Även det norska folket måste ta sin del av ansvaret. Det vore lätt att skylla på militären, därför att den inte lyckades stoppa inkräktarna, eller på politikerna eftersom dessa inte uppfattat det hot som närmade sig. Men Norge var en demokrati, varför även medborgarna bar ansvar för det norska försvarets och utrikespolitikens försummelse. Nu fick Norge betala för denna nonchalans, först i blod och sedan med sin frihet. Försvaret hade under lång tid negligerats till förmån för social uppbyggnad, och man fann det lämpligare att förvänta sig att britterna skulle skydda landet med sin flotta än att utöka de militära utgifterna så pass att det gjorde en skillnad. Nu var det för sent. Om landet skulle återfå sin självständighet kunde detta ske endast genom att Tyskland förlorade kriget mot de allierade. Inte desto mindre var norrmännen utan moralisk skuld till det inträffade. Man leds att tycka att blodbadet nu borde ha ändrats, att det norska folket, som blivit indraget i ett krig vilket inte var deras eget, endast därför att en kort remsa järnväg råkade passera deras territorium, borde ha sluppit fortsatt förödelse.
Den nionde april, Tamelander, Zetterling. ISBN 91-85057-95-9, sid. 200.
Känns scenariot igen? Bantade militära utgifter, förväntan att andra skall lösa problemen, förväntan att inget kommer att hända, pengar till storvulna samhällsbyggnadsprojekt i all oändlighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar