Konflikten mellan teori och praktik

En ledare i SvD av Anders Linder tar upp de många olika skepnader konservatismen uppträder i, samt vissa andra ideologiers förfall. Linder tar också upp den sorgliga position konservatismen har i vårt land i dag. Det är förövrigt inte bara konservatismen som har det svårt i dagens politiska klimat som Linder riktigt konstaterar, det finns en kräftgång och utarmning hos flera ideologier och rörelser i dagens Europa. Så här skriver Linder i sin artikel.

Lennart Berntson påpekar att ett antal reaktionära åsikter numera har sina främsta företrädare till vänster. Förnuftskritik, antiamerikanism och krav på politisk följsamhet inom vetenskapen utgör bara några exempel. Vänstern har givit upp framstegstanken och sällat sig till ljusets fiender.

En vänsterradikal kvinna är föreslagen som rektor vid Södertörns Högskola, hon heter Moira von Wright. Kritiken mot henne är skoningslös, hon har bland annat föreslagit att fysiken skall bedrivas ur ett genusperspektiv och inte så ”hårt, objektivt och manligt” länk. Det är ett övertydligt exempel på det Linder menar när han skriver om ”politisk följsamhet inom vetenskapen”.

Vänsterns vision av ett idealsamhälle har inte visat sig fungera i det verkliga livet, i praktiken. Förmodligen glömde man bort de mänskliga drivkrafterna och människans natur i sin politiska ekvation. Dock måste man säga att för inte så länge sedan stod vänstern i alla fall för en framtidstro och en bergfast tro på den objektiva vetenskapen (flumvänstern som alltid undantagen).  Någonting hände, det fanns inte längre någon ren arbetarklass att kämpa för, det gav i alla fall inte så många röster längre. Vårt samhälle förändrades och med förändringen klassbegreppet, i alla fall människornas egen syn på sin klasstillhörighet och dess betydelse. I stället blev hela vänsterrörelsen en variant av den i arbetarled föraktade ”flumvänstern”. Vänsterrörelsen började bli genusmedveten, feministisk och HBT-vänlig i stället för att ta tillvara de vanliga arbetarnas intressen (vilka förövrigt stadigt blivit allt färre).

I stället för vänstern så menar Linder att det är konservatismen som bär upplysningstraditionen vidare i Europa. Som vi redan konstaterat så finns det många varianter av konservatism, alla varianter är inte lyckade eller bra, vilket Linder så riktigt påpekar. När teori och praktik inte går hand i hand så uppstår ofta problem, men det torde inte vara ett specifikt problem för konservatismen, det gäller alla ideologier och förövrigt alla teorier. Så här står det i Linders artikel.

Den sortens fanatiska rationalism skildras på ett fenomenalt fint sätt i öppningen av Andrzej Wajdas film Danton, där en liten gosse får stryk eftersom han har misslyckats med att lära sig deklarationen om de mänskliga rättigheterna utantill.    

Vilket underbart exempel! Vi är några som reagerat på att våra nuvarande riksdagspartier och vår media, behandlat ett visst uppstickarparti på det mest uppenbart odemokratiska sätt, med motiveringen att uppstickarpartiet skulle vara ”odemokratiskt”. Tydligare kan konflikten mellan teori och praktik inte bli. Denna paradox gäller självklart alla ideologier och teorier, det förefaller nästan onödigt att ta upp detta i en diskussion om konservatismen då detta problem är så oerhört allmängiltigt.

Länk SvD