
En annan lite barnslig sida av Erixon kom fram när han skulle rensa bland länkarna han hade på sin sida, - De jag länkar till måste först länka till mig, annars länkar inte jag till dem.
Så här skrev Erixon för ett par dagar sedan,
- Svenska Dagbladet är ett propagandainstrument för anti-amerikanism. Det är sorgligt att se förfallet.

Snacka om överdrift, SvD ett propagandainstrument för anti-amerikanism, vad är då DN?

Erixon har ett par favoritkongressmän/politiker i amerikansk politik, de receterar han hela tiden, till leda. Vi övriga vet knappast vem de är en gång , vet inte om vi ens vill veta vem de är.

Nåja, Erixon har ofta någon bra poäng, det är därför jag läser honom. Hans överdrifter och ensidighet börjar dock bli påfrestande. Vet någon vad karlen jobbar med förresten? Bloggen han så flitigt skriver i ger ju ingen inkomst vad jag förstår.

Minskat förtroende för forskare

I en artikel i DN tisdag så presenteras en undersökning från SOM-institutet som ligger i Göteborg. Enligt undersökningen så minskar förtroende för Sveriges forskare. Detta beror enligt samma undersökning, på alla skandaler samt rapporter om fusk.

Jag vet inte riktigt vilka skandaler eller fall av fusk som det syftas på. Det är ju några sådana fall där fusk i alla fall misstänks. De allra flesta fall torde dock vara skandaler och orimliga överdrifter, larmrapporter som efter en vecka tonas ner, helt enkelt oseriös forskning med bristande vetenskaplig stringens.

Att forskning blivit alltmer politiskt styrd är väl en av grundorsakerna till moraset inom forskningen. Vi minns alla den s.k. genusforskningen, där det rapas oupphörligen om männens överordning av kvinnan, några andra teorier har i alla fall inte jag hört från det hållet. En hel forskningsinriktning som enbart bygger på en fras är ett dåligt skämt. Eva Lundgren är ju genusforskningens främsta företrädare, hon har mycket engagerat berättat om ritualmord på småbarn som samhällets stöttepelare har gjort sig skyldig till, några barn har aldrig hittats. I ett program av Evin Rubar fick vi se hur ett kvinnohus drog med sig utsatta kvinnor på en vild flykt till Norge när de fått för sig att satanistiska män skulle ansätta dem. Allt detta förhöjer väl inte direkt universitetens förtroende, Lundgren är verksam i Uppsala universitet, detta lärdomens högborg.

En annan pikant händelse från forskarvärden är ju när Sahlin avsatte statsvetardocenten Anders Westholm och tillsatte den ytterst spektakuläre Kamali. Grejen var den att Kamali redan protesterat mot den forskning Westerholm såg ut att komma fram till, Kamali hade redan ett annat forskningsresultat i sikte, nämligen den att invandrare blir diskriminerade, denna åsikt hade han alldeles uppenbarligen redan från början, det var ju därför han protesterade så vilt. Nu bytte Sahlin helt sonika ut Westerholm mot Kamali, hon var också sugen på ett annat resultat, ett resultat som pekade ut oss arma fördomsfulla svenskar som ett diskriminerande folk, det skulle ju i ett slag förklara varför arbetslösheten för invandrare är så pass hög och att regeringen inte kommit tillrätta med den, två flugor i en smäll alltså. Lysande Sickan, nu är det så att en hel forskarvärld protesterade. En politisk styrning av detta slag hade vi inte sett ens i vårat land till detta hände. En annan sida av saken är ju att förtroendet för forskarvärlden inte direkt rusar i höjden efter sådana saker.

Såg på SVT 1 morgonprogram i dag tisdag. Det diskuterades hedersrelaterat våld, Thomas Bodström debatterade med en kvinna som arbetade med dessa frågor. När Kamalis namn nämndes så gapflabbade både kvinnan och Bodström, snacka om seriös forskning.

Politikerspråket

Politiker har ett eget språk som ofta går på slentrian. Ord används nästan maskinmässigt utan att någon kommer på den självklara idén att analysera vad orden egentligen betyder.

Nu senast var den så ofta använda frasen ”de svagare i samhället” uppe på tapeten. Det var i samband med undersökningen av de olika partiarbetarnas lönenivåer. En professor, Möller, sade då att ” det är ett problem för socialdemokratin så till vida att man under lång tid varit ett parti för de svaga i samhället”. Vad menar nu denna välutbildade professor med ordet ”svag”? Att det rör sig om bidragstagare? Någonting säger mig att det inte riktigt är det han menar. Att det rör sig om arbetare med låga löner? Förmodligen. Är då arbetare med modesta löner men som gör ett hederligt arbete varje dag svaga? Ja, tydligen, de är väl svaga för att de inte är smarta nog att göra en enkel partikarriär med alla dessa förmåner det för med sig. Gör man denna karriär, som väl har som det viktigaste kravet att man kan sitta på möten timme efter timme samt vara lojal mot vilka idiotförslag som än må komma upp, då är man stark enligt dagens språkbruk. Snälla! Kan ingen, någon vem som helst, klämma någon politiker på pulsen när denne i vanlig ordning använder nämnda ord?

Skolans utveckling

Under 1970-talet så hade den svenska skolan stora problem med bråk, skoltrötthet och skolk. De ansvariga politikerna tolkade detta som att skolan skulle ta ett större socialt ansvar. Man flyttade in fritids på skolan, lärarna fick fler roller, fler ämnen att undervisa i, de skulle också ta ett större socialt ansvar, allt detta på ämneskunskapernas bekostnad. En ny läroplan kom 1980 som jämnade vägen för det som skulle komma. Många beslut decentraliserades, undervisningen i NO och SO ämnen minskade.

År 1989 tog riksdagen ett beslut om skolans kommunalisering, det genomfördes 1991. Skolminister 1989 var Göran Persson, kommunaliseringen av skolan var hans skötebarn. Vid valet 1991 vann borgarna, de genomförde skolpengen, en fiktiv summa pengar som följde varje barn vilken skola den än valde. Skolpengen jämnade vägen för friskolorna som var borgarnas skötebarn inom skolpolitiken. Riksdagen bestämde 1 juli 1994 att friskolor skulle få förekomma i vårt skolsystem. Samma år vann det socialdemokratiska blocket tillbaka makten, efter valsegern lovade Ingvar Karlsson att riva upp friskolereformen, det löftet höll han inte.

Alla de reformer som gjordes på 90-talet, av både borgare och socialdemokrater, kan härledas till nyliberalismens intåg i Sverige. De nya ord som började användas om skolans organisation och fick tjäna som ledord var, decentralisering, konkurrens och kundens valfrihet. Ekonomin fick styra i stället för pedagogiken, det var ju kommunen som hade det ekonomiska ansvaret för skolorna, många kommuner hade dessutom dålig ekonomi i början på 90-talet. Den kommunala budgeten blev nu styrande för tolkningen av vad som var skolans uppgifter. Bestämmelser angående förutsättningarna för undervisningen avvecklades i snabb takt, det kunde röra sig om sådana saker som klassens storlek, rektorns behörighet, kompetenskrav på lärarna eller ämnenas utrymme på schemat. Efter kommunaliseringen av skolan så förlorade grundskolan en femtedel av sina resurser mellan åren 91 till 96 (Eva Månsson), lite av detta har på senare år återigen tillförts skolan. Samtidigt med dessa nedskärningar och att kommunen blev huvudman så ökade kraven på skolan. Skolan skulle som tidigare nämnts också ha ett socialt ansvar för eleverna, skolan blev också ett slags omsorgsinstitution för barn.

Huvuddragen i skolans utveckling är alltså, skolan decentraliseras, ansvaret för skolan läggs på kommuner, detta under en tid av dålig ekonomi då nedskärningars görs, skolpeng införs för varje elev som möjliggör friskolor där diverse privata aktörer kan träda in på skolmarknaden. Nu läroplan kommer 1994 där tyngdpunkten ligger på elevernas sociala fostran , demokratifrågor och där ämneskunskaperna är nedtonade. Skolorna får ett allt större socialt ansvar. Detta sker under en tid då segregationen börjar debatteras alltmer i massmedia, en del av ansvaret för samhällsproblemen läggs på skolan. Detta sker samtidigt som kommunerna gör nedskärningar och friskolor tär på de medel som skall gå till skolan. Kontrollen över skolan urholkas alltmer. Persson satte inför skolans kommunalisering upp punkter som skulle följas vid kommunernas drift av skolorna, inga av dessa krav har uppfyllts, (Hans Albin Larsson, Ständiga reformer).

Parallellt med denna utveckling, om vi ser utvecklingen på mikronivå, sker en förändring där rektorerna alltmer förvandlades till representanter för arbetsgivaren, (kommunen), eleverna samt deras föräldrar till kunder, lärarna till tjänstemän som skulle ge service till kunderna. En följd av detta är att föräldrar med intresse för skolfrågor, som är vana att kommunicera med lokala makthavare, fått ett oerhört stort inflytande. Dels är de röstberättigade skattebetalare (vilket de alltid varit) dels kan de klaga via massmedia, hos kommunledning (som är ytterst angelägen om att behålla elever i den kommunala skolan och inte tappa dessa till friskolor) eller vända sig direkt till rektorn. En rektor som är angelägen av att vara föräldrarna till lags, de är ju kunderna. Föräldrarna kan, om de så vill, vända sig till en friskola om de inte får sin vilja igenom, sker detta så får rektorn ansvaret för att skolan tappar elever och hamnar i onåd hos kommunledningen. Vi har alltså oavsiktligt fått ett system av hunden på katten, katten på råttan, råttan på loppan. Högst i denna hierarki är kommunledningen, längst ner kommer lärarna, de som i det långa loppet drar det kortaste strået är eleverna som inte får rätt vägledning av kuvade lärare.

Länkar som beskriver skolans utveckling

Skolliv: Eva Månsson

Forskning och framsteg, Ständiga reformer: Hans Albin Larsson

Lärarförbundet, Alla vinner på en gemensam skola: Carl Tham