söndag, juni 18, 2006

Skolans utveckling

Under 1970-talet så hade den svenska skolan stora problem med bråk, skoltrötthet och skolk. De ansvariga politikerna tolkade detta som att skolan skulle ta ett större socialt ansvar. Man flyttade in fritids på skolan, lärarna fick fler roller, fler ämnen att undervisa i, de skulle också ta ett större socialt ansvar, allt detta på ämneskunskapernas bekostnad. En ny läroplan kom 1980 som jämnade vägen för det som skulle komma. Många beslut decentraliserades, undervisningen i NO och SO ämnen minskade.

År 1989 tog riksdagen ett beslut om skolans kommunalisering, det genomfördes 1991. Skolminister 1989 var Göran Persson, kommunaliseringen av skolan var hans skötebarn. Vid valet 1991 vann borgarna, de genomförde skolpengen, en fiktiv summa pengar som följde varje barn vilken skola den än valde. Skolpengen jämnade vägen för friskolorna som var borgarnas skötebarn inom skolpolitiken. Riksdagen bestämde 1 juli 1994 att friskolor skulle få förekomma i vårt skolsystem. Samma år vann det socialdemokratiska blocket tillbaka makten, efter valsegern lovade Ingvar Karlsson att riva upp friskolereformen, det löftet höll han inte.

Alla de reformer som gjordes på 90-talet, av både borgare och socialdemokrater, kan härledas till nyliberalismens intåg i Sverige. De nya ord som började användas om skolans organisation och fick tjäna som ledord var, decentralisering, konkurrens och kundens valfrihet. Ekonomin fick styra i stället för pedagogiken, det var ju kommunen som hade det ekonomiska ansvaret för skolorna, många kommuner hade dessutom dålig ekonomi i början på 90-talet. Den kommunala budgeten blev nu styrande för tolkningen av vad som var skolans uppgifter. Bestämmelser angående förutsättningarna för undervisningen avvecklades i snabb takt, det kunde röra sig om sådana saker som klassens storlek, rektorns behörighet, kompetenskrav på lärarna eller ämnenas utrymme på schemat. Efter kommunaliseringen av skolan så förlorade grundskolan en femtedel av sina resurser mellan åren 91 till 96 (Eva Månsson), lite av detta har på senare år återigen tillförts skolan. Samtidigt med dessa nedskärningar och att kommunen blev huvudman så ökade kraven på skolan. Skolan skulle som tidigare nämnts också ha ett socialt ansvar för eleverna, skolan blev också ett slags omsorgsinstitution för barn.

Huvuddragen i skolans utveckling är alltså, skolan decentraliseras, ansvaret för skolan läggs på kommuner, detta under en tid av dålig ekonomi då nedskärningars görs, skolpeng införs för varje elev som möjliggör friskolor där diverse privata aktörer kan träda in på skolmarknaden. Nu läroplan kommer 1994 där tyngdpunkten ligger på elevernas sociala fostran , demokratifrågor och där ämneskunskaperna är nedtonade. Skolorna får ett allt större socialt ansvar. Detta sker under en tid då segregationen börjar debatteras alltmer i massmedia, en del av ansvaret för samhällsproblemen läggs på skolan. Detta sker samtidigt som kommunerna gör nedskärningar och friskolor tär på de medel som skall gå till skolan. Kontrollen över skolan urholkas alltmer. Persson satte inför skolans kommunalisering upp punkter som skulle följas vid kommunernas drift av skolorna, inga av dessa krav har uppfyllts, (Hans Albin Larsson, Ständiga reformer).

Parallellt med denna utveckling, om vi ser utvecklingen på mikronivå, sker en förändring där rektorerna alltmer förvandlades till representanter för arbetsgivaren, (kommunen), eleverna samt deras föräldrar till kunder, lärarna till tjänstemän som skulle ge service till kunderna. En följd av detta är att föräldrar med intresse för skolfrågor, som är vana att kommunicera med lokala makthavare, fått ett oerhört stort inflytande. Dels är de röstberättigade skattebetalare (vilket de alltid varit) dels kan de klaga via massmedia, hos kommunledning (som är ytterst angelägen om att behålla elever i den kommunala skolan och inte tappa dessa till friskolor) eller vända sig direkt till rektorn. En rektor som är angelägen av att vara föräldrarna till lags, de är ju kunderna. Föräldrarna kan, om de så vill, vända sig till en friskola om de inte får sin vilja igenom, sker detta så får rektorn ansvaret för att skolan tappar elever och hamnar i onåd hos kommunledningen. Vi har alltså oavsiktligt fått ett system av hunden på katten, katten på råttan, råttan på loppan. Högst i denna hierarki är kommunledningen, längst ner kommer lärarna, de som i det långa loppet drar det kortaste strået är eleverna som inte får rätt vägledning av kuvade lärare.

Länkar som beskriver skolans utveckling

Skolliv: Eva Månsson

Forskning och framsteg, Ständiga reformer: Hans Albin Larsson

Lärarförbundet, Alla vinner på en gemensam skola: Carl Tham




1 kommentar:

Robsten sa...

Det finns säkert miljoner saker jag inte fick med, meningen var ju inte att skriva en bok. Att friskolor är bättre på att lära ut är ju ett omöjligt påstående, då de är så olika, allt från religiösa friskolor till annat. Förövrigt har i alla fall jag aldrig sett någon statistik på att de skulle vara bättre på att lära ut. Klart är i alla fall att de har lägre andel utbildade lärare och högre andel outbildade lärare. Hur vinstintresse skulle höja resultatet just inom utbildningsväsendet har jag svårt att förstå. En del av skattepengarna går då till några aktiägare, hur höjer det resultatet för eleverna?