Människosmuggling

Människosmugglingen till Sverige är omfattande och attraktiv enligt en artikel i DN. Dessutom är det en olaglig verksamhet som ökat kraftigt de senaste åren, speciellt sedan invasionen av Irak så har denna skumma verksamhet skjutit i höjden på ett frapperande sätt. Kriminalinspektör Ulla Ahlbäck säger så här i artikeln,

- Det är ett mycket "attraktivt" brott. Man kan tjäna mycket pengar, straffen här i landet är låga och sannolikheten för att man ska bli dömd är låg. Sedan 2005 har polisen avslöjat 1012 fall och flera är på gång.

Man kan fråga sig varför straffen är låga just för detta brott. Ligger det politiska orsaker bakom den låga straffskalan? Om nu sannolikheten är låg för att bli dömd undrar vi hur vanligt det är om polisen avslöjat 1012 fall sedan 2005. Vidare står det i DN,

- Hittills i år har 17,000 irakier kommit till Sverige. Hur många av dem som smugglats vet man inte, men enligt Ahlbäck är det talande att 95 procent av dem saknar dokument.

Många frågor hopar sig på en gång här. Om 95 % saknar dokument så undrar man hur 91 % kan få uppehållstillstånd. Alla irakier har garanterat personliga dokument, om inte annat så av säkerhetsskäl. Under Saddam är det svårt att tänka sig att en enda människa saknade dokument. Men 95 % saknar alltså dokument när de kommer hit och söker asyl, varför då? Det är väl en fråga våra svenska politiker aldrig någonsin ställt sig i deras upphöjda ”humana” position. Om man tar sig till Sverige på laglig väg så borde man inte heller få asyl här p.g.a. Dublinöverenskommelsen, där skall man ju beviljas asyl i första säkra land man kommer till. Existerar denna överenskommelse överhuvudtaget längre? För vilken undersökande journalist som helst finns det hur många frågor som helst att ställa för vår nuvarande flyktingpolitik. Den olagliga smugglingen är bara en liten del i hela vår vansinniga politik, denna smuggling är också initierad av vår i övrigt generösa politik. Förstår man inte det är man nog oförmögen att se samband överhuvudtaget.

Länk DN

Länk SvD

Vänsterns högmod och avlatsbrev

I en partiledardebatt i juni hävdade Mona Sahlin att:

Fredrik Reinfeldt är moderat. Därför vet han inte vad rättvisa är.

Samma högmodiga attityd återfinns även i bloggvärlden. Jinge startade i morse en omröstning om "moderater är mer egoistiska än andra".

Emellertid är denna sorts yttrande symptomatiskt för en inte så liten andel av de socialistiska politikerna och opinionsbildarna (däremot är de inte särskilt spridda i arbeterklassen, som åtminstone tidigare utgjorde socialisternas största väljarbas). Den attityden är också den främsta anledningen till att ganska många svenska socialister tyckt att man inte behöver behandla motståndarsidan rättvist. Om motståndaren "inte vet vad rättvisa är", om politiken är en strid mellan Gott och Ont, då helgar ändåmålen medlen och då kan man inte ta diverse småborgerliga hänsyn som att ge alla chansen att tävla på lika villkor i politiken, att låta yttrandefrihet gälla även yttranden man ogillar skarpt eller helt enkelt iaktta vanligt hyfs. Revolutionen är ju som bekant ingen tebjudning. Denna attityd återfinns även i bloggvärlden - se Flashbacks katalog över tricksande vänsterbloggare.

Som synes kan den attityd Sahlin och Jinge ger uttryck för leda in på farliga spår. Men den är dessutom synnerligen osympatisk. Att hävda att ens motståndare har fel är en sak, att hävda att de är dåliga människor, sämre än en själv, är en helt annan. Det är högmodigt, förmätet, och som bekant är högmodet själva kardinalsynden. Det är en attityd som satiriker i alla tider häcklat (god satir har nästan alltid ett starkt moraliskt budskap):

My reconcilement to the YAHOO [människo-, Grues anmärkning] kind in general might not be so difficult, if they would be content with those vices and follies only which nature has entitled them to. I am not in the least provoked at the sight of a lawyer, a pickpocket, a colonel, a fool, a lord, a gamester, a politician, a whoremonger, a physician, an evidence, a suborner, an attorney, a traitor, or the like; this is all according to the due course of things: but when I behold a lump of deformity and diseases, both in body and mind, smitten with pride, it immediately breaks all the measures of my patience; neither shall I be ever able to comprehend how such an animal, and such a vice, could tally together.

I South Park utlöser hollywoodliberalernas och hybridbilförarnas självgodhet Smug Alert och denna de amerikanska liberalernas attityd är givetvis skälet till att en av skaparna av South Park, Matt Stone, sagt att:

I hate conservatives, but I really... hate liberals.

Karl-Olov Arnstbergs artikel Moralmästerskapet i ämnet, som även angriper högmodiga borgare (dessa finns förvisso också och den attityden sprider sig bland dem som en löpeld i takt med Sverigedemokraternas framgångar), rekommenderas starkt.

Men till högmodet måste ytterligare synder läggas. Ett helgon medvetet om sin egen helighet är illa nog, men en vanlig syndare som utger sig för att vara ett helgon är etter värre - det är hyckleri. Det är anmärkningsvärt att en person med Monas record ägnar sig åt att förkasta andra som moraliskt lägrestående. Samma hyckleri har Maja Lundgren vittnat om i sin av kulturvänstern hatade bok Myggor och tigrar - vänstermän ger uttryck för fina åsikter i tal och skrift men när det kommer till kritan beter de sig snarare sämre än bättre än den av dem så föraktade vanlige småborgaren. Var och en som har ögon och öron öpppna torde ha sett en hel del av den här sortens hyckleri i sitt personliga liv.

För dessa människor är omfattande av vänsteråsikter detsamma som köp av ett avlatsbrev, eller som iakttagande av diverse rituella matregler à la kosher- eller halalmat. Typisk för denna farisémoral är att moral är något man ägnar sig åt "på söndagarna" - när man diskuterar politik - och som man sedan kan lägga åt sidan. Man har så att säga ett fribrev att bete sig lite hursomhelst eftersom man ju en gång för alla bevisat att man är god - genom att man är vänster. Det är en parodi på sant gott uppförande som är något man måste ägna sig åt alltid och överallt - inte när man själv känner för att vara god, och definitivt inte något som man endast ska tala om utan att praktisera.

Uppdatering: Inte behövde man vänta länge på nya utslag av denna anda. Feministen Anna Larsson, som obegripligt nog, både ur kvalitets- och åsiktssynvinkel, får skriva i SvD, skriver i dagens kolumn, apropå abortmotståndare (sic!):

Världen är full av små onda fromma män.

Q.E.D.

Arnstberg till generalangrepp mot den politiska korrektheten i invandringsfrågan

På denna blogg har vi ofta skrivit om hur politiskt korrekta svenska akademiker är, och hur de springer maktens ärenden. Exempel från september och oktober finner du här, här, här, här, här, här och här (kanske t o m är värt en egen etikett så småingom...). Därför är det så mycket mer glädjande att den notoriskt politiskt inkorrekte etnologen Karl-Olov Arnstberg (bl a författare till den i PK-kretsar hatade boken Svenskar och zigenare) i det nya numret av den utmärkta tidskriften Axess går till skarpt angrepp mot den politiska korrektheten, i synnerhet den som berör invandringspolitiken. Axess lägger ut stora delar av tidningen på nätet, men har ännu inte gjort det med det nya numret. Jag har därför skrivit av artikeln i sin helhet.

Moralmästerskapet

För den nya eliten är det viktigare att demonstrera sin höga moral än att föra en ansvarsfull ekonomisk politik. Kritiker av den förda invandringspolitiken stämplas automatiskt som fördomsfulla och rasistiska.

Under tre månader 1992 gick bussar i skytteltrafik från Kosovo till Sverige. Tiotuentals kosovoalbaner släpptes in helt utan kontroll. I Kosovo rådde fred, så skälet var inte att de behövde asyl. Däremot behövde de försörja sig. Det fanns ingen politisk idé bakom mottagandet, det var bara klantigt, i synnerhet med tanke på att det var under denna tid Sverige gick igenom efterkrigstidens största ekonomiska politik. Kronan befann sig, för dem som minns, i fritt fall och statsskulden växte explosivt.

Historiedocenten Åke Wedin skrev senare ett bred till den då ansvariga invandringsministern, folkpartisten Birgit Friggebo, och ställde en rad frågor om flyktingpolitiken under hennes tid som minister, bland annat om dessa konosovalbaner. Birgit Friggebo svarade: ”Tack och lov satt jag i en regering som inte lät humaniteten följa den ekonomiska konjunkturen. Konjunkturer kommer och går men humaniteten består.”

Med andra ord: för Birgit Friggebo var det viktigare att demonstrera att hon tillhörde Sveriges moraliska elit än att föra en ekonomiskt ansvarsfull politik.*

Socialantropologen Jonathan Friedman gör följande analys:

De nya eliterna, både den politiska och kulturella, förankrar sin identitet i en rad metaforer relaterade till öppenhet, transnationalitet, mångkulturalism och globalisering. Allt detta kopplas samman med en alltmer förvirrad uppfattning om demokrati. De nya demokraterna är eliter, som gör anspråk på att vara demokratiska i alla avseenden. Demokrati blir på det sättet inte längre en beskrivning av en politisk process utan ett attribut till individer.**

.

I invandrarfrågor riktar den moraliska eliten sin kritik åt två håll. När inte företrädarna själva sitter i samma båt kritiserar de politiker och myndigheter för grym och byråkratisk okänslig hantering av de asylsökande.

Den tyngsta kritiken riktas dock mot de medborgare som ifrågasätter den förda invandringspolitiken.

Dessa demonstrerar bara sina fördomar och de som är mest högljudda i sin kritik stämplas som rasister.

Den norske socialantropologen och vänsterpolitikern Ottar Brox diskuterar i en bok som kom för femton är sedan hur en nations moraliska elit fungerar i förhållande till invandringen.

Han för fram begreppet ”moralmästerskap”och menar att grundstrukturen är ungefär densamma som i en idrottstävlning. Det gäller att visa fram sina moraliska kvalitéer effektivt och i kontrast till andra uppfattningar. I ett moralmästerskap gäller det att vinna genom att vara godast.

Med utgångspunkt hos Brox går det att ställa upp en fallande skala:

Finast är de som talar om att landet måste ta sitt ansvar och hjälpa dem som bäst behöver hjälp. Goda människor är oegennyttiga. Det betyder att de är så gott som oåtkomliga för den som har invändningar. Om vi inte hjälper andra människor i nöd så kan vi inte heller påräkna någon hjälp själva, om vi råkar illa ut. Kritikerna avslöjar sig som kortsynta egoister.

När de beräknade merkostnaden för invandringen 2006 skenade iväg till mer än tre miljarder sa miljöpartiets Gustav Fridolin att ”visar det sig att det behövs ännu mer pengar är vi villiga att lyssna på Integrationsverket” och vänsterpartisten Kalle Larssons kommentar var att ”en värdig mottagning av människor under första tiden i landet måste få kosta”.

Näst finast är de som talar om den kulturella mångfalden. Landet bör räddas från grå enhetlighet och tråkighet, till förmån för en mångfald av kulturyttringar, maträtter, åsikter, etc.*** Det land som har många invandrare blir ett roligare och trevligare land än det som har få invandrare. Mångfald är ett plusvärde. Anledningen till att denna motivering inte är lika fin som den första är att här har man redan börjat argumentere: godheten måste motiveras. Här är det också möjligt att resa invändningar. När det gäller konsumtion är mångfalden visserligen attraktiv men när det gäller identitet fungerar det inte på det sättet.Där är det otvetydligt att vi – och för den delen vilka människor som helst – gillar de människor bäst, som är av samma slag. Med ett identitetsperspektiv är inte mångfald lika med rikedom utan med socialt sönderfall.****

Det demografiska argumentet är nummer tre. Landet behöver invandrare för att den egna befolkningen åldras. Vem ska ta hand om alla framtidens gamlingar om inte släpper in nya människor i landet? Här har förespråkarna börjat se till egennyttan, om än efter receptet att detta är till gagn för såväl de egna medborgarna som för invandrarna.

Som nummer fyra kommer det argument som ledde till att Sverige tog emot så många arbetskraftsinvandrare under i synnerhet sextiotalet, nämligen att invandrare tar de jobb som landets medborgare anser sig för fina att utföra. Utan invandrare stannar landet. Man kan undra, stannar verkligen länder som Norge och Sverige utan invandrare? Kommer åldringar att dö i vanvård? Är det sant att ingen städar arbetsplatserna om det inte finns invandrare? Kommer restaurangköken att dränkas i odiskade tallrikar?

Som Ottar Brox lite salt kommenterar: ”Det är naturligtvis inte nödvändigt att ha Nobelpriset i ekonomi för att inse att detta är nonsens.”

Den moraliska elitens företrädare har svårt att ge sig in i debatter med sina motståndare och vinna dem. Efter att Mona Sahlin våren 2007 i TV 4 ”tagit debatten” med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson verkade ledande politiker vara ganska överens om att det fick bli en engångshändelse.

Det argument som lyftes fram var att man inte skulle ge främlingsfientliga krafter utrymme. Det som inte sades lika tydligt var att riksdagspolitikerna inte klarar av att ge tillfredsställande svar på enkla och samtidigt tunga frågor.

Exempelvis: Varför har Sverige tagit emot så många fler invandrare i förhållande till den egna folkmängden än andra europeiska länder?

Varför har svenska folket inte fått rösta om invandringens omfattning? I vilken utsträckning lever invandrare i så kallade utsatta förorter på bidrag? Hur går det med integrationen?

Karl-Olov Arnstberg

Ja, vad säger man? Mycket välskrivet och välargumenterat om man frågar mig. Mycket likt det många av oss som mycket riktigt skälls för "rasister" i bloggosfären och på Flashback brukar hävda (med den väsentliga skillnaden, att Arnstbergs analys är skarpare än de som de flesta av oss kan göra). Naturligtvis kommer denna artikel tigas ihjäl - det sista vapnet PK-iterna har kvar när de drabbas av överväldigande argument. Man kan förresten tillägga att Arnstberg till skillnad från majoriteten av de mest högljudda apologeterna av invandringspolitiken bor i invandrartäta Skärholmen...

* Robsten har visat att Folkpartiet är ett av de mest oansvariga partierna i invandringsfrågan, både under regeringen Bildt och på senare år, i utmärkta artiklar bl a här, här, här, här, här och här. Ändå fikar de efter invandringskritiska röster. Låt er inte luras! Den som överväger att rösta på Fp bör ta sig en ordentlig titt på Robstens artiklar. En samling via Google finns här.

**Friedman tävlar med Arnstberg om titeln som Sveriges mest politiskt inkorrekte forskare (fast sägas bör att Friedman är amerikansk jude som kom hit i vuxen ålder, vilket kan förklara att han inte lider av denna sjuka som tycks vara särskilt utbredd i Sverige). De figurerade bl a i SR-programmet Tendens utmärkta programserie om politisk korrekthet.

Friedmans idéer påminner en hel del om dem den amerikanske historikern Christoper Lasch lägger fram i den lysande boken Eliternas uppror och sveket mot demokratin som vi ofta tagit upp här på bloggen. Mer förkrossande kritik av de politiskt korrekta eliterna finns knappast.

*** Jmf detta citat från Mona Sahlin:

Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.

****Detta påstående har empiriskt stöd av den världsberömde amerikanske statsvetaren Robert Putnams undersökningar av mångkulturella samhällen, som visar att etnisk mångfald är negativt korrelerad med människors tillit till varandra.

Politiserad nyhetsrapportering om Dansk Folkeparti

Svenska media berömmer sig för att skilja mellan opinionsbildning och nyhetsrapportering, och för att journalisterna inte låter sina politiska åsikter ha inflytande över de senare. T ex skrev liberala Kristianstadsbladet nyligen som svar på kritik om att journalister försvarar den nuvarande politiska ordningen:

Men oavsett detta är, så vitt känt, journalister inte organiserade för att driva politik. Tvärtom drivs den genomsnittlige journalisten av en strävan efter att vara professionell. Den journalistiska uppgiften är bland annat att objektivt granska makten. Det sköts på nyhetsplats.

Ett av denna bloggs huvudteman är att visa att så inte är fallet, särskilt inte när artiklarna handlar om Sverigedemokraterna eller liknande partier ute i Europa. För några veckor sedan skrev vi om den partiska rapporteringen kring Sverigedemokraternas möte i Getinge och det schweiziska valet. Idag rapporterar Svenskan i samma anda om det danska valet.

Som vanligt refererar man till Dansk Folkeparti som "främlingsfientliga", en pejorativ term som inte har något att göra i nyhetsartiklar, medan Ny Alliance, ett parti som delvis startats för att stoppa Dansk Folkepartis inflytande över den danska politiken, refereras till som ett "borgerligt humanistparti". "Humanist" är knappast en neutral term utan starkt positivt värdeladdad. Budskapet är tydligt - Ny Alliance är goda, DF onda.

Både i artikeln och på SvD:s nätframsida står det "Pia Kjærsgaard har föreslagit att kvinnor iklädda burka ska fråntas sin rösträtt". Det ger intrycket av att Kjersgaard vill skilja ut en viss grupp som ska fråntas sin rösträtt. Så är naturligtvis inte fallet. En mer neutral formulering hade varit den den danska tidningen Berlingske Tidende använder: "Pia K.: Kvinder med burka skal vise ansigt i valglokalet.". Det handlar helt enkelt om att man inte vill tulla på den viktiga principen om att valdeltagarna ska identifiera sig pga diverse religiösa föreställningar - definitivt inte om att en viss grupp ska berövas sin rösträtt.

Artikelförfattaren Kristina Olsson skriver vidare:

Särskilt för Dansk Folkeparti gäller det att än en gång gå längre än alla andra och visa på att man är det enda parti som vågar tala fritt...Partiets försök att få uppmärksamhet genom att i en annons rita Muhammed och påminna om att "Yttrandefrihet är danskt, censur är det inte" lyckades inte. Enhedslisten och Asmaa Abdol svarade med en egen liknande affisch. Här var det istället en teckning av Pia Kjaersgaard, och texten löd: "Yttrandefrihet är danskt, idioti är det inte".

Det är möjligen inte första gången en valaffisch inte har ett avgörande inflytande över opinionsmätningarna. Olsson får det att låta som att det är ett stort misslyckande för DF att deras opinionssiffror inte fördubblades efter detta utspel - bisarrt, inte minst eftersom affischen ligger helt i linje med den politik DF propagerat för i åratal. Att vidare antyda att lilla Enhedslisten, vars liberala invandringspolitik är ganska extrem i Danmark där t o m socialdemokraterna skriver under på den nuvarande restriktiva invandringspolitiken - som f ö är den politik Sverigedemokraterna önskar (som en Fb-skribent skrev - ska inte Expo och övrig meda börja "bevaka" detta "rasistiska" parti också?) lyckats trycka ner DF i skorna med sin affisch är än märkligare.

Artikeln är överhuvudtaget påfallande illa skriven. Vi kan vänta oss mer av den här varan - ja, ännu mer partiska artiklar - när valet närmar sig. Att ett parti som Sverigedemokraterna identifierar sig med har 13 % av de danska rösterna och ett avgörande inflytande över den danska invandringspolitiken faller inte de "opartiska" svenska journalisterna på läppen.

Danskarna vågar vara politiskt inkorrekta - kommer svenskarna våga det?

De senaste årens retorik mellan svenska och danska politiker, journalister och "intellektuella" har varit ovanligt hetsig. Svenskarna har kallat danskarna för allt i från "oanständiga" till "pölsefascister" och Dansk Folkeparti har svarat med att kalla svenska politiker "fega" och "politiskt korrekta".

I ljuset av detta kunde man tro att det finns avgörande skillnader mellan svenskarnas och danskarnas syn på invandring, muslimer och relaterade frågor. Så är emellertid inte fallet. Enligt en europeisk undersökning är Sverige det land där folket hyser "störst motvilja" mot muslimer - med åtta procentenheter fler som känner motvilja än Danmark. Vad gäller frågan om Turkiet ska få vara med i EU är 29 % av danskarna för och 56 % emot, medan motsvarande siffror för svenskarna är 10 % för och nästan 50 % emot.

Det verkar således som om svenskar och danskar har ganska likartade åsikter i dessa frågor. Skillnaden mellan våra länder ligger alltså inte där, utan i hur väl folkens åsikter representeras i respektive parlament och media. I Danmark får den invandringskritiska och islamkritiska opinionen genomslag i parlament och media, något man definitivt inte kan säga om Sverige.

Varför är det så? Man kan peka på en rad förklaringar, men den viktigaste tror jag är att de danskarna, till skillnad från svenskarna, vågar omsätta sin politiska inkorrekthet i praktiken. Svenskarna har, som opinionsmätningarna visar och som var och en som hänger med i diskussionerna på stan och på nätet, minst lika politiskt inkorrekta uppfattningar som danskarna. Skillnaden är att när valdagen kommer så står svensken där med mössan i hand och gör som han är tillsagd - dvs röstar på ett av de etablerade partierna, trots allt gnäll på dem under fyra år - medan danskarna gör slag i saken och röstar på ett parti som Dansk Folkeparti (som fick över 13 % i senaste valet och ser ut att få något liknande i valet den 13 november). Danskarna brukar ju, med ett förvisso ofta lite störande inslag av självgodhet, kritisera svenskarna för att vara alltför mesiga och göra som brukspatron sagt - och fastän det tar emot måste man ge dem rätt.

Danskarnas upproriskhet har betalat sig: den danska invandringspolitiken har som jag skriver i detta inlägg om Dansk Folkeparti svängt. Det visar sig även i brottsstatistiken - i extremt invandrartäta Malmö är antalet våldsbrott per 100 000 invånare 3,4 ggr högre än i Köpenhamn.

Så, frågan är om de politiskt inkorrekta svenskarna - och de är många - vågar omsätta sina åsikter i praktisk handling 2010*. Sker så, kommer Sverigedemokraterna göra ett fantastiskt val. Det skulle kunna vara början till slutet för den politiska korrektheten i Sverige.

* Den utmärkta formuleringen att svenskarna "måste våga" är Jackthehammers - tack till honom. Jag lånar hämningslöst av sådant jag tycker är bra... Kom gärna med tips om formuleringar, intressanta nyheter, etc - det uppskattas!

Allt mer patetiska bortförklaringar av den den stigande våldbrottsstatistiken

Som tidigare konstaterats här på bloggen tävlar politiskt korrekta forskare, journalister och diverse vänstertyckare om att bortförklara den statistik som säger att våldsbrotten ökat kraftigt de senaste åren. Orsaken är förstås att man är rädd för de åtgärder medborgarna kan vilja ta till för att stoppa våldsvågen: hårdare straff, minskad invandring, "integritetskränkningar", etc.

Aktuellt gjorde dock ikväll ett bra reportage om den ökade brottsligheten som även SvD rapporterar om. De som menar att brottsligheten inte ökar brukar förklara att brottsstatistiken ser ut som den gör med "ökad anmälningsbenägenhet" och liknande minst sagt krystade förklaringar. Aktuellt gjorde processen kort med sådana förklaringar genom att peka på att antalet konstaterade misshandelsfall på landets sjukhus ökat kraftigt.

Man kunde tycka att t o m den mest styvnackade PK-it skulle ge med sig i ljuset av denna överväldigande statistik. Men icke: docenten i kriminologi Felipe Estrada på BRÅ menade att detta berodde på att "sjukhusen blivit bättre på att upptäcka om skadorna uppstått pga misshandel". Att en lång rad sjukhus över hela landet var betydligt sämre på att konstatera vilka skador som uppkommit av misshandel (hur svårt kan det vara - vad trodde de tidigare, att igenmurade ögon berodde på att folk halkat i duschen?) för bara några år sedan, det kan bara en som till varje pris vägrar att byta ståndpunkt tro.

Människor är med all rätt rädda för den ökade brottsligheten, men den "nya vänstern" förklarar denna rädsla för irrationell och raljerar över den:

Intressant att se hur alla på FB först framställer sig själva som riktiga karlakarlar med hår på bröstet och 30 cm dase, för att sedan visa sig vara riktiga ynkryggar som är rädda för sin egen skugga.

Detta trots att det är arbetarklassen som drabbas hårdast av brottsligheten. Men den nya vänstern har aldrig varit intresserad av arbetarklassen utan har bara använt den som ett medel för att den passat dess syften.

SvD och DN rapporterar om att det idag hölls en minesandakt för den dödade pojken Ricardo. Det är alltid lite löjligt att ett sådant här enskilt fall blåses upp bortom alla proportioner, medan den stora massan våldsbrott glöms bort totalt. Man kan ha diverse konspiratoriska teorier om varför det just rapporteras så mycket om brott begångna av (i huvudsak) svenska överklasspojkar (som även Stureplansprofilerna var). Hursomhelst är det bra att dessa viktiga frågor nu äntligen diskuteras.

Myndigheterna ett vapen i den politiska korrekthetens händer

Bo Rothstein skriver på SvD Brännpunkt idag om att en lång rad myndigheter bedriver politisk opinionsbildning. Den oväldige tjänstemannen har ersatts av lobbyister och propagandamakare, något Rothstein med all rätt tycker är problematiskt.

Det första och mest utförliga exempel Rothstein ger är Glesbygdsverket, ett verk som bl a försvarar glesbygdens intressen. Det är intressant eftersom det är så tydligt att det ska verka som en lobbyorganisation.

[Verket] ska främst genom påverkan på olika samhällssektorer verka för goda levnadsförhållanden och utvecklingsmöjligheter för glesbygds- och landsbygdsbefolkningen...

Några socialdemokratiska riksdagsledamöter ville för några års sedan "balansera" det med ett "storstadsverk", eftersom även storstäderna behöver en "pådrivande lobbyorganisation". Det är möjligt, men är det verkligen statens uppgift att tillhandahålla lobbyorganisationer för diverse särintressen?

Rothstein missar emellertid en viktig poäng och möjligheten att komma med ännu väsenligare systemkritik genom att fokusera på denna i sammanhanget udda fågel. De flesta politiserade myndigheter återfinns på mycket känsligare områden än det regionalpolitiska, som det HBT-politiska, det jämställdhetspolitiska och det invandringspolitiska - kort sagt, områden där politiskt korrekta uppfattningar står mot konservativa. Trots att de senare är mycket spridda bland medborgarna är det här inte tal om att upprätta "balanserande" verk som t ex skulle försvara äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna eller traditionella relationer mellan könen. Det är tydligt att på dessa områden ser politiskt korrekta eliter det som sin uppgift att uppfostra medborgarna, eftersom en alltför stor del av dem envisas med att "tycka fel". Man besvärar sig inte ens med att dölja detta - bl a ägnar sig Jämo, DO, BO, Homo och HO åt att skriva debattartiklar med syfte att lobba för sina respektive frågor.

Samma situation finns på en lång rad andra områden - inte minst i skolan och undervisningsväsendet, som naturligtvis är viktiga platser för den som vill indoktrinera medborgarna. Enligt Skolverket kan "ett rasistiskt uttalande i ett visst fall tyda på att eleven inte nått kunskapsmålet", vilket förutom att det är en orwellsk omdefinition av begreppet "kunskap" helt enkelt gör betyg en fråga om att ha rätt åsikter snarare än om man faktiskt vet något om ämnet i fråga. I ett skolbibliotek i mina hemtrakter står Astrid Lindgrens Pippi Långstrump i Söderhavet och Sunnanäng i ett låst skåp utom räckhåll för barnen, eftersom beskrivningen av svarta respektiva zigenare ses som "icke uppbygglig". Vidare är Forum för levande historia en eufemism i stil med att städare kallas för lokalvårdare - myndigheten är mer intresserad av "sedelärande historier" som kan göra att medborgarna får "rätt åsikter" än av historien. Och universiteten ska vi inte ens börja tala om för då blir den här artikeln alldeles för lång.

Det är en självklarhet att myndigheterna oväldigt ska tjäna folket snarare än att pracka på dem en massa åsikter. Den borgerliga regeringen har som Rothstein skriver protesterat mot den socialdemokratiska politiseringen av myndigheterna men är tämligen hycklande eftersom man själva uppdragit åt Forum för levande historia att skildra kommunismens brott. Det var tydligen bara socialdemokratisk politisering man ville åt...

Yttrandefriheten och tidningarnas kommentarssidor

Medias kanske främsta hjärtefråga är försvaret av yttrandefriheten. Dels brukar man tala om att yttrandefriheten i politiska frågor ska vara vid, men dels brukar man även tala om att yttrandefriheten ska gå före andra hänsyn som privatlivets helgd. I hög grad beror detta förstås på att inskränkningar i yttrandefriheten för det mesta är negativt för tidningar och media - om man t ex inte får smutskasta kändisar eller antasta människor på gatan ostraffat riskerar ju media att tappa läsare/tittare. Det är också noterbart att etablarade media vänder sig mot det nya förslag till yttrandefrihetsgrundlag som lagts fram av bl a statsvetarprofessorn Olof Peterson et al och JK Göran Lambertz och som skulle ge samma skydd till alternativa media som t ex bloggar som till mainstreammedia. Yttandefrihet var tydligen inte lika intressant när man inte hade användning för den själv.

.

Det blir ännu tydligare när det är media själva, snarare än domstolarna, som bestämmer över vad som får sägas och inte får sägas. Det är nämligen situationen på tidningarnas kommentarssidor, och där råder en otrolig censur. I kommentarerna till denna artikel i Svenska Dagbladet om Moderaternas förflackning, t ex, har säkert över 90 % av inläggen raderats. På Expressen är det lika illa. Övriga tidningar har jag inte besökt men vad jag har hört är det illa överallt.

.

Det är noterbart att denna censur i stort sett enbart praktiseras av kommentarer som gäller Sverigedemokraterna, invandring, och andra känsliga frågor. Ekonomiska frågor får man diskutera fritt, även om man har radikala uppfattningar, men en aldrig så liten avvikelse från den pådjudna politiskt korrekta linjen i känsliga frågor plockas bort. Det stärker misstanken om att kampen mellan höger och vänster är underordnad kampen mellan de politiskt korrekta och deras vedersakare.

.

En vanlig invändning mot idén att den här sortens censur är en inskränkning i yttrandefriheten är denna, hämtad från Jinges web- och fotoblogg:

.

Det är ingen mänsklig rättighet att få kommentera här, inte heller ingår det i någon slags yttrandefrihet.

.

Jag tycker inte att detta är ett giltigt skäl för att plocka bort obekväma inlägg ens för en bloggare. Men för de stora tidningarna är det definitivt inte det. De äger, om än inte längre hela så åtminstone en mycket stor del av väljarnas uppmärksamhet i politiska frågor. Om de censurerar obekväma uppfattningar blir yttrandefriheten endast en yttrandefrihet till namnet, inte i praktiken.

.

Jag har tidigare skrivit om ämnet här. För den som vill undvika censur kan jag rekommendera att kommentera på bloggar (de flesta bloggar har liberalare kommentarspolicies än Jinge) och på forumen Exilen och Flashback (som dessutom är betydligt användarvänligare än tidningarnas tekniskt usla kommentarssidor).