Dessa lögnens kreatur

I Gomorron Sverige (Nyhetspanelen) nu i fredags morse så diskuterades judarnas situation i Malmö med förföljelse och trakasserier. Dessa trakasserier är så avancerade nuförtiden så judar har känt sig tvingade att fly till Israel i vissa fall. I denna nyhetspanel så säger Thomas Idergard följande.

Hatbrotten mot judar har mer än fördubblats i Skåneregionen under det senaste året om jag förstod dig rätt, det är ju inte konstigt, det är ju också där vi har det starkaste stödet för Sverigedemokraterna, så det här går ju hand i hand.

Det är enligt alla oberoende bedömare invandrade muslimer som står för dessa trakasserier mot judar. Detta är inget annat en än mycket grov lögn som Idergard slänger ur sig. Idergard tar chansen att skylla trakasserierna på Sverigedemokraterna, på det sättet kommer han åt det parti som han själv ser som ett politiskt hot. Trots att man blivit rätt luttrad av smutsig politik och propaganda så är dessa klockrena lögner obehagliga på riktigt. Vidare så gick ordet till Birger Schlaug som påstod att detta med antisemitism är ett speciellt svenskt fenomen. Så här sade Schlaug.

Det (antisemitismen) har funnit hur länge som helst i Sverige     

Med detta uttalande så menar Schlaug att det är ett svenskt fenomen och att det hör till vår historia. Ursula Berge fortsätter på den inslagna linjen och säger så här i programmet.

Vi har antisemitism i det här landet och vi har haft det väldigt länge. Vi har haft det sedan andra världskriget och det sitter fortfarande kvar. Det sitter kvar i Skåne, det är ett större problem där av olika skäl, än vad det är på andra ställen. Det här är ett jättestort problem som vi måste ta tag i. Det är ett problem i samma härad som rasismen i samhället, islamofobin i samhället. Det är samma härad, och alla dessa uttryck är sorgliga och måste bekämpas. Alltså jag tycket det är jättetrist att vi inte har kunnat bekämpa antisemitismen i det här landet.      

Hur, Ursula Berge, skall man kunna bekämpa antisemitismen om man inte ens vågar erkänna vilka det är som står bakom huvuddelen av detta just nu i Malmö? Varför är antisemitismen ett större problem i Skåne än i andra delar av landet? Berge menar implicit att det kanske beror på Sverigedemokrater eller högergrupper, men nu är det inte de som står bakom antisemitismen, det är helt andra grupper, grupper som varken Idergard eller Berge för allt i livet vågar nämna.

Detta är inte bara lögnaktigt, det är bland det fegaste jag någonsin hört inom svensk politik. Sedan gör Berge den eleganta piruetten att även nämna islamofobin och rasismen, kan man slå fler flugor i samma smäll? Berge och Idegaard måste lida av någon slags omvänd islamofobi som inte vågar erkänna vilka det är som stått för antisemitismen den senaste tiden i Malmö.

Det här var bland det lägsta, lögnaktigaste och fegaste jag hört i SVT och övrig svensk media. Jag tror ändå att man med dessa klockrent lögnaktiga uttalanden gått lite för långt. Det måste helt enkelt komma saklig kritik från många håll på denna desinformation, i annat fall står det mycket, mycket illa till i vårt land.

SVT Gomorron

Bästa någonsin av Åkesson

Jag såg programmet "Inne men utanför" på SVT med Lennart Persson som programledare. Programmet är långt, 1,5 timme, men väl värt att se om man inte bara vill ha de självklara svaren och alla de klyschor vi alla hört från alla håll. Sanning och säga, vi har hört alla klyschor förut och ett längre och mer resonerande program där lite olika vinklingar ges på immigration och integrationspolitiken ger en helt annan behållning.

Vi har alla sett hur Jimmie Åkesson sablat ned Mona Sahlin jäms med fotknölarna i ett hetsigt debattprogram, men hur klarar sig Åkesson i ett längre mer resonerande program som detta? Min åsikt är glasklar, Åkesson gjorde kanske sin bästa insats någonsin med denna annorlunda debattform. Jag tror uppriktigt att långsiktigt ger sådana här insatser fler röster på sikt än den mer brutala nedsablingen av Sahlin, som i.o.f.s. var ett rent nöje att skåda.

Länk Inne men utanför

Liberalismen har delvis spelat ut sin roll

Jag har med intresse följt med artiklarna om konservatism, liberalism och ideologier på SvD. I dag går Johan Norberg till attack mot Erik Wallrup som skrev en artikel där han efterlyser fler konservativa tänkare och ideologer med konservativt märke. Nu påstår Norberg att dessa tänkare visst finns, fast de är liberala. Ja nu var det väl just konservativa tänkare som efterlystes om jag förstod Wallrup rätt. Norberg säger själv att liberalismen inte längre har så mycket med konservatismen längre att göra.

Norberg tar också upp ”vänster” kontra ”höger” och påstår sedan att liberalismen egentligen inte är höger utan vänster, emedan konservatism skulle vara ”höger”. Skulle detta vara fallet, som Norberg påstår, skulle hela vänster, högerskalan bli meningslös, vilken den i alla fall börjar bli. Denna höger – vänsterskala fungerar inte längre, den stämmer inte i den verkliga, praktiska politiken. Så här skriver Norberg i sin artikel.

Vi är helt enkelt tillbaka i den gamla konflikten mellan liberalism och konservatism. Historiskt är de förstås motsatser. Det var liberaler som rev ned privilegiernas l’ancien régime och öppnade dörrarna för personliga friheter och fria marknader, för en människa som tillåts växa och överraska. Som Hayek konstaterade är ett grunddrag i konservatismen den ängsliga misstron mot det nya, medan liberalen vill låta det som spontant växer fram ha sin gilla gång även när vi inte kan förutsäga vad det leder till.   

Det var liberaler som en gång kämpade för de viktiga och bra friheter vi har i dag. Men nu har vi dessa friheter. Jag behöver inte fler elbolag att välja mellan, jag behöver inte fler busslinjer att välja mellan (bussarna passar inte tiderna bättre för det), jag vill inte ha fler valmöjligheter när jag skaffar mig det jag behöver, jag behöver inte det, det stjäl bara tid. Jag har helt klart en ”ängslig misstro” mot det nya mångkulturella samhället t.ex. Det har nämligen visat sig i den praktiska verkligheten inte vara så bra. Vi har en massa etniska enklaver som ”spontant växer fram”, och jag tycker inte det är bra, jag vill inte ha dem.

Alla politiska rörelser har sina poänger, sin del av ett bra och komplett samhälle, sitt historiska värde. En gång i tiden spelade liberalismen en viktig roll, vi behövde ett friare samhälle med mer individuell frihet. Nu har vi valmöjligheter så vi mest står och kliar oss i huvudet. Mer frihet blir HBT in absurdum och Ecce Homo i kyrkorna. Mer frihet blir frihet från samhälliga skyldigheter, vårt gemensamma projekt, landet Sverige. Vi behöver och vill ha något annat, om vi får välja själva.

SvD

Lite smått och gott

Det finns en intressant artikel i Nätverk mot politisk korrekthet om moderaternas mycket kreativa röstvärvning i Rinkeby. De flesta av er har väl redan läst artikeln i källbloggen men för säkerhets skull länkar jag den i alla fall. Från början undrade jag vad den stora saken var med att moderater hade betalat medlemskapet för nyvärvade medlemmar. Sedan har fler och fler uppgifter kommit fram, senast nu att Moderaterna har lovat en moské till muslimerna i Rinkeby om de röstat på M. Detta är fullkomligt oacceptabelt och vittnar om ett totalt förfall inom Moderaterna.

Länk Nätverk mot politiskt korrekthet

Det finns en ny onlinetidning också som kan vara värd att undersöka, den heter "Fria Tider". Jag kan inte garantera något om denna tidning men den har i alla fall slagit upp tonårsbloggaren som skall rösta på SD stort. 

Länk Fria Tider 

Reporter på Calibers redaktion sviken av SD

Anna Jaktén arbetade tidigare på Calibers redaktion, nu har hon slutat där men ger ändå en intervju om tiden för det omtalade ”wallraffandet” mot SD. Intervjun ges i den interna tidskriften ”Gräv”. Det står inte speciellt mycket som vi inte visste förut. Redaktionen var liten och arbetsbelastningen hög får vi veta. Det måste dock ha arbetat fler personer på redaktionen än vad Jaktén nämner i artikeln. Undertecknad fick nämligen själv ett telefonsamtal från en manlig medarbetare från Caliber, någon sådan manlig medarbetare nämner inte Jaktén. Bakgrunden till telefonsamtalet från Caliber-redaktionen var att jag fick förmedla telefonnummer och personer som kunde kommentera radioprogrammen från Caliber. Så här säger i alla fall Jaktén i artikeln.

För mig blev några av problemen extra tydliga under vår granskning av Sverigedemokraterna. Vi var under den hösten (då wallraffarna var inne i partiet) bara två fasta medarbetare på redaktionen; Sanna Klinghoffer och jag. Framförallt Sanna levde under en enorm arbetsbelastning.  

Medarbetarna på Caliber missar inte ett tillfälle att kalla reportrarna ”wallraffare” och de missar inte ett tillfälle att påpeka var deras arbetsmetod kommer ifrån, nämligen den tyska journalisten Günter Wallraff. Nu är det så att den medarbetare som blev avslöjad under den omtalade båtresan med SDU, Caroline Stenman, blev fruktansvärt rädd och kränkt bara för att Erik Almqvist försökte övertala henne att lämna över de inspelade banden. Stenman polisanmälde Almqvist och gjorde en stor sak av den lilla incidenten. Den riktige Wallraff har tagit 1000 gånger större risker och varit med om 1000 gånger värre saker. Günter Wallraff skulle knappast komma ihåg en incident som den Stenman var med om dagen efter att den inträffat. Vill man stoltsera med benämningen ”wallraffare” så borde det åtminstone förplikta till något, även i trygghetsnarkomanernas land Sverige. Så här säger Jaktén vidare i intervjun.

Partiledningen för Sverigedemokraterna bröt dagen före sändning en uppgörelse om utlovad intervju med Kaliber. Kort sagt: vi fick luren i örat och Kaliber fick inte göra någon ansvarsintervju. 

Låt mig se nu, medarbetarna på Caliber hade på falska grunder sökt och fått medlemskap i SD. De hade i hemlighet spelat in ganska så privata samtal, som de sedan sände i ett rikstäckande radioprogram. De föreställde lojala partimedlemmar som delade den värdegrund som SD står för, vilket alltså var en falsk fasad. De spelade rollen av kamrater till partimedlemmar, vilka de sedan svek genom att hänga ut dem i ett radioprogram. Därefter säger partiledningen ”nej” till en intervju som de lovat hålla, så fruktansvärt, hur kan de svika ett löfte på detta sätt? 

Länk Gräv Jaktén

Länk Gräv Stenman

Vad ägnar sig svenska kyrkan åt egentligen?

Jag läser en artikel i SvD av en präst, anställd i Svenska kyrkan. Prästen Karl-Erik Tysk skall replikera på ett angrepp av Humanisterna som själva publicerade sig på SvD för ganska länge sedan. Det är tidigt på morgonen och jag förstår egentligen inte vad Tysks ståndpunkt är och vad han kritiserar hos Humanisterna. Jag läser artikeln en gång till, och förstår fortfarande inte vad prästen i Svenska kyrkan egentligen vill säga eller vad hans uppfattning är. Så här skriver Tysk till slut i sin artikel.

Humanisterna menar att undervisningen skall vara en undervisning om kristendom och inte i kristendom. Det är självklart det enda möjliga. Och viss är det då bättre att kalla det livsåskådningskunskap. Från kristen synpunkt kan det vara förödande med en undervisning i kristendom av någon som inte är kristen. Den undervisningen skall samfunden själva ägna sig åt.

Håller Tysk med humanisterna eller gör han det inte? Om svenska prästers predikningar är så otydliga och undflyende som denna präst så förstår man att människor inte bara lämnar kyrkan i rent fysisk mening, utan även lämnar denna organisation definitivt. Den enda uppfattning som utkristalliserar sig i denna artikel är att lärare inte skall få undervisa i kristendom (eller är det bara icke kristna lärare?). Det är kanske bra att inte icke-kristna lärare undervisar i kristendom, de skulle ju kunna påstå att det är helt mot kristna principer att anordna en utställning som Ecce Homo i en domkyrka.

Den svenska kyrkan måste vara något slags mästare i att gå makten och det politiskt korrekta till mötes. Enligt bibeln så vågade Jesus på sin tid gå emot makten, vara politisk inkorrekt, det var tydligen länge sedan och är omodernt i den form av kristendom som nu förkunnas och som ingen normalintelligent människa får något grepp om. Så här skriver Tysk i sin artikel.

Vill vi bygga ett sekulärt, mångkulturellt samhälle, där religiösa övertygelser betraktas som ett slags myter har Humanisterna naturligtvis, åtminstone vid första ögonkastet, alldeles rätt. Då skall inte kristendomen ha en särställning i skolans läroplan.

Svenska kyrkan vill bygga ett sekulärt och mångkulturellt samhälle. Detta visar sig i den inställning som kyrkan tagit när det gäller att gömma immigranter som vistas här olagligt. Likaså det s.k. Påskupproret där K.G. Hammar var en av de drivande krafterna visar på samma sak. Svenska kyrkan är en lismande och falsk makt som går den politiska nomenklaturans ärenden, den är alltid politisk korrekt antingen det gäller immigrationsfrågor eller utställningar som Ecce Homo. Kan någon komma på en enda gång när den Svenska kyrkan tagit ställning mot den rådande politiskt korrekta normen som gäller i vårt samhälle? 

SvD

För en gångs skull är jag helt nöjd med en dom

Som sagt, för en gångs skull är jag helt nöjd med en dom. En serievåldtäktsman har blivit dömd till 7 års fängelse samt livstids utvisning. Domen är rimlig sett till de brott som mannen har gjort sig skyldig till. Skulle mannen inte ha blivit dömd till utvisning efter de grova brott som han gjort sig skyldig till skulle rätten i princip bli medskyldig till de framtida brott mannen skulle gjort efter avtjänat straff.

DN

SvD

Universitetsvärlden måste vända Rothstein ryggen efter detta

Jag blev tipsad om en artikel i Expressen av Bo Rothstein. Artikeln handlar om Hur Rothstein tycker man skall ”kväsa” SD. Det räcker egentligen med ingressen där statsvetare och professor i statsvetenskap Bo Rothstein säger att man skall ”kväsa” ett demokratiskt parti, för att man skall börja undra hur det står till med det politiska klimatet och vad statsvetenskapen är på väg någonstans i detta land. Vi läser i artikeln och det står så här.  

Frågan handlar också om hur debatten skall föras. Flera ledande politiker, inte minst Mona Sahlin, har inte lyckats särskilt väl i debatten med SD. Att försöka debattera efter den mall bestående av saklighet och fakta, som är legio i svensk politisk diskussion, verkar inte fungera. Skälet till detta är, tror jag, enkelt. Man ger SD en aura av seriositet som det inte förtjänar - och som partiet dessutom tycks vinna politiska poäng på. Med denna strategi kommer SD att i många väljares ögon att framstå som "ett parti bland andra", vars argument förtjänar att tas på allvar.

Att svensk politisk debatt präglas av saklighet och fakta är bara det en överdrift som får oss att höja på ögonbrynen. Det är alldeles uppenbart att det är just fakta och saklighet som SD vinner på, för att verkligheten helt enkelt ger SD rätt i många huvudfrågor. SD framstår, tvärtemot vad Rothstein påstår, inte som ”ett parti bland andra”, utan det parti som vågar spräcka den politiska korrektheten och även diskutera svåra och känsliga frågor, som de övriga partierna sopat under mattan. Vidare så står det så här i denna nästan osannolikt dåligt underbyggda artikel.

Den motsatta strategin, att försöka ignorera partiet, kan redan sägas ha misslyckats. Anledningen är att det passar Sverigedemokraternas självbild av att vara ett antietablissemangsparti. Partiet kan ikläda sig sin martyrgloria.

Vad är det för prat om Sverigedemokraternas självbild och annat dravel denne professor kommer dragandes med? SD är de facto ett klockrent ”antietablissemangsparti”, någon martyrgloria har aldrig SD själv tagit på sig. Det är knappast Sverigedemokraternas fel att ju sämre de andra partierna behandlar SD, ju fler väljare strömmar till, därför att människor helt enkelt värnar om något som kallas demokrati, yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Dessa samhälliga principer borde inte vara helt obekanta för statsvetaren och professorn Rothstein, men man jag börjar faktiskt undra. Jag sitter med öppen mun av oförställd häpnad när jag läser vidare i statsvetarens artikel.

Därmed kan det synas som att slutsatsen är att ingenting fungerar som ett motmedel. Jag tror emellertid att det finns en tredje linje, nämligen ironins och förlöjligandets strategi. I den politiska retoriken är ingenting så förödande som att framstå som uppblåst och skrattretande. Men det är en svår konst som kräver skarpslipade retoriker, som inte tvekar att nypa till i veka livet. Här duger inte alls de schyssta Pelle- och flitliga Lisa-karaktärer, som dominerar svensk politik. Istället behövs någon som verkligen behärskar den svåra konstformen med ironiska elakheter.

Min första reaktion när jag läser detta är att jag får tvinga tillbaka ett nervöst fnitter, är hela artikeln ett dåligt skämt? Det är trots allt långt till den första april, så detta måste vara något slags ”all time low” när det gäller debattartiklar. Är Rothstein helt omedveten om att han förlöjligar sig själv å det grövsta? Ingen politiker har väl förövrigt tvekat att ”nypa till i veka livet” när det gäller SD, invektiven och prefixen har snarare haglat. Vi ser alltså en statsvetare och professor i statskunskap som går ut i riksmedia och rekommenderar de etablerade politikerna i vårt land att använda sig av metoder som att ”nypa till i veka livet”, använda ”ironiska elakheter”, att inte alls vara ”schyssta” samt förmå politiska motståndare till att framstå som ”upplåsta och skrattretande”. Är det verkligen sådant studenterna får lära sig om demokrati i ämnet statskunskap på våra universitet? Jag häpnar faktiskt! Till slut så skriver Rothstein så här i sin helt otroliga artikel.

Carl Bildts politiska position gör honom också unikt lämpad. Moderaternas svängning mot den politiska mittfåran har skapat ett tomrum på högerkanten, som Sverigedemokraterna nu kan utnyttja. Det är dags för Carl Bildt att ställa in det ymniga resandet till världens huvudstäder och ge moderatstabens "blodhundar" i uppgift att börja gräva fram vad som krävs för att ge Sverigedemokraterna den holmgång de förtjänar. Bo Rothstein

Att en statsvetare och professor går ut på detta sätt och diskuterar på samma sätt som man väntar sig av ölstinna grovarbetare en fredagskväll efter en ovanligt hård och jävlig arbetsvecka på det lokala stamlokuset, är så uppseendeväckande så jag undrar om det inte är herr Rothstein själv som får den ”holmgång” han förtjänar av den övriga universitetsvärlden. Jag kan inte tänka mig att den övriga någotsånär civiliserade och intellektuellt friska universitetsvärlden ger Rothstein sitt stöd eller ens vill befatta sig med honom efter detta. Detta oavsett vad den övriga universitetsvärlden kan tänkas tycka om Sverigedemokraterna.

Länk Expressen

Konflikten mellan teori och praktik

En ledare i SvD av Anders Linder tar upp de många olika skepnader konservatismen uppträder i, samt vissa andra ideologiers förfall. Linder tar också upp den sorgliga position konservatismen har i vårt land i dag. Det är förövrigt inte bara konservatismen som har det svårt i dagens politiska klimat som Linder riktigt konstaterar, det finns en kräftgång och utarmning hos flera ideologier och rörelser i dagens Europa. Så här skriver Linder i sin artikel.

Lennart Berntson påpekar att ett antal reaktionära åsikter numera har sina främsta företrädare till vänster. Förnuftskritik, antiamerikanism och krav på politisk följsamhet inom vetenskapen utgör bara några exempel. Vänstern har givit upp framstegstanken och sällat sig till ljusets fiender.

En vänsterradikal kvinna är föreslagen som rektor vid Södertörns Högskola, hon heter Moira von Wright. Kritiken mot henne är skoningslös, hon har bland annat föreslagit att fysiken skall bedrivas ur ett genusperspektiv och inte så ”hårt, objektivt och manligt” länk. Det är ett övertydligt exempel på det Linder menar när han skriver om ”politisk följsamhet inom vetenskapen”.

Vänsterns vision av ett idealsamhälle har inte visat sig fungera i det verkliga livet, i praktiken. Förmodligen glömde man bort de mänskliga drivkrafterna och människans natur i sin politiska ekvation. Dock måste man säga att för inte så länge sedan stod vänstern i alla fall för en framtidstro och en bergfast tro på den objektiva vetenskapen (flumvänstern som alltid undantagen).  Någonting hände, det fanns inte längre någon ren arbetarklass att kämpa för, det gav i alla fall inte så många röster längre. Vårt samhälle förändrades och med förändringen klassbegreppet, i alla fall människornas egen syn på sin klasstillhörighet och dess betydelse. I stället blev hela vänsterrörelsen en variant av den i arbetarled föraktade ”flumvänstern”. Vänsterrörelsen började bli genusmedveten, feministisk och HBT-vänlig i stället för att ta tillvara de vanliga arbetarnas intressen (vilka förövrigt stadigt blivit allt färre).

I stället för vänstern så menar Linder att det är konservatismen som bär upplysningstraditionen vidare i Europa. Som vi redan konstaterat så finns det många varianter av konservatism, alla varianter är inte lyckade eller bra, vilket Linder så riktigt påpekar. När teori och praktik inte går hand i hand så uppstår ofta problem, men det torde inte vara ett specifikt problem för konservatismen, det gäller alla ideologier och förövrigt alla teorier. Så här står det i Linders artikel.

Den sortens fanatiska rationalism skildras på ett fenomenalt fint sätt i öppningen av Andrzej Wajdas film Danton, där en liten gosse får stryk eftersom han har misslyckats med att lära sig deklarationen om de mänskliga rättigheterna utantill.    

Vilket underbart exempel! Vi är några som reagerat på att våra nuvarande riksdagspartier och vår media, behandlat ett visst uppstickarparti på det mest uppenbart odemokratiska sätt, med motiveringen att uppstickarpartiet skulle vara ”odemokratiskt”. Tydligare kan konflikten mellan teori och praktik inte bli. Denna paradox gäller självklart alla ideologier och teorier, det förefaller nästan onödigt att ta upp detta i en diskussion om konservatismen då detta problem är så oerhört allmängiltigt.

Länk SvD